Plats 7

7. Gunde Svan, Längdskidor

Efter en lång radda längdskidåkare på listan kommer nu här slutligen den störste av dem alla. I alla fall i Sverige. Gunde Svan följde sin läromästare Sixten Jernbergs metoder med stenhård träning och kombinerade det med ett på gränsen till sjukligt sinne för detaljer. Noggrannheten och den hårda träningen gav sannerligen resultat. Eftersom Jernberg aldrig hade brutit ett lopp, vägrade också Svan att göra det när han bröt armen under en femmil i Holmenkollen. Med nummerlappen som mitella kom han näst sist i loppet, men fullföljde gjorde han.

Svan vann under sin karriär trettio världscupsegrar och den totala världscupen hela fem gånger. Med det är han endast slagen av Björn Dählie som vunnit fyrtiotvå segrar och sex cuper. Även i medaljsammanräkningen är det bara Dählie som har större meriter, även om Petter Northug är på väg ikapp med stormsteg. Svan har total elva guld i OS och VM, sju individuellt och fyra i stafett. Sedan har han fyra silver och två brons, varav ett silver och bronset är i stafett.

Två OS-stafetter har han avgjort själv med osviklig känsla för dramatik. 1984 i Sarajevo ryckte han från ryssen Zimjatov med mindre än två kilometer kvar till mål. I sista nedförsbacken lyckas han dock ramla, så att ryssen nästan hinner ikapp. Med enorma krafter lyckas dock Svan rycka ifrån igen för en svensk seger. I OS -88 var det också Sovjet som stod för det hårdaste motståndet. Här var det ryssarna som föll, först Deviatjarov på tredje sträckan mot Svan som skapade en lucka. På sista sträckan skulle stjärnan Prokurorov köra mot en oerfaren Torgny Mogren. Ryssen lyckades på något konstigt sätt trassla in sig i sina egna skidor med plant underlag, och ramlade även han. Mogren lyckades hålla undan, och Svans ord som han skriker åt Mogren inför slutspurten har blivit klassiska: ”Ta i nu i sista backen, du får vila sen! Jag ser han inte än!”

Plats 15-11

15. Pernilla Wiberg, Alpint
När Pernilla Wiberg tog sitt första VM-guld i storslalom -91 var det en stor överraskning. Året därpå räddade hon den svenska äran i OS i Albertville med sitt guld i samma gren. Under karriären lyckades hon ta sex internationella guldmedaljer, fyra i VM, två i OS. Dessutom hann hon med två silver och ett brons och tog medaljer i fyra av fem alpina discipliner. Super G, som hon inte tog någon medalj i, har hon dock världscupseger i. Det har hon i alla fem discipliner. Sammanlagt blev det tjugofyra världscupsegrar och en totalseger, -97. Wiberg drabbades under sin karriär av många allvarliga skador som gjorde att hon inte kunde ta mer segrar än hon faktiskt gjorde. Trots det uppvisade hon en fantastisk förmåga att vara bäst när det gäller, under stora mästerskap.

14. Stefan Edberg, Tennis
Stefan Edberg var den främste företrädaren för den svenska tennisvågen på 80-talet. Med sina sammanlagt fyrtioen turneringssegrar, varav sex grand slam, ligger han också högt upp bland internationella tennisspelare historiskt sett. Utöver singeltitlarna tog han också åtta dubbelsegrar, varav tre grand slam och är tillsammans med John McEnroe de enda spelarna som rankats världsetta i både singel och dubbel. Edberg var också en starkt bidragande orsak till att Sverige kunde ta fyra Davis Cup-segrar mellan -84 och -94. Han var världsetta i singel i sjuttiotvå veckor och hann också under karriären plocka hem två OS-brons i singel respektive dubbel i den första turneringen -88. Som idrottare var han en sann gentleman och vann fem ATP Sportmanship Awards. Tack vare den oöverträffade bedriften bytte priset sedan namn till Stefan Edberg Sportmanship Award.

13. Lag Anette Norberg, Curling
Anette Norberg inledde sin karriär som curlare redan -82. Under åren har hon varit skipper för en rad uppsättningar av olika lag, men framgångarna har hela tiden varit ojämförliga. Mest känd för allmänheten är hon förstås för sina två OS-guld som togs med besättningen Eva Lund, Cathrine Lindahl (tidigare Norberg) och Anna Le Moine (tidigare Svärd och Bergström), som -03 ersatte Helena Lingham som etta i laget. Under Norbergs karriär har det blivit två OS-guld och ett silver i uppvisningsturneringen -88. Dessutom har hon fram till årsskiftet 10/11, som är det som räknas på den här listan, två VM-guld, två silver och fyra brons. Än mer imponerande är hennes sju guld, tre silver och två brons i EM, där konkurrensen är benhård trots att Kanada inte är med. Redan resultaten innan det senaste årsskiftet gör henne till den bästa curlaren genom alla tider. Faktiskt har hon endast konkurrens av Elisabet Gustafson, som har fler VM-guld, men inga OS-guld. Hon är därmed den högst placerade aktiva idrottaren på den här listan som fortfarande inte har fått bragdguldet.

12. Sixten Jernberg, Längdskidor
Längdskidor kan mycket väl vara den idrottsgren med starkast svenska traditioner genom åren. En starkt bidragande orsak är Sixten Jernberg, som under -50 och -60-talen dominerade den internationella skidåkningen. Hans största triumfer får sägas vara OS-gulden på femmilen -56 och -64, men han tog sammanlagt åtta guld i OS och VM under sin karriär. Dessutom klarade han av tre silver och fyra brons. Med sina nio OS-medaljer är han en av våra främsta olympier genom alla tider. Under karriären lyckades han också vinna Vasaloppet två gånger. Jernbergs envishet och träningsvillighet är legendariska, till exempel så gillade han att parkera bilen tio mil från träningsanläggningen för att kunna åka skidor dit och tillbaka. När landslaget samlades för träningsläger åkte han dit för att få ”semester”. Med några lätta turer på bara ett par mil per dag, kunde han samla kraft för sin riktiga träning hemma. Jernbergs träningsmetoder satte en ny standard inom svensk längdskidåkning och han är än idag en förebild för nya längdstjärnor.

11. Gunder Hägg, Löpning
En annan envis svensk idrottare som tränade hårt på egen hand var Gunder Hägg. Under 40-talet var han världens bästa medeldistanslöpare, och hans dueller med Arne Andersson blev legendariska. Eftersom inga internationella tävlingar arrangerades under andra världskriget fick aldrig Hägg några medaljer. Däremot slog han inte mindre än sexton världsrekord på åtta olika distanser. Hans världsrekord på den engelska milen från -45 stod sig i nio år, tills Roger Bannister blev först under fyra minuter i sitt legendariska lopp -54. 1946 blev Hägg tillsammans med Andersson och ett par andra svenska löpare på världsnivå avstängda från allt tävlande på livstid eftersom de hade tagit emot ersättning för sin löpning. Amatöridealet var så starkt rådande att man inte kunde acceptera idrottare som fick betalt för sina tjänster. Avstängningen gjorde att Hägg inte fick någon chans att ta ett OS-guld i London -48. Sverige tog hand om flertalet guldmedaljer ändå på medel- och långdistans. Så pass stark var den svenska truppen eftersom den hade skonats från kriget. Som löpare är Hägg dock den överlägset bästa i Sverige genom tiderna.

Fyrans intrång och Ulfbåges inkompetens

Tv4 har gett sig den på att förstöra idrottsupplevelsen för alla oss som uppskattar vinteridrotter. När jag har sett fyrans sändningar från alpina tävlingar och längdlopp i världscupen blir jag så frustrerad att jag ofta byter kanal. Det beror till viss del på de konstanta reklamavbrotten som oundvikligen gör att man tappar tråden i tävlingarna. Man hade dock kunnat rädda upp det med kunniga, insatta och professionella kommentatorer och studiovärdar. Nu har inte fyran det. Dessutom har de en sensationsmentalitet i sitt bevakande som jag tycker är mycket tröttsamt. Man fokuserar endast på de största stjärnorna, hårdvinklar varje inslag och försöker bygga upp konflikter som inte finns. Ibland kan man se det på SVT också, men det hör till ovanligheterna. Fyran borde hålla sig till bollsporter som fotboll och handboll. Där gör de oftast bra jobb, skillnaden till SVTs sändningar är minimala. Att de har köpt upp hockeyrättigheter har jag inte heller några problem med. Det var länge sedan som hockey kändes aktuellt för mig.

Fyran har nu alltså köpt upp rättigheterna för nästa längd-VM och skidskyttevärldscupen nästa säsong. Det innebär att vinterstudion splittras och att mängder av svenska tv-tittare blir snuvade på en proffsig sändning och suverän underhållning. Kan man se något positivt med det här då? Ja, det man kan hoppas på är ju att SVT, tills att de får tillbaka sändningarna säsongen efter, har gjort klart med ett nytt kommentatorsteam. Det är dags för Christer Ulfbåge att äntligen gå i pension. Som kommentator drar han ner SVTs rykte och status genom sin bristande lyhördhet, dåliga koll på tävlingarna och respektlösa hållning gentemot sin expertkommentator Kalle Grenemark och förbundskaptenen Staffan Eklund, för att nämna några. Även Grenemark är klart överskattad. Jag uppskattar skidskytte mycket som tävlingsform, men har hela tiden tyckt att kommentatorerna inte håller tillräckligt hög standard.

Mitt första förslag är att göra allt för att värva Magdalena Forsberg som expertkommentator. När hon har kommenterat tävlingarna i Ruhpolding har hon vida överglänst både Grenemark och Ulfbåge. Hon är insatt i tävlingarna och bakomliggande orsaker, kan sin historia och följer med i tävlingarna på ett utmärkt sätt hela tiden. Jag vet inte om SVT har försökt värva henne, om hon inte har velat vara med i mer än en tävling per år, att hon satsar på andra företag eller familjen. Om så inte är fallet är hon ett givet val som expert.

Som kommentator är det dags att ta in en ny talang. SVT behöver föryngring, och man behöver förbättra kvoten av kvinnliga kommentatorer. Därför kan ju Lotta Fahlberg vara ett bra alternativ, reporter på SVT nu. Jaja, vem de än tar så är det i alla fall dags att ersätta hopplösa Ulfbåge. Så man hoppas att de kan ta fyrans intrång på bästa sätt, så att något positivt kommer ur det här.

Längd-VM och masstartens gissel

Efter ett härligt publik-VM i Holmenkollen är det dags att tänka över det här med masstart igen. Det är uppenbart att masstarter inte fungerar på herrsidan. Även Kollens femmil handlade om två timmars transportsträcka och tio minuters spänning. Att det finns en överlägsen vinnare på herrsidan gör mig inte så mycket. Jag hade inga problem med att Björn Dählie var så överlägsen på 90-talet, inte så att jag ville ändra tävlingsform.

Therese Johaug visade att det på damsidan är möjligt att göra kanoninsatser även för den som inte har någon spurt. Anders Södergren har ju, när han var som allra överlägsnast i motor, till och med lyckats dra ifrån till medalj vid ett masstartslopp. Problemet är att det händer så sällan. Med individuell start i femmilen får man spänning från första stavtag till målgång. Ibland är en ledare totalt överlägsen, men man vet aldrig vem som kroknar sista milen. I en masstart spelar det ingen roll, oavsett om någon kroknar finns det alltid trettio pers kvar till spurten.

Man använder publiken som ursäkt för att man har förändrat idrottsgrenen i grunden, och det kan jag köpa, även om jag fortfarande inte har träffat någon som tycker att masstarter är bättre än individuella starter. Det är lättare för publiken på plats att följa ett masstartslopp. Om man aldrig har sett ett skidlopp förut är det också lättare att följa det framför tv:n. Men varför måste alla lopp gå i masstart? Det blir ju ingen som helst skillnad på tremilen och femmilen. På femton kilometer och tremilen på damsidan kan man se skillnader, men det är fortfarande bara åkare med en spurt som premieras.

Varför inte låta långloppen gå med individuell start igen. Det blir långt mycket mer intressant, vi får en segrare som faktiskt är den bästa längdåkaren, och en mer varierad mästerskapsvecka. Med individuell start i det korta och långa loppet, masstart i 15/30km, stafett och sprintdistansterna, så är det fortfarande övervikt för masstart. Men snälla FIS, ge oss våra femmilar tillbaka. Det spektakel som nu skickas iväg har inget med längdskidåkning att göra.

Marit Björgen är den största

Det är fascinerande att läsa folks reaktioner på Marit Björgens framfart nu under VM. Anders Blomqvist, expertkommentator på SVT sade igår att det var den fråga de fick överlägset flest mail om. För er som inte är helt hemma i diskussionen handlar det alltså om att Björgen har en astmamedicin som är med på FIS (Internationella skidförbundet) dopningslista, men att hon har fått dispens för att använda den. Nu menar folk i gemen att det innebär att Björgen är dopad. Att hon är en fuskare.

För det första ska man ha klart för sig att medicinen inte är prestationshöjande. Om någon vem som helst tar den förbättras alltså inte förmågan och man blir inte en bättre skidåkare. Däremot hjälper den Björgen och alla andra i världseliten som har problem med astma, att fungera normalt och ha möjlighet att konkurrera på samma villkor. Att säga att Björgen inte ska få använda medicinen är som att säga att synskadade inte ska få använda glasögon eller linser eftersom det förbättrar deras chanser att prestera. Urlöjligt med andra ord. Marit Björgen är helt enkelt helt jävla överlägsen just nu, och det är bara att acceptera.

Där det blir intressant är när man tittar närmre på den bakomliggande orsaken till folkstormen mot Björgen från svenskt håll. Här ser man tydligt det jag var inne på när jag skrev om den svenska synen på finsk skidåkning. Genom att kalla Björgen dopad, en fuskare, kan man förklara hur hon kan vara så bra trots att hon inte är svenska. Svenskar kanske inte alltid är bäst, men vi är alltid ärliga och skulle aldrig fuska, så går resonemanget. Genom att göra Björgen till den fuskande ”andre” kan man förklara hennes överlägsenhet och framhäva de svenska åkarna som egentliga och moraliska vinnare.

Det som blir ännu mer intressant är att se hur det inte bara är kommentarer från gemene man som har de här anspråken. Lasse Anrell, sportjournalist på Aftonbladet, gjorde tydliga kopplingar mellan Björgen och dopning i en krönika häromdagen. Han menar att Björgens kapacitet höjts med 5 till 20 procent och att det underförstått är det som gör henne bättre än alla andra. I samma andetag slår han ifrån sig och menar att han minsann aldrig skulle anklaga Björgen för något sådant. Och i nästa mening beskriver han hennes svar på frågor om astmamedicinen som ”Lite för snabbt, på ett sätt som lät lite ryskt sådär.” Björgen är alltså rysk, Björgen är alltså dopad, Björgen är alltså en fuskare. Ännu roligare blir det när Anrell i sin nästa krönika som publicerades i måndags tycker att det är dags att sluta anklaga Björgen för att fuska och istället hylla henne som den stora idrottare hon är. Anrell tar inget som helst ansvar för sina egna beskyllningar, vilket i och för sig är mycket vanligt för honom som sportkrönikör. Han slänger ur sig något, tonar genast ned det och kan senare skylla på att allt bara var skämt. Precis som när han tyckte att damfotbollen behövde feminiseras med glitter och korta kjolar.” Det var ju bara på skämt, ni måste ju ha lite humor”. Anrell sitter i ett skyddsrum och avfyrar sina salvor utan att ha någon tanke på vilken skada de kan göra. Det är ju bara lite sådär tokroligt ni vet.

En sak har han rätt i. Det är dags för Sverige och resten av världen (där jag trots allt räknar in Lasse Anrell) att ställa sig upp och hylla Marit Björgen för den fantastiska idrottare hon är. Hon kommer inte att ta sex guld i VM eftersom hon inte ställer upp i sprintstafetten, så hon kan inte slå Jelena Välbes rekord från 1997 på fem guld. Däremot kan hon tangera det och den här säsongen bli den som vunnit flest världscupsegrar någonsin. Då tar hon över tronen från Välbe som den största skidåkaren genom alla tider.

Den ärlige svensken och den fuskande andre

Nu när längdskid-VM går igång och det snart är oscarsgala är det väl dags att sparka igång bloggen igen. Jag inleder med att lägga upp ett par artiklar jag har skrivt med Huvudstadsbladet i Helsingfors i åtanke. De är kanske lite långa, men med tanke på hur glest det har varit mellan inläggen den senaste tiden gör det kanske inget.

Attityden till den svenske idrottaren genomgick en transformation i mitten på 1900-talet. Efter de enorma framgångarna i framförallt sommar-OS som höll i sig över 1948 och 1952 års spel, dök plötsligt antalet medaljer till att hamna någonstans mellan fem och tio per spel.
Från att ha lyft fram vinst och seger som något typiskt svenskt under första hälften av seklet, starkt kopplat till en nationalistisk tanke, tvingades man ändra den självbilden. Istället trädde bilden fram av en tappert kämpande svensk idrottare som i strid med giganter ofta förlorade, men i alla fall kämpade ärligt. Sportsmannaanda och fair play blev svenska kärnvärden, och fjärdeplatsen blev den lott som svensken fick vänja sig vid. Du får gärna komma sist, så länge du gör det ärligt. Underförstått i den logiken ligger förstås tanken om att alla andra fuskar, eller har orättvisa fördelar.

På samma sätt som det sägs att ”osvensk” har en positiv klang eftersom det innebär uppsluppen, varm och känslostyrd, så är det något som står i motsats till förnuft och intelligens, egenskaper som väldigt starkt kopplas till den svenska självbilden. Man skapar ett förnuftigt ”vi” som skiljs från ett känslostyrt ”de”, där man lägger en förment positiv klang i bilden av de andra. En exotisering menad att skilja ”oss” från ”dem” intelligenssmässigt. ”De” är bättre än oss, men ”vi” är ärliga. ”De” vill vinna till varje pris medan ”vi” tror på fair play. På så sätt skapar man bilden av en ärlig förlorare som baseras på förnuft och intellekt snarare än kropp och fysisk förmåga.

När Ludmila Engquist blev svensk medborgare före OS i Atlanta 1996 var det inte många svenskar som visste vem hon var, trots att hon under många år varit den bästa häcklöparen i världen, på damsidan. Hon hade en dopningsavstängning bakom sig, något man i Sverige ryckte på axlarna åt och avfärdade som ännu en av öststatsblockets fuskare. När hon sedan blev svensk medborgare skedde en drastisk förändring i representationen av henne i media. Engquist (ett svenskklingande namn hon fått av att ha gift sig med tränaren Johan Engquist) målade fingernaglarna gulblå, hade gulblå hårband och pratade knagglig svenska i intervjuer. Den medvetna satsningen på att försvenska henne, kombinerat med framgångarna i och med OS- och VM-guld i en sprintgren, något Sverige aldrig lyckats med tidigare, gjorde att hon beskrevs som svensk i media. Hennes dopningsavstängning förklarades med att hennes tidigare tränare hade lurat henne, vilket han också medgav. Här fick man en ondskefull utländsk man att lägga skulden på, praktiskt. All skuld tvättades av Engquist med en gulblå trasa, hon blev Ludmila med hela svenska folket och hyllades unisont. Det gjordes till och med parodier på henne, med glimten i ögat, det säkraste sättet att veta att någon tagits till folkets hjärta. 1999 tog Engquist VM-brons mitt under pågående cellgiftsbehandling och spädde på bilden av henne som en hårt kämpande idrottare som mot alla odds kämpar sig till en framgång.

Efter avslutad häckkarriär beslöt Engquist sig för att satsa på bobåkning. Med sin sprinterkraft skulle en bob kunna få bra fart. Problemet var att Engquist inte längre hade samma fart, och snart kom det fram att hon hade fastnat i ett dopningstest. Det tog inte lång tid från att den bomben smällde till att Engquist återigen var den där fuskande ryskan i allas ögon. Till varje pris måsta man skilja henne från den svenska fanan, så att den inte fläckades ned av hennes fuskande. Som tur var kunde man skylla på att hon inte var riktig svensk, inte egentligen. Hennes man skilde sig från henne, olika medier tävlade i att fördöma hennes agerande, och starka tvivel växte fram om huruvida hennes första dopningsavstängning verkligen hade varit det misstag vi alla hade fått lära oss. Nu var hon ju ryska. Självklart var hon dopad då. Engquist gjorde resan från att ha varit i periferin utifrån det svenska centrat, till att bli upptagen och omfamnad i det svenska ”vi”et, till att återigen bli utslungad till ”de andra”. En resa som framförallt visar på styrkan i de föreställningar som finns om svenskhet i Sverige, och de egenskaper som förknippas med den införlivningen.

Genom historien har det funnits en fascination hos svenska tv-tittare över finska skidåkare. Namn som Hakkulinen, Matikainen, Mäntyranta, Mieto, Hämäläinen och sedan Kirvisniemi, Myllylää och Varis skickade speciella rysningar längs svenska ryggrader. Trots att vi har varit konkurrenter har vi varit goda konkurrenter, och när svenska skidåkare inte har haft möjlighet att konkurrera hoppades man på de finska istället. I ett svenskt ”vi” räknades den finska identiteten in. Likheten i skildringen av den norrländske och den finske skidåkaren är slående. Tyst och urstarkt kämpande, egensinnig, tjurskallig och ändå ödmjuk. Klassiska svenska skidåkare som Sixten Jernberg, Assar Rönnlund och även Toini Gustafsson cementerade bilden. Thomas Wassberg kanske mer än någon annan symboliserar vår bild av den norrländske skidåkaren eftersom han ställdes i kontrast till den moderne perfektionisten Gunde Svan. Trots att Svan nådde större framgångar var han inte lika folkkär under sin karriär som den sure, buttre och tväre Wassberg. Folkets kärlek var förbehållet skidåkare av norrländsk tvärsnitt, och om inte svenskar fanns att tillgå fick det bli finnar istället.

Det är i bakgrund av detta man ska förstå hur fundamentalt omvälvande det var för svenska åskådare med dopningsskandalen i Lahti 2001. Vi gladdes inledningsvis åt de stora framgångarna, vilket gjorde chocken ännu större när allt avslöjades. Helt plötsligt var den finländske skidåkaren som vi hade anammat som nästan vår egen, en fuskare. Och det var inte bara en enskild individ, det var hela laget. Snabbt var man tvungen att sortera bort Finland och finnar från ”oss”, särskilja den svenske idrottaren från den finske och trycka ännu hårdare på vikten av ärlighet och rent spel. Den svenska självbilden fick inte fläckas av misstankar, då skulle bilden av det förnuftsstyrda och intelligenta idrottarkollektivet gå om intet. Därför blev reaktionen från svenska ledare, idrottare och journalister så hård, och domen över de finska skidåkarna likaså.

Det är först idag, med en ny generation av skidåkare som inte var med vid Lahti, med en Lahtenmääki, en Heikkinen, en Niskanen och en Jauhojärvi som svenska åskådare har kunnat uttrycka sympati för finska skidåkare igen. Eftersom inga andra dopningsfall har dykt upp kan man sortera in det som hände i Lahti under rubriken ”tillfälligheter”. Distansen tidsmässigt till den svenska självbilden är nu så stor att man återigen kan ta till sig finska skidåkare utan att riskera att smutsa ner den svenska vapenskölden. Den nya generationen svenska skidåkare, med Kalla, Haag och Hellner i spetsen har nått stora framgångar. Men även om de inte hade lyckats med det hade det inte varit några problem så länge de inte fuskar. Istället riktas den självgoda fuskpinnen mot öststaterna. De fuskar, vi är rena.

Dopning är ett otyg som inte hör hemma i sport med tävlan på lika villkor. Men när definitionen av ärlighet kopplas till en nationell tanke för att skapa ett ärligt ”oss” och ett fuskande ”dem” bör man se upp. Exemplen med Ludmila Engquist eller med Lahti visar hur snabbt gränserna kan dras om. Man måste fundera vilka värderingar som ska få plats i begreppet svenskhet. Faran blir annars att man utesluter det känslostyrda ”osvenska” och blir kvar med ett förnufsstyrt och fläckfritt ingenting.