2. Ingemar Stenmark, Alpint
Få svenska idrottare, om någon, har lyckats så fullständigt med att få samhället att stanna upp under sitt utövande. När Ingemar Stenmark tog sig ner i backarna under 70- och 80-talen satt halva befolkningen klistrad framför tv-rutan. Få idrottare har också haft en sådan ikonisk betydelse i mode, uppträdande och citatlevererande. Mina personliga favoriter är när han efter en stor vinst bara uttrycker sympati för konkurrenten som föll, ”Jo, men det var ju synd om Heidegger.” eller när han efter OS-guldet i storslalom -80 tyckte att det skönaste var när konkurrenterna tyckte att det var en rättvis seger, ”för det är ju inget roligt om de bara säger att det var tur”.
Efter flera andraplatser i världscupen lyckades han i december -74 till slut vinna slalomtävlingen i Madonna di Campiglio, en backe som skulle bli en favorit under åren. Segern skulle följas av ytterligare åttiofem, och hans åttiosex världscupsegrar mellan -74 och -89 är helt överlägset inom alpin historia. Fyrtio av segrarna togs i slalom, fyrtiofyra i storslalom. Han vann den totala världscupen tre gånger, men hade vunnit den sju gånger om inte reglerna ändrats på grund av hans överlägsenhet. Stenmark deltog inte i störtlopp och super-g, vilket på slutet av 70-talet blev ett krav för att man skulle kunna vinna totalcupen. Stenmarks poäng i slalom och storslalom skulle alltså ha räckt för ytterligare fyra totalsegrar, om de hade räknats som de gör idag. Stenmark gjorde ett försök att åka störtlopp, men efter en otäck olycka på träning bestämde han sig för att satsa endast på slalom och storslalom. Han har dock en pallplats i en kombinationstävling i Kitzbühel -81 där störtloppsdisciplinen ingick, och hans bästa placering i en fartgren är en femteplats i super-g från -84.
I mästerskap gick det länge sämre än under den reguljära säsongen för Stenmark. Trots total dominans i världscupen lyckades han inte ta mer än ett brons i OS i Innsbruck -76. I VM två år senare lyckades han dock ta dubbla guld i slalom och storslalom, något som han upprepade i OS i Lake Placid -80. Ett guld och ett silver i VM -82 utgjorde slutet för hans mästerskapsframgångar. Inför OS -84 var han fortfarande bäst i världen i slalom och storslalom, men på grund av att han hade skrivit på en så kallad B-licens som gjorde att han fick motta sponsorintäkter, sågs han som proffs och fick inte ställa upp i spelen. Reglerna ändrades till nästa OS, men trots att han -88 åkte snabbast av alla i det andra slalomåket, fick han lämna spelen utan medalj. Hans sammanlagda facit på fem guld, ett silver och ett brons ska alltså ses i ljuset av de färre mästerskap som hölls under hans karriär, och det faktum att han inte tilläts ställa upp i dem alla.
Ingemar Stenmark är, trots att han inte har vunnit i alla fyra discipliner, den självklart störste alpine skidåkaren genom alla tider. I en omröstning bland svenska befolkningen vid millennieskiftet röstades han fram till den störste genom tiderna. Samma omröstning från Idrottsakademien förlänte honom en andraplats, liksom här, men då bakom Björn Borg. Vem som får min förstaplats kommer ni snart att få reda på.
Visar inlägg med etikett coola idrottare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett coola idrottare. Visa alla inlägg
lördag 22 oktober 2011
fredag 21 oktober 2011
Plats 3
3. Jan-Ove Waldner, Bordtennis
Chang Qing Shu, det evigt gröna trädet, som Waldner kallas i Kina, har spelat bordtennis på seniornivå i trettio års tid. Även om de stora framgångarna har lyst med sin frånvaro de senaste åren är det en unik prestation i en reflex- och koordinationsbaserad sport som bordtennis. Den enda utövare som kan konkurrera i längd på karriär, är parhästen Jörgen Persson, som redan har avhandlats på listan. Tillsammans med Mikael Appelgren, Erik Lindh och senare Peter Karlsson och Thomas von Scheele utgjorde de laget som var bäst i världen i mer än tio års tid. Staffan Lindeborgs klassiska referat från VM-titeln -89 ”Sverige har rivit den kinesiska muren – totalt!” är signifikativt för den enorma dominans Kina och asiatisk bordtennis har haft inom sporten både före och efter den svenska eran.
J-O Waldner slog igenom som senior när han spelade EM-final mot Mikael Appelgren som sextonåring -82. Den finalen förlorade han, men det utgjorde startskottet för en fenomenal karriär. Det största individuella ögonblicket bör vara när han tog Sveriges enda OS-guld i Barcelona -92. Han är den enda bordtennisspelare som vunnit både OS, VM och EM i singel. Sina singeltitlar i VM tog han -89 och -97. Uppvisningen -97 där han utan setförlust tar sig till final och fullständigt krossar vitryssen Samsonov i raka set, saknar motstycke i bordtennishistorien.
Finalmotståndaren -89, Jörgen Persson var också den enda som stod i vägen för singeltiteln -91. Däremot blev det fyra lagguld, -89, -91, -93 och -00. Utöver gulden blev det också fyra silver i lag, två silver och två brons i singel, samt ett silver i dubbel. Dessutom tog Waldner silvermedaljen i singelspelet i OS i Sydney -00. Fyra år senare var han snubblande nära att som trettiosexåring bli den äldste olympiske bordtennismedaljören, men slutade som snöplig fyra. Sammanlagt tog Waldner alltså sju guld, åtta silver och två brons i VM och OS. I EM, där konkurrensen förstås är avgjort mildare, lyckades han ändå ta hela elva guld och fem silver. Gulden utgörs av sju lagtitlar, tre dubbel- och en singeltitel. Mellan -86 och -02 missade Sverige guldet två gånger, silver -94 i Birmingham samt medaljmiss -98. Waldner har också två silver i singel och två i dubbel.
När man sammanfattar Waldners långa karriär är det omöjligt att inte placera honom som den störste bordtennisspelaren genom alla tider. Singeltitlarna i OS och VM, samt den bärande betydelsen i svensk bordtennis lagdominans på 80- och 90-talen. Han kan mycket väl vara den största bollbegåvning som har vuxit upp i Sverige, och valet av en relativt liten sport som bordtennis fortfarande är har gjort att han dels fick möjlighet att ta större plats, men också att han inte alltid fått den uppmärksamhet han förtjänar utanför Sverige och Kina. På den här listan har han en självklar plats i den absoluta toppen.
Chang Qing Shu, det evigt gröna trädet, som Waldner kallas i Kina, har spelat bordtennis på seniornivå i trettio års tid. Även om de stora framgångarna har lyst med sin frånvaro de senaste åren är det en unik prestation i en reflex- och koordinationsbaserad sport som bordtennis. Den enda utövare som kan konkurrera i längd på karriär, är parhästen Jörgen Persson, som redan har avhandlats på listan. Tillsammans med Mikael Appelgren, Erik Lindh och senare Peter Karlsson och Thomas von Scheele utgjorde de laget som var bäst i världen i mer än tio års tid. Staffan Lindeborgs klassiska referat från VM-titeln -89 ”Sverige har rivit den kinesiska muren – totalt!” är signifikativt för den enorma dominans Kina och asiatisk bordtennis har haft inom sporten både före och efter den svenska eran.
J-O Waldner slog igenom som senior när han spelade EM-final mot Mikael Appelgren som sextonåring -82. Den finalen förlorade han, men det utgjorde startskottet för en fenomenal karriär. Det största individuella ögonblicket bör vara när han tog Sveriges enda OS-guld i Barcelona -92. Han är den enda bordtennisspelare som vunnit både OS, VM och EM i singel. Sina singeltitlar i VM tog han -89 och -97. Uppvisningen -97 där han utan setförlust tar sig till final och fullständigt krossar vitryssen Samsonov i raka set, saknar motstycke i bordtennishistorien.
Finalmotståndaren -89, Jörgen Persson var också den enda som stod i vägen för singeltiteln -91. Däremot blev det fyra lagguld, -89, -91, -93 och -00. Utöver gulden blev det också fyra silver i lag, två silver och två brons i singel, samt ett silver i dubbel. Dessutom tog Waldner silvermedaljen i singelspelet i OS i Sydney -00. Fyra år senare var han snubblande nära att som trettiosexåring bli den äldste olympiske bordtennismedaljören, men slutade som snöplig fyra. Sammanlagt tog Waldner alltså sju guld, åtta silver och två brons i VM och OS. I EM, där konkurrensen förstås är avgjort mildare, lyckades han ändå ta hela elva guld och fem silver. Gulden utgörs av sju lagtitlar, tre dubbel- och en singeltitel. Mellan -86 och -02 missade Sverige guldet två gånger, silver -94 i Birmingham samt medaljmiss -98. Waldner har också två silver i singel och två i dubbel.
När man sammanfattar Waldners långa karriär är det omöjligt att inte placera honom som den störste bordtennisspelaren genom alla tider. Singeltitlarna i OS och VM, samt den bärande betydelsen i svensk bordtennis lagdominans på 80- och 90-talen. Han kan mycket väl vara den största bollbegåvning som har vuxit upp i Sverige, och valet av en relativt liten sport som bordtennis fortfarande är har gjort att han dels fick möjlighet att ta större plats, men också att han inte alltid fått den uppmärksamhet han förtjänar utanför Sverige och Kina. På den här listan har han en självklar plats i den absoluta toppen.
måndag 28 mars 2011
Stensäkert
Lag Anette Norberg lyckades igår ta VM-guldet i curling efter en spännande final mot Kanada. För Anette Norberg innebar det hennes tredje VM-guld. Det som gör det här guldet speciellt är att hon tar det som skipper för en helt ny besättning. Laget med Eva Lund, systern Catrine Lindahl och Anna Svärd lades ned efter OS-guldet i Vancouver, men Anette Norberg fortsatte med en ny talangfull uppsättning (Lotta Lennartsson, Sara Carlsson och Cissi Östlund) för att satsa på framtiden. Den här säsongen skulle vara en inkörssträcka, men laget överraskade alla genom att ta SM-guldet i hård konkurrens. Det gav VM-platsen där laget förlorade sin första match. Sedan följde raka segrar fram till att semifinalplatsen var klar, då kom en till förlust mot USA. Genom att sedan slå Kina i semifinal och Kanada i finalen lyckades Sverige med sensationen att ta hem ett VM-guld under sitt första år som lag.
Anette Norberg har nu under sin karriär tre VM-guld, två OS-guld och hela sju EM-guld i en sport där konkurrensen i Europa är benhård. Det är egentligen bara Kanada, Kina och USA som kan konkurrera från resten av världen. Lagets triumf gör att Norberg nu på allvar tar plats bland de allra största svenska individuella idrottarna genom tiderna. Hon cementerar också sin position som den bäste curlaren genom tiderna. Därför var det en historisk seger som kom igår, en seger som borde göra lag Anette Norberg till den givna vinnaren av bragdguldet 2011. Det enda som skulle kunna konkurrera för mig är om Christian Olsson skulle lyckas med sin comeback och ta VM-guld i friidrott i sommar. Annars ska Norberg ha medaljen. Hon är den störste nu aktive idrottaren som ännu inte fått den. Det som är fördelen för Norbergs del är att hon nu verkar ha hittat ett sätt att förlänga sin karriär ytterligare. OS i Sotji känns inte längre som en avslutning, snarare en början. På bloggen kan ni räkna med att det dröjer ett tag innan Norbergs namn dyker upp, men till nästa års uppdatering kommer hon att ha stigit ännu mer i graderna. Och kanske är det här bara början?
Anette Norberg har nu under sin karriär tre VM-guld, två OS-guld och hela sju EM-guld i en sport där konkurrensen i Europa är benhård. Det är egentligen bara Kanada, Kina och USA som kan konkurrera från resten av världen. Lagets triumf gör att Norberg nu på allvar tar plats bland de allra största svenska individuella idrottarna genom tiderna. Hon cementerar också sin position som den bäste curlaren genom tiderna. Därför var det en historisk seger som kom igår, en seger som borde göra lag Anette Norberg till den givna vinnaren av bragdguldet 2011. Det enda som skulle kunna konkurrera för mig är om Christian Olsson skulle lyckas med sin comeback och ta VM-guld i friidrott i sommar. Annars ska Norberg ha medaljen. Hon är den störste nu aktive idrottaren som ännu inte fått den. Det som är fördelen för Norbergs del är att hon nu verkar ha hittat ett sätt att förlänga sin karriär ytterligare. OS i Sotji känns inte längre som en avslutning, snarare en början. På bloggen kan ni räkna med att det dröjer ett tag innan Norbergs namn dyker upp, men till nästa års uppdatering kommer hon att ha stigit ännu mer i graderna. Och kanske är det här bara början?
söndag 6 mars 2011
Plats 90-86
90. Bernt Johansson, Cykling
Det mest kända ögonblicket ur Johanssons karriär är förstås OS-guldet från Montreal 1976 när han kommer in på upploppet eskorterad av en miljon motorcyklar. Arne Hegerfors klassiska ”Åh, vad skönt det är med poliser ibland” är en klassiker. Han tog också ett VM-guld i lagtempo och sammanlagt fjorton olika toursegrar. En skräll var det 1976, men han är ändå en av de bästa svenska cyklisterna genom alla tider.
89. Sven-Åke Lundbäck
Sven-Åke Lundbäck tog tre VM-guld under sin karriär, två individuellt och ett i stafett. Den största insatsen kanske han gjorde när han vann femmilen i Lahti 1978. Trots den insatsen fick han inte bragdguldet 1978, det gick istället till Ingemar Stenmark och Björn Borg för typ bra insatser. Thomas Wassberg blev så sur över det här att han vägrade ta emot sin bragdmedalj två år senare. Som skidåkare vann Lundbäck också Vasaloppet en gång, och har för alltid en plats i den svenska skidhistorien.
88. Ara Abrahamian, Brottning
Inom brottning är ett EM-guld nästan lika mycket värt som ett OS-guld. Det är mycket få konkurrenter som inte är med på ett EM. Att Ara Abrahamian med det i åtanke har samlat på sig två VM-guld, fyra OS-, VM- och EM-silver och två OS- och EM-brons, så är det en imponerande bedrift. Jag räknar här bronset i OS i Beijing trots att han blev diskad. I sin förlorande match dömdes han bort av vad han själv hävdade, med visst fog kändes det som, en korrupt domare. Även OS-silvret från Athen hade en besk eftersmak eftersom det även där kändes som om han blev fråndömd segern. Men även utan dessa segrar platsar han givetvis på listan.
87. Jörgen Mårtensson, Orientering
Orientering har genom åren varit en stark svensk sport, vilket lämnar sina märken på den här listan. Jörgen Mårtensson har genom sina två individuella VM-guld, sex silver (tre individuellt, tre lag) och två brons (lag) satt sitt märke i den svenska idrottshistorien. Under 90-talet räknades han till världens främsta orienterare och är en starkt bidragande orsak till att sporten fortsätter att skörda framgångar för Sverige genom nya talanger som Helena Jansson, som med största sannolikhet dyker upp på den här listan i framtiden.
86. Per-Olof ”Posa” Serenius, Isracing
En legendar som på grund av att han tävlar i en liten sport, kanske inte alltid har fått det erkännande han förtjänar. Faktum är att Posa har samlat på sig fem VM-guld under sin karriär, två individuellt och tre i lag. 62 år gammal håller han fortfarande på med sporten som han älskar, och är fortfarande bäst i Sverige. En lång karriär där Posa får representera de svenska framgångarna isracingsporten haft i Sverige.
Det mest kända ögonblicket ur Johanssons karriär är förstås OS-guldet från Montreal 1976 när han kommer in på upploppet eskorterad av en miljon motorcyklar. Arne Hegerfors klassiska ”Åh, vad skönt det är med poliser ibland” är en klassiker. Han tog också ett VM-guld i lagtempo och sammanlagt fjorton olika toursegrar. En skräll var det 1976, men han är ändå en av de bästa svenska cyklisterna genom alla tider.
89. Sven-Åke Lundbäck
Sven-Åke Lundbäck tog tre VM-guld under sin karriär, två individuellt och ett i stafett. Den största insatsen kanske han gjorde när han vann femmilen i Lahti 1978. Trots den insatsen fick han inte bragdguldet 1978, det gick istället till Ingemar Stenmark och Björn Borg för typ bra insatser. Thomas Wassberg blev så sur över det här att han vägrade ta emot sin bragdmedalj två år senare. Som skidåkare vann Lundbäck också Vasaloppet en gång, och har för alltid en plats i den svenska skidhistorien.
88. Ara Abrahamian, Brottning
Inom brottning är ett EM-guld nästan lika mycket värt som ett OS-guld. Det är mycket få konkurrenter som inte är med på ett EM. Att Ara Abrahamian med det i åtanke har samlat på sig två VM-guld, fyra OS-, VM- och EM-silver och två OS- och EM-brons, så är det en imponerande bedrift. Jag räknar här bronset i OS i Beijing trots att han blev diskad. I sin förlorande match dömdes han bort av vad han själv hävdade, med visst fog kändes det som, en korrupt domare. Även OS-silvret från Athen hade en besk eftersmak eftersom det även där kändes som om han blev fråndömd segern. Men även utan dessa segrar platsar han givetvis på listan.
87. Jörgen Mårtensson, Orientering
Orientering har genom åren varit en stark svensk sport, vilket lämnar sina märken på den här listan. Jörgen Mårtensson har genom sina två individuella VM-guld, sex silver (tre individuellt, tre lag) och två brons (lag) satt sitt märke i den svenska idrottshistorien. Under 90-talet räknades han till världens främsta orienterare och är en starkt bidragande orsak till att sporten fortsätter att skörda framgångar för Sverige genom nya talanger som Helena Jansson, som med största sannolikhet dyker upp på den här listan i framtiden.
86. Per-Olof ”Posa” Serenius, Isracing
En legendar som på grund av att han tävlar i en liten sport, kanske inte alltid har fått det erkännande han förtjänar. Faktum är att Posa har samlat på sig fem VM-guld under sin karriär, två individuellt och tre i lag. 62 år gammal håller han fortfarande på med sporten som han älskar, och är fortfarande bäst i Sverige. En lång karriär där Posa får representera de svenska framgångarna isracingsporten haft i Sverige.
söndag 19 december 2010
Inte så jävla mycket att le åt
En tanke som är svår att släppa.
Handbollslandslaget har tagit sig till final i EM och därmed lyckats åstadkomma sin största framgång någonsin. Jag har under turneringens gång imponerats av individernas utveckling och lagets framfart i växelverkan.
Sen har jag irriterat mig. På idrottsjournalister. Som jag egentligen inte vill namnge, trots att jag är sugen, men de är så många och så allmängiltiga. Istället kan jag försöka formulera roten till min irritation.
Det leende landslaget. Har ni hört det förut? Om ni inte har det var det ett epitet som gavs handbollslandslaget efter en lyckad turnering i början av nollnolltalet, och det börjar bli tjatigt vid det här laget. Det börjar överhuvudtaget bli tjatigt att sätta ett epitet före landslaget.
Och det räcker inte för journalister att raljera över genusmedvetenhet. Hur kommer det sig att man då formulerar de senaste turneringarna som fiaskon, trots att de ofta har överträffat förväntningar trots att laget inte har tagit sig in i medaljdiskussion? Nej, det räcker inte att någon gång i undantagsfall ta damidrott på allvar. Det räcker inte med att slänga sig med termer för att få fram en komisk effekt. Det blir lika ingrott och unket i alla fall.
Anledningen till att man behöver sätta ett epitet och inte kan följa landslaget bara som det är, utan måste etikettera det, är förstås att man fortfarande inte tar det helt på allvar. Därför blir svängningarna mellan succé och fiasko större, landslaget har ännu inte funnits tillräckligt länge för att krönikörer ska kunna ta laget för vad det är istället för att stämpla det med förlöjligande och förminskande ombeskrivningar. Därför kan man inte beskriva spelarna som idrottare, utan som karikatyrer som ska spela roller i en föreställning regisserad av en sensationsjournalistisk dramaturgi.
Vafan, låt laget vara idrottare. Låt dem förtjäna den här framgången som skickliga och fantastiska idrottare. Inte som nåt jävla leende, äckligt, kämpande, frustande eller sexigt landslag. Kan de inte bara få vara jävligt skickliga handbollsspelare?
Handbollslandslaget har tagit sig till final i EM och därmed lyckats åstadkomma sin största framgång någonsin. Jag har under turneringens gång imponerats av individernas utveckling och lagets framfart i växelverkan.
Sen har jag irriterat mig. På idrottsjournalister. Som jag egentligen inte vill namnge, trots att jag är sugen, men de är så många och så allmängiltiga. Istället kan jag försöka formulera roten till min irritation.
Det leende landslaget. Har ni hört det förut? Om ni inte har det var det ett epitet som gavs handbollslandslaget efter en lyckad turnering i början av nollnolltalet, och det börjar bli tjatigt vid det här laget. Det börjar överhuvudtaget bli tjatigt att sätta ett epitet före landslaget.
Och det räcker inte för journalister att raljera över genusmedvetenhet. Hur kommer det sig att man då formulerar de senaste turneringarna som fiaskon, trots att de ofta har överträffat förväntningar trots att laget inte har tagit sig in i medaljdiskussion? Nej, det räcker inte att någon gång i undantagsfall ta damidrott på allvar. Det räcker inte med att slänga sig med termer för att få fram en komisk effekt. Det blir lika ingrott och unket i alla fall.
Anledningen till att man behöver sätta ett epitet och inte kan följa landslaget bara som det är, utan måste etikettera det, är förstås att man fortfarande inte tar det helt på allvar. Därför blir svängningarna mellan succé och fiasko större, landslaget har ännu inte funnits tillräckligt länge för att krönikörer ska kunna ta laget för vad det är istället för att stämpla det med förlöjligande och förminskande ombeskrivningar. Därför kan man inte beskriva spelarna som idrottare, utan som karikatyrer som ska spela roller i en föreställning regisserad av en sensationsjournalistisk dramaturgi.
Vafan, låt laget vara idrottare. Låt dem förtjäna den här framgången som skickliga och fantastiska idrottare. Inte som nåt jävla leende, äckligt, kämpande, frustande eller sexigt landslag. Kan de inte bara få vara jävligt skickliga handbollsspelare?
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
