Plats 6

6. Carolina Klüft, Mångkamp/Längdhopp

Friidrott är faktiskt den idrott som har flest utövare med på den här listan, vilket kom som en överraskning för mig när jag hade sammanställt den. Med så många olika grenar blir det förstås många idrottare, men ändå. På sjätte plats på listan kommer också den bästa friidrottaren Sverige någonsin har haft. Trots att jag har skrivit längdhopp, där hon faktiskt har ett VM-brons inomhus, i rubriken så är det förstås som sjukampare Carolina Klüft erövrade världen.

Klüft slog igenom när hon tog brons i femkampen i EM inomhus -02. Det var hennes första medalj i mångkamp och senare det året vann hon sitt första guld i sjukamp då hon säkrade junior-VM-titeln på nytt juniorvärldsrekord, 6470 p, vilket hon än idag innehar. Samma sommar vann hon också sin första seniortitel, EM-guldet i München. Som senior förlorade hon aldrig en mångkamp, utan vann tjugotvå raka sjukamper och femkamper, ofta med förkrossande marginal.

Mellan -02 och -07 vann Klüft allt som gick att vinna, vilket innebar en OS-titel, tre VM-titlar och två EM-titlar utomhus. Hon vann också ett VM och två EM i femkamp inomhus. Hennes bästa resultat kom i den sista sjukampen hon gjorde, då hon säkrade ytterligare ett VM-guld i Osaka -07. Hennes 7032 poäng där är näst bäst genom tiderna. Endast Jackie Joyner-Kersees 7291 från det glada åttiotalet är bättre. Ingen mångkampare på damsidan har dock lika många medaljer som Klüft, och ingen har under så lång tid varit så överlägsen som hon har varit. Under sex år vann hon allt som gick att vinna, och för mig finns det inget tvivel om att hon är den bästa mångkamparen som har funnits på damsidan.

Klüft har förstås haft en del bekymmer under sin karriär också. Vem minns inte det dramatiska längdhoppet i VM i Paris -03 då hon med två övertramp ändå lyckades samla ihop sig i det sista hoppet och få med sig ett hyfsat resultat. Eller när hon i uppladdningen för VM -05 i Helsingfors trampade snett, vilket påverkade prestationen märkvärt under tävlingarna. Efter VM -07 bestämde sig slutligen Klüft för att lägga av med mångkamp och satsa enbart på längdhoppet. Kroppen klarade inte mer, och trots rungande protester från omgivningen, lät hon sig inte rubbas. Som längdhoppare har hon hållit en hög nivå, där hon har tagit sig till mästerskapsfinal varenda gång hon har ställt upp. Ännu väntar hon på fullträffen i längdhoppet, vilket förhoppningsvis kan komma i vad som hon har sagt ska bli hennes sista tävling, OS i London 2012. Så länge hon håller på är hon den största svenska aktiva individuella idrottaren.

Plats 45-41

Efter ett längre uppehåll är det nu dags att fortsätta nedräkningen av de hundra största individuella svenska idrottarna genom tiderna. Vi fortsätter där vi slutade, och drar igång med plats 45:

45. Arja Hannus, Orientering/Skidorientering
Arja Hannus är en av få idrottare som tagit VM-guld i mer än en idrott. I orientering tog hon guld individuellt och silver i stafett i VM 1987 och har dessutom tre till stafettguld. Hennes största framgångar har dock tagits i skidorientering, där hon tillhör en av sportens giganter, och den bästa svenska utövaren genom tiderna. Med fyra guld, sex silver och tre brons (två guld, två silver och ett brons individuellt) har hon en självklar plats på listan även om skidorientering som sport för en undanskymd tillvaro normalt.

44. Jonas Jacobsson, Skytte
Det här blir av naturen en svår placering att göra. Jag funderade ett tag på att definiera handikappidrott som en separat företeelse utanför idrotten för att göra det lättare för mig själv, men var är rättvisan i det? Man kan lätt argumentera för att Jacobsson borde hamna högre upp, kanske högst upp av alla, men man kan också argumentera för att han på grund av mindre konkurrens borde hamna längre ner på listan. Visst har handikappidrotten en lägre konkurrensnivå än många andra idrotter, men det man ska komma ihåg med Jonas Jacobsson, det som göra hans meriter så imponerande, är att han är bäst av alla manliga idrottare genom alla tider. Ingen man har lika många OS-guld, ingen har lika många segrar på högsta nivå inom sin idrott. Trischa Zorn har rekordet från paralympics med hela fyrtioen OS-guld och femtiofem medaljer, men Jacobssons trettioen OS- och VM-guld, två silver och nio brons tillsammans med sjutton EM-guld och flera världsrekord är mer än någon annan svensk någonsin. Det blir en placering i mitten av listan, med samma motivation som för castingutövarna, att det är en mindre sport med mindre konkurrens. Ändå är det omöjligt att låta bli att imponeras av Jacobssons framgångar.

43. Ulrich Salchow, Konståkning
Mannen som dominerade konståkningen under 1900-talets första decennium. Namnet är förstås bekant för alla som följer konståkningssporten eftersom han låg bakom och därför namngav hoppet Salchow som han själv utförde med ett varv, medan man idag snurrar tre varv. 1908 tog han guld i OS i London första gången konståkningen stod på programmet. 1912 i Stockholm fick han inte försvara guldet eftersom arrangörerna valde bort sporten, och första världskriget gjorde att han inte kunde ställa upp i OS förrän 1920. Tyvärr föll han när han skulle utföra sitt eget hopp, en Salchow, men han kom fyra ändå. Det är dock framförallt VM-meriterna som är mest imponerande. Sammanlagt tio VM-guld åren 1901-11 gör honom till den mest framgångsrika manlige konståkaren genom tiderna. Bara Sonia Heine har lika många VM-guld. Om man dessutom lägger till nio EM-guld, samt två VM-silver och ett EM-brons får man den mest imponerande medaljskörden i konståkningens historia. Det motiverar mer än väl en plats på listan.

42. Kajsa Bergqvist, Höjdhopp
Hundra år efter Salchows härjningar slog en höjdhoppare från Sollentuna igenom med ett OS-brons i Sydney. Kajsa Bergqvist var under 00-talet en av världens bästa höjdhoppare, och i mitten av decenniet den absolut bästa. Hennes största seger kom i VM i Helsingfors när hon vann guldmedaljen efter att ha kommit tillbaka från en hälseneskada. Hon har också två brons från VM utomhus, ett guld och ett brons från EM utomhus, samt två guld i VM inomhus och ett guld och ett silver i EM inomhus. Hennes 2.06 utomhus var det bästa höjdhoppsresultatet på damsidan sedan dopningstiderna i slutet av 80-talet och början av 90-talet, och hennes 2.08 inomhus är fortfarande gällande världsrekord. Med jämnhet och spets i mängder av tävlingar (tjugosju stora segrar) låg hon i världseliten under ett helt decennium i en sport med enorm konkurrens. Sammantaget gör det henne till en av de bästa friidrottarna vi har haft, och en av anledningarna till att vi kunde tala om ett svenskt friidrottsunder i början av 00-talet.

41. Gösta Fåglum Pettersson, Cykel
Gösta får på listan, förutom att representera sig själv, också representera brödraskaran Fåglums framgångar. Lagtempolaget tillsammans med bröderna Sture, Erik och Thomas hade enorma framgångar i slutet av 60-talet. Med tre VM-guld i lagtempo och dessutom ett OS-silver och ett OS-brons, tillhör de sportens stora. Individuellt tog Gösta Fåglum silver i OS -68 och brons i VM -64 i landsvägsloppen, men frågan är om hans största framgångar ändå inte kom i Giro d’Italia där han som förste och hittills ende svensk vann hela touren 1971. 1970 kom han trea i världens största cykeltour, Tour de France och 1968 rankades han som världens bäste amatörcyklist. I ett svenskt perspektiv är han tveklöst den bäste genom tiderna, och hans framgångar ger en framskjuten placering på den här listan.

Plats 70-66

70. Mikael Appelgren, Bordtennis
Mikael ”Äpplet” Appelgren är en av våra skickligaste bordtennisspelare genom tiderna. Hans karriär låg samtida med några av sportens allra största giganter, Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson, och han har därför fått finna sig i att stå vid sidan av de största. Med hjälp av dem och även Erik Lindh och Peter Karlsson lyckades han dock ta tre VM-guld och fyra VM-silver i lag. 1985 vann han också dubbeln tillsammans med Ulf ”Tickan” Carlsson. I EM har han hela nio guld (och två silver), varav tre i singel. Trots att de asiatiska spelarna inte är med i EM hade han ändå ovan nämnda giganter mot sig, vilket visar vilken skicklig spelare han var. Att det inte räcker längre än såhär hänger just på bristen av en individuell seger i VM.

69. Rune Fredriksson, Casting
Nu kommer vi till en av de främsta medaljörerna på listan. Anledningen till att Rune Fredriksson inte kommer högre upp är för att han håller på med en av de minsta sporterna inom Svenska Idrottsförbundet, nämligen Casting. Fredriksson tog under sin karriär sexton VM-guld, tretton silver och nio brons. Tillsammans med medaljskörden i EM på elva guld, fyra silver och fem brons är det få idrottare på listan som klår honom. Därför förtjänar han absolut en plats på listan.

68. Anna-Carin Zidek, Skidskytte
Anna-Carin Zidek, tidigare Olofsson, har under sin karriär som fortfarande pågår blivit ACO med hela svenska folket. Från Lillhärdal i Härjedalen, mycket nära platsen där min mamma är född, slog hon igenom 2005 när hon lyckades ta silver i masstarten i VM i Hochfilzen. Året efter kom den största triumfen när hon vann OS-guld och OS-silver på masstart respektive sprint. Förutom dessa medaljer har hon också ett VM-guld i mixstafett, samt tre övriga silver och två brons. Förra året vann hon dessutom distanscupen i världscupen. Hon har fram till 2010-12-31 fjorton världscupsegrar, och förhoppningsvis kan hon hitta tillbaka till den form som har gett henne alla sina framgångar.

67. Lars Hall, Modern Femkamp
Modern Femkamp är en gammal svensk paradgren. Mellan sportens införande på det olympiska programmet 1912 och 1968 tog Sverige nio av tolv individuella guld. Flera av utövarna har blivit legender med namn som Wille Grut, Sven och Björn Thofeldt, Gustaf Dyrssen, Johan Oxenstierna och Björn Ferm. Den som får plats på den här listan är dock i mitt tycke den störste av dem alla. Med sina två OS-guld och två VM-guld samt ett silver, har Lars Hall de största meriterna av alla svenska moderna femkampare genom tiderna. Han var, fram till senaste OS i Beijing, också den enda att försvara ett OS-guld.

66. Sten Lundin, Motocross
Sten ”Storken” Lundin tog under 50- och 60-talen fyra VM-guld i motocross, varav två individuellt. Under sin karriär körde han hem tjugofyra segrar och trots den milda konkurrensen i motocrossens världscupsbegynnelse är det en imponerande bedrift. Han fick dela bragdguldet 1961 med en annan motorsportare som kommer högre upp på listan. Med två andraplatser i VM-serien och fyra tredjeplatser är han ändå en av våra största motorsportare genom tiderna.

Plats 75-71

75. Rolf Peterson, Kanot
Rolf Peterson var den som tog upp manteln från den oslagbare Gert Fredriksson och vidarebefordrade svensk kanot till våra dagar. Med sitt guld på K1 1000m räddade han den svenska äran i OS i Tokyo (tillsammans med de andra kanotister som tog guld, Sven-Olov Sjödelius och Gunnar Utterberg). 60-talet präglades av den försvunna svenska hjälteglorian efter de enorma framgångarna på 40-talet och början av 50-talet. I den eran var Peterson en av de största svenska stjärnorna, med ett OS-guld, två VM-guld, samt två silver, ett i OS, ett i VM.

74. Johan Harmenberg, Fäktning
Den ende svenske fäktaren som tagit OS-guld, och den än så länge största svenska fäktaren. Harmenberg tog guld i individuell värja 1980 i Moskva och har dessutom två guld från VM, ett individuellt och ett i lag från 1977. 1979 tog han också brons individuellt. Med fem guld från världscupen, tre individuellt och två i lag, var han en dominerande kraft inom världsfäktningen i slutet av 70-talet och början av 80-talet.

73. Ulrika Knape, Simhopp
I slutet av 60-talet tillhörde Ulrika Knape Sveriges bästa simmare, men hon valde istället en annan karriär. Som sjuttonåring tog hon OS-guld i höga hopp vid spelen i München. Det blev också ett silver, och året efter tog hon guld och silver på VM. Tillsammans med ett silver vid Montreal-OS, ett brons från VM 1975 och två EM-guld -74 är hon Sveriges största simhoppare genom alla tider, även om dottern Anna Lindberg förhoppningsvis snart kan utmana. Blev tre gånger utsedd till världens bästa simhoppare och hade naturligtvis samlat på sig fler meriter om hon inte hade avslutat sin karriär så tidigt.

72. Ludmila Engquist, Häcklöpning
Ludmila Engquist blev svensk medborgare 1996, lagom till OS i Atlanta. Den tidigare ryska häcklöperskan hade länge varit världens bästa och hennes tider i början av 90-talet är fortfarande bland världens bästa. På den här listan räknas dock bara hennes meriter som svensk medborgare, och de inkluderar ett OS-guld, ett VM-guld utomhus och ett VM-guld inomhus. Hennes OS-guld var det första någonsin i friidrott på damsidan. Med bronset utomhus från VM 1999, som hon tog mitt under pågående cellgiftsbehandling, kvalificerar hon sig som Sveriges främste sprinter genom tiderna. Under kategorin övrigt kan man säga att Enquist är oerhört intressant att analysera när man diskuterar representationer av svenskhet, hur hon själv ansträngt sig för att ses som svensk, och framförallt hur media har skildrat henne som svensk eller osvensk beroende på hur bra det har gått för henne. Efter en misslyckad satsning på bob, där hon stängdes av för dopning, avslutade hon sin idrottsliga karriär.

71. Mikael Ljungberg, Brottning
Ljungberg är förstås en idrottare som har en tragisk koppling, i och med självmordet 2004. Innan dess hade han en fantastisk karriär inom brottningen, krönt med OS-guldet i Sydney 2000. Han tog också ett brons fyra år tidigare, och har också två VM-guld från 1993 och -95. Brottning är en sport där de bästa utövarna oftast kommer från Europa. Därför är Ljungbergs två guld och ett silver från EM också mycket imponerande, och en av anledningarna till att han kommer så högt upp på listan. Trots de många svenska framgångarna inom herrbrottning under 1900-talet var Ljungbergs OS-guld det första på nästan femtio år. Ljungberg finns kvar i många idrottsälskares minne som en fin människa och en stor idrottare.

Plats 80-76

80. Kenny Bräck, Bilsport
Ytterligare en idrottare som är svår att bedöma, eftersom bilsporten är så svår att jämföra med andra idrotter. Det man kan säga om Bräck är att han är den ende svensk som vunnit Indycar-serien i USA och det enormt prestigefyllda Indy 500, världens största idrottsevenemang som pågår bara under en dag. Bräck tog under sin karriär fyra segrar i Indycar-serien och fem segrar i Cart-serien. Eftersom han måste kunna räknas till sin idrotts bästa under en period tycker jag att han har en välförtjänt plats på listan. En del skulle säkert sätta honom högre, en del skulle inte ha honom med.

79. Anders Holmertz, Simning
Om bilsport är svårt att bedöma så är simning rejält mycket enklare. Fast det finns en hake i att det finns så många simningsmästerskap, i både lång och kort bana. Självklart räknas meriter i lång bana tyngst, och det har Anders Holmertz en del av. Han lyckades bara ta ett VM-guld, i lagkapp, men med sina fem silver, fyra i OS och ett i VM, tar han ändå en plats här. Han har dessutom ett individuellt brons från OS, en EM-titel, fyra silver och hela åtta brons. Med ett individuellt VM-guld i kort bana tillsammans med två silver har han ändå samlat på sig tillräckligt med meriter, genom att ligga på en fantastiskt hög nivå under lång tid, för att platsa på listan trots att den där sista pricken över i saknas.

78. Liselotte Neumann, Golf
Neumann blev 1988 den första svenska golfare att vinna en major. Sedan dess har det inte blivit fler majors, men väl tjugosex turneringssegrar sammanlagt, tretton i USA, åtta på europatouren och fyra övriga, bland annat VM-titeln 2006 tillsammans med Annika Sörenstam. Hon var en pionjär som ledde utvecklingen för en dominerande generation av golfare. Tillsammans med nämnda Sörenstam, Gustafsson från tidigare på listan och bland annat Helen Alfredsson och Mimmi Hjort som inte platsade, utgör hon ett av de mest framgångsrika landslagen någonsin i svensk idrottshistoria.

77. Helena Ekholm, Skidskytte
I högsta grad aktuell just nu, och kommer självklart att klättra på den här rankingen till nästa uppdatering. Har alltid haft ett starkt skytte, men det var när skidåkningen började ta fart som framgångarna började på allvar. Till nyår 2010 har hon tolv världscupsegrar och en total cupseger. Dessutom har hon från mästerskap två guld, ett silver och två brons, varav ett guld i jaktstart individuellt från 2009. Den fulla historien om Ekholm har naturligtvis inte skrivits än, och det ska bli mycket intressant att följa fortsättningen av hennes karriär. Förhoppningsvis räcker den över nästa OS i Sotji.

76. Anders Gärderud, Hinderlöpning
En av de mest klassiska svenska tv-bilderna och referaten genom historien, är finalen av 3000m hinder från OS i Montreal 1976. Gärderud drog upp en långspurt och knäckte polacken Malinowski som sågs som det största hotet. Men till sista hindret kom östtysken Baumgartl ikapp och var på väg förbi. Då snavade han på hindret och Gärderud kunde spurta till seger. Plex utrop ”Och östtysken faller! Östtysken faller!” har blivit klassiska. Gärderud slog dessutom världsrekordet i loppet, en tid som stod sig som svenskt rekord i trettio år. Den prestationen tillsammans med tre andra världsrekord och ett EM-silver gör att Gärderud tar plats på listan.

Plats 85-81

85. Arne Andersson, Löpning
Mannen som fick finna sig i att alltid stå i skuggan av Gunder Hägg. Några år under brinnande världskrig var det de här två som dominerande medeldistanslöpningen i världen. Trots att Hägg var den som oftast vann, och fick det mesta av äran, lyckades Andersson ändå slå fem världsrekord under sin aktiva karriär. Liksom Hägg blev han sedan avstängd på livstid för brott mot amatörreglerna, något som självklart har hämmat bådas samlande av meriter. Som tur är har synen på idrott förändrats sedan dess till att handla om något som alla ska ha möjlighet att syssla med. Ja, riktigt så är det väl inte, men det krävs inte längre att man ska vara rik för att få börja med idrott. Det är i alla fall ett fall framåt.

84. Anna Larsson, Löpning
Anna Larsson är en av de svenska idrottsstjärnorna som är svårast att bedöma. Hon fick aldrig chansen att tävla internationellt på grund av andra världskriget och inskränkt manschauvinism som innebar att kvinnor inte skulle springa längre än 200 meter. Det man vet är att hon satte fyra världsrekord under sin karriär, och att hon aldrig någonsin förlorade ett lopp. Samtidigt som henne fanns det flera löpare som sprang lika fort, som hon aldrig fick chansen att möta, främst ryska löpare. Man undrar hur långt hon hade kunnat gå om hon hade fått chansen att utöva sin idrott på riktigt, hur bra hon hade kunnat bli om hon hade fått möta det bästa motståndet. Nu är hon en fascinerande historia och en ikon i svensk idrottshistoria.

83. Susanne Ljungskog, Cykling
Med sina två VM-titlar i linjelopp under 00-talets tidiga år visade Susanne Ljungskog att hon var en av Sveriges bästa cyklister genom tiderna. Tillsammans med en EM-titel, fyra världscupsegrar och åtta toursegrar har hon samlat på sig en diger meritlista, trots att karriären inte är över än. Med Ljungskog och kronprinsessan Emma Johansson har cykelsporten haft en storhetstid på damsidan de senaste tio åren. Förhoppningen är att framgångarna inte är slut än. En OS-medalj hägrar fortfarande för Ljungskog.

82. Stellan Bengtsson, Bordtennis
Stellan Bengtssons VM-guld i bordtennissingeln 1971 var en av de största skrällarna i svensk idrottshistoria. Det sägs också att det var bragdjuryns kortaste beslutsfattande, att det tog ungefär en halv minut att bestämma att Stellan skulle få medaljen. Tillsammans med ett VM-guld i dubbel och ett i lag är han en av flera bordtennisspelare som kommer med på listan. Han blev Sveriges första singelvärldsmästare och hans meriter inkluderar fem EM-titlar, varav en i singel samt ett VM-brons i singel 1981. Idag är han aktiv som tränare.

81. Stig H Johansson, Trav
Travsporten är svår att bedöma, dels eftersom den i mångt och mycket är en inhemsk företeelse, dels eftersom det kan vara svårt att särskilja kusk, tränare och häst. Vem ska man egentligen ge beröm för vinnande insatser? Ja, om det är någon som förtjänar beröm så är det väl Stig H Johansson. Med 6222 svenska segrar är han dock inte värst i landet, det är Olle Goop. Det här är dock en lista som inte tar upp inhemska meriter, så anledningen till att Johansson är med på listan är hans sex triumfer i det internationella Elitloppet, samt hans seger med Queen L i det prestigefyllda Prix d’Amerique. Som enda travkusk på listan får han också representera flera andra giganter i branschen, som nämnde Goop, hans son Björn, Åke Svanstedt och Helen A. Johansson för att nämna några.

Plats 90-86

90. Bernt Johansson, Cykling
Det mest kända ögonblicket ur Johanssons karriär är förstås OS-guldet från Montreal 1976 när han kommer in på upploppet eskorterad av en miljon motorcyklar. Arne Hegerfors klassiska ”Åh, vad skönt det är med poliser ibland” är en klassiker. Han tog också ett VM-guld i lagtempo och sammanlagt fjorton olika toursegrar. En skräll var det 1976, men han är ändå en av de bästa svenska cyklisterna genom alla tider.

89. Sven-Åke Lundbäck
Sven-Åke Lundbäck tog tre VM-guld under sin karriär, två individuellt och ett i stafett. Den största insatsen kanske han gjorde när han vann femmilen i Lahti 1978. Trots den insatsen fick han inte bragdguldet 1978, det gick istället till Ingemar Stenmark och Björn Borg för typ bra insatser. Thomas Wassberg blev så sur över det här att han vägrade ta emot sin bragdmedalj två år senare. Som skidåkare vann Lundbäck också Vasaloppet en gång, och har för alltid en plats i den svenska skidhistorien.

88. Ara Abrahamian, Brottning
Inom brottning är ett EM-guld nästan lika mycket värt som ett OS-guld. Det är mycket få konkurrenter som inte är med på ett EM. Att Ara Abrahamian med det i åtanke har samlat på sig två VM-guld, fyra OS-, VM- och EM-silver och två OS- och EM-brons, så är det en imponerande bedrift. Jag räknar här bronset i OS i Beijing trots att han blev diskad. I sin förlorande match dömdes han bort av vad han själv hävdade, med visst fog kändes det som, en korrupt domare. Även OS-silvret från Athen hade en besk eftersmak eftersom det även där kändes som om han blev fråndömd segern. Men även utan dessa segrar platsar han givetvis på listan.

87. Jörgen Mårtensson, Orientering
Orientering har genom åren varit en stark svensk sport, vilket lämnar sina märken på den här listan. Jörgen Mårtensson har genom sina två individuella VM-guld, sex silver (tre individuellt, tre lag) och två brons (lag) satt sitt märke i den svenska idrottshistorien. Under 90-talet räknades han till världens främsta orienterare och är en starkt bidragande orsak till att sporten fortsätter att skörda framgångar för Sverige genom nya talanger som Helena Jansson, som med största sannolikhet dyker upp på den här listan i framtiden.

86. Per-Olof ”Posa” Serenius, Isracing
En legendar som på grund av att han tävlar i en liten sport, kanske inte alltid har fått det erkännande han förtjänar. Faktum är att Posa har samlat på sig fem VM-guld under sin karriär, två individuellt och tre i lag. 62 år gammal håller han fortfarande på med sporten som han älskar, och är fortfarande bäst i Sverige. En lång karriär där Posa får representera de svenska framgångarna isracingsporten haft i Sverige.

Plats 95-91

95. Christian Sandström, Frisbee
Kanske en lite otippad kandidat att ha med på en sådan här lista, men jag gillar att införliva alla idrotter i en sådan här uppräkning, inte bara de största och vanligaste. Sandström är aktiv idag och räknas som frisbeesportens gigant under det senaste decenniet. Han har samlat på sig fyra VM-guld, bland annat i allround, vilket går till den jämnast bäste frisbeeutövaren. Han har världsrekord i två grenar, distans (250 m) där det gäller att kasta frisbeen så långt som möjligt, och TRC (94m) där det gäller att kasta och fånga frisbeen med så lång distans mellan punkterna som möjligt. Distansvärldsrekordet på damsidan innehas också av en svensk, Niloofar Mosavar Rahmani, som förtjänar ett omnämnande här även om hon inte kom med på listan.

94. Anna Olsson, Bänkpress och Styrkelyft
Är det något jag är svag för, så är det idrottare som har framgångar i mer än en idrottsgren. Bänkpress och styrkelyft är onekligen starkt besläktade, men likafullt är det imponerande att Anna Olsson har VM-guld i båda discipliner. Sammanlagt har hon fyra VM-guld och fyra EM-guld. Trots att sporterna är små platsar hon ändå på listan, kanske framförallt för hennes tre världsrekord i bänkpress och bänkpress inom styrkelyft.

93. Åsa Larsson, Bowling
2009 blev Åsa Larsson framröstad till den bästa svenska dambowlaren någonsin. Den äran fick hon främst tack vare sina meriter från internationella mästerskap. Hon har ett VM-guld i lag, men hela sju silver, varav fem individuella. Att ligga på en så hög nivå under så många mästerskap gör att hon tar en plats på listan, trots att hon inte har lika många titlar som många andra. Däremot kan hon skryta med fem EM-guld, vilket i bowling har en viss tyngd även om många starka nationer inte är med.

92. Sophie Gustafson, Golf
Sophie Gustafson är unik på den här listan eftersom hon är den enda som har kvalat in utan att ha vunnit ett VM/OS-guld eller en major (eller motsvarande). Däremot har hon uppvisat en enorm jämnhet på hög nivå under lång tid. Hon har hittills tagit sammanlagt tjugoen turneringssegrar, bland annat i British Open året innan den blev en major. Eftersom hon fortfarande är aktiv kan siffran mycket väl komma att stiga. År 2000 var hon dessutom delaktig i den europeiska segern i Solheim Cup.

91. Mats Karlsson, Bowling
Bowling är en USA-dominerad sport, och det ultimata för en manlig bowlingspelare är att lyckas på den amerikanska proffstouren. Det är något som endast tre-fyra ickeamerikaner lyckats med. En av dem heter Mats Karlsson. Han var den förste icke-amerikanen att vinna en tävling på proffstouren 1986, och hann sammanlagt med tre segrar under sin karriär. Tillsammans med sina två VM-guld innan han blev proffs, vilket underförstått hade lett till många fler medaljer om han hade fortsatt vara amatör, förtjänar han en plats på listan. Han utsågs till Sveriges bästa manlige bowlare någonsin 2009.

De största svenska individuella idrottarna genom tiderna

Mitt under brinnande längd-VM, och samma dag som skidskytte-VM dessutom sätter igång, är det äntligen dags att sjösätta mitt ambitiösa projekt att lista de största svenska individuella idrottarna genom tiderna. Jag förklarade grunderna för ett par månader sedan, men kan dra det lite snabbt igen.

Det är alltså bara individuella idrottare med, inga lagidrotter. Undantaget är curling, som jag anser att man kan lägga in under individuell idrott eftersom lagen så tydligt representeras av sin skipper. Därmed vill jag inte säga att skippern är laget, men jag menar att laget kan representeras av sin skipper, trots att varje beståndsdel är oerhört viktig för att få ett fungerande lag. Jag kan få problem med min teori när Anette Norberg börjar plocka medaljer med sitt nya lag, men det tar vi när vi kommer till det.

Hänsyn tas förstås till hur stor idrotten är i spridning och antalet utövare, om det är en olympisk sport eller inte, men ambitionen har ändå varit att ta hänsyn till alla idrotter som klassas som sådana av Riksidrottsförbundet. Någonstans måste man ju trots allt dra gränsen. Därmed har många idrottare från mindre idrotter fått plats på listan, vilket jag själv tycker blir rätt roligt, men jag är medveten om kritiken.

Vidare får man ju se på när idrottaren var aktiv, om det var stor konkurrens då eller inte. Idrottare från början av den moderna idrottshistorien behöver ha utfört större bedrifter än de från nutiden. Många skyttar och brottare från 10 till 30-tal har inte kommit med, trots att de har mängder av VM- och OS-guld. Handikappidrott har räknats med, men även här kommer konkurrensfaktorn in, vilket gör att det är mycket få handikappidrottare som har fått plats på listan.

Jag lutar mig mot faktiska resultat. I början hade jag tänkt göra det till en mer personlig lista där jag tycker att till exempel Anders Södergren borde ha varit med eftersom han drabbats av förändringar i sporten. Hade längdskidor haft individuell start i alla lopp under 00-talet, skulle Södergren ha haft fyra-fem VM- och OS-guld. Potentiella segrar är dock svårt att uppskatta. Däremot kan man se att en idrottare som Gert Fredriksson hade haft fler medaljer om det hade funnits internationella tävlingar under andra världskriget. Han var bäst i världen under åtta år innan han fick starta i ett olympiskt spel. Samma gäller också för löparna Gunder Hägg, Arne Andersson och Anna Larsson. Här kan man faktiskt räkna in potentiella segrar och medaljer.

Listan räknas fram till 31 december 2010. Alla meriter efter det datumet räknas inte, utan läggs på nästa års uppdatering, vilket jag planerar att göra. Skillnaderna är självklart stora mellan olika idrotter och det blir alltid vanskligt att jämföra, men jag har gjort mitt bästa. Jag tar gärna emot konstruktiv kritik och åsikter om felaktigheter, så att jag kan ändra det jag själv tycker inte stämmer med listan till nästa år. Eftersom bloggen till största del följs av folk som inte är så intresserade av idrott hoppas jag att den här listan kanske kan bidra med lite nya insikter och roliga fakta.

Jag kommer att presentera idrottarna i block om fem, och räkna ner från hundra förstås. Platserna 100-96 kommer imorrn, och sedan kommer jag att fortsätta med listan när jag känner att det är dags. Så spänn fast er, så åker vi på vårt livs resa… eller något sådant.

Vi som vill in och vi som inte kom med

Det första inlägget handlar till viss del om de som hamnat precis utanför listan. Där hittar vi en hel kader (Cadier) av gamla brottare och skyttar med mängder av olympiska medaljer, flera tennisspelare, orienterare och skidåkare som inte riktigt tagit det där sista steget för att bli legendarer. Värt att nämna bland dem som inte platsade på listan är till exempel Jan Boklöv som förändrade backhoppningen helt genom att införa V-stilen. Vi har populäre Magnus Samuelsson som vunnit världens starkaste man, men inte vunnit tillräckligt mycket för att vara med på listan. Eva Korpela vann världscupen i skidskytte två gånger under 80-talet och tog Sveriges första VM-guld på damsidan. Andra minnesvärda vinnare är Marie-Helene Westin och Thomas Fogdö, den senare vann slalomcupen 1991, men förlamades sedan efter en olycka.

Sedan har vi nu aktiva idrottare som är på väg in på listan, vi kan kalla dem för bubblare. Några av dem följer här, de har i flera fall haft stora framgångar, men ännu inte haft en så pass lång karriär att de kommer med på listan:

Den listan inkluderar Charlotte Kalla (längdskidor), Sanna Tidstrand (speedski), Sarah Sjöström (simning), Mattias Ekström (motorsport), Susanna Kallur (friidrott), Ida-Therese Nerell (boxning), Frida Wallberg (boxning), Helena Jansson (orientering) och Markus Hellner (längdskidor) med flera.

En idrottare, som fortfarande måste räknas som bubblare, och som borde ha legat mycket högre upp på listan förtjänar dock ett särskilt omnämnande. Det är skidåkaren Anders Södergren. Inte för att han har besegrat cancer, även om det är värt att nämnas. Nej, för att han har drabbats hårdast av omläggningen i skidvärlden från individuella starter till masstarter, ett gissel som förstört mycket av skidåkningens själ och underhållning till förmån för några sekunders spänning i slutet av ett lopp. Med samma regler som tidigare, med individuell start på tremil och femmil, hade Södergren haft åtminstone ett par tre guldmedaljer extra i byrålådan, och säkert ett tjugotal världscupsegrar till. Han har under hela nollnolltalet varit den bäste distansåkaren i individuella lopp, men han har aldrig fått visa det på mästerskap. Det är med sorg i hjärtat som jag tvingas lämna honom utanför den här listan, men min tittarkärlek har han dock alltid!

De hundra bästa svenska individuella idrottarna genom tiderna

I och med bragdutdelningen går också startskottet för mitt nästa ambitiösa projekt här på bloggen. För er som följer bloggen och inte är så pigga på idrott, och jag har förstått att det är de flesta, kommer det här nog att bli en prövning. Tanken är dock ändå att lista Sveriges hundra största individuella idrottare genom tiderna.

Varför gör jag då det? Ja, dels för att det ligger i min natur att lista saker till höger och vänster. Sen har jag också tröttnat på andra liknande listor som gjorts av journalister och förståsigpåare, där fel personer ligger på fel plats av fel orsaker. Nu kan jag rätta till andras misstag på ett underhållande sätt, och det är ju aldrig fel.

Skillnaden med min lista jämfört med andra kan vara att jag till exempel ser mindre på myten kring en idrottare och mer till vilka faktiska resultat denne har presterat. Jag tar självklart hänsyn till storleken på den aktuella idrottsgrenen, resultat i större grenar renderar högre placeringar på listan, men jag ser inte uteslutande till de största idrottsgrenarna, utan försöker ge en rättvisande bild av stora idrottare, även om de inte alltid är så kända eftersom de har sysslat med mindre grenar. Idrottsgrenen måste dock vara accepterad av riksidrottsförbundet, men det inkluderar alla större idrotter och även de flesta små.

Likaså tar jag hänsyn till när idrottaren var aktiv. Sport idag utövas i större konkurrens än vad den gjorde i början av seklet, men en idrottare blir inte diskvalificerad bara för att denne råkar ha varit framgångsrik tidigt.

Några av kriterierna för att hamna högt på listan är att ha nått stora framgångar i sin gren förstås. Det handlar om framgångar under lång tid, framgångar i mästerskap, hur idrottaren rankas inom sin gren genom tiderna och hur många år man kan säga att idrottaren varit bäst i sin gren/vunnit världscupen. Det är svårt att dra gränserna mellan olika kriterier, utan man får väga dem mot varandra och försöka hitta en balans någonstans i mitten.

Listan är inte slutgiltig i och med att jag lägger upp den nu, jag är öppen för debatt och diskussion om vilka som ska vara med och var de ska vara, hur man ska värdera grenar, framgångar, mästerskap, antal medaljer och när och var de har tagits, mot varandra. Det finns också många aktiva idrottare som inte är med på listan än, men som garanterat kommer att vara det om några år. Då ändras listan förstås successivt.

Själva formen på när och hur jag presenterar idrottarna kan variera lite, men nedräkningen går förstås från hundra till ett, så får vi se hur lång tid det tar att nå toppen.

Om Tiger Woods

Kan någon förklara för mig hur det blev så viktigt att skildra en enskild individs sexuella preferenser och vanor? Tiger Woods sexaffärer höll amerikanska skvallertidningar sysselsatta fler dagar än 9/11-attackerna. Vari ligger nyhetsvärdet?

Tiger Woods är en mediaprofil, en berömd idrottsman som genom upprepade framgångar och tidigare oöverträffade resultat tjänat stora summor på sitt yrke. Men så länge hans sexuella aktiviteter inte inbegriper några olagliga element förstår jag inte varför det är omvärldens sak att lägga sig i. Det finns inget nyhetsvärde i att bestämma hur dålig make Tiger Woods är. Däremot finns det ett enormt snaskigt skandalvärde att rota i andra, särskilt berömda, människors privatliv. Det som sportjournalister bör rapportera om är varför världens bästa golfare tar en time-out från sporten, men det är i sig en direkt följd av medierapporteringen kring skandalen. Vad är det då som gör att Tiger Woods har fått så enorma proportioner?

Jag är inte här för att försvara Woods beteende. Om man lever i ett monogamt förhållande är det illojalt att bryta den överenskommelsen, så länge inte alla parter är införstådda med grundreglerna på förhand, annars sårar man oundvikligen sin partner. Folk är dock otrogna hela tiden. Det har hänt med kända och okända människor genom alla tider

Bill Clinton råkade illa ut, men han var en folkvald ledare som ljög under rättegångar. David Beckham fick sin beskärda del av uppmärksamhet när han var otrogen mot Victoria. Till skillnad från Woods var dock Beckham en habil idrottare, inte världens bästa inom sin sport. Beckhams storhet, grunden för hans inkomster, lades kring hans image. Woods däremot har lagt grunden för sin inkomst på att han är så överjävla bra golfare. Den bästa genom alla tider. Sedan har mediebilden av honom fokuserats kring hans snälla prydlighet, en image hans sponsorer gärna lyft fram, men som han själv knappast har varit drivande i att skapa.

Det har skrivits många texter och böcker om stereotypiseringen av svarta idrottare i allmänhet och i USA i synnerhet. I grova drag går det ut på att man i början av seklet demoniserade svarta idrottare, med boxaren Jack Johnson som tydligaste exempel, utifrån en aggressiv, djurisk mentalitet vilket också innehöll tankar om en okontrollerbar sexualitet. Svarta människor var underlägsna vita, så när svarta idrottare började göra framsteg och visade att de inte bara kunde mäta sig med vita, utan även slå dem, började förklaringar och hotbilder hagla. Man var först och främst tvungen att göra något åt den här nya svarta aggressiviteten. Svarta människor skulle hålla sig på sin plats och tacksamt ta emot vad som bjöds. Om de råkade ha en idrottslig talang skulle de ställa upp när de kallades in, men också godta att de förkastades efter uträttat förvärv.

Jesse Owens accepterades så länge han log och vann guldmedaljer åt sitt land. Tommie Smith och John Carlos vägrade acceptera sitt lands rasistiska synsätt och protesterade mot synen på dem som löpardjur som ska skörda medaljer. Det innebar slutet på deras idrottsliga karriärer. Michael Jordan och Michael Johnson är två megastjärnor med ofarlig image. Mohammed Ali vägrade hålla käft och blev hånad av en hel nation.

När Woods inte längre passade in i ramarna för stereotypen om den duktige och ofarlige svarte mannen, måste han oundvikligen hamna i det andra möjliga facket: den okontrollerbare aggressive vilden. Därför lassar man på alla smaskiga detaljer för att se till att bilden vi är vana vid att se fortfarande stämmer. Om Woods inte kan vara prydlig längre, då får han vara ett monster, ett sexuellt odjur.

Visst går vi mot ett mediesamhälle där kändisars privatliv hängs ut mer och mer, så Woods är inte unik. Såhär flagrant och över gränsen har dock bevakningen aldrig varit förr. Risken är att journalismen här har förstört något som inte går att laga igen.