Kan tycka att det är lite fascinerande att den enda film som visas ikväll på de största kanalerna, 1-5, är Härmed förklarar jag er Chuck och Larry. Borde inte internationella kvinnodagen vara en lämplig högtid att uppmärksamma på olika kanaler. Man skulle ju kunna visa en film med starka kvinnokaraktärer. Eller så kan man välja en uppvisning i homofobiskt hyckleri maskerad till en så kallat subversiv komedi.
Jag hade till exempel gärna sett, kanske Stekta gröna tomater, Thelma & Louise, But I'm a cheerleader, Pianot, Whip it eller för den delen Borta med vinden, Alice i underlandet eller Trollkarlen från Oz istället. Vafan, en film med en kvinna eller gjord av en kvinna i alla fall, ska det vara så svårt att skaka fram?
Men det är klart. Adam Sandler som machoman och Kevin James som feminiserad rolig feting är ju också kul på dagen då man ska fira subversivitet och bryta ned konstruktioner. Typ.
Men jag ska inte gnälla. SVT har faktiskt lagt ut ett par dokumentärer som kan vara intressanta. Feminismens historia och Women are heroes. Gamla hederliga SVT.
Glad åttonde mars på er allihopa!
Visar inlägg med etikett homofobi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett homofobi. Visa alla inlägg
tisdag 8 mars 2011
torsdag 23 september 2010
Bastuklubben
Jag satt i bastun efter ett träningspass på friskis & svettis. En man satt bredvid mig, och trots att jag inte kunde ha glasögonen på mig och därför inte kunde urskilja några detaljer såg jag att han hade imponerande armmuskler och en rejäl mage. Han började konversera med mig, inledde med ”så du försöker också gå ner i vikt”, mest för att ha en publik att orera inför.
Efter några ordväxlingar fram och tillbaka om hur svårt det är att hålla i en viktminskning kom det fram att han hade varit professionell boxare. Jag skrattade artigt åt hans kommentarer och försökte upprätthålla en god samtalston trots att han inte verkade bry sig om huruvida jag svarade eller inte. Han behövde en publik, som sagt, inte en debatt.
Han kom in på hur man skulle klara av att fortsätta motionera och släpper då repliken ”man klarar det knappt, det skulle vara om man blev jagad av bögar då. Vet inte om man skulle springa eller spöa upp dom.”
Vad vet jag om den här personen? Jag vet att han är före detta boxare, att han har en rejäl kroppshydda och att jag inte skulle ha någon chans i ett slagsmål. Jag vet också att vi båda är nakna i en bastu, att han har inlett konversationen och därför inte har några problem att ta kontakt med främmande människor i en potentiellt pinsam situation. Nu hinner jag inte tänka så långt innan jag reagerar på vad han har sagt, även om tanken föresvävade mig att säga att jag själv var bög, för att det är det man borde säga.
Så vad gjorde jag? Tja, jag tystnade tvärt från de artiga skratten, vände mig rakt fram och sade inte ett ord mer till honom, men jag vet inte om han märkte något. Det är svårt att dra gränsen för hur modig man ska vara i olika situationer. Hade det hjälpt om jag hade sagt något? Hans homofobi hade nog inte annat än spätts på, men han kanske hade fått reda på att man inte kan säga vad som helst när som helst. Jag hade kanske blivit nerslagen, men troligtvis hade han blivit så skräckslagen att han skrikandes hade lämnat bastun. Kanske var hans rädsla för situationen att vara naken tillsammans med en annan man det som fick honom att släppa kommentaren till att börja med.
Jag skrattade inte med och försökte på det sättet markera mitt ogillande, jag vet inte om det fungerade. Men det här är egentligen inte ett inlägg där jag bedömer min eget beteende, det är mer ett synliggörande av situationer som homosexuella utsätts för hela tiden i vårt samhälle. Situationen är inte alltid lika extrem som att vara naken i en bastu med en aggressiv homofobisk ex-boxare, men situationer uppstår fortfarande varje dag. Det är viktigt att vi är medvetna om det, och det är viktigt att vi försöker motverka det.
Särskilt med SD i riksdagen.
Han röstade säkert på SD.
Och SD är ju nazister.
Efter några ordväxlingar fram och tillbaka om hur svårt det är att hålla i en viktminskning kom det fram att han hade varit professionell boxare. Jag skrattade artigt åt hans kommentarer och försökte upprätthålla en god samtalston trots att han inte verkade bry sig om huruvida jag svarade eller inte. Han behövde en publik, som sagt, inte en debatt.
Han kom in på hur man skulle klara av att fortsätta motionera och släpper då repliken ”man klarar det knappt, det skulle vara om man blev jagad av bögar då. Vet inte om man skulle springa eller spöa upp dom.”
Vad vet jag om den här personen? Jag vet att han är före detta boxare, att han har en rejäl kroppshydda och att jag inte skulle ha någon chans i ett slagsmål. Jag vet också att vi båda är nakna i en bastu, att han har inlett konversationen och därför inte har några problem att ta kontakt med främmande människor i en potentiellt pinsam situation. Nu hinner jag inte tänka så långt innan jag reagerar på vad han har sagt, även om tanken föresvävade mig att säga att jag själv var bög, för att det är det man borde säga.
Så vad gjorde jag? Tja, jag tystnade tvärt från de artiga skratten, vände mig rakt fram och sade inte ett ord mer till honom, men jag vet inte om han märkte något. Det är svårt att dra gränsen för hur modig man ska vara i olika situationer. Hade det hjälpt om jag hade sagt något? Hans homofobi hade nog inte annat än spätts på, men han kanske hade fått reda på att man inte kan säga vad som helst när som helst. Jag hade kanske blivit nerslagen, men troligtvis hade han blivit så skräckslagen att han skrikandes hade lämnat bastun. Kanske var hans rädsla för situationen att vara naken tillsammans med en annan man det som fick honom att släppa kommentaren till att börja med.
Jag skrattade inte med och försökte på det sättet markera mitt ogillande, jag vet inte om det fungerade. Men det här är egentligen inte ett inlägg där jag bedömer min eget beteende, det är mer ett synliggörande av situationer som homosexuella utsätts för hela tiden i vårt samhälle. Situationen är inte alltid lika extrem som att vara naken i en bastu med en aggressiv homofobisk ex-boxare, men situationer uppstår fortfarande varje dag. Det är viktigt att vi är medvetna om det, och det är viktigt att vi försöker motverka det.
Särskilt med SD i riksdagen.
Han röstade säkert på SD.
Och SD är ju nazister.
torsdag 9 september 2010
Homofobins unkna lukt i fotbollens omklädningsrum
Aftonbladet och Fotbollskanalen.se skriver om Yoann Lemaire som efter 14 år inte fick kontraktet med amatörklubben FC Chooz förlängt. Inget konstigt med det om det inte var för att klubbens officiella förklaring är att de ville undvika problem eftersom Lemaire är uttalat homosexuell. Flera medspelare har varit upprörda över Lemaires läggning och har ventilerat sina åsikter offentligt.
Enligt artikeln Homophopia and football – The lesson of Chooz skriven av Pascale Krémer avslöjade Lemaire för tränaren att han hade haft homosexuella erfarenheter med en annan fotbollsspelare, eftersom han var trött på den konstanta jargongen med böghäcklande, vilket gjorde honom okoncentrerad på planen och ledde till flertalet röda kort. Inledningsvis stöttade hela laget och hela byn Chooz Lemaire i sitt beslut att vara öppen med sin läggning. Efter ett tag började dock känslorna bubbla upp till ytan i klubben. Två av spelarna rev av klubbens logo från sina tröjor och en tredje förolämpade Lemaire under en fest. Klubbens president uttalade att situationen var problematisk, men att det skulle gå att lösa.
I det stora hela var ändå acceptansen, efter en trög start, förvånansvärt stor i det lilla samhället (784 invånare). FC Chooz är den enda klubben tillsammans med Paris Saint Germain som har skrivit på Paris Foot Gays lista över antihomofobi i fotbollsklubbar. Men fortsatta verbala attacker på Lemaire tvingade honom till slut att ta ett sabbatsår och nu har alltså klubben beslutat att inte förlänga Lemaires kontrakt för att ”undvika problem” med resten av spelarna i klubben, istället för att ta tag i homofobin från grunden istället. Lemaire säger till Le Monde att de homofobiska förolämpningarna endast kom från två personer i laget, men istället för att bestraffa dem så väljer klubben att straffa Lemaire.
Självklart är det diskriminering, förhoppningsvis kommer det att straffas av fotbollsförbundet eller regeringen, det ser så ut i alla fall eftersom idrottsministern har intresserat sig för fallet. I slutändan kan kanske uppmärksamheten kring affären leda till att fler klubbar skriver på PFG:s kravlista och faktiskt gör något åt för att en gång för alla förinta homofobin i fransk fotboll som i all idrott.
(PS. Chooz president heter Couqet. I nästa val, don't chooz the couqhuvud. DS.)
Enligt artikeln Homophopia and football – The lesson of Chooz skriven av Pascale Krémer avslöjade Lemaire för tränaren att han hade haft homosexuella erfarenheter med en annan fotbollsspelare, eftersom han var trött på den konstanta jargongen med böghäcklande, vilket gjorde honom okoncentrerad på planen och ledde till flertalet röda kort. Inledningsvis stöttade hela laget och hela byn Chooz Lemaire i sitt beslut att vara öppen med sin läggning. Efter ett tag började dock känslorna bubbla upp till ytan i klubben. Två av spelarna rev av klubbens logo från sina tröjor och en tredje förolämpade Lemaire under en fest. Klubbens president uttalade att situationen var problematisk, men att det skulle gå att lösa.
I det stora hela var ändå acceptansen, efter en trög start, förvånansvärt stor i det lilla samhället (784 invånare). FC Chooz är den enda klubben tillsammans med Paris Saint Germain som har skrivit på Paris Foot Gays lista över antihomofobi i fotbollsklubbar. Men fortsatta verbala attacker på Lemaire tvingade honom till slut att ta ett sabbatsår och nu har alltså klubben beslutat att inte förlänga Lemaires kontrakt för att ”undvika problem” med resten av spelarna i klubben, istället för att ta tag i homofobin från grunden istället. Lemaire säger till Le Monde att de homofobiska förolämpningarna endast kom från två personer i laget, men istället för att bestraffa dem så väljer klubben att straffa Lemaire.
Självklart är det diskriminering, förhoppningsvis kommer det att straffas av fotbollsförbundet eller regeringen, det ser så ut i alla fall eftersom idrottsministern har intresserat sig för fallet. I slutändan kan kanske uppmärksamheten kring affären leda till att fler klubbar skriver på PFG:s kravlista och faktiskt gör något åt för att en gång för alla förinta homofobin i fransk fotboll som i all idrott.
(PS. Chooz president heter Couqet. I nästa val, don't chooz the couqhuvud. DS.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
