Min senaste hemtenta på filmvetenskapen handlade om representationer på film. Man skulle välja valfri film eller tv-serie och se hur representationer av olika sociala kategorier såg ut. Mitt val föll på filmen 300 och parodin Meet the Spartans, för att se hur parodin som genre kan dekonstruera, förändra och cementera rådande stereotypa representationer. Tentan blev nog bra, jag skulle kunna lägga upp valda delar av den här, på allmän begäran (fet chans).
Det som slog mig när jag såg filmerna var hur parodin som genre verkligen genomgått en katastrofal kvalitetsdegradering de senaste tio-femton åren. Spartans var en gediget genomusel film. Skaparna Jason Friedberg och Aaron Seltzer staplar misogyna fördomar, under-bältet-humor, folk som slår sig och äckelsekvenser på varandra. Allt görs dessutom utan någon som helst känsla för komisk timing, relevanta referenser eller filmiskt berättande. Historien följer 300 från start till mål, och man får bilden framför sig av den kreativa processen där två infantila män sitter i en tv-soffa och Beavis och Butthead-skrockar över originalfilmen, samt högt säger till varandra ”Dude, what if Xerxes was short and fat. He he.” eller ”They’re so gay. He he.”, ”Yeah. He he. Gay. He he. Totally. He he.”. Hela filmen osar lathet och unken grabbhumor.
Det har filmen gemensamt med en hel del av de senaste årens parodier. Friedberg/Seltzer ligger själv bakom serien av Movie-filmer, Epic Movie, Disaster Movie, Date Movie samt Vampires Suck för att nämna några. Duon har tydligen rekordet för antal filmer på IMDB:s bottenlista, de filmer med sämst betyg genom tiderna. Det är välförtjänt. Dessutom skrev de manus till den första Scary Movie-filmen. En kolossal kassaframgång (260 miljoner dollar inspelat på en budget så låg som 19 miljoner, utan att ha tittat upp det närmre ska det tydligen vara den film av en afrikanskamerikansk regissör som spelat in mest pengar någonsin) som gav flera uppföljare och parallella filmserier (som Scary Video-serien). Wayansbröderna med Keenen Ivory Wayans i spetsen som regissör (för bland annat Scary Movie-filmerna, men även lågvattenmärken som White Chicks, Little Man och Dance Flick) håller jag som lika ansvariga för parodins förfall som Friedberg/Seltzer. Någonstans på vägen har det gått förlorat att en parodi kräver ett subtilt handlag med finess, timing, allvar, snygg intertextualitet och skickliga skådespelare.
De enda parodier som spelat in mer pengar än Scary Movie är Austin Powers-serien, som absolut har sina förtjänster även om delar av filmerna också sjunker lite för lågt. På det stora hela är det ändå acceptabla filmer, men inte i närheten av klassikerna från -70, -80 och -90-talen. Airplane och Airplane II, Top Secret, Hot Shots, Hot Shots – part deux, Loaded Gun 1 och i viss mån även Naked Gun-serien (lite samma problem som Austin Powers, mycket glädje men sjunker lite väl lågt ibland). Det var jävlar i mig filmer det. Även marginella parodier från den här tiden som Fatal Instinct, Plump Fiction och Mafia! höll långt mycket högre klass än dagens mest framgångsrika parodier. Mel Brooks, parodins gudfader, gjorde ju också en del habila rullar här (Robin Hood – Men in Tights, Spaceballs), även om mina favoriter Blazing Saddles och Silent Movie går längre tillbaka i tiden.
Så vem ska man skylla på? Skaparna som gör sådana anskrämliga filmer? Publiken som köper biljetter till skräpet? Producenterna som låter skaparna göra fler och fler filmer trots att de uppenbarligen inte håller måttet konstnärligt? Jag vet inte. Det är en ond cirkel av dålig smak som gör att mitt parodihjärta gråter. Normalt är jag inte den som anklagar andra för dålig smak, jag är en stark anhängare av att man ska kunna tycka att all kulturyttring har sin charm. Själv har jag många favoriter som ofta betecknas som dålig smak. Men när det gäller parodier har jag svårt att hålla mig på mattan.
Är hoppet helt ute då, kommer vi aldrig få se en smart parodi igen? Självklart är det inte så. Dels kommer det säkert att komma folk som jag, som vill se en återgång till den parodikvalitet vi såg främst i början av 90-talet. Sen finns det ju, om man vidgar begreppet lite, faktiskt underbara filmer som har kommit de senaste tio åren och tangerar parodin. Pastischer som Shaun of the Dead och Hot Fuzz från den genialiska trion Edgar Wright, Simon Pegg och Nick Frost. Mockumentärer som A Mighty Wind av Cristopher Guest, mannen som gav oss This is Spinal Tap! Dessutom finns ju den animerade pastischen på Rödluvan, Hoodwinked från 2005, en av de bästa animerade filmer som gjorts. Men trots detta väntar jag ändå på att återigen få se kvalitetssatir på riktigt. En smaskig parodi på valfri film eller filmserie. Till exempel Harry Potter? Men gärna levererat med lite finess, lite stil, lite humor och timing. Och utan spyor, avföring eller sperma. Är det för mycket att be om?
Visar inlägg med etikett manlig kärlek i trånga miljöer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett manlig kärlek i trånga miljöer. Visa alla inlägg
tisdag 29 mars 2011
torsdag 5 augusti 2010
2005
Då kör vi igång med oscarsnedräkningen igen då, jag listar mina favoriter bland oscarsnominerade filmer från de senaste tjugo åren. Vi har kommit fram till 2005.
Ett splittrat år i oscarsväg, ingen film fick fler än tre oscars, vilket utan att ha kollat upp det noggrant känns som ett rekord. Tre filmer fick tre statyetter, en av dem var Memoirs of a Geisha. Den var fan inte bra, alltså. Ett exempel på juryns i vissa fall tråkiga förusägbarhet, när de alltid ger kostympriset till en kostymfilm. Visst, scenografi och foto var bra i filmen, men inte lika bra som i exempelvis Good night and good luck eller Brokeback Mountain.
Crash snuvade Brokeback på segern. När jag såg filmerna för första gången inför galan tyckte jag att de var i paritet med varandra, nu är min känsla en helt annan. Crash platsar inte på listan, utan landar någonstans runt femtonde plats i uppräkningen, efter bubblare som Junebug och Corpse Bride till exempel. Var Brokeback hamnar får ni se längre ner.
10. Hustle & Flow
- Faktiskt en bra film, trots storylinen med en hallick som har det svårt med sina bitches. Handlar om den lille mannens längtan efter något större och om de människor runt omkring honom som stöttar eller sviker. Terrence Howard får visa upp sina skådespelarfärdigheter och DJ Qualls är underbar i birollen som nördmusiker. Temat ”It’s hard out there for a pimp” snodde åt sig oscarn för bästa originallåt framför näsan på Dolly Parton. En av de mer sensationella vinnarna genom musikhistorien, vilket fick värden detta år, Jon Stewart, att utbrista: ”For those of you keeping count back home, that’s Three Cent Mafia: one, Martin Scorsese: zero.”
9. Capote
- Snyggt berättad historia om flera fascinerande människoöden. Underbara Philip Seymour Hoffman fick en välförtjänt oscar för sin rolltolkning av Truman Capote, en tacksam roll att spela inför en oscarsjury. Catherine Keener gör en härlig Harper Lee och filmen sätter överhuvudtaget en realistiskt, skrämmande, rolig och tragisk stämning som den lyckats bibehålla rakt igenom. Intressant som aspirerande författare också att se en realistisk skildring av en (udda) författares skapandeprocess.
8. Batman begins
- Jag blev, som jag nämnt tidigare, oerhört imponerad av innovationen i filmen Memento av Christopher Nolan. Som tack för gott utfört arbete landade Nolan uppdraget att fräscha upp Batmanserien med ny hjälte och mörkare ton, och som han gjorde det. Batman begins är nog för mig den bästa superhjältefilmen som gjorts så här långt. Delvis för att den försöker anlägga en begriplig (om än ej sannolik) bakgrund till framväxten av Batman, delvis för att den är så snyggt gjord. Smutsig, mörk och lockande på samma gång. Till och med Katie Holmes är ju bra i den.
7. North Country
- En oerhört viktigt film för män(niskor) som fortfarande tycker att samhället är jämställt. Jo, den utspelar sig på åttiotalet, men tar upp just de diskrimineringsmekanismer som är vanliga i arbetslivet idag, och då behöver det inte vara på en mansdominerad arbetsplats i en gruva. North Country tar upp rättsfallen som banade väg för lagstiftningen om sexuella trakasserier i USA och baseras alltså på verkliga händelser. Genom utmärkt skådespelande (framförallt Charlize Theron och Frances McDormand), äkta scenografi och foto, samt ett starkt manus, skapas en genuin närvaro som är svår att tvätta bort från huden efteråt. Nödvändig film som alla borde se.
6. Walk the line
- Första gången jag såg den blev jag lite irriterad över hur lik Ray den var i upplägget. Musiker vars bror dör när han är ung, slår igenom, gifter sig, är otrogen, börjar dricka/knarka, bryter ihop och hittar sedan rätt. Att filmerna kom så tätt inpå varandra gjorde inte saken bättre. Med lite distans insåg jag att Walk the line har sina egna förtjänster också, den står på egna ben och lyckas driva hem en god berättelse om ett fascinerande människoöde. Om än inte lika bra som Ray sätter jag den här filmen högt bland biopics genom historien. Reese Witherspoon gör sitt livs rollinsats som June Carter, men jag tycker ändå att oscarn skulle ha gått till Felicity Huffman.
5. The Curse of the Were-Rabbit
- Männen bakom Wallace & Gromit gör här sin första fullängdsfilm. En av de mer givna vinnarna i kategorin animerad film, de tar alltid hem de oscars de nomineras för. Varulvskaninens förbannelse är gediget hantverk med en stor portion humor, finurliga tekniska lösningar och världens bästa hjältehund. Sen är ju kaninerna så söta också. Bra skit.
4. Good night and good luck
- Den mest överraskande filmen det här året. Vem som än tänkte: vi gör en svartvit film om journalisten Edward R. Murrow om häxjakten på kommunister på femtiotalet, låter den utspela sig med huvuden som talar med varandra genom tv-rutan och låter George Clooney regissera skiten, måste utnämnas till en av de modigare filmskaparna det här året, dock i stark konkurrens med folket bakom North Country och filmen som ligger som nummer tre på listan. Good night and good luck lyckas vara spännande och underhållande, med humor och tydligt budskap utan att skriva tittaren på näsan. Imponerande hantverk, vilket säger en del om Clooneys talang. Ingen vinst trots sju nomineringar, åtminstone fotot hade kunnat belönas (så att den där jävla Geishafilmen blivit utan, om inte annat).
3. Transamerica
- Apropå modiga filmer då, kommer här historien om en pre-op transsexuell kvinna som på väg till sin operation upptäcker att hon har en tonårspojke som säljer sin kropp på New Yorks gator. Mötet dememellan tvingar båda att omvärdera sina liv och leder dem in på nya vägar. Låter klyschigt, men den här filmen är allt annat än. Borde som jag sagt tidigare ha plockat båda sina nomineringar, Felicity Huffman i huvudrollen som Bree, och Dolly Partons originallåt ”Travellin thru” som jag såg som galans säkraste tips efter varulvskaninen. Istället blev den utan, men filmen är ju lika bra för det.
2. Brokeback Mountain
- Så kommer vi då till den absoluta toppen. Det är lite hugget som stucket vilken av de två första filmerna som skulle vinna det här året. Båda är femmor så det bara sjunger om det, båda är kandidater till min tio-i-topp-lista över de bästa filmerna genom alla tider. Brokeback Mountain fick bara tre oscars det här året. Naturligtvis skulle den ha haft bästa film, bästa manliga biroll (Jake Gyllenhaal som givetvis är en huvudroll i filmen, men där man inte ville att han skulle konkurrera med Heath Ledger i samma kategori, vilket kan leda in på diskussionen varför man inte kan ha ett manligt kärlekspar där båda kan vara huvudroller, men det är en annan diskussion), bästa foto (i konkurrens med Good night and good luck då alltså) och gärna scenografi och kostym också. Heath Ledger gör en strålande insats i huvudrollen, den som en gång för alla lyfte honom från snygg-pojke-status till stor skådis, men föll på att Hoffman var ännu bättre. Michelle Williams är lysande i birollen som Alma (hon och Heath blev ju ett par på riktigt också och fick barn ihop), men föll på den hårda konkurrensen i kategorin det här året (Rachel Weisz fick priset för The Constant gardener, Amy Adams och Frances McDormand vad också lysande i sina roller).
De priser som filmen faktiskt fick var manus, regi och den mest välförtjänta av alla: musik. Det räcker med två toner från ledmotivet för att jag ska rysa genom hela kroppen och börja hulka i konvulsioner. Kanske den bästa originalmusiken någonsin. En sjuhelsikes bra film är det hursomhelst.
1. The Squid and the Whale
- Och ändå sätter jag The Squid and the Whale högre. Kanske för att få vara lite märkvärdig, men jag älskar verkligen den här filmen också, och till skillnad från Brokeback som jag hade hört mycket om innan jag såg, smög sig bläckfisken och valen på bakifrån och svepte bort mig totalt. Den berättar om en skilsmässa i en intellektuell New York-familj, baserad på regissören Noah Baumbachs egna erfarenheter, och hur de två bröderna i familjen hanterar den nya situationen med lojaliteter och skuld gentemot modern och fadern. Inspirerade skådespelarinsatser (vem visste att Jeff Daniels kunde agera?) och förstklassigt manus av Baumbach ger en insikt i psykologin kring familjerelationer i uppbrott. En stark och verklig historia som drabbar tittaren och ger en underbar filmupplevelse.
Ett splittrat år i oscarsväg, ingen film fick fler än tre oscars, vilket utan att ha kollat upp det noggrant känns som ett rekord. Tre filmer fick tre statyetter, en av dem var Memoirs of a Geisha. Den var fan inte bra, alltså. Ett exempel på juryns i vissa fall tråkiga förusägbarhet, när de alltid ger kostympriset till en kostymfilm. Visst, scenografi och foto var bra i filmen, men inte lika bra som i exempelvis Good night and good luck eller Brokeback Mountain.
Crash snuvade Brokeback på segern. När jag såg filmerna för första gången inför galan tyckte jag att de var i paritet med varandra, nu är min känsla en helt annan. Crash platsar inte på listan, utan landar någonstans runt femtonde plats i uppräkningen, efter bubblare som Junebug och Corpse Bride till exempel. Var Brokeback hamnar får ni se längre ner.
10. Hustle & Flow
- Faktiskt en bra film, trots storylinen med en hallick som har det svårt med sina bitches. Handlar om den lille mannens längtan efter något större och om de människor runt omkring honom som stöttar eller sviker. Terrence Howard får visa upp sina skådespelarfärdigheter och DJ Qualls är underbar i birollen som nördmusiker. Temat ”It’s hard out there for a pimp” snodde åt sig oscarn för bästa originallåt framför näsan på Dolly Parton. En av de mer sensationella vinnarna genom musikhistorien, vilket fick värden detta år, Jon Stewart, att utbrista: ”For those of you keeping count back home, that’s Three Cent Mafia: one, Martin Scorsese: zero.”
9. Capote
- Snyggt berättad historia om flera fascinerande människoöden. Underbara Philip Seymour Hoffman fick en välförtjänt oscar för sin rolltolkning av Truman Capote, en tacksam roll att spela inför en oscarsjury. Catherine Keener gör en härlig Harper Lee och filmen sätter överhuvudtaget en realistiskt, skrämmande, rolig och tragisk stämning som den lyckats bibehålla rakt igenom. Intressant som aspirerande författare också att se en realistisk skildring av en (udda) författares skapandeprocess.
8. Batman begins
- Jag blev, som jag nämnt tidigare, oerhört imponerad av innovationen i filmen Memento av Christopher Nolan. Som tack för gott utfört arbete landade Nolan uppdraget att fräscha upp Batmanserien med ny hjälte och mörkare ton, och som han gjorde det. Batman begins är nog för mig den bästa superhjältefilmen som gjorts så här långt. Delvis för att den försöker anlägga en begriplig (om än ej sannolik) bakgrund till framväxten av Batman, delvis för att den är så snyggt gjord. Smutsig, mörk och lockande på samma gång. Till och med Katie Holmes är ju bra i den.
7. North Country
- En oerhört viktigt film för män(niskor) som fortfarande tycker att samhället är jämställt. Jo, den utspelar sig på åttiotalet, men tar upp just de diskrimineringsmekanismer som är vanliga i arbetslivet idag, och då behöver det inte vara på en mansdominerad arbetsplats i en gruva. North Country tar upp rättsfallen som banade väg för lagstiftningen om sexuella trakasserier i USA och baseras alltså på verkliga händelser. Genom utmärkt skådespelande (framförallt Charlize Theron och Frances McDormand), äkta scenografi och foto, samt ett starkt manus, skapas en genuin närvaro som är svår att tvätta bort från huden efteråt. Nödvändig film som alla borde se.
6. Walk the line
- Första gången jag såg den blev jag lite irriterad över hur lik Ray den var i upplägget. Musiker vars bror dör när han är ung, slår igenom, gifter sig, är otrogen, börjar dricka/knarka, bryter ihop och hittar sedan rätt. Att filmerna kom så tätt inpå varandra gjorde inte saken bättre. Med lite distans insåg jag att Walk the line har sina egna förtjänster också, den står på egna ben och lyckas driva hem en god berättelse om ett fascinerande människoöde. Om än inte lika bra som Ray sätter jag den här filmen högt bland biopics genom historien. Reese Witherspoon gör sitt livs rollinsats som June Carter, men jag tycker ändå att oscarn skulle ha gått till Felicity Huffman.
5. The Curse of the Were-Rabbit
- Männen bakom Wallace & Gromit gör här sin första fullängdsfilm. En av de mer givna vinnarna i kategorin animerad film, de tar alltid hem de oscars de nomineras för. Varulvskaninens förbannelse är gediget hantverk med en stor portion humor, finurliga tekniska lösningar och världens bästa hjältehund. Sen är ju kaninerna så söta också. Bra skit.
4. Good night and good luck
- Den mest överraskande filmen det här året. Vem som än tänkte: vi gör en svartvit film om journalisten Edward R. Murrow om häxjakten på kommunister på femtiotalet, låter den utspela sig med huvuden som talar med varandra genom tv-rutan och låter George Clooney regissera skiten, måste utnämnas till en av de modigare filmskaparna det här året, dock i stark konkurrens med folket bakom North Country och filmen som ligger som nummer tre på listan. Good night and good luck lyckas vara spännande och underhållande, med humor och tydligt budskap utan att skriva tittaren på näsan. Imponerande hantverk, vilket säger en del om Clooneys talang. Ingen vinst trots sju nomineringar, åtminstone fotot hade kunnat belönas (så att den där jävla Geishafilmen blivit utan, om inte annat).
3. Transamerica
- Apropå modiga filmer då, kommer här historien om en pre-op transsexuell kvinna som på väg till sin operation upptäcker att hon har en tonårspojke som säljer sin kropp på New Yorks gator. Mötet dememellan tvingar båda att omvärdera sina liv och leder dem in på nya vägar. Låter klyschigt, men den här filmen är allt annat än. Borde som jag sagt tidigare ha plockat båda sina nomineringar, Felicity Huffman i huvudrollen som Bree, och Dolly Partons originallåt ”Travellin thru” som jag såg som galans säkraste tips efter varulvskaninen. Istället blev den utan, men filmen är ju lika bra för det.
2. Brokeback Mountain
- Så kommer vi då till den absoluta toppen. Det är lite hugget som stucket vilken av de två första filmerna som skulle vinna det här året. Båda är femmor så det bara sjunger om det, båda är kandidater till min tio-i-topp-lista över de bästa filmerna genom alla tider. Brokeback Mountain fick bara tre oscars det här året. Naturligtvis skulle den ha haft bästa film, bästa manliga biroll (Jake Gyllenhaal som givetvis är en huvudroll i filmen, men där man inte ville att han skulle konkurrera med Heath Ledger i samma kategori, vilket kan leda in på diskussionen varför man inte kan ha ett manligt kärlekspar där båda kan vara huvudroller, men det är en annan diskussion), bästa foto (i konkurrens med Good night and good luck då alltså) och gärna scenografi och kostym också. Heath Ledger gör en strålande insats i huvudrollen, den som en gång för alla lyfte honom från snygg-pojke-status till stor skådis, men föll på att Hoffman var ännu bättre. Michelle Williams är lysande i birollen som Alma (hon och Heath blev ju ett par på riktigt också och fick barn ihop), men föll på den hårda konkurrensen i kategorin det här året (Rachel Weisz fick priset för The Constant gardener, Amy Adams och Frances McDormand vad också lysande i sina roller).
De priser som filmen faktiskt fick var manus, regi och den mest välförtjänta av alla: musik. Det räcker med två toner från ledmotivet för att jag ska rysa genom hela kroppen och börja hulka i konvulsioner. Kanske den bästa originalmusiken någonsin. En sjuhelsikes bra film är det hursomhelst.
1. The Squid and the Whale
- Och ändå sätter jag The Squid and the Whale högre. Kanske för att få vara lite märkvärdig, men jag älskar verkligen den här filmen också, och till skillnad från Brokeback som jag hade hört mycket om innan jag såg, smög sig bläckfisken och valen på bakifrån och svepte bort mig totalt. Den berättar om en skilsmässa i en intellektuell New York-familj, baserad på regissören Noah Baumbachs egna erfarenheter, och hur de två bröderna i familjen hanterar den nya situationen med lojaliteter och skuld gentemot modern och fadern. Inspirerade skådespelarinsatser (vem visste att Jeff Daniels kunde agera?) och förstklassigt manus av Baumbach ger en insikt i psykologin kring familjerelationer i uppbrott. En stark och verklig historia som drabbar tittaren och ger en underbar filmupplevelse.
onsdag 5 maj 2010
1999
Ruskigt starkt år. Första året hittills där tionde filmen och även ett par filmer utanför listan, som Girl Interrupted till exempel, är solklara fyror i betyg.
10. The Talented mr Ripley
- Snygg och lite läskig historia med snygga, svala skådespelare. Filmens behållning är dock Philip Seymour Hoffman i rollen som sliskbollen Freddie Miles. Hur han levererar repliker som ”I wish I could fuck every woman in the world at least once” med trovärdighet, vilket inte är det lättaste. Magnifik uppvisning av magnifik skådespelare.
9. Boys don’t cry
- Hilary Swanks oscar är en av de mest välförtjänta genom filmhistorien. Historien om transsexuelle Brandon Teena och de fördomar och våldsamheter han möter är ett rejält knytnävsslag i magen för tittaren. Oerhört aktuell film, både i genomförande och budskap.
8. The Matrix
- Kanske min häftigaste bioupplevelse någonsin. Jag och min syster sålde biobiljetter till den lokala biografen i Bjursås, den lilla by jag är född och uppvuxen i. Tack vare detta fick vi vara med på en filmhelg i Leksand där man visade biofilmer för branschmänniskor som skulle bestämma vilka filmer som skulle plockas upp till repertoaren och vilka man skulle lämna därhän. Efter fyra biobesök på lördagen, La vita e bella, Pushing tin, Never been kissed och Svart katt, vit katt, började den sista filmen halv tolv på natten. Jag hade aldrig hört talas om the Matrix, visste inte ett nys om filmen eller var den kom från. Det skulle dröja ett halvår innan den hade premiär i Sverige. Ni kanske förstår vilket intryck en sådan här film gör i ett sådant läge. Jävlar i min lilla låda.
7. Being John Malkovich
- Den första hälften av den här filmen, på den tiden när man inte visste vem Charlie Kaufman var och inte visste vad man skulle förvänta sig, är helt sanslöst bra. Tyvärr lyckades han här inte knyta ihop säcken riktigt. Historien haltar en del när den inte helt kan byggas upp av galenskaper, men det är omöjligt att inte älska Kaufman för vad han har gjort med att ruska upp hollywoodberättandet. Efter ett par ytterligare försök lyckades han ordentligt med en hel film, men det återvänder vi till när vi kommer till 2004.
6. Magnolia
- Paul Thomas Anderson igen och Philip Seymour Hoffman i en härlig roll igen, fast här glänser han inte lika mycket som i andra roller. Istället är det Tom Cruise (faktiskt), Julianne Moore (som alltid), John C. Reilly och William H. Macy som skiner starkast i en stark multiplotfilm. Framförallt de första tjugo minuterna av filmen där man knappt hinner hämta andan i hoppen mellan karaktärerna är sensationellt bra.
5. Fight Club
- Jag är inte den som vurmar för våldsförhärligande, och hur man än vänder och vrider berättandet i den här filmen så kommer man inte från just det; den förmenta renheten i våldet. Om man lägger det smidigt åt sidan återstår sedan en magnifik poetisk filmupplevelse i bildspråk, ordval och nakna svettiga män i trånga utrymmen. David Fincher, som också gjorde Seven, visar även här upp en avundsvärd talang.
4. The Hurricane
- Denzel Washington blev snuvad på oscarn av huvudrollsinnehavaren i filmen på första plats, men det är frågan om han inte förtjänade den bättre själv. Jag ska inte ta något från vinnaren, men Washington bär den här filmen från första till sista filmruta (känns det som, inte bokstavligt) och ger boxaren Rubin Carter sin mänskliga upprättelse några årtionden efter den rättsliga. Ett gripande drama om en oskyldigt dömd man, vilket ledde till stora protester på sjuttiotalet, bland annat genom Bob Dylans låt ”Hurricane”. Så en bra låt och en bra film kom i alla fall ur den här tragedin.
3. Insider
- Vill man ha en instruktionsfilm för hur man skapar en spännande thriller utan att använda ett enda vapen, en enda biljakt eller en enda sexscen så är det bara att titta på Insider. Russel Crowes avgjort bästa skådespelarinsats i sin karriär hittills, där han gestaltar Jeffrey Wigand, en grå bolagschef på ett tobaksbolag. Efter en del dubier och en del övertalan från en gedigen Al Pacino som 60-minutesproducent bestämmer Wigand/Crowe sig för att berätta vad alla vet, att cigaretter är farliga och gjorda för att vara beroendeframkallande. Lysande film, verklighetsnära, spännande och viktig.
2. South Park: Bigger, longer & uncut
- Den bästa musikalen som någonsin gjorts. Den enda som kan konkurrera är Once som kommer i en senare lista. Ojämnheten som tv-serien stundtals präglas av ser man inget av här. Det moraliska budskapet är bra, humorn klockren och musiknumren förvånansvärt melodiösa och dessutom perfekta i längd.
1. American beauty
- Faktiskt den enda vinnaren för bästa film som också ligger etta på min lista för det året. Jag kommer att skriva en lite längre text om filmens underliggande budskap och fokuserar nu istället på att hylla skaparen Sam Mendes, som efter några mindre snedsteg med Road to Perdition, Jarhead och Revolutionary Road (nej, jag tyckte inte den var så bra), verkar vara tillbaka på banan med fina Away we go. Vidare måste man förstås nämna skådespeleriet (som Robert Altman tyckte var mediokert), vilket gav Kevin Spacey en statyett. Både Anette Bening, Chris Cooper och Allison Janney förtjänar sin cred, surt för Bening som förlorat oscarn till Hillary Swank två gånger.
10. The Talented mr Ripley
- Snygg och lite läskig historia med snygga, svala skådespelare. Filmens behållning är dock Philip Seymour Hoffman i rollen som sliskbollen Freddie Miles. Hur han levererar repliker som ”I wish I could fuck every woman in the world at least once” med trovärdighet, vilket inte är det lättaste. Magnifik uppvisning av magnifik skådespelare.
9. Boys don’t cry
- Hilary Swanks oscar är en av de mest välförtjänta genom filmhistorien. Historien om transsexuelle Brandon Teena och de fördomar och våldsamheter han möter är ett rejält knytnävsslag i magen för tittaren. Oerhört aktuell film, både i genomförande och budskap.
8. The Matrix
- Kanske min häftigaste bioupplevelse någonsin. Jag och min syster sålde biobiljetter till den lokala biografen i Bjursås, den lilla by jag är född och uppvuxen i. Tack vare detta fick vi vara med på en filmhelg i Leksand där man visade biofilmer för branschmänniskor som skulle bestämma vilka filmer som skulle plockas upp till repertoaren och vilka man skulle lämna därhän. Efter fyra biobesök på lördagen, La vita e bella, Pushing tin, Never been kissed och Svart katt, vit katt, började den sista filmen halv tolv på natten. Jag hade aldrig hört talas om the Matrix, visste inte ett nys om filmen eller var den kom från. Det skulle dröja ett halvår innan den hade premiär i Sverige. Ni kanske förstår vilket intryck en sådan här film gör i ett sådant läge. Jävlar i min lilla låda.
7. Being John Malkovich
- Den första hälften av den här filmen, på den tiden när man inte visste vem Charlie Kaufman var och inte visste vad man skulle förvänta sig, är helt sanslöst bra. Tyvärr lyckades han här inte knyta ihop säcken riktigt. Historien haltar en del när den inte helt kan byggas upp av galenskaper, men det är omöjligt att inte älska Kaufman för vad han har gjort med att ruska upp hollywoodberättandet. Efter ett par ytterligare försök lyckades han ordentligt med en hel film, men det återvänder vi till när vi kommer till 2004.
6. Magnolia
- Paul Thomas Anderson igen och Philip Seymour Hoffman i en härlig roll igen, fast här glänser han inte lika mycket som i andra roller. Istället är det Tom Cruise (faktiskt), Julianne Moore (som alltid), John C. Reilly och William H. Macy som skiner starkast i en stark multiplotfilm. Framförallt de första tjugo minuterna av filmen där man knappt hinner hämta andan i hoppen mellan karaktärerna är sensationellt bra.
5. Fight Club
- Jag är inte den som vurmar för våldsförhärligande, och hur man än vänder och vrider berättandet i den här filmen så kommer man inte från just det; den förmenta renheten i våldet. Om man lägger det smidigt åt sidan återstår sedan en magnifik poetisk filmupplevelse i bildspråk, ordval och nakna svettiga män i trånga utrymmen. David Fincher, som också gjorde Seven, visar även här upp en avundsvärd talang.
4. The Hurricane
- Denzel Washington blev snuvad på oscarn av huvudrollsinnehavaren i filmen på första plats, men det är frågan om han inte förtjänade den bättre själv. Jag ska inte ta något från vinnaren, men Washington bär den här filmen från första till sista filmruta (känns det som, inte bokstavligt) och ger boxaren Rubin Carter sin mänskliga upprättelse några årtionden efter den rättsliga. Ett gripande drama om en oskyldigt dömd man, vilket ledde till stora protester på sjuttiotalet, bland annat genom Bob Dylans låt ”Hurricane”. Så en bra låt och en bra film kom i alla fall ur den här tragedin.
3. Insider
- Vill man ha en instruktionsfilm för hur man skapar en spännande thriller utan att använda ett enda vapen, en enda biljakt eller en enda sexscen så är det bara att titta på Insider. Russel Crowes avgjort bästa skådespelarinsats i sin karriär hittills, där han gestaltar Jeffrey Wigand, en grå bolagschef på ett tobaksbolag. Efter en del dubier och en del övertalan från en gedigen Al Pacino som 60-minutesproducent bestämmer Wigand/Crowe sig för att berätta vad alla vet, att cigaretter är farliga och gjorda för att vara beroendeframkallande. Lysande film, verklighetsnära, spännande och viktig.
2. South Park: Bigger, longer & uncut
- Den bästa musikalen som någonsin gjorts. Den enda som kan konkurrera är Once som kommer i en senare lista. Ojämnheten som tv-serien stundtals präglas av ser man inget av här. Det moraliska budskapet är bra, humorn klockren och musiknumren förvånansvärt melodiösa och dessutom perfekta i längd.
1. American beauty
- Faktiskt den enda vinnaren för bästa film som också ligger etta på min lista för det året. Jag kommer att skriva en lite längre text om filmens underliggande budskap och fokuserar nu istället på att hylla skaparen Sam Mendes, som efter några mindre snedsteg med Road to Perdition, Jarhead och Revolutionary Road (nej, jag tyckte inte den var så bra), verkar vara tillbaka på banan med fina Away we go. Vidare måste man förstås nämna skådespeleriet (som Robert Altman tyckte var mediokert), vilket gav Kevin Spacey en statyett. Både Anette Bening, Chris Cooper och Allison Janney förtjänar sin cred, surt för Bening som förlorat oscarn till Hillary Swank två gånger.
onsdag 21 april 2010
1994
Det här var ett riktigt starkt år. Lite western, mycket manlighet och genombrott för Hugh Grant och Quentin Tarantino.
10. Wyatt Earp
- Det roligaste med Earpfilmerna som kom samma år, den här och Tombstone (där jag gillar Tombstone bättre), är att se vilka referenser som båda filmerna använder. När Virgil Earp i båda filmerna säger till sin fru, efter att ha skadat sin arm, att han ändå kommer att ha en arm kvar att krama henne med, så får det en större historisk tyngd. That’s källkritik for you.
9. Lejonkungen
- Disneys första originalmanus som också signalerade slutet för deras monopol på marknaden. De har försökt hitta tillbaka till känslan som fanns i filmerna från sent åttiotal och tidigt nittiotal, men Lejonkungen var det sista lyckade försöket. Också den sista animerade filmen som jag själv hellre ser med svenskt tal. Idag är det en omöjlighet.
8. Maverick
- Lite mera western, men roligt den här gången. Inget större fan i övrigt av regissören Richard Donner, men här fungerar det. Det finns en subtil humor i spelet mellan karaktärerna som gör filmen levande, trots de taffliga pokersekvenserna. Kan någon lära skådespelarna/manusförfattarna att man inte säger ”I call your bet, and I raise you with…”. Antingen synar man, eller så höjer man. Inte var det någon balansering mellan borden heller. Och femkortspoker känns ju lagom hett (fast på artonhundratalet fanns det förvisso inte så många alternativ, apropå att undvika anakronismer).
7. Klienten
- En av alla Grishamfilmatiseringar. Här har jag inte läst boken, har i övrigt plöjt en del Grisham och fått ut stor underhållning av det. Precis som med den här filmen.
6. Quiz Show
- Snygg i stil, manus och skådespeleri. Robert Redfords regi fungerar förvånande väl, och vem är jag att protestera mot frågesportstemat. De som känner mig vet hur mycket jag älskar mina quizer, även om jag helst ser att de inte är fejkade. Stor vardagsrumsspänning som inspirerar och scenen mellan far och son Van Doren har jag snott rakt av till min första roman. Det ligger mycket dramatik i mjölk och kakor.
5. Pulp fiction
- Filmen som revolutionerade det kronologiska berättandet i Hollywood. Även om hajpen var lite överdriven så är filmen fortfarande fräsch.
4. Forrest Gump
- Andra raka oscarn för Tom Hanks, den senaste som lyckats med den bedriften. Filmen är förstås den givna vinnaren på galan, välförtjänt sådan. Det är sällan som en film av den här typen lyckas med bedriften att också ro hem oscarn för specialeffekter, men även här var det fullkomligt välförtjänt.
3. Ed Wood
- Vilket annat år som helst hade den här filmen hamnat högre upp. Min absoluta favoritfilm med både Tim Burton och Johnny Depp. Depps Ed Wood är sensationellt överspelad, det är en svår konstart att spela en karikatyr på ett underhållande sätt, och det är verkligen något som Depp lyckas med här. Martin Landau gör en lysande Bela Lugosi vilket gav honom en välförtjänt oscar. Bästa smink fick den också, men man tycker att den skulle ha kunnat kliva in på nomineringar för foto, klipp, manus och ett par till skådespelare, men man kan inte få allt här i världen.
2. Fyra bröllop och en begravning
- En modern klassiker med en regissör som också gjort den enda romantiska komedin som kan mäta sig med och till och med överträffa denna, nämligen Love actually. Bara nominerad för manus och bästa film, ovanligt med så få nomineringar för en bästa film då det bara var fem nomineringar i kategorin här. Jag är svag för Hugh Grant, en bekännelse svår att göra. Här gör han den roll som han sedan gör om och har gjort om fram till idag. Det funkar.
1. Nyckeln till frihet
- I normala fall skulle tvåan och trean på listan toppa året, men konkurrenten är inte vilken som helst. Nyckeln till frihet fick ingen oscar trots sju nomineringar, men den har sedan dess fått upprättelse, bland annat i form av ett av de högsta snittbetygen på IMDB. Jag såg filmen för första gången på Bjursås bio, man kunde gå två personer till priset för en, det kom fem personer. Och då är Bjursås känt i hela dalarna för att vara fyllt av snåla människor. Poängen är att ingen visste vilken film det var, inte jag heller. När jag hade sett den var den dock omöjlig att glömma. En av kandidaterna till den bästa filmen någonsin.
10. Wyatt Earp
- Det roligaste med Earpfilmerna som kom samma år, den här och Tombstone (där jag gillar Tombstone bättre), är att se vilka referenser som båda filmerna använder. När Virgil Earp i båda filmerna säger till sin fru, efter att ha skadat sin arm, att han ändå kommer att ha en arm kvar att krama henne med, så får det en större historisk tyngd. That’s källkritik for you.
9. Lejonkungen
- Disneys första originalmanus som också signalerade slutet för deras monopol på marknaden. De har försökt hitta tillbaka till känslan som fanns i filmerna från sent åttiotal och tidigt nittiotal, men Lejonkungen var det sista lyckade försöket. Också den sista animerade filmen som jag själv hellre ser med svenskt tal. Idag är det en omöjlighet.
8. Maverick
- Lite mera western, men roligt den här gången. Inget större fan i övrigt av regissören Richard Donner, men här fungerar det. Det finns en subtil humor i spelet mellan karaktärerna som gör filmen levande, trots de taffliga pokersekvenserna. Kan någon lära skådespelarna/manusförfattarna att man inte säger ”I call your bet, and I raise you with…”. Antingen synar man, eller så höjer man. Inte var det någon balansering mellan borden heller. Och femkortspoker känns ju lagom hett (fast på artonhundratalet fanns det förvisso inte så många alternativ, apropå att undvika anakronismer).
7. Klienten
- En av alla Grishamfilmatiseringar. Här har jag inte läst boken, har i övrigt plöjt en del Grisham och fått ut stor underhållning av det. Precis som med den här filmen.
6. Quiz Show
- Snygg i stil, manus och skådespeleri. Robert Redfords regi fungerar förvånande väl, och vem är jag att protestera mot frågesportstemat. De som känner mig vet hur mycket jag älskar mina quizer, även om jag helst ser att de inte är fejkade. Stor vardagsrumsspänning som inspirerar och scenen mellan far och son Van Doren har jag snott rakt av till min första roman. Det ligger mycket dramatik i mjölk och kakor.
5. Pulp fiction
- Filmen som revolutionerade det kronologiska berättandet i Hollywood. Även om hajpen var lite överdriven så är filmen fortfarande fräsch.
4. Forrest Gump
- Andra raka oscarn för Tom Hanks, den senaste som lyckats med den bedriften. Filmen är förstås den givna vinnaren på galan, välförtjänt sådan. Det är sällan som en film av den här typen lyckas med bedriften att också ro hem oscarn för specialeffekter, men även här var det fullkomligt välförtjänt.
3. Ed Wood
- Vilket annat år som helst hade den här filmen hamnat högre upp. Min absoluta favoritfilm med både Tim Burton och Johnny Depp. Depps Ed Wood är sensationellt överspelad, det är en svår konstart att spela en karikatyr på ett underhållande sätt, och det är verkligen något som Depp lyckas med här. Martin Landau gör en lysande Bela Lugosi vilket gav honom en välförtjänt oscar. Bästa smink fick den också, men man tycker att den skulle ha kunnat kliva in på nomineringar för foto, klipp, manus och ett par till skådespelare, men man kan inte få allt här i världen.
2. Fyra bröllop och en begravning
- En modern klassiker med en regissör som också gjort den enda romantiska komedin som kan mäta sig med och till och med överträffa denna, nämligen Love actually. Bara nominerad för manus och bästa film, ovanligt med så få nomineringar för en bästa film då det bara var fem nomineringar i kategorin här. Jag är svag för Hugh Grant, en bekännelse svår att göra. Här gör han den roll som han sedan gör om och har gjort om fram till idag. Det funkar.
1. Nyckeln till frihet
- I normala fall skulle tvåan och trean på listan toppa året, men konkurrenten är inte vilken som helst. Nyckeln till frihet fick ingen oscar trots sju nomineringar, men den har sedan dess fått upprättelse, bland annat i form av ett av de högsta snittbetygen på IMDB. Jag såg filmen för första gången på Bjursås bio, man kunde gå två personer till priset för en, det kom fem personer. Och då är Bjursås känt i hela dalarna för att vara fyllt av snåla människor. Poängen är att ingen visste vilken film det var, inte jag heller. När jag hade sett den var den dock omöjlig att glömma. En av kandidaterna till den bästa filmen någonsin.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
