Plats 7

7. Gunde Svan, Längdskidor

Efter en lång radda längdskidåkare på listan kommer nu här slutligen den störste av dem alla. I alla fall i Sverige. Gunde Svan följde sin läromästare Sixten Jernbergs metoder med stenhård träning och kombinerade det med ett på gränsen till sjukligt sinne för detaljer. Noggrannheten och den hårda träningen gav sannerligen resultat. Eftersom Jernberg aldrig hade brutit ett lopp, vägrade också Svan att göra det när han bröt armen under en femmil i Holmenkollen. Med nummerlappen som mitella kom han näst sist i loppet, men fullföljde gjorde han.

Svan vann under sin karriär trettio världscupsegrar och den totala världscupen hela fem gånger. Med det är han endast slagen av Björn Dählie som vunnit fyrtiotvå segrar och sex cuper. Även i medaljsammanräkningen är det bara Dählie som har större meriter, även om Petter Northug är på väg ikapp med stormsteg. Svan har total elva guld i OS och VM, sju individuellt och fyra i stafett. Sedan har han fyra silver och två brons, varav ett silver och bronset är i stafett.

Två OS-stafetter har han avgjort själv med osviklig känsla för dramatik. 1984 i Sarajevo ryckte han från ryssen Zimjatov med mindre än två kilometer kvar till mål. I sista nedförsbacken lyckas han dock ramla, så att ryssen nästan hinner ikapp. Med enorma krafter lyckas dock Svan rycka ifrån igen för en svensk seger. I OS -88 var det också Sovjet som stod för det hårdaste motståndet. Här var det ryssarna som föll, först Deviatjarov på tredje sträckan mot Svan som skapade en lucka. På sista sträckan skulle stjärnan Prokurorov köra mot en oerfaren Torgny Mogren. Ryssen lyckades på något konstigt sätt trassla in sig i sina egna skidor med plant underlag, och ramlade även han. Mogren lyckades hålla undan, och Svans ord som han skriker åt Mogren inför slutspurten har blivit klassiska: ”Ta i nu i sista backen, du får vila sen! Jag ser han inte än!”

Längd-VM och masstartens gissel

Efter ett härligt publik-VM i Holmenkollen är det dags att tänka över det här med masstart igen. Det är uppenbart att masstarter inte fungerar på herrsidan. Även Kollens femmil handlade om två timmars transportsträcka och tio minuters spänning. Att det finns en överlägsen vinnare på herrsidan gör mig inte så mycket. Jag hade inga problem med att Björn Dählie var så överlägsen på 90-talet, inte så att jag ville ändra tävlingsform.

Therese Johaug visade att det på damsidan är möjligt att göra kanoninsatser även för den som inte har någon spurt. Anders Södergren har ju, när han var som allra överlägsnast i motor, till och med lyckats dra ifrån till medalj vid ett masstartslopp. Problemet är att det händer så sällan. Med individuell start i femmilen får man spänning från första stavtag till målgång. Ibland är en ledare totalt överlägsen, men man vet aldrig vem som kroknar sista milen. I en masstart spelar det ingen roll, oavsett om någon kroknar finns det alltid trettio pers kvar till spurten.

Man använder publiken som ursäkt för att man har förändrat idrottsgrenen i grunden, och det kan jag köpa, även om jag fortfarande inte har träffat någon som tycker att masstarter är bättre än individuella starter. Det är lättare för publiken på plats att följa ett masstartslopp. Om man aldrig har sett ett skidlopp förut är det också lättare att följa det framför tv:n. Men varför måste alla lopp gå i masstart? Det blir ju ingen som helst skillnad på tremilen och femmilen. På femton kilometer och tremilen på damsidan kan man se skillnader, men det är fortfarande bara åkare med en spurt som premieras.

Varför inte låta långloppen gå med individuell start igen. Det blir långt mycket mer intressant, vi får en segrare som faktiskt är den bästa längdåkaren, och en mer varierad mästerskapsvecka. Med individuell start i det korta och långa loppet, masstart i 15/30km, stafett och sprintdistansterna, så är det fortfarande övervikt för masstart. Men snälla FIS, ge oss våra femmilar tillbaka. Det spektakel som nu skickas iväg har inget med längdskidåkning att göra.