torsdag 31 mars 2011

Plats 60-56

60. Toini Gustafsson, Längdskidor
Men han slår inte sin fru, den gode Assar. För er som inte har hängt med från det förra inlägget till det här var alltså plats 61 på listan Assar Rönnlund. Nu har vi kommit till Toini Gustafsson, senare också Rönnlund, som kom till Sverige som krigsbarn från Finland. Under 60-talet närmade hon sig stadigt världseliten och kunde till slut 1968 kröna karriären med dubbla OS-guld, på fem och tio kilometer. Hon var också den starkast bidragande orsaken till att Sverige på damsidan kunde ta fyra stafettmedaljer i internationella mästerskap under 60-talet. Tre silver och ett brons, varav två silver i OS. Gustafsson öppnade dörren för skidåkning på damsidan i Sverige, och hennes framgångar har fortfarande inte överträffats trots att hon har fått flera uppföljare, främst Marie-Helene ”Billan” Westin, senare Östlund som tog VM-guld i Oberstdorf 1987, och Charlotte Kalla, som med stormsteg är på väg in på den här listan. Gustafsson vann dessutom tre gånger i Holmenkollen och blev den första svenska kvinna att få Holmenkollenmedaljen. Hon är fortfarande den främsta svenska längdskidåkaren på damsidan.

59. Calle Westergren, Brottning
Calle Westergren är en av alla dessa fantastiska svenska brottare som dominerade scenen på 20- och 30-talen. Han lyckades med bedriften att ta tre OS-guld i olika viktklasser. 1920 i mellanvikt, 1924 i lätt tungvikt och 1932 i tungvikt. 1922 tog han också VM-guldet i mellanvikt. Utöver dessa medaljer har han också tre EM-guld, vilket i brottning är en stark bedrift, speciellt i den grekisk-romerska delen där den främsta konkurrensen kommer från Europa. Westergren ansågs ha god chans att vinna OS-guldet 1928 också, men efter att ha blivit bortdömd i första matchen blev han förbannad, tröstade sig med en god middag på kvällen och klarade därför inte invägningen nästa dag. Westergren är ändå en av de största olympierna, brottarna och idrottarna vi har haft i det här landet.

58. Eric Lemming, Friidrott
Om ny tyckte att Westergren var från en svunnen tid är det ingenting mot Eric Lemming. Lemming är själva symbolen för den svenska idrottens framväxt (ursäkta Ling, men som enskild person är han det). Han tog fyra OS-guld i spjut 1906-1912, men också tre brons i dragkamp, kulstötning och femkamp. 1900 slutade han på den förargliga fjärdeplatsen i höjdhopp, stavhopp och slägga. 1906 kom han fyra i diskus. Han var sinnebilden för det idrottsliga idealet, nobel, stilig, allround och ödmjuk i segerns triumf (under spelen i Athen 1906 blev Lemming utsedd till spelens ståtligaste idrottsman). Under karriären satte han nio världsrekord i spjut. Trots att jag inte räknar med inhemska meriter på den här listan tål det ändå nämnas att han tog SM-guld i åtta olika grenar, samma antal som han alltså kom sämst fyra i under OS. Lemming var svensk idrotts första superstjärna, och som sådan har han en självklar plats på listan.

57. Anna-Karin Kammerling, Simning
I den långa raden av svenska simmare med gedigna karriärer utan att riktigt lyckas sätta pricken över i har turen kommit till Anna-Karin Kammerling. Mellan -98 och ¬-04 var hon världens bästa sprinter i fjärilssim, med bland annat sju världsrekord på 50 meter. Hon lyckades dock aldrig ta ett VM- eller OS-guld i lång bana. På EM gick det bättre, sammanlagt fyra guld, två silver och ett brons blev det. I VM och OS i lång bana blev det ändå ett silver och tre brons. De riktigt stora framgångarna tog hon dock i kortbana, liksom med Igelström tidigare. Här lyckades hon i VM med tre guld, fyra silver och ett brons. I EM tog hon hela nio guld, fyra silver och fem brons. Den sammanlagda medaljproduktionen blir alltså sexton guld, elva silver och tio brons. Imponerande, även om man har känslan med Kammerling att hon kunde ha lyckats ännu bättre. En given plats på listan har hon dock förstås.

56. Emil Wingstedt, Orientering
Orientering har länge varit en stor svensk sport. Sen början av 80-talet har Sverige varit en av de dominerande aktörerna inom sporten. En stark anledning till framgångarna har varit Emil Wingstedt. Med två individuella VM-guld i sprint och som stark bidragande orsak till VM-guldet i stafett 2003 är han en av de bästa manliga orienterarna genom tiderna. Orientering är och har alltid varit en helt igenom europeisk företeelse. Ingen VM-medalj har någonsin hamnat utanför Europa. Därför har EM i orientering samma tyngd som VM, och där har Wingstedt hela fyra guld i individuell sprint. Med två silver och fem brons, tillsammans med ett silver och tre brons i VM, har han samlat på sig en imponerande medaljskörd under 00-talet. Det gör honom till Sveriges bäste herrorienterare genom tiderna.

onsdag 30 mars 2011

Plats 66-61

65. Kjell ”Hammaren” Johansson, Bordtennis
Kjell ”Hammaren” Johansson var spelaren som gjorde att bordtennis verkligen slog igenom på bred front i Sverige. Hans framgångar födde en rad världsmästare, vilket vi ser här på listan. Han tog själv tre VM-guld i dubbel och ett i lag mellan åren 1967 och -73. Åren 1972-73 rankades han som etta i världen. Bordtennis är ju en sport där den hårdaste konkurrensen kommer från Asien och framförallt Kina. Därför blir EM inte samma värdemätare som ett VM. Med det sagt kan man ändå imponeras av Johanssons tio guld och fem silver från EM mellan 1964 och -76. Anledningen att han inte är högre upp på listan är just att den individuella triumfen i hårdast motstånd saknas.

64. Emma Igelström, Simning
Likt många andra idrottare på listan slutade Emma Igelströms karriär alldeles för tidigt. Hon led av ätstörningar, framförallt bulimi, vilket idrottandet förvärrade, och till slut gick det inte längre utan hon lade av 2004, endast tjugofyra år gammal. Som simmare hade hon sina största framgångar i kort bana, vilket är den främsta anledningen till att hon inte ligger högre på listan. Hon hann faktiskt inte ta några medaljer i VM eller OS i lång bana. Med fyra VM-guld, ett silver, nio EM-guld, ett silver och två brons är hon en av de mest framgångsrika bröstsimmarna genom tiderna. Hon tog också under sin karriär tre EM-guld i lång bana, samt ett silver och ett brons. Dessutom satte hon sju världsrekord, varav sex individuella. Hennes sammanlagt sexton guld är svårslaget, men som vi ska se högre upp är det absolut inte omöjligt. Med tanke på Igelströms korta karriär är det dock en stark bedrift.

63. Lag Peter Lindholm, Curling
Det mest framgångsrika herrlaget i den svenska curlinghistorien leddes av skippern Peter ”Peja” Lindholm. Tillsammans med lagmedlemmarna Magnus Swartling, Tomas Nordin och Peter Narup nådde han fem VM-finaler och segrade i tre av dem. Det ligger laget tvåa i curlinghistorien på. Det stora målet, att vinna en OS-medalj, lyckades de aldrig med. Däremot tog laget hem två EM-guld, hela fyra silver och ett brons. För oss som har följt lag Lindholm under karriären kommer vi också ihåg den humor och ödmjukhet som de ofta visade upp när de förlorade. Vid ett tillfälle gav Lindholm upp matchen i ett hopplöst läge genom att glida med stenen i handen genom hela banan för att lägga den mitt i boet. Sådana idrottare är härliga att följa.

62. Ulf Jansson, Casting
Redan på sextioandra plats kommer faktiskt den idrottare som har flest VM-guld av alla på listan. Det som gör att Ulf Jansson inte landar högre upp är självklart att hans sport är Casting, vilket jag har varit inne på är en av de minsta sporterna som är aktuella för bedömning. Storleken på sporten till trots så är ändå Jansson en av de absolut största i sin sport genom tiderna. Han är en starkt bidragande orsak till att Sverige står med i Guinness Rekordbok tack vare den längsta sviten av VM-guld i någon idrott någonsin. Det blev arton guld i VM sammanlagt. Dessutom klarade han av femton silver och tretton brons. Med tretton EM-guld, två silver och åtta brons är han Sveriges främste castingutövare genom tiderna, och som jag förstår det också en stark kandidat till världens främste castingutövare på herrsidan.

61. Assar Rönnlund, Längdskidor
Här följer ytterligare en skidåkare, det börjar bli en del sådana på listan, och utan att avslöja för mycket kan jag också säga att det är långt ifrån den sista. Assar Rönnlunds främsta meriter är från 60-talet då han vann VM-guld på 15 km i Zakopane. Han var också starkt delaktig i segern i stafetten det året, men vad flest människor kanske kommer ihåg honom för är hans avgörande insats i OS-stafetten i Innsbruck 1964. På sista sträckan slog han finländaren Mäntyranta, som tidigare under spelen hade varit helt omöjlig. Referatet där bilden blockades av en lada, och där Assar kom ut ledande på andra sidan ladan, har blivit en klassiker. Rönnlund tog också silver på femmilen på båda dessa mästerskap, och vann femmilen i Holmenkollen två gånger. Tillsammans med ett silver på OS-stafetten i Grenoble 1968 kvalificerar han sig för en fin placering på den här listan.

tisdag 29 mars 2011

Parodins förfall

Min senaste hemtenta på filmvetenskapen handlade om representationer på film. Man skulle välja valfri film eller tv-serie och se hur representationer av olika sociala kategorier såg ut. Mitt val föll på filmen 300 och parodin Meet the Spartans, för att se hur parodin som genre kan dekonstruera, förändra och cementera rådande stereotypa representationer. Tentan blev nog bra, jag skulle kunna lägga upp valda delar av den här, på allmän begäran (fet chans).

Det som slog mig när jag såg filmerna var hur parodin som genre verkligen genomgått en katastrofal kvalitetsdegradering de senaste tio-femton åren. Spartans var en gediget genomusel film. Skaparna Jason Friedberg och Aaron Seltzer staplar misogyna fördomar, under-bältet-humor, folk som slår sig och äckelsekvenser på varandra. Allt görs dessutom utan någon som helst känsla för komisk timing, relevanta referenser eller filmiskt berättande. Historien följer 300 från start till mål, och man får bilden framför sig av den kreativa processen där två infantila män sitter i en tv-soffa och Beavis och Butthead-skrockar över originalfilmen, samt högt säger till varandra ”Dude, what if Xerxes was short and fat. He he.” eller ”They’re so gay. He he.”, ”Yeah. He he. Gay. He he. Totally. He he.”. Hela filmen osar lathet och unken grabbhumor.

Det har filmen gemensamt med en hel del av de senaste årens parodier. Friedberg/Seltzer ligger själv bakom serien av Movie-filmer, Epic Movie, Disaster Movie, Date Movie samt Vampires Suck för att nämna några. Duon har tydligen rekordet för antal filmer på IMDB:s bottenlista, de filmer med sämst betyg genom tiderna. Det är välförtjänt. Dessutom skrev de manus till den första Scary Movie-filmen. En kolossal kassaframgång (260 miljoner dollar inspelat på en budget så låg som 19 miljoner, utan att ha tittat upp det närmre ska det tydligen vara den film av en afrikanskamerikansk regissör som spelat in mest pengar någonsin) som gav flera uppföljare och parallella filmserier (som Scary Video-serien). Wayansbröderna med Keenen Ivory Wayans i spetsen som regissör (för bland annat Scary Movie-filmerna, men även lågvattenmärken som White Chicks, Little Man och Dance Flick) håller jag som lika ansvariga för parodins förfall som Friedberg/Seltzer. Någonstans på vägen har det gått förlorat att en parodi kräver ett subtilt handlag med finess, timing, allvar, snygg intertextualitet och skickliga skådespelare.

De enda parodier som spelat in mer pengar än Scary Movie är Austin Powers-serien, som absolut har sina förtjänster även om delar av filmerna också sjunker lite för lågt. På det stora hela är det ändå acceptabla filmer, men inte i närheten av klassikerna från -70, -80 och -90-talen. Airplane och Airplane II, Top Secret, Hot Shots, Hot Shots – part deux, Loaded Gun 1 och i viss mån även Naked Gun-serien (lite samma problem som Austin Powers, mycket glädje men sjunker lite väl lågt ibland). Det var jävlar i mig filmer det. Även marginella parodier från den här tiden som Fatal Instinct, Plump Fiction och Mafia! höll långt mycket högre klass än dagens mest framgångsrika parodier. Mel Brooks, parodins gudfader, gjorde ju också en del habila rullar här (Robin Hood – Men in Tights, Spaceballs), även om mina favoriter Blazing Saddles och Silent Movie går längre tillbaka i tiden.

Så vem ska man skylla på? Skaparna som gör sådana anskrämliga filmer? Publiken som köper biljetter till skräpet? Producenterna som låter skaparna göra fler och fler filmer trots att de uppenbarligen inte håller måttet konstnärligt? Jag vet inte. Det är en ond cirkel av dålig smak som gör att mitt parodihjärta gråter. Normalt är jag inte den som anklagar andra för dålig smak, jag är en stark anhängare av att man ska kunna tycka att all kulturyttring har sin charm. Själv har jag många favoriter som ofta betecknas som dålig smak. Men när det gäller parodier har jag svårt att hålla mig på mattan.

Är hoppet helt ute då, kommer vi aldrig få se en smart parodi igen? Självklart är det inte så. Dels kommer det säkert att komma folk som jag, som vill se en återgång till den parodikvalitet vi såg främst i början av 90-talet. Sen finns det ju, om man vidgar begreppet lite, faktiskt underbara filmer som har kommit de senaste tio åren och tangerar parodin. Pastischer som Shaun of the Dead och Hot Fuzz från den genialiska trion Edgar Wright, Simon Pegg och Nick Frost. Mockumentärer som A Mighty Wind av Cristopher Guest, mannen som gav oss This is Spinal Tap! Dessutom finns ju den animerade pastischen på Rödluvan, Hoodwinked från 2005, en av de bästa animerade filmer som gjorts. Men trots detta väntar jag ändå på att återigen få se kvalitetssatir på riktigt. En smaskig parodi på valfri film eller filmserie. Till exempel Harry Potter? Men gärna levererat med lite finess, lite stil, lite humor och timing. Och utan spyor, avföring eller sperma. Är det för mycket att be om?

måndag 28 mars 2011

Stensäkert

Lag Anette Norberg lyckades igår ta VM-guldet i curling efter en spännande final mot Kanada. För Anette Norberg innebar det hennes tredje VM-guld. Det som gör det här guldet speciellt är att hon tar det som skipper för en helt ny besättning. Laget med Eva Lund, systern Catrine Lindahl och Anna Svärd lades ned efter OS-guldet i Vancouver, men Anette Norberg fortsatte med en ny talangfull uppsättning (Lotta Lennartsson, Sara Carlsson och Cissi Östlund) för att satsa på framtiden. Den här säsongen skulle vara en inkörssträcka, men laget överraskade alla genom att ta SM-guldet i hård konkurrens. Det gav VM-platsen där laget förlorade sin första match. Sedan följde raka segrar fram till att semifinalplatsen var klar, då kom en till förlust mot USA. Genom att sedan slå Kina i semifinal och Kanada i finalen lyckades Sverige med sensationen att ta hem ett VM-guld under sitt första år som lag.

Anette Norberg har nu under sin karriär tre VM-guld, två OS-guld och hela sju EM-guld i en sport där konkurrensen i Europa är benhård. Det är egentligen bara Kanada, Kina och USA som kan konkurrera från resten av världen. Lagets triumf gör att Norberg nu på allvar tar plats bland de allra största svenska individuella idrottarna genom tiderna. Hon cementerar också sin position som den bäste curlaren genom tiderna. Därför var det en historisk seger som kom igår, en seger som borde göra lag Anette Norberg till den givna vinnaren av bragdguldet 2011. Det enda som skulle kunna konkurrera för mig är om Christian Olsson skulle lyckas med sin comeback och ta VM-guld i friidrott i sommar. Annars ska Norberg ha medaljen. Hon är den störste nu aktive idrottaren som ännu inte fått den. Det som är fördelen för Norbergs del är att hon nu verkar ha hittat ett sätt att förlänga sin karriär ytterligare. OS i Sotji känns inte längre som en avslutning, snarare en början. På bloggen kan ni räkna med att det dröjer ett tag innan Norbergs namn dyker upp, men till nästa års uppdatering kommer hon att ha stigit ännu mer i graderna. Och kanske är det här bara början?

onsdag 23 mars 2011

Plats 70-66

70. Mikael Appelgren, Bordtennis
Mikael ”Äpplet” Appelgren är en av våra skickligaste bordtennisspelare genom tiderna. Hans karriär låg samtida med några av sportens allra största giganter, Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson, och han har därför fått finna sig i att stå vid sidan av de största. Med hjälp av dem och även Erik Lindh och Peter Karlsson lyckades han dock ta tre VM-guld och fyra VM-silver i lag. 1985 vann han också dubbeln tillsammans med Ulf ”Tickan” Carlsson. I EM har han hela nio guld (och två silver), varav tre i singel. Trots att de asiatiska spelarna inte är med i EM hade han ändå ovan nämnda giganter mot sig, vilket visar vilken skicklig spelare han var. Att det inte räcker längre än såhär hänger just på bristen av en individuell seger i VM.

69. Rune Fredriksson, Casting
Nu kommer vi till en av de främsta medaljörerna på listan. Anledningen till att Rune Fredriksson inte kommer högre upp är för att han håller på med en av de minsta sporterna inom Svenska Idrottsförbundet, nämligen Casting. Fredriksson tog under sin karriär sexton VM-guld, tretton silver och nio brons. Tillsammans med medaljskörden i EM på elva guld, fyra silver och fem brons är det få idrottare på listan som klår honom. Därför förtjänar han absolut en plats på listan.

68. Anna-Carin Zidek, Skidskytte
Anna-Carin Zidek, tidigare Olofsson, har under sin karriär som fortfarande pågår blivit ACO med hela svenska folket. Från Lillhärdal i Härjedalen, mycket nära platsen där min mamma är född, slog hon igenom 2005 när hon lyckades ta silver i masstarten i VM i Hochfilzen. Året efter kom den största triumfen när hon vann OS-guld och OS-silver på masstart respektive sprint. Förutom dessa medaljer har hon också ett VM-guld i mixstafett, samt tre övriga silver och två brons. Förra året vann hon dessutom distanscupen i världscupen. Hon har fram till 2010-12-31 fjorton världscupsegrar, och förhoppningsvis kan hon hitta tillbaka till den form som har gett henne alla sina framgångar.

67. Lars Hall, Modern Femkamp
Modern Femkamp är en gammal svensk paradgren. Mellan sportens införande på det olympiska programmet 1912 och 1968 tog Sverige nio av tolv individuella guld. Flera av utövarna har blivit legender med namn som Wille Grut, Sven och Björn Thofeldt, Gustaf Dyrssen, Johan Oxenstierna och Björn Ferm. Den som får plats på den här listan är dock i mitt tycke den störste av dem alla. Med sina två OS-guld och två VM-guld samt ett silver, har Lars Hall de största meriterna av alla svenska moderna femkampare genom tiderna. Han var, fram till senaste OS i Beijing, också den enda att försvara ett OS-guld.

66. Sten Lundin, Motocross
Sten ”Storken” Lundin tog under 50- och 60-talen fyra VM-guld i motocross, varav två individuellt. Under sin karriär körde han hem tjugofyra segrar och trots den milda konkurrensen i motocrossens världscupsbegynnelse är det en imponerande bedrift. Han fick dela bragdguldet 1961 med en annan motorsportare som kommer högre upp på listan. Med två andraplatser i VM-serien och fyra tredjeplatser är han ändå en av våra största motorsportare genom tiderna.

söndag 20 mars 2011

Plats 75-71

75. Rolf Peterson, Kanot
Rolf Peterson var den som tog upp manteln från den oslagbare Gert Fredriksson och vidarebefordrade svensk kanot till våra dagar. Med sitt guld på K1 1000m räddade han den svenska äran i OS i Tokyo (tillsammans med de andra kanotister som tog guld, Sven-Olov Sjödelius och Gunnar Utterberg). 60-talet präglades av den försvunna svenska hjälteglorian efter de enorma framgångarna på 40-talet och början av 50-talet. I den eran var Peterson en av de största svenska stjärnorna, med ett OS-guld, två VM-guld, samt två silver, ett i OS, ett i VM.

74. Johan Harmenberg, Fäktning
Den ende svenske fäktaren som tagit OS-guld, och den än så länge största svenska fäktaren. Harmenberg tog guld i individuell värja 1980 i Moskva och har dessutom två guld från VM, ett individuellt och ett i lag från 1977. 1979 tog han också brons individuellt. Med fem guld från världscupen, tre individuellt och två i lag, var han en dominerande kraft inom världsfäktningen i slutet av 70-talet och början av 80-talet.

73. Ulrika Knape, Simhopp
I slutet av 60-talet tillhörde Ulrika Knape Sveriges bästa simmare, men hon valde istället en annan karriär. Som sjuttonåring tog hon OS-guld i höga hopp vid spelen i München. Det blev också ett silver, och året efter tog hon guld och silver på VM. Tillsammans med ett silver vid Montreal-OS, ett brons från VM 1975 och två EM-guld -74 är hon Sveriges största simhoppare genom alla tider, även om dottern Anna Lindberg förhoppningsvis snart kan utmana. Blev tre gånger utsedd till världens bästa simhoppare och hade naturligtvis samlat på sig fler meriter om hon inte hade avslutat sin karriär så tidigt.

72. Ludmila Engquist, Häcklöpning
Ludmila Engquist blev svensk medborgare 1996, lagom till OS i Atlanta. Den tidigare ryska häcklöperskan hade länge varit världens bästa och hennes tider i början av 90-talet är fortfarande bland världens bästa. På den här listan räknas dock bara hennes meriter som svensk medborgare, och de inkluderar ett OS-guld, ett VM-guld utomhus och ett VM-guld inomhus. Hennes OS-guld var det första någonsin i friidrott på damsidan. Med bronset utomhus från VM 1999, som hon tog mitt under pågående cellgiftsbehandling, kvalificerar hon sig som Sveriges främste sprinter genom tiderna. Under kategorin övrigt kan man säga att Enquist är oerhört intressant att analysera när man diskuterar representationer av svenskhet, hur hon själv ansträngt sig för att ses som svensk, och framförallt hur media har skildrat henne som svensk eller osvensk beroende på hur bra det har gått för henne. Efter en misslyckad satsning på bob, där hon stängdes av för dopning, avslutade hon sin idrottsliga karriär.

71. Mikael Ljungberg, Brottning
Ljungberg är förstås en idrottare som har en tragisk koppling, i och med självmordet 2004. Innan dess hade han en fantastisk karriär inom brottningen, krönt med OS-guldet i Sydney 2000. Han tog också ett brons fyra år tidigare, och har också två VM-guld från 1993 och -95. Brottning är en sport där de bästa utövarna oftast kommer från Europa. Därför är Ljungbergs två guld och ett silver från EM också mycket imponerande, och en av anledningarna till att han kommer så högt upp på listan. Trots de många svenska framgångarna inom herrbrottning under 1900-talet var Ljungbergs OS-guld det första på nästan femtio år. Ljungberg finns kvar i många idrottsälskares minne som en fin människa och en stor idrottare.

fredag 11 mars 2011

Plats 80-76

80. Kenny Bräck, Bilsport
Ytterligare en idrottare som är svår att bedöma, eftersom bilsporten är så svår att jämföra med andra idrotter. Det man kan säga om Bräck är att han är den ende svensk som vunnit Indycar-serien i USA och det enormt prestigefyllda Indy 500, världens största idrottsevenemang som pågår bara under en dag. Bräck tog under sin karriär fyra segrar i Indycar-serien och fem segrar i Cart-serien. Eftersom han måste kunna räknas till sin idrotts bästa under en period tycker jag att han har en välförtjänt plats på listan. En del skulle säkert sätta honom högre, en del skulle inte ha honom med.

79. Anders Holmertz, Simning
Om bilsport är svårt att bedöma så är simning rejält mycket enklare. Fast det finns en hake i att det finns så många simningsmästerskap, i både lång och kort bana. Självklart räknas meriter i lång bana tyngst, och det har Anders Holmertz en del av. Han lyckades bara ta ett VM-guld, i lagkapp, men med sina fem silver, fyra i OS och ett i VM, tar han ändå en plats här. Han har dessutom ett individuellt brons från OS, en EM-titel, fyra silver och hela åtta brons. Med ett individuellt VM-guld i kort bana tillsammans med två silver har han ändå samlat på sig tillräckligt med meriter, genom att ligga på en fantastiskt hög nivå under lång tid, för att platsa på listan trots att den där sista pricken över i saknas.

78. Liselotte Neumann, Golf
Neumann blev 1988 den första svenska golfare att vinna en major. Sedan dess har det inte blivit fler majors, men väl tjugosex turneringssegrar sammanlagt, tretton i USA, åtta på europatouren och fyra övriga, bland annat VM-titeln 2006 tillsammans med Annika Sörenstam. Hon var en pionjär som ledde utvecklingen för en dominerande generation av golfare. Tillsammans med nämnda Sörenstam, Gustafsson från tidigare på listan och bland annat Helen Alfredsson och Mimmi Hjort som inte platsade, utgör hon ett av de mest framgångsrika landslagen någonsin i svensk idrottshistoria.

77. Helena Ekholm, Skidskytte
I högsta grad aktuell just nu, och kommer självklart att klättra på den här rankingen till nästa uppdatering. Har alltid haft ett starkt skytte, men det var när skidåkningen började ta fart som framgångarna började på allvar. Till nyår 2010 har hon tolv världscupsegrar och en total cupseger. Dessutom har hon från mästerskap två guld, ett silver och två brons, varav ett guld i jaktstart individuellt från 2009. Den fulla historien om Ekholm har naturligtvis inte skrivits än, och det ska bli mycket intressant att följa fortsättningen av hennes karriär. Förhoppningsvis räcker den över nästa OS i Sotji.

76. Anders Gärderud, Hinderlöpning
En av de mest klassiska svenska tv-bilderna och referaten genom historien, är finalen av 3000m hinder från OS i Montreal 1976. Gärderud drog upp en långspurt och knäckte polacken Malinowski som sågs som det största hotet. Men till sista hindret kom östtysken Baumgartl ikapp och var på väg förbi. Då snavade han på hindret och Gärderud kunde spurta till seger. Plex utrop ”Och östtysken faller! Östtysken faller!” har blivit klassiska. Gärderud slog dessutom världsrekordet i loppet, en tid som stod sig som svenskt rekord i trettio år. Den prestationen tillsammans med tre andra världsrekord och ett EM-silver gör att Gärderud tar plats på listan.

torsdag 10 mars 2011

Fyrans intrång och Ulfbåges inkompetens

Tv4 har gett sig den på att förstöra idrottsupplevelsen för alla oss som uppskattar vinteridrotter. När jag har sett fyrans sändningar från alpina tävlingar och längdlopp i världscupen blir jag så frustrerad att jag ofta byter kanal. Det beror till viss del på de konstanta reklamavbrotten som oundvikligen gör att man tappar tråden i tävlingarna. Man hade dock kunnat rädda upp det med kunniga, insatta och professionella kommentatorer och studiovärdar. Nu har inte fyran det. Dessutom har de en sensationsmentalitet i sitt bevakande som jag tycker är mycket tröttsamt. Man fokuserar endast på de största stjärnorna, hårdvinklar varje inslag och försöker bygga upp konflikter som inte finns. Ibland kan man se det på SVT också, men det hör till ovanligheterna. Fyran borde hålla sig till bollsporter som fotboll och handboll. Där gör de oftast bra jobb, skillnaden till SVTs sändningar är minimala. Att de har köpt upp hockeyrättigheter har jag inte heller några problem med. Det var länge sedan som hockey kändes aktuellt för mig.

Fyran har nu alltså köpt upp rättigheterna för nästa längd-VM och skidskyttevärldscupen nästa säsong. Det innebär att vinterstudion splittras och att mängder av svenska tv-tittare blir snuvade på en proffsig sändning och suverän underhållning. Kan man se något positivt med det här då? Ja, det man kan hoppas på är ju att SVT, tills att de får tillbaka sändningarna säsongen efter, har gjort klart med ett nytt kommentatorsteam. Det är dags för Christer Ulfbåge att äntligen gå i pension. Som kommentator drar han ner SVTs rykte och status genom sin bristande lyhördhet, dåliga koll på tävlingarna och respektlösa hållning gentemot sin expertkommentator Kalle Grenemark och förbundskaptenen Staffan Eklund, för att nämna några. Även Grenemark är klart överskattad. Jag uppskattar skidskytte mycket som tävlingsform, men har hela tiden tyckt att kommentatorerna inte håller tillräckligt hög standard.

Mitt första förslag är att göra allt för att värva Magdalena Forsberg som expertkommentator. När hon har kommenterat tävlingarna i Ruhpolding har hon vida överglänst både Grenemark och Ulfbåge. Hon är insatt i tävlingarna och bakomliggande orsaker, kan sin historia och följer med i tävlingarna på ett utmärkt sätt hela tiden. Jag vet inte om SVT har försökt värva henne, om hon inte har velat vara med i mer än en tävling per år, att hon satsar på andra företag eller familjen. Om så inte är fallet är hon ett givet val som expert.

Som kommentator är det dags att ta in en ny talang. SVT behöver föryngring, och man behöver förbättra kvoten av kvinnliga kommentatorer. Därför kan ju Lotta Fahlberg vara ett bra alternativ, reporter på SVT nu. Jaja, vem de än tar så är det i alla fall dags att ersätta hopplösa Ulfbåge. Så man hoppas att de kan ta fyrans intrång på bästa sätt, så att något positivt kommer ur det här.

onsdag 9 mars 2011

Längd-VM och masstartens gissel

Efter ett härligt publik-VM i Holmenkollen är det dags att tänka över det här med masstart igen. Det är uppenbart att masstarter inte fungerar på herrsidan. Även Kollens femmil handlade om två timmars transportsträcka och tio minuters spänning. Att det finns en överlägsen vinnare på herrsidan gör mig inte så mycket. Jag hade inga problem med att Björn Dählie var så överlägsen på 90-talet, inte så att jag ville ändra tävlingsform.

Therese Johaug visade att det på damsidan är möjligt att göra kanoninsatser även för den som inte har någon spurt. Anders Södergren har ju, när han var som allra överlägsnast i motor, till och med lyckats dra ifrån till medalj vid ett masstartslopp. Problemet är att det händer så sällan. Med individuell start i femmilen får man spänning från första stavtag till målgång. Ibland är en ledare totalt överlägsen, men man vet aldrig vem som kroknar sista milen. I en masstart spelar det ingen roll, oavsett om någon kroknar finns det alltid trettio pers kvar till spurten.

Man använder publiken som ursäkt för att man har förändrat idrottsgrenen i grunden, och det kan jag köpa, även om jag fortfarande inte har träffat någon som tycker att masstarter är bättre än individuella starter. Det är lättare för publiken på plats att följa ett masstartslopp. Om man aldrig har sett ett skidlopp förut är det också lättare att följa det framför tv:n. Men varför måste alla lopp gå i masstart? Det blir ju ingen som helst skillnad på tremilen och femmilen. På femton kilometer och tremilen på damsidan kan man se skillnader, men det är fortfarande bara åkare med en spurt som premieras.

Varför inte låta långloppen gå med individuell start igen. Det blir långt mycket mer intressant, vi får en segrare som faktiskt är den bästa längdåkaren, och en mer varierad mästerskapsvecka. Med individuell start i det korta och långa loppet, masstart i 15/30km, stafett och sprintdistansterna, så är det fortfarande övervikt för masstart. Men snälla FIS, ge oss våra femmilar tillbaka. Det spektakel som nu skickas iväg har inget med längdskidåkning att göra.

tisdag 8 mars 2011

Glad åttonde mars!

Kan tycka att det är lite fascinerande att den enda film som visas ikväll på de största kanalerna, 1-5, är Härmed förklarar jag er Chuck och Larry. Borde inte internationella kvinnodagen vara en lämplig högtid att uppmärksamma på olika kanaler. Man skulle ju kunna visa en film med starka kvinnokaraktärer. Eller så kan man välja en uppvisning i homofobiskt hyckleri maskerad till en så kallat subversiv komedi.

Jag hade till exempel gärna sett, kanske Stekta gröna tomater, Thelma & Louise, But I'm a cheerleader, Pianot, Whip it eller för den delen Borta med vinden, Alice i underlandet eller Trollkarlen från Oz istället. Vafan, en film med en kvinna eller gjord av en kvinna i alla fall, ska det vara så svårt att skaka fram?

Men det är klart. Adam Sandler som machoman och Kevin James som feminiserad rolig feting är ju också kul på dagen då man ska fira subversivitet och bryta ned konstruktioner. Typ.

Men jag ska inte gnälla. SVT har faktiskt lagt ut ett par dokumentärer som kan vara intressanta. Feminismens historia och Women are heroes. Gamla hederliga SVT.

Glad åttonde mars på er allihopa!

måndag 7 mars 2011

Plats 85-81

85. Arne Andersson, Löpning
Mannen som fick finna sig i att alltid stå i skuggan av Gunder Hägg. Några år under brinnande världskrig var det de här två som dominerande medeldistanslöpningen i världen. Trots att Hägg var den som oftast vann, och fick det mesta av äran, lyckades Andersson ändå slå fem världsrekord under sin aktiva karriär. Liksom Hägg blev han sedan avstängd på livstid för brott mot amatörreglerna, något som självklart har hämmat bådas samlande av meriter. Som tur är har synen på idrott förändrats sedan dess till att handla om något som alla ska ha möjlighet att syssla med. Ja, riktigt så är det väl inte, men det krävs inte längre att man ska vara rik för att få börja med idrott. Det är i alla fall ett fall framåt.

84. Anna Larsson, Löpning
Anna Larsson är en av de svenska idrottsstjärnorna som är svårast att bedöma. Hon fick aldrig chansen att tävla internationellt på grund av andra världskriget och inskränkt manschauvinism som innebar att kvinnor inte skulle springa längre än 200 meter. Det man vet är att hon satte fyra världsrekord under sin karriär, och att hon aldrig någonsin förlorade ett lopp. Samtidigt som henne fanns det flera löpare som sprang lika fort, som hon aldrig fick chansen att möta, främst ryska löpare. Man undrar hur långt hon hade kunnat gå om hon hade fått chansen att utöva sin idrott på riktigt, hur bra hon hade kunnat bli om hon hade fått möta det bästa motståndet. Nu är hon en fascinerande historia och en ikon i svensk idrottshistoria.

83. Susanne Ljungskog, Cykling
Med sina två VM-titlar i linjelopp under 00-talets tidiga år visade Susanne Ljungskog att hon var en av Sveriges bästa cyklister genom tiderna. Tillsammans med en EM-titel, fyra världscupsegrar och åtta toursegrar har hon samlat på sig en diger meritlista, trots att karriären inte är över än. Med Ljungskog och kronprinsessan Emma Johansson har cykelsporten haft en storhetstid på damsidan de senaste tio åren. Förhoppningen är att framgångarna inte är slut än. En OS-medalj hägrar fortfarande för Ljungskog.

82. Stellan Bengtsson, Bordtennis
Stellan Bengtssons VM-guld i bordtennissingeln 1971 var en av de största skrällarna i svensk idrottshistoria. Det sägs också att det var bragdjuryns kortaste beslutsfattande, att det tog ungefär en halv minut att bestämma att Stellan skulle få medaljen. Tillsammans med ett VM-guld i dubbel och ett i lag är han en av flera bordtennisspelare som kommer med på listan. Han blev Sveriges första singelvärldsmästare och hans meriter inkluderar fem EM-titlar, varav en i singel samt ett VM-brons i singel 1981. Idag är han aktiv som tränare.

81. Stig H Johansson, Trav
Travsporten är svår att bedöma, dels eftersom den i mångt och mycket är en inhemsk företeelse, dels eftersom det kan vara svårt att särskilja kusk, tränare och häst. Vem ska man egentligen ge beröm för vinnande insatser? Ja, om det är någon som förtjänar beröm så är det väl Stig H Johansson. Med 6222 svenska segrar är han dock inte värst i landet, det är Olle Goop. Det här är dock en lista som inte tar upp inhemska meriter, så anledningen till att Johansson är med på listan är hans sex triumfer i det internationella Elitloppet, samt hans seger med Queen L i det prestigefyllda Prix d’Amerique. Som enda travkusk på listan får han också representera flera andra giganter i branschen, som nämnde Goop, hans son Björn, Åke Svanstedt och Helen A. Johansson för att nämna några.

söndag 6 mars 2011

Plats 90-86

90. Bernt Johansson, Cykling
Det mest kända ögonblicket ur Johanssons karriär är förstås OS-guldet från Montreal 1976 när han kommer in på upploppet eskorterad av en miljon motorcyklar. Arne Hegerfors klassiska ”Åh, vad skönt det är med poliser ibland” är en klassiker. Han tog också ett VM-guld i lagtempo och sammanlagt fjorton olika toursegrar. En skräll var det 1976, men han är ändå en av de bästa svenska cyklisterna genom alla tider.

89. Sven-Åke Lundbäck
Sven-Åke Lundbäck tog tre VM-guld under sin karriär, två individuellt och ett i stafett. Den största insatsen kanske han gjorde när han vann femmilen i Lahti 1978. Trots den insatsen fick han inte bragdguldet 1978, det gick istället till Ingemar Stenmark och Björn Borg för typ bra insatser. Thomas Wassberg blev så sur över det här att han vägrade ta emot sin bragdmedalj två år senare. Som skidåkare vann Lundbäck också Vasaloppet en gång, och har för alltid en plats i den svenska skidhistorien.

88. Ara Abrahamian, Brottning
Inom brottning är ett EM-guld nästan lika mycket värt som ett OS-guld. Det är mycket få konkurrenter som inte är med på ett EM. Att Ara Abrahamian med det i åtanke har samlat på sig två VM-guld, fyra OS-, VM- och EM-silver och två OS- och EM-brons, så är det en imponerande bedrift. Jag räknar här bronset i OS i Beijing trots att han blev diskad. I sin förlorande match dömdes han bort av vad han själv hävdade, med visst fog kändes det som, en korrupt domare. Även OS-silvret från Athen hade en besk eftersmak eftersom det även där kändes som om han blev fråndömd segern. Men även utan dessa segrar platsar han givetvis på listan.

87. Jörgen Mårtensson, Orientering
Orientering har genom åren varit en stark svensk sport, vilket lämnar sina märken på den här listan. Jörgen Mårtensson har genom sina två individuella VM-guld, sex silver (tre individuellt, tre lag) och två brons (lag) satt sitt märke i den svenska idrottshistorien. Under 90-talet räknades han till världens främsta orienterare och är en starkt bidragande orsak till att sporten fortsätter att skörda framgångar för Sverige genom nya talanger som Helena Jansson, som med största sannolikhet dyker upp på den här listan i framtiden.

86. Per-Olof ”Posa” Serenius, Isracing
En legendar som på grund av att han tävlar i en liten sport, kanske inte alltid har fått det erkännande han förtjänar. Faktum är att Posa har samlat på sig fem VM-guld under sin karriär, två individuellt och tre i lag. 62 år gammal håller han fortfarande på med sporten som han älskar, och är fortfarande bäst i Sverige. En lång karriär där Posa får representera de svenska framgångarna isracingsporten haft i Sverige.

lördag 5 mars 2011

Plats 95-91

95. Christian Sandström, Frisbee
Kanske en lite otippad kandidat att ha med på en sådan här lista, men jag gillar att införliva alla idrotter i en sådan här uppräkning, inte bara de största och vanligaste. Sandström är aktiv idag och räknas som frisbeesportens gigant under det senaste decenniet. Han har samlat på sig fyra VM-guld, bland annat i allround, vilket går till den jämnast bäste frisbeeutövaren. Han har världsrekord i två grenar, distans (250 m) där det gäller att kasta frisbeen så långt som möjligt, och TRC (94m) där det gäller att kasta och fånga frisbeen med så lång distans mellan punkterna som möjligt. Distansvärldsrekordet på damsidan innehas också av en svensk, Niloofar Mosavar Rahmani, som förtjänar ett omnämnande här även om hon inte kom med på listan.

94. Anna Olsson, Bänkpress och Styrkelyft
Är det något jag är svag för, så är det idrottare som har framgångar i mer än en idrottsgren. Bänkpress och styrkelyft är onekligen starkt besläktade, men likafullt är det imponerande att Anna Olsson har VM-guld i båda discipliner. Sammanlagt har hon fyra VM-guld och fyra EM-guld. Trots att sporterna är små platsar hon ändå på listan, kanske framförallt för hennes tre världsrekord i bänkpress och bänkpress inom styrkelyft.

93. Åsa Larsson, Bowling
2009 blev Åsa Larsson framröstad till den bästa svenska dambowlaren någonsin. Den äran fick hon främst tack vare sina meriter från internationella mästerskap. Hon har ett VM-guld i lag, men hela sju silver, varav fem individuella. Att ligga på en så hög nivå under så många mästerskap gör att hon tar en plats på listan, trots att hon inte har lika många titlar som många andra. Däremot kan hon skryta med fem EM-guld, vilket i bowling har en viss tyngd även om många starka nationer inte är med.

92. Sophie Gustafson, Golf
Sophie Gustafson är unik på den här listan eftersom hon är den enda som har kvalat in utan att ha vunnit ett VM/OS-guld eller en major (eller motsvarande). Däremot har hon uppvisat en enorm jämnhet på hög nivå under lång tid. Hon har hittills tagit sammanlagt tjugoen turneringssegrar, bland annat i British Open året innan den blev en major. Eftersom hon fortfarande är aktiv kan siffran mycket väl komma att stiga. År 2000 var hon dessutom delaktig i den europeiska segern i Solheim Cup.

91. Mats Karlsson, Bowling
Bowling är en USA-dominerad sport, och det ultimata för en manlig bowlingspelare är att lyckas på den amerikanska proffstouren. Det är något som endast tre-fyra ickeamerikaner lyckats med. En av dem heter Mats Karlsson. Han var den förste icke-amerikanen att vinna en tävling på proffstouren 1986, och hann sammanlagt med tre segrar under sin karriär. Tillsammans med sina två VM-guld innan han blev proffs, vilket underförstått hade lett till många fler medaljer om han hade fortsatt vara amatör, förtjänar han en plats på listan. Han utsågs till Sveriges bästa manlige bowlare någonsin 2009.

fredag 4 mars 2011

Plats 100-96

100. William Thoresson, Gymnastik
Okej, det här kanske luktar lite kvotering eftersom jag vill ha med vår störste gymnast genom tiderna. William Thoressons OS-guld i fristående från 1952 är en av de största sensationerna någonsin i svensk idrott. Det är också en av de mest bortglömda triumferna. Samma OS lyckades dessutom det svenska damlaget ta ett guld i gruppgymnastik med handredskap. Thoresson följde upp guldet med ett silver från OS 1956, dessutom tog han ett VM-silver i fristående. Trots att antalet medaljer överskuggas av flera andra kandidater till listan, tycker jag ändå att Thoresson förtjänar sin plats.

99. Henrik Österberg, Casting
Casting är en mycket liten sport med flera delgrenar vilket gör det möjligt att ta många medaljer på mästerskap om man är riktigt duktig. Det är också en idrott som man kan hålla på med under många år eftersom den inte ställer samma fysiska krav som andra idrotter. Med de brasklapparna kan vi också säga att det är den sport där Sverige har varit mest framgångsrika i av alla idrotter. Sverige har den längsta sviten av VM-guld som något land har haft i någon sport. En av anledningarna heter Henrik Österberg. Med sex guld, fem silver och fyra brons i VM ligger han ändå inte först av alla svenskar. Det som gör Österbergs medaljskörd riktigt imponerande, vilket också är anledningen att han platsar på listan, är hans femton EM-guld. Ingen europeisk castingutövare har fler. Utöver det är Österberg dessutom den svenske idrottare med flest SM-guld, alla kategorier. Hela 168 st har det blivit genom åren.

98. Sanna Tidstrand, Speedski
Sanna Tidstrand har på ganska kort tid etablerat sig som speedskins storstjärna. Trots att hon bara är i början av sin karriär har hon redan lyckats ta ett VM-guld och ett silver, slå världsrekord i hastighet, samt ta sexton världscupsegrar och två totalsegrar i världscupen. Få idrottare i Sverige kan visa upp en sådan resultatrad, och därmed slänger vi in Tidstrand i listan trots att speedski än så länge inte är någon av de största sporterna i landet. Räkna med att Tidstrand kommer att klättra med nya framgångar.

97. Alfred Swahn, Skytte
Alfred Swahn är Sveriges främste olympiske medaljör, och platsar av den anledningen på listan. Han var skytt när seklet var ungt, och tog sina medaljer mellan 1908 och 1924, tre guld, tre silver, tre brons. Hans far, Oscar Swahn, som också var med i det vinnande laget i löpande hjort 1912 är den äldste olympiske vinnaren genom alla tider. Skytte var en stor sport här, men konkurrensen var kanske inte den bästa. Swahn får ändå vara med tack vare sina medaljer, och representera en hel generation av svenska skyttar inklusive bland annat pappa Oscar och tvillingarna Eric och Wilhelm Carlberg. De sportade dessutom mycket fashionabla skägg, skyttegubbarna.

96. Johnny Nilsson, Skridsko
Nilsson är kanske mest känd för sitt OS-guld på 10 000 meter i Innsbruck 1964. Trots ymnigt snöfall lyckades han slå världsrekord, ett av tre under hans karriär. Tillsammans med ett VM-guld och ett brons är medaljskörd och rekord tillräckligt för att han ska få en hedersam plats bland de allra största idrottarna i Sverige genom tiderna.

torsdag 3 mars 2011

De största svenska individuella idrottarna genom tiderna

Mitt under brinnande längd-VM, och samma dag som skidskytte-VM dessutom sätter igång, är det äntligen dags att sjösätta mitt ambitiösa projekt att lista de största svenska individuella idrottarna genom tiderna. Jag förklarade grunderna för ett par månader sedan, men kan dra det lite snabbt igen.

Det är alltså bara individuella idrottare med, inga lagidrotter. Undantaget är curling, som jag anser att man kan lägga in under individuell idrott eftersom lagen så tydligt representeras av sin skipper. Därmed vill jag inte säga att skippern är laget, men jag menar att laget kan representeras av sin skipper, trots att varje beståndsdel är oerhört viktig för att få ett fungerande lag. Jag kan få problem med min teori när Anette Norberg börjar plocka medaljer med sitt nya lag, men det tar vi när vi kommer till det.

Hänsyn tas förstås till hur stor idrotten är i spridning och antalet utövare, om det är en olympisk sport eller inte, men ambitionen har ändå varit att ta hänsyn till alla idrotter som klassas som sådana av Riksidrottsförbundet. Någonstans måste man ju trots allt dra gränsen. Därmed har många idrottare från mindre idrotter fått plats på listan, vilket jag själv tycker blir rätt roligt, men jag är medveten om kritiken.

Vidare får man ju se på när idrottaren var aktiv, om det var stor konkurrens då eller inte. Idrottare från början av den moderna idrottshistorien behöver ha utfört större bedrifter än de från nutiden. Många skyttar och brottare från 10 till 30-tal har inte kommit med, trots att de har mängder av VM- och OS-guld. Handikappidrott har räknats med, men även här kommer konkurrensfaktorn in, vilket gör att det är mycket få handikappidrottare som har fått plats på listan.

Jag lutar mig mot faktiska resultat. I början hade jag tänkt göra det till en mer personlig lista där jag tycker att till exempel Anders Södergren borde ha varit med eftersom han drabbats av förändringar i sporten. Hade längdskidor haft individuell start i alla lopp under 00-talet, skulle Södergren ha haft fyra-fem VM- och OS-guld. Potentiella segrar är dock svårt att uppskatta. Däremot kan man se att en idrottare som Gert Fredriksson hade haft fler medaljer om det hade funnits internationella tävlingar under andra världskriget. Han var bäst i världen under åtta år innan han fick starta i ett olympiskt spel. Samma gäller också för löparna Gunder Hägg, Arne Andersson och Anna Larsson. Här kan man faktiskt räkna in potentiella segrar och medaljer.

Listan räknas fram till 31 december 2010. Alla meriter efter det datumet räknas inte, utan läggs på nästa års uppdatering, vilket jag planerar att göra. Skillnaderna är självklart stora mellan olika idrotter och det blir alltid vanskligt att jämföra, men jag har gjort mitt bästa. Jag tar gärna emot konstruktiv kritik och åsikter om felaktigheter, så att jag kan ändra det jag själv tycker inte stämmer med listan till nästa år. Eftersom bloggen till största del följs av folk som inte är så intresserade av idrott hoppas jag att den här listan kanske kan bidra med lite nya insikter och roliga fakta.

Jag kommer att presentera idrottarna i block om fem, och räkna ner från hundra förstås. Platserna 100-96 kommer imorrn, och sedan kommer jag att fortsätta med listan när jag känner att det är dags. Så spänn fast er, så åker vi på vårt livs resa… eller något sådant.

tisdag 1 mars 2011

Ett par historielösa kommentatorer

Jag kan inte riktigt släppa det här med Filip & Fredrik än, och nu när jag har byggt upp en sund irritation gentemot dem efter oscarsgalan är det väl bara att trumma vidare med några tankar som jag har haft länge.

Förutom hypen kring F&F som målat upp dem som nollnolltalets största underhållare, och förutom att de har varit med i varenda svenskproducerat program som Canal+-koncernen gjort de senaste femton åren, så finns det en del ytterligare saker jag stör mig på.

F&F har under åren levererat en del hyfsad underhållning. Några av programmen i High Chaparall-serien var riktigt sevärda, hundra höjdare hade också toppar, jag gillar diskussionerna i Boston Tea Party och har hört goda saker om Lite Sällskap. I övrigt är det inte mycket att hänga i julgranen, men medelmåttig tv finns det gott om. Vad gör mig extra irriterad på just F&F?

Jag tror att det började redan med Ursäkta röran. De hånade Emma Andersson från Robinson för hennes bristande historiekunskaper och sparkade därmed in Sveriges kanske öppnaste dörr. Det var inte roligt, det var inte bitande satir, det var bara hånfullt. Istället för att förklara vad de ville få ut av sketchen marscherade Hammar ut ur en debattstudio efter att ha läst upp ett förskrivet uttalande, som fantasifullt nog avslutades med ”för övrigt anser jag att Carthago bör förstöras”. Roligt. Det var min första upplevelse av duons feghet, som jag senare har sett flera exempel på. De vill sitta skyddade i en bunker eller ett högt torn och skjuta på alla andra, utan att debattera något själv. Då sker ju inte diskussionen på deras villkor.

En annan sak som irriterar är hur de utger sig för att vara representanter för någon slags allmängiltig smak, vilket tydligt kom fram under oscarsgalan. Aaron Sorkin var bäst. Oscarsgalan är tråkig. Så tycker alla. Eftersom jag inte känner igen mig i de flesta av deras åsikter blir jag frustrerad av att interpelleras av dem. När de i High Chaparall, avsnittet med Shannen Doherty (som jag annars tycker är ett av deras bästa), menar att fittluder skulle vara en mildare svordom än cunt bara för att Wikingsson använder den ofta, är det samma brist på självinsikt som fick dem att kalla Justin Timberlake för en mediehora.

Duons smak, har jag kommit fram till, är själva förkroppsligandet av gubbrocken som jag avskyr så hjärtligt. Dylan är bäst, Sorkin är oslagbar, karlakarlamän är alltid värda att ha som gäster, skratten är gubbiga, annars är det svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör det. Men det går hand i hand med deras amerikavurm, eller amerikahysteri kanske är bättre att säga. Allt från andra sidan Atlanten är värt uppmärksamhet och inget från någon annanstans i världen. Förutom Stockholm då.

Droppen gick för mig när de satt i På Spåret-studion och menade att HasseåTages humor var daterad. Jag märker själv hur mossiga mina egna referenser är när jag hänvisar till På Spåret och fyrtio år gammal humor, men nu är jag på väg in i pudelns kärna, så stör mig inte. Det som slog mig var att F&F inte har någon historia, vilket är ironiskt med tanke på att det är exakt vad de hånade Robinson-Emma för. De har under På Spåret visat upp enorma kunskapsluckor i historiska frågor. Det känns inte som någon tillfällighet att de nu ska göra en historisk krönika över 90-talet. Så långt sträcker sig deras kunskaper.

Hasseåtage var ganska svajiga i sin humor, det är jag det förste att erkänna. Det fanns tydliga drag av gubbsjuka och vissa nummer var ganska sega. När de var som bäst dock, vilket ändå var ganska ofta, var de fantastiska. Och originella. Just där ligger väl en stor del av problematiken med F&F. De har fått pris som förnyare, men har ingen originalitet. De skapar inte något av egen kraft, utan kommenterar det som andra har skapat. Genom att aldrig skapa själv och utsätta sig för risken att bli bedömd för det, finns det en riska att man sveper in sig i ett skyddande hölje av självgodhet. För mig är inte F&F komiker, de är kommentatorer. Syntetisörer som är fullkomligt beroende av andras verk för att framhäva sig själva. Lite som Beavis & Butthead.

Sådär, nu har jag fått ur mig den galla jag kände trycka mot svalget. Filip & Fredrik är historielösa kommentatorer. Som sådana har de fungerat väl vid olika tillfällen, vilket skulle ha kunnat innebära att deras värdskap under oscarsgalan också hade kunnat fungera. Nu blev det ju inte så, och man får hoppas att folkstormen innebär att Canal+-koncernen hittar nya programledare till nästa år, som kan något om film som inte är mainstreamamerika.

De säger att hasseåtages humor är daterad. Om femtio år kommer delar av deras arv fortfarande vara aktuellt och fräscht. Om tjugo år kommer ingen att minnas Filip & Fredrik.

Marit Björgen är den största

Det är fascinerande att läsa folks reaktioner på Marit Björgens framfart nu under VM. Anders Blomqvist, expertkommentator på SVT sade igår att det var den fråga de fick överlägset flest mail om. För er som inte är helt hemma i diskussionen handlar det alltså om att Björgen har en astmamedicin som är med på FIS (Internationella skidförbundet) dopningslista, men att hon har fått dispens för att använda den. Nu menar folk i gemen att det innebär att Björgen är dopad. Att hon är en fuskare.

För det första ska man ha klart för sig att medicinen inte är prestationshöjande. Om någon vem som helst tar den förbättras alltså inte förmågan och man blir inte en bättre skidåkare. Däremot hjälper den Björgen och alla andra i världseliten som har problem med astma, att fungera normalt och ha möjlighet att konkurrera på samma villkor. Att säga att Björgen inte ska få använda medicinen är som att säga att synskadade inte ska få använda glasögon eller linser eftersom det förbättrar deras chanser att prestera. Urlöjligt med andra ord. Marit Björgen är helt enkelt helt jävla överlägsen just nu, och det är bara att acceptera.

Där det blir intressant är när man tittar närmre på den bakomliggande orsaken till folkstormen mot Björgen från svenskt håll. Här ser man tydligt det jag var inne på när jag skrev om den svenska synen på finsk skidåkning. Genom att kalla Björgen dopad, en fuskare, kan man förklara hur hon kan vara så bra trots att hon inte är svenska. Svenskar kanske inte alltid är bäst, men vi är alltid ärliga och skulle aldrig fuska, så går resonemanget. Genom att göra Björgen till den fuskande ”andre” kan man förklara hennes överlägsenhet och framhäva de svenska åkarna som egentliga och moraliska vinnare.

Det som blir ännu mer intressant är att se hur det inte bara är kommentarer från gemene man som har de här anspråken. Lasse Anrell, sportjournalist på Aftonbladet, gjorde tydliga kopplingar mellan Björgen och dopning i en krönika häromdagen. Han menar att Björgens kapacitet höjts med 5 till 20 procent och att det underförstått är det som gör henne bättre än alla andra. I samma andetag slår han ifrån sig och menar att han minsann aldrig skulle anklaga Björgen för något sådant. Och i nästa mening beskriver han hennes svar på frågor om astmamedicinen som ”Lite för snabbt, på ett sätt som lät lite ryskt sådär.” Björgen är alltså rysk, Björgen är alltså dopad, Björgen är alltså en fuskare. Ännu roligare blir det när Anrell i sin nästa krönika som publicerades i måndags tycker att det är dags att sluta anklaga Björgen för att fuska och istället hylla henne som den stora idrottare hon är. Anrell tar inget som helst ansvar för sina egna beskyllningar, vilket i och för sig är mycket vanligt för honom som sportkrönikör. Han slänger ur sig något, tonar genast ned det och kan senare skylla på att allt bara var skämt. Precis som när han tyckte att damfotbollen behövde feminiseras med glitter och korta kjolar.” Det var ju bara på skämt, ni måste ju ha lite humor”. Anrell sitter i ett skyddsrum och avfyrar sina salvor utan att ha någon tanke på vilken skada de kan göra. Det är ju bara lite sådär tokroligt ni vet.

En sak har han rätt i. Det är dags för Sverige och resten av världen (där jag trots allt räknar in Lasse Anrell) att ställa sig upp och hylla Marit Björgen för den fantastiska idrottare hon är. Hon kommer inte att ta sex guld i VM eftersom hon inte ställer upp i sprintstafetten, så hon kan inte slå Jelena Välbes rekord från 1997 på fem guld. Däremot kan hon tangera det och den här säsongen bli den som vunnit flest världscupsegrar någonsin. Då tar hon över tronen från Välbe som den största skidåkaren genom alla tider.