Visar inlägg med etikett misogyni. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett misogyni. Visa alla inlägg
lördag 12 maj 2012
Augusta National Golf Club exkluderar kvinnor
Här är utkastet till min artikel om Augusta National Golf Club, som publicerades på feministisktperspektiv.se den 13 april, för er som inte har prenumeration
US Masters i golf avgjordes förra helgen för 79e gången. Majorturneringen spelades, liksom den alltid har gjort, på Augusta National Golf Club, en privat golfklubb. Genusvetaren Jonas Lindkvist ger oss en inblick i klubben som genom historien kringgärdats av kontroverser.
Golf är i stor utsträckning en idrott som utövas och har utövats av en vit medel- och överklass. I Grant Jarvies Sports, Culture and Society från 2006 visas att golf är den idrott av de tio populäraste som har den tydligaste klassuppdelningen, där tendensen är att ju mer välställd man är, desto troligare är det att man sysslar med golf. För få klubbar är det så tydligt som för Augusta National Golf Club. Klubben bildades 1933, den första Mastersturneringen spelades här 1934. Bland de ca 300 medlemmarna dräller det av miljonärer och miljardärer från gräddan av den amerikanska företagsvärlden. Bill Gates är kanske det mest kända exemplet. Inga kvinnor är dock medlemmar och först 1990 beviljades den förste afroamerikanske mannen medlemskap. Före 1983 skulle dock alla caddies enligt policy vara svarta.
Beslutet om att tillåta en afroamerikansk medlem 1990 kom till följd av en mediestorm kring en annan exklusiv golfklubb, Shoal Creek. De menade att klubben hade rätt att förknippas med vilka de ville. I det här fallet innebar det att inte förknippas med svarta. Protesterna lät inte vänta på sig. Civil Rights-organisationer röt till, media spann vidare och The Professional Golfer’s Association of America (PGA) drog öronen åt sig. Klubben fick snabbt be om ursäkt och meddelade snart att de skulle välja in en afroamerikansk hedersmedlem.
Där hade historien kunnat sluta, men när stora sponsorer började dra sig ur PGA-mästerskapen som skulle spelas på Shoal Creek, började andra klubbar inse faran i att vara exklusivt vita. Ironin är svår att undgå med en revolution driven av rika företag mot golfklubbar med samma rika företagsägare som medlemmar. En stor jakt efter ”den svarte medlemmen” svepte över landets golfklubbar. IBM, en av huvudsponsorerna för US Masters idag, meddelade att de drog tillbaka sitt sponsorstöd till tv-sändningen av PGA-mästerskapen med uttalandet ”att stödja, även indirekt, exkluderande aktiviteter är emot IBM:s praktik och policy.” PGA blev tagna på sängen av utvecklingen. De hade inte reflekterat över hur de skulle hantera exklusiva klubbar. Nu formulerades snabbt ett policydokument där man sade att man inte skulle hålla eller sanktionera turneringar vid klubbar som diskriminerar på grund av ras, religion, kön eller ursprung. I ljuset av IBM:s sponsring och PGA:s erkännande av US Masters som turnering med majorstatus och räknade resultat, rekord och vinster, blir de här uttalandena förstås ett stort hån.
Augustas exklusiva mansklubb har inte gått fri från kritik genom åren. Värst blåste vindarna 2002 då Martha Burk vid National Council of Women’s Organizations i ett brev frågade varför Augusta vägrade anta kvinnliga medlemmar. Klubben svarade offentligt att det hade hon inte med att göra. Media, framförallt New York Times, plockade upp konflikten och den blev ett hett samtalsämne inför turneringen. Till skillnad från 1990 skedde dock inga förändringar i Augustas medlemskap. Klubben menade att kön och ras är två helt skilda frågor, som inte kunde jämföras. Trots att de bedyrat att kön inte har någon betydelse för valet av nya medlemmar, medger klubben ändå att det skulle innebära en radikal förändring att tillåta kvinnliga medlemmar. Brödraskapet skulle gå förlorat. Retorik som kalkerar Shoal Creeks uttalanden om den privata klubbens privilegium att utesluta svarta om de så önskar. Liksom Shoal Creek inte ville beröra sig med svarta, vill Augusta inte beröra sig med kvinnor. En privat klubb har förstås rätt att vara både rasistisk och sexistisk, men då ska den också kallas vid dess rätta namn.
Alla pekar på varandra när det diskuteras vems ansvar det är att förändra situationen. Klubben säger att frågan inte har med dem att göra, spelarna likaså. Tv-bolaget CBS som sänder turneringen säger att det inte är deras sak att arbeta för social förändring. Ingen av aktörerna har dock något emot att tjäna stora pengar på turneringen. Augusta tjänar inte pengar direkt på arrangemanget av US Masters. Intäkterna går tillbaka in i verksamheten eller skänks bort. Den goodwill och status som turneringen genererar är dock ovärderlig för klubben.
PGA ska självklart inte tillåta att det spelas en officiellt sanktionerad turnering på Augusta National Golf Club, så länge klubben exkluderar kvinnor. US Masters arrangeras inte av PGA, men de erkänner turneringen och räknar det som en major. Trots att det är både PGA:s och huvudsponsorns IBM:s policy att inte stödja någon verksamhet som diskriminerar på grund av kön, får US Masters ändå fortsätta spelas på banan. Det är ett misslyckande . Tradition och intäkter blir viktigare än möjligheten att få tävla på samma villkor, var sig det gäller på en golfbana eller i samhället.
Huvudsponsorn IBM:s VD har av tradition alltid beretts medlemskap i klubben. Idag heter VD:n Virginia Rometty. Hon utgör en enkel ursäkt att bryta mansmonopolet, men kommer den första kvinnan i klubben få annat än den alibifunktion som de svarta medlemmar som valdes in i början av 90-talet hade? Golfsporten är traditionsrik, men tradition ska aldrig innebära diskriminering. Förändring är en absolut nödvändighet för sportens fortsatta utveckling.
torsdag 1 december 2011
Svar och förtydliganden
Okej, några svar och förtydliganden, tyckte det var bättre att lägga upp ett nytt inlägg så att det inte tar för mycket plats i kommentatorsfältet:
Som jag skriver i texten är det inte genusvetenskapens syfte att fastställa en given tes, utan att analysera samhället för att se vilka strukturer och fenomen som finns. Det är dock min åsikt att man, om man analyserar samhället utan att se till exempel könskonstruktionerna, har missat något. När jag säger att genusvetenskapen sysslar med att samla ”bevis” och ”fakta” för att vi lever i en könsdiskriminerande värld är det som svar till de som inte ser några som helst bevis för det. Jag menar alltså att det är enkelt att se fakta, det krävs bara att man inte avfärdar genusvetenskapen rakt av.
Självklart är det okej att kritisera genusvetenskapen och diskutera vad man ska ha den till. Att däremot gå från det steget till att direkt avfärda hela disciplinen är inskränkt och, som jag säger, demoniserande. Genusvetenskapen har styrkor och svagheter som andra akademiska discipliner, men är en av få som avfärdas direkt, utan vidare fördjupning. Det är det direkta avfärdandet av hela genusvetenskapen som disciplin och forskningsfält som jag kallar för ett könsförtryck, inte konstruktiv kritik. Det fascinerande med signaturen Jontes replik är att den just avslutas med ”Är det så man kommer fram till sina forskningsresultat så är dom inte värda någonting” efter att själv ha definierat vad hela genusvetenskapen handlar om och kallat den för pseudovetenskap. Det om något är ett cirkelresonemang.
Tycker inte heller det är särskilt trolligt än, har upplevt mycket värre kring inlägg om genus eller feminism.
När det gäller infallsvinklar för att få fler att förstå och inte avskräckas direkt tror jag att det är klokt att satsa mer på synliggörandet av den manliga könsrollen. Hur män också formas och tvingas förhålla sig till begränsande värderingar och normer. Där tror jag det finns enorm expansionsmöjlighet.
Man behöver givetvis inte ta hänsyn till alla variabler för att forska om ett ämne. Eller snarare, det finns mängder med aspekter inom forskning som redan är överspelad och motbevisad, som man därför inte behöver ta hänsyn till. Som frenologi till exempel. Däremot är det givet att man inom genusvetenskapen diskuterar var gränserna går mellan biologi och social konstruktion, vilket förstås görs ständigt och med stor frenesi. Just nu är det klar övervikt för det senare, säkert mycket som en reaktion på den enorma övervikt som har funnits för biologiska förklaringsmodeller genom historien. Det genusvetenskapen med tydlighet säger är just att de biologiska skillnaderna är mindre än vi tror och normerar utifrån.
Har judarna en kollektiv skuld för situationen i 30-talets Tyskland? Eeh… nej, självklart inte. Det var ju judarna som blev utsatta för förföljelse. När vi kommer in på den tyska befolkningen kan man börja diskutera.
Om brottslighet: Män är klart överrepresenterade i våldsbrott. Vad det beror på diskuteras flitigt, men när det gäller mäns våld mot kvinnor finns definitivt ett maktperspektiv, konstigt vore väl annars. Att makt automatiskt leder till brottslighet stämmer dock inte. Fattiga har alltid dömts för (begått är svårt att säga) fler brott genom tiderna eftersom de har varit ekonomiskt utsatta och inte har kunnat betalat för anständigt försvar/haft kontakterna för att slippa undan. När det gäller invandrare tror jag fortfarande inte att det finns en sådan tillförlitlig statistik på brott som begåtts, men klart är att invandrare är överrepresenterade i fängelser. Samma anledning där, invandrare är generellt fattigare. Med all statistik kring brott är det små marginaler och svårt att dra några egentliga slutsatser förutom det att män alltid är överrepresenterade.
Självmordsstatistiken är intressant, eftersom den tyder på att svenska män mår dåligt. Det tror jag är för att de är fast i sin könsroll och inte har vågat/kunnat/orkat/vetat hur man ska ifrågasätta den.
Genusforskare är mycket pigga på att diskutera sina utgångspunkter, men det är inte så givande att diskutera med meningsmotståndare som redan har bestämt vad de tycker. Så är alltså inte fallet med genusvetare, vilket kommer att märkas då man för en seriös debatt med respekt för motståndaren.
Som jag skriver i texten är det inte genusvetenskapens syfte att fastställa en given tes, utan att analysera samhället för att se vilka strukturer och fenomen som finns. Det är dock min åsikt att man, om man analyserar samhället utan att se till exempel könskonstruktionerna, har missat något. När jag säger att genusvetenskapen sysslar med att samla ”bevis” och ”fakta” för att vi lever i en könsdiskriminerande värld är det som svar till de som inte ser några som helst bevis för det. Jag menar alltså att det är enkelt att se fakta, det krävs bara att man inte avfärdar genusvetenskapen rakt av.
Självklart är det okej att kritisera genusvetenskapen och diskutera vad man ska ha den till. Att däremot gå från det steget till att direkt avfärda hela disciplinen är inskränkt och, som jag säger, demoniserande. Genusvetenskapen har styrkor och svagheter som andra akademiska discipliner, men är en av få som avfärdas direkt, utan vidare fördjupning. Det är det direkta avfärdandet av hela genusvetenskapen som disciplin och forskningsfält som jag kallar för ett könsförtryck, inte konstruktiv kritik. Det fascinerande med signaturen Jontes replik är att den just avslutas med ”Är det så man kommer fram till sina forskningsresultat så är dom inte värda någonting” efter att själv ha definierat vad hela genusvetenskapen handlar om och kallat den för pseudovetenskap. Det om något är ett cirkelresonemang.
Tycker inte heller det är särskilt trolligt än, har upplevt mycket värre kring inlägg om genus eller feminism.
När det gäller infallsvinklar för att få fler att förstå och inte avskräckas direkt tror jag att det är klokt att satsa mer på synliggörandet av den manliga könsrollen. Hur män också formas och tvingas förhålla sig till begränsande värderingar och normer. Där tror jag det finns enorm expansionsmöjlighet.
Man behöver givetvis inte ta hänsyn till alla variabler för att forska om ett ämne. Eller snarare, det finns mängder med aspekter inom forskning som redan är överspelad och motbevisad, som man därför inte behöver ta hänsyn till. Som frenologi till exempel. Däremot är det givet att man inom genusvetenskapen diskuterar var gränserna går mellan biologi och social konstruktion, vilket förstås görs ständigt och med stor frenesi. Just nu är det klar övervikt för det senare, säkert mycket som en reaktion på den enorma övervikt som har funnits för biologiska förklaringsmodeller genom historien. Det genusvetenskapen med tydlighet säger är just att de biologiska skillnaderna är mindre än vi tror och normerar utifrån.
Har judarna en kollektiv skuld för situationen i 30-talets Tyskland? Eeh… nej, självklart inte. Det var ju judarna som blev utsatta för förföljelse. När vi kommer in på den tyska befolkningen kan man börja diskutera.
Om brottslighet: Män är klart överrepresenterade i våldsbrott. Vad det beror på diskuteras flitigt, men när det gäller mäns våld mot kvinnor finns definitivt ett maktperspektiv, konstigt vore väl annars. Att makt automatiskt leder till brottslighet stämmer dock inte. Fattiga har alltid dömts för (begått är svårt att säga) fler brott genom tiderna eftersom de har varit ekonomiskt utsatta och inte har kunnat betalat för anständigt försvar/haft kontakterna för att slippa undan. När det gäller invandrare tror jag fortfarande inte att det finns en sådan tillförlitlig statistik på brott som begåtts, men klart är att invandrare är överrepresenterade i fängelser. Samma anledning där, invandrare är generellt fattigare. Med all statistik kring brott är det små marginaler och svårt att dra några egentliga slutsatser förutom det att män alltid är överrepresenterade.
Självmordsstatistiken är intressant, eftersom den tyder på att svenska män mår dåligt. Det tror jag är för att de är fast i sin könsroll och inte har vågat/kunnat/orkat/vetat hur man ska ifrågasätta den.
Genusforskare är mycket pigga på att diskutera sina utgångspunkter, men det är inte så givande att diskutera med meningsmotståndare som redan har bestämt vad de tycker. Så är alltså inte fallet med genusvetare, vilket kommer att märkas då man för en seriös debatt med respekt för motståndaren.
Genusvetenskap som voodoosekt
Demoniseringen av genusvetenskap är ett intressant exempel på könsförtryck. När folk man diskuterar med uttrycker åsikter om genusvetenskap är de genomdränkta av fördomar och förutfattade meningar. Beskrivningarna brukar snarare likna en sekt än en akademisk disciplin och ordet genusvetare spottas ut genom sammanbitna tänder som den värsta sortens skällsord. Fördomarna grundar sig i en okunskap och rädsla inför ett ämne som är starkt knutet till feminismen som samhällsrörelse.
En av aspekterna som verkar vara svår att ta till sig är att genusvetenskapen undersöker sociala strukturer i samhället. Det är överraskande att det fortfarande i dagens samhälle ska vara en fråga för diskussion. Vilka sociala strukturer som finns ska självklart diskuteras, men man vill gärna tro att vi har rört oss förbi den punkt när behovet av att debattera sociala strukturers faktiska existens är nödvändigt. Så är uppenbarligen inte fallet för många debattörer, främst med antifeministisk inriktning.
Som luttrad akademiker har jag tagit mig igenom många discipliner främst inom humaniora och samhällsvetenskap. Bland annat har jag läst statsvetenskap, internationella relationer, genusvetenskap och historia med examina i de två sistnämnda. Gemensamt för alla dessa ämnen är att de med självklarhet konstaterar att vi lever (och alltid har levt) i ett samhälle som är uppbyggt av olika sociala strukturer. Det här är alltså inget unikt för genusvetenskapen, utan en grundbult i samhällsforskning överhuvudtaget. Historiker och samhällsvetare råkar dock aldrig ut för det automatiska misstänkliggörandet när de diskuterar sociala strukturer.
Eftersom jag har examen i ämnena presenterar jag mig på twitter som historiker, genusvetare och författare. De först- och sistnämnda titlarna faller dock alltid bort när mina debattmotståndare ska definiera mig. Jag är genusvetare – alltså rabiat feminist – alltså inte värd att ta på allvar. Det faktum att jag också är historiker och samhällsvetare och att en relativt enad forskarkår numera inser betydelsen av könsperspektiv på forskning, betyder ingenting när de behöver driva hem en poäng.
Det man lär sig i genusvetenskap är hur samhället fungerar. Vilka strukturer som finns, vilka grupperingar och normer som skapas, upprätthålls och interagerar. Det är strukturer som kan vara baserade på kön, klass, etnicitet, sexualitet, nationell identitet och många andra aspekter. Genusvetenskapen är alltså läran om samhällets struktur ur maktperspektiv, vilket också finns i alla samhällsvetenskapliga ämnen. Ofta är det inga problem för sagda debattörer att hantera orättvisor kring klass och etnicitet (främst klass), men inte kön eller sexualitet. Att det just är genusvetenskapen som demoniseras måste alltså komma från ett könsförtryck, en ovilja att inse och en rädsla att förlora den egna makten.
När jag debatterar feministiska frågor brukar mina motståndare alltid fråga efter bevis, efter fakta. Samtidigt avfärdar de genusvetenskapen som voodooistisk mumbo-jumbo (faktiskt citat från meningsmotståndare). De inser inte att det är precis vad genusvetenskapen som akademisk disciplin sysslar med, att samla bevis och fakta för att vi lever i en könsdiskriminerande värld. Att hitta bevis och fakta för det är inte svårare än att leta sig till valfritt biblioteks O-hylla. Cirkelargumentationen att det inte finns några bevis för en könsmaktstruktur när man vägrar erkänna bevisföringen är tröttsam, ignorant och hör inte hemma i ett modernt samhälle.
Man kan, bör och ska diskutera genusvetenskapens utformning, dess brister och förändringspotential. Det är en absolut nödvändighet för att den ska överleva, till exempel genom 90-talets övergång från att kalla det kvinnovetenskap till det rimligare och mer innefattande genusvetenskap. När jag läste ämnet tyckte jag exempelvis att det fanns stora brister i maskulinitetsforskningen, som sedan dess har kommit igång på allvar. Men att gå från diskussioner kring ämnets utformning till att avfärda det helt som akademisk disciplin, det är inget annat än ett av de tydligaste exemplen på att vi fortfarande lever i ett könsförtryckande samhälle.
En av aspekterna som verkar vara svår att ta till sig är att genusvetenskapen undersöker sociala strukturer i samhället. Det är överraskande att det fortfarande i dagens samhälle ska vara en fråga för diskussion. Vilka sociala strukturer som finns ska självklart diskuteras, men man vill gärna tro att vi har rört oss förbi den punkt när behovet av att debattera sociala strukturers faktiska existens är nödvändigt. Så är uppenbarligen inte fallet för många debattörer, främst med antifeministisk inriktning.
Som luttrad akademiker har jag tagit mig igenom många discipliner främst inom humaniora och samhällsvetenskap. Bland annat har jag läst statsvetenskap, internationella relationer, genusvetenskap och historia med examina i de två sistnämnda. Gemensamt för alla dessa ämnen är att de med självklarhet konstaterar att vi lever (och alltid har levt) i ett samhälle som är uppbyggt av olika sociala strukturer. Det här är alltså inget unikt för genusvetenskapen, utan en grundbult i samhällsforskning överhuvudtaget. Historiker och samhällsvetare råkar dock aldrig ut för det automatiska misstänkliggörandet när de diskuterar sociala strukturer.
Eftersom jag har examen i ämnena presenterar jag mig på twitter som historiker, genusvetare och författare. De först- och sistnämnda titlarna faller dock alltid bort när mina debattmotståndare ska definiera mig. Jag är genusvetare – alltså rabiat feminist – alltså inte värd att ta på allvar. Det faktum att jag också är historiker och samhällsvetare och att en relativt enad forskarkår numera inser betydelsen av könsperspektiv på forskning, betyder ingenting när de behöver driva hem en poäng.
Det man lär sig i genusvetenskap är hur samhället fungerar. Vilka strukturer som finns, vilka grupperingar och normer som skapas, upprätthålls och interagerar. Det är strukturer som kan vara baserade på kön, klass, etnicitet, sexualitet, nationell identitet och många andra aspekter. Genusvetenskapen är alltså läran om samhällets struktur ur maktperspektiv, vilket också finns i alla samhällsvetenskapliga ämnen. Ofta är det inga problem för sagda debattörer att hantera orättvisor kring klass och etnicitet (främst klass), men inte kön eller sexualitet. Att det just är genusvetenskapen som demoniseras måste alltså komma från ett könsförtryck, en ovilja att inse och en rädsla att förlora den egna makten.
När jag debatterar feministiska frågor brukar mina motståndare alltid fråga efter bevis, efter fakta. Samtidigt avfärdar de genusvetenskapen som voodooistisk mumbo-jumbo (faktiskt citat från meningsmotståndare). De inser inte att det är precis vad genusvetenskapen som akademisk disciplin sysslar med, att samla bevis och fakta för att vi lever i en könsdiskriminerande värld. Att hitta bevis och fakta för det är inte svårare än att leta sig till valfritt biblioteks O-hylla. Cirkelargumentationen att det inte finns några bevis för en könsmaktstruktur när man vägrar erkänna bevisföringen är tröttsam, ignorant och hör inte hemma i ett modernt samhälle.
Man kan, bör och ska diskutera genusvetenskapens utformning, dess brister och förändringspotential. Det är en absolut nödvändighet för att den ska överleva, till exempel genom 90-talets övergång från att kalla det kvinnovetenskap till det rimligare och mer innefattande genusvetenskap. När jag läste ämnet tyckte jag exempelvis att det fanns stora brister i maskulinitetsforskningen, som sedan dess har kommit igång på allvar. Men att gå från diskussioner kring ämnets utformning till att avfärda det helt som akademisk disciplin, det är inget annat än ett av de tydligaste exemplen på att vi fortfarande lever i ett könsförtryckande samhälle.
måndag 7 november 2011
Intet nytt under genusen
Det finns en hatblogg vid namn Genusnytt, som vänder sig mot feminism, genusvetenskap och allt vad jämställdhetsarbete heter. Den drivs med frenesi och okunskap och är ingen rekommenderad läsning för de som vill klara sig genom dagen med någon gnutta optimism och framtidstro. Ofta kan jag klara av att ignorera eller skratta åt inläggen, när de kommenteras syrligt av folk jag följer på Twitter, men ibland bubblar det över. Så jag tänkte att jag lägger upp mitt svar som jag lämnade i kommentatorsfältet, grundartikeln finns länkad ovan.
Svar och öppet brev till Genusnytt:
Jag håller med om att det är makthavare, inte kön, som skapar krig. Makthavarna har dock nästan uteslutande varit män genom historien. Med kvinnor vid makten hade det troligtvis sett likadant ut eftersom våldsutförandet ligger i makten, inte könet. Att koppla våldsutförande till maskulinitet innebär dock inte att alla män är våldsamma. Det är skillnad på begreppen maskulinitet och man.
Och du inser förstås att propagandaplanschen du lägger upp är skapad av män? Att den är en av tusentals exempel på propaganda för att kvinnor ska stanna hemma medan män krigar/arbetar/rör sig i det offentliga rummet? En av poängerna med feminismen är just att komma bort från tänkandet att kvinnor behöver beskydd, utan (tro det eller ej) är självständiga och tänkande varelser.
Det är alltså inte kvinnor som har delegerat ansvaret för krigande till männen, utan det är männen som med näbbar och klor har hållit kvar vid den makt våldsutövandet ger. Du vill ha tack för världshistoriens våldsutövande? Tack, det var fint av dig.
Och som sagt, hundra år (eller 230 beroende på vem man räknar ifrån, Mary Woolstonecraft eller första vågens feminism) av problematisering av femininitet är alltså inte tillräckligt, tycker du?
Om du ska polemisera mot ett ämne eller en rörelse i samhället är det bra om du är påläst på dess historia. Annars blir det bara löjeväckande. Eller hets.
UPPDATERAT:
Jag kunde inte hålla mig, utan skrev fler svar och inlägg. Har bara mina egna svar, som jag postar här, för er som inte vill gå in på sidan och läsa (vilket jag VERKLIGEN inte rekommenderar).
Bara ett par klargöranden.
Mannen och patriarkatet är alltså inte samma sak. Kvinnor kan också samverka i upprätthållandet av patriarkatet, vilket är rätt vanligt.
Reklam är ett vanligt maktmedel för att inrätta och upprätthålla 'sociala tvång'.
En kollektiv skuld innebär inte att varje enskild individ är att skylla för allt som har hänt i dess namn. Kristna kan inte skyllas för allt som kristendomen har gjort, västvärldens medborgare kan inte var och en skyllas för kolonialismen, men vi bär ändå ett kollektivt ansvar för relationen till exempelvis utvecklingsländer, eftersom vi har tjänat så enormt på det ekonomiskt och strukturellt.
Varför är det då så svårt att inse att vi bär ett kollektivt ansvar för könsmaktsordningen, att den har uppstått och att den kan upprätthållas? Det blir inte bättre för att man gräver ner huvudet i sanden och pekar finger åt alla andra.
Det finns enorma mängder både kvantitativt (statistiskt) och kvalitativt material som visar hur män har och alltid har haft mer inkomst, mer tillgångar, mer makt och mer inflytande i samhällets alla betydelsebärande offentliga rum. Det är bara att gå in i närmsta bibliotek och börja läsa. Fråga en bibliotekarie om du inte hittar själv.
Och nej, det kollektiva ansvaret för samhället tog inte slut i och med andra världskriget. Feminismen är kampen för ett jämställt samhälle, ett samhälle där man kan vara den man är utifrån sin individuella identitet, inte sitt kön, sin sexuella läggning, sin etnicitet, sin nationella tillhörighet osv...
Det är vårt skyldighet och ansvar att förändra det samhälle som vi inte upplever som jämställt. Förutsatt att det är den man vill förstås, det är inte alla som vill att kvinnor, invandrare och homosexuella ska ha samma rättigheter, möjligheter och för den delen skyldigheter.
Leif har en poäng i att genusvetenskapen är teorityngd, just för att det är en ung disciplin som behöver bevisa sin vetenskaplighet. Det gör att den ibland kan vara svår att dyka djupare in i, och det är svårt när man ska argumentera med de som inte läst samma böcker, liksom det kan vara svårt att argumentera om till exempel tolkningen av lagtexter för någon som inte har läst juridik.
Att däremot greppa sådana saker som att kvinnor tjänar 80% av mäns löner samtidigt som de fortfarande utför den absoluta majoriteten av hushållsarbetet, att nästan alla våldsbrott begås av män, att det finns fler direktörer för större företag som heter Göran än är kvinnor, att antalet kvinnliga professorer i landet ligger runt 10% och minskar, det borde inte vara så svårt. Det här är bara ett axplock på det enorma statistiska material som visar att vi lever i ett ojämställt samhälle. Det är ingen hypotes, det är fakta.
Aktivarium: Poängen var alltså att även kvinnor medverkar i skapandet av patriarkatet. Vi bär alla delar av ansvaret, men det är män som har tjänat på den strukturella uppdelningen.
Jag skulle iof säga att uttömmande av länders naturresurser, slavhandel och hundratals år av strukturellt utnyttjande kan ha hämmat tillväxten i tredje världen. Men om House har sagt det måste det ju vara sant.
Sverige var också fattigt in på 1900-talet, men tack vare att vi var självständigt och slapp kolonisatörer eller krig blev vi ett rikt land.
Ninnitokan: Feminism och kvinnlighet är inte heller samma sak. Feminism är alltså inte kvinnors arbete genom historien, det är kampen för ett jämställt samhälle, från både män och kvinnors sida även om kvinnor förstås har varit drivande och numerärt överlägsna i rörelsen. Ang fakta så nämnde jag några saker i mitt förra inlägg, vill du se mer så råder jag dig återigen att plocka upp en bok i närmsta bibliotek om inkomster och yrkesuppdelning i Sverige (som ändå är ett av världens mest jämställda länder).
Och det är väl där vi skiljs åt. Jag ser, med hjälp av årtionden av samlad forskning, erkända teoretiker och egna erfarenheter, att vi lever i ett ojämställt och könsstyrt samhälle och vill göra något åt det. Du vill det inte.
Svar och öppet brev till Genusnytt:
Jag håller med om att det är makthavare, inte kön, som skapar krig. Makthavarna har dock nästan uteslutande varit män genom historien. Med kvinnor vid makten hade det troligtvis sett likadant ut eftersom våldsutförandet ligger i makten, inte könet. Att koppla våldsutförande till maskulinitet innebär dock inte att alla män är våldsamma. Det är skillnad på begreppen maskulinitet och man.
Och du inser förstås att propagandaplanschen du lägger upp är skapad av män? Att den är en av tusentals exempel på propaganda för att kvinnor ska stanna hemma medan män krigar/arbetar/rör sig i det offentliga rummet? En av poängerna med feminismen är just att komma bort från tänkandet att kvinnor behöver beskydd, utan (tro det eller ej) är självständiga och tänkande varelser.
Det är alltså inte kvinnor som har delegerat ansvaret för krigande till männen, utan det är männen som med näbbar och klor har hållit kvar vid den makt våldsutövandet ger. Du vill ha tack för världshistoriens våldsutövande? Tack, det var fint av dig.
Och som sagt, hundra år (eller 230 beroende på vem man räknar ifrån, Mary Woolstonecraft eller första vågens feminism) av problematisering av femininitet är alltså inte tillräckligt, tycker du?
Om du ska polemisera mot ett ämne eller en rörelse i samhället är det bra om du är påläst på dess historia. Annars blir det bara löjeväckande. Eller hets.
UPPDATERAT:
Jag kunde inte hålla mig, utan skrev fler svar och inlägg. Har bara mina egna svar, som jag postar här, för er som inte vill gå in på sidan och läsa (vilket jag VERKLIGEN inte rekommenderar).
Bara ett par klargöranden.
Mannen och patriarkatet är alltså inte samma sak. Kvinnor kan också samverka i upprätthållandet av patriarkatet, vilket är rätt vanligt.
Reklam är ett vanligt maktmedel för att inrätta och upprätthålla 'sociala tvång'.
En kollektiv skuld innebär inte att varje enskild individ är att skylla för allt som har hänt i dess namn. Kristna kan inte skyllas för allt som kristendomen har gjort, västvärldens medborgare kan inte var och en skyllas för kolonialismen, men vi bär ändå ett kollektivt ansvar för relationen till exempelvis utvecklingsländer, eftersom vi har tjänat så enormt på det ekonomiskt och strukturellt.
Varför är det då så svårt att inse att vi bär ett kollektivt ansvar för könsmaktsordningen, att den har uppstått och att den kan upprätthållas? Det blir inte bättre för att man gräver ner huvudet i sanden och pekar finger åt alla andra.
Det finns enorma mängder både kvantitativt (statistiskt) och kvalitativt material som visar hur män har och alltid har haft mer inkomst, mer tillgångar, mer makt och mer inflytande i samhällets alla betydelsebärande offentliga rum. Det är bara att gå in i närmsta bibliotek och börja läsa. Fråga en bibliotekarie om du inte hittar själv.
Och nej, det kollektiva ansvaret för samhället tog inte slut i och med andra världskriget. Feminismen är kampen för ett jämställt samhälle, ett samhälle där man kan vara den man är utifrån sin individuella identitet, inte sitt kön, sin sexuella läggning, sin etnicitet, sin nationella tillhörighet osv...
Det är vårt skyldighet och ansvar att förändra det samhälle som vi inte upplever som jämställt. Förutsatt att det är den man vill förstås, det är inte alla som vill att kvinnor, invandrare och homosexuella ska ha samma rättigheter, möjligheter och för den delen skyldigheter.
Leif har en poäng i att genusvetenskapen är teorityngd, just för att det är en ung disciplin som behöver bevisa sin vetenskaplighet. Det gör att den ibland kan vara svår att dyka djupare in i, och det är svårt när man ska argumentera med de som inte läst samma böcker, liksom det kan vara svårt att argumentera om till exempel tolkningen av lagtexter för någon som inte har läst juridik.
Att däremot greppa sådana saker som att kvinnor tjänar 80% av mäns löner samtidigt som de fortfarande utför den absoluta majoriteten av hushållsarbetet, att nästan alla våldsbrott begås av män, att det finns fler direktörer för större företag som heter Göran än är kvinnor, att antalet kvinnliga professorer i landet ligger runt 10% och minskar, det borde inte vara så svårt. Det här är bara ett axplock på det enorma statistiska material som visar att vi lever i ett ojämställt samhälle. Det är ingen hypotes, det är fakta.
Aktivarium: Poängen var alltså att även kvinnor medverkar i skapandet av patriarkatet. Vi bär alla delar av ansvaret, men det är män som har tjänat på den strukturella uppdelningen.
Jag skulle iof säga att uttömmande av länders naturresurser, slavhandel och hundratals år av strukturellt utnyttjande kan ha hämmat tillväxten i tredje världen. Men om House har sagt det måste det ju vara sant.
Sverige var också fattigt in på 1900-talet, men tack vare att vi var självständigt och slapp kolonisatörer eller krig blev vi ett rikt land.
Ninnitokan: Feminism och kvinnlighet är inte heller samma sak. Feminism är alltså inte kvinnors arbete genom historien, det är kampen för ett jämställt samhälle, från både män och kvinnors sida även om kvinnor förstås har varit drivande och numerärt överlägsna i rörelsen. Ang fakta så nämnde jag några saker i mitt förra inlägg, vill du se mer så råder jag dig återigen att plocka upp en bok i närmsta bibliotek om inkomster och yrkesuppdelning i Sverige (som ändå är ett av världens mest jämställda länder).
Och det är väl där vi skiljs åt. Jag ser, med hjälp av årtionden av samlad forskning, erkända teoretiker och egna erfarenheter, att vi lever i ett ojämställt och könsstyrt samhälle och vill göra något åt det. Du vill det inte.
torsdag 13 oktober 2011
Maratonkvinnan
IAAF har i sin upphöjda vishet tagit beslutet att stryka Paula Radcliffes världsrekord i maraton, eftersom hon har bedömts haft hjälp av manliga löpare. Beslutet innebär att inga världsrekord kan slås av dammaratonlöpare i lopp som springs tillsammans med män. Det är ett uppenbart självmål för friidrotten som sport, och ett direkt hån mot professionellt satsande långdistanslöpare på damsidan.
Flera av världens mest prestigefyllda maratonlopp utanför mästerskapen springs gemensamt. Det är ingen anomali att kvinnliga maratonlöpare får hjälp av män som drar, det är norm. Radcliffe konkurrerar med andra löpare som har exakt samma fördel, vilket gör att det inte längre är någon fördel. Hon kommer fortfarande att behålla världsrekordet eftersom hon också har sprungit det snabbaste maratonloppet med bara kvinnor, men hennes fantastiska insats i London Maraton 2003 kommer inte att räknas längre.
Det är lätt att göra jämförelsen med bruket av harar för att sätta världsrekord. Även här ges en onaturlig fördel, då hararna kan springa snabbare än gemene man eftersom de kliver av och inte fullföljer hela sträckan. Alla löpare kan dock använda sig av hararna, och det utgör därför ingen orättvis fördel. Bör alla världsrekord slagna med hjälp av harar också strykas ur resultatlistorna? I så fall får vi redigera alla herrdistanser från 800m och uppåt, inklusive årets världsrekord i maraton.
Världsrekord är förvisso inte högt prioriterat under ett maratonlopp, eftersom förhållandena mellan olika maratonlopp i världen är så olika, och förhållandena under dagen spelar in så mycket. Det är vinsten som räknas, men likväl får beslutet konsekvenser för fortsättningen. En direkt följd blir att världsrekordbonusar i sponsorkontrakt blir i princip omöjliga att uppnå utanför mästerskapen. Dessutom bidrar beslutet till en devalvering av damernas insats under maratonlopp. Den kittlande tanken med ett världsrekord kan bara bli verklighet när den manliga segraren går i mål. Damsegraren ges ännu mindre uppmärksamhet än tidigare.
Hur man än vrider och vänder på saken, så är faktum att Paula Radcliffe sprang på den tiden hon gjorde, snabbare än någon kvinna någonsin gjort tidigare, på samma villkor som sina medtävlare. Det borde vara grunden för att definiera ett världsrekord. Alla som överhuvudtaget har ett intresse av långdistanslöpning vet ändå vad som är det riktiga världsrekordet, oavsett vad IAAF säger.
Flera av världens mest prestigefyllda maratonlopp utanför mästerskapen springs gemensamt. Det är ingen anomali att kvinnliga maratonlöpare får hjälp av män som drar, det är norm. Radcliffe konkurrerar med andra löpare som har exakt samma fördel, vilket gör att det inte längre är någon fördel. Hon kommer fortfarande att behålla världsrekordet eftersom hon också har sprungit det snabbaste maratonloppet med bara kvinnor, men hennes fantastiska insats i London Maraton 2003 kommer inte att räknas längre.
Det är lätt att göra jämförelsen med bruket av harar för att sätta världsrekord. Även här ges en onaturlig fördel, då hararna kan springa snabbare än gemene man eftersom de kliver av och inte fullföljer hela sträckan. Alla löpare kan dock använda sig av hararna, och det utgör därför ingen orättvis fördel. Bör alla världsrekord slagna med hjälp av harar också strykas ur resultatlistorna? I så fall får vi redigera alla herrdistanser från 800m och uppåt, inklusive årets världsrekord i maraton.
Världsrekord är förvisso inte högt prioriterat under ett maratonlopp, eftersom förhållandena mellan olika maratonlopp i världen är så olika, och förhållandena under dagen spelar in så mycket. Det är vinsten som räknas, men likväl får beslutet konsekvenser för fortsättningen. En direkt följd blir att världsrekordbonusar i sponsorkontrakt blir i princip omöjliga att uppnå utanför mästerskapen. Dessutom bidrar beslutet till en devalvering av damernas insats under maratonlopp. Den kittlande tanken med ett världsrekord kan bara bli verklighet när den manliga segraren går i mål. Damsegraren ges ännu mindre uppmärksamhet än tidigare.
Hur man än vrider och vänder på saken, så är faktum att Paula Radcliffe sprang på den tiden hon gjorde, snabbare än någon kvinna någonsin gjort tidigare, på samma villkor som sina medtävlare. Det borde vara grunden för att definiera ett världsrekord. Alla som överhuvudtaget har ett intresse av långdistanslöpning vet ändå vad som är det riktiga världsrekordet, oavsett vad IAAF säger.
fredag 10 juni 2011
Som tur utan retur
Nyligen såg jag den svenska biopicen Cornelis (Chamdin, 2010) om trubaduren Cornelis Vreeswijks liv. Eftersom jag hade hört ljumma kommentarer om och läst svala recensioner av filmen var mina förväntningar lågt ställda. Trots det blev jag besviken när jag till slut såg filmen. Min känsla är att det fanns ett gyllene tillfälle att göra en riktigt bra svensk biopic här, men att hantverket var för dåligt.
Jag älskar stora delar av Vreeswijks musikkatalog, och avskyr hans hatbrott och misogyni. Som många andra fascineras jag också av den manliga konstnärsmyten i allmänhet och representationer av myten på film i synnerhet. Det borde inte vara så svårt att göra en gripande, spännande, rolig, burlesk, nyanserad och underhållande film om Vreeswijks liv. Alla element finns där, men filmen lyckas verkligen inte plocka upp dem.
Biopicen som filmgenre har fullkomligt exploderat de senaste tio-femton åren. Det har alltid varit en populär genre, speciellt eftersom prisjuryer, särskilt oscarsakademien, brukar vara generösa gentemot rollprestationer i sådana filmer. I Hollywood har populära filmer som Ray, Walk the line, Frida, Capote och min personliga favorit i genren, Pollock, dragit in många nomineringar och priser. Filmer om kända konstnärer, musiker, politiker och i vissa fall också idrottare är ett säkert sätt att berätta en historia som biopubliken redan är bekant med. En våg av franska biopics med La vie en rose, Bonjour Sagan, Coco avant Chanel och Gainsbourg som jag har skrivit om här i bloggen, har också svept över oss de senaste åren. Det finns naturligtvis bättre och sämre filmer inom genren, men filmerna ligger för mig ofta över genomsnittet i underhållningsvärde och genomförande. Det är något i skildringen av kreativa processer som jag finner tilltalande, inte helt oväntat. Dessutom kan jag, som jag har nämnt ett par gånger, fascineras av representationer av den manliga konstnärsmyten på samma sätt som jag fascineras av andra skildringar av manlighet, som i fängelsefilmer eller maffiafilmer.
Till skillnad från många av de här filmerna, som antingen använder sig av ett drivet berättande med några få nyckelscener i personens liv som lyfts fram som extra viktiga (Ray, Walk the line, La vie en rose, Pollock), eller ett konstnärligt anslag för att få fram poetiken i personens livsverk (I’m not there, Gainsbourg), lyckas Cornelis med varken eller. Genom att klistra in mängder av stickscener från hans liv, inklippt mellan spelningar och drickande, blir berättandet splittrat och osammanhängande. Istället för att få en överblick av hans liv får vi en sammanfattning. Istället för djup, nyansering och förståelse får vi scener som studsar på ytan. Barndomsscener med Cornelis i krigets Holland används för att motivera hans mytiska manliga konstnärskap. Vreeswijk beter sig som han gör eftersom han lämnades av sin mor i tidig ålder, vill filmen få oss att tro. Ingenstans under filmens gång kommer vi egentligen närmare människan Cornelis, utan får bara serverade manlig konstnärsmyt 1A: genial alkoholiserad otrogen man är svartsjuk, paranoid, självupptagen och hade kunnat åstadkomma så mycket mer om han hade skärpt sig. Han sluter ibland fred med sig själv mot slutet av filmen och dör sen. Till och med i biopics om kvinnor (åtminstone i Hollywood) finns alltid en man som passar in i mallen, Diego Rivera i Frida och Ted Hughes i Sylvia. När Gainsbourg lyfter upp diskussionen om den manlige konstnären och skapar en tankebildskaraktär som får symbolisera myten, leder Cornelis aldrig vidare från klichébilden av hur vi ser på stora manliga konstnärer. Man kommer aldrig nära honom, och bilden nyanseras aldrig.
Bristen på ett bärande narrativ kan dock hjälpas av bra skådespelarinsatser, som kan lyfta en medioker film. I Cornelis brakar det dock av rätt in i väggen åt andra hållet. Jag förstår tanken bakom att välja Hans-Erik Dyvik Husby som huvudperson. Dels är den fysiska likheten i filmen slående, och det är tacksamt att ha en sångare i rollen som en sångare. Tyvärr så funkar det inte alls. Jag vet inte om det är språkförbistringar som står i vägen, eftersom Dyvik Husby som norrman konsekvent artikulerar alla repliker genom hela filmen. Det är antingen det, eller att Dyvik Husby helt enkelt inte är en bra skådespelare. Hans agerande och repliker är stela och utan någon form av trovärdighet. Ett felval som får sägas liga på casting och regi lika mycket som skådespelaren, och till viss mån kan ursäktas som en modig satsning. När flera andra bärande roller i filmen havererar skådespelarmässigt trots att det är svensktalande professionella skådespelare som gör dem, då blir jag bara ledsen. David Dencik gör en överstiliserad och dramatenpastichad Fred Åkerström. Flera andra karaktärer haltar fram utan trovärdighet eller känsla, och man undrar varför de har valts ut, och varför de inte har fått bättre regi.
Det som är snyggt i filmen, som också har kommenterats i positiva ordalag av många som har sett den, är mise-en-scène som scenografi, kostym och rekvisita. Det är en mycket snygg film, och det märks att man har lagt ner mycket arbete på att göra den tidsmässigt trovärdig. Jag önskar att det arbetet hade gått in i att göra karaktärerna trovärdiga istället. När utrymmet finns för ett samspel mellan huvudpersonerna följer replikerna bara standardmallen för konfrontationer. Vreeswijks många finurligheter försvinner ut i ett ingenting, och brännande scener som knivattacken mot två transvestiter schabblas bort för att man ska hinna till nästa historia. Jag hade gärna sett mer fokus på Vreeswijks förhållande till svenskhet, till sitt eget skapande och hur han själv kände sig låst i gycklarrollen. Nu begränsas det till ett par scener där en bonnig Lidköpingspublik (vilket ger känslan att det bara var stockholmare som förstod Vreeswijk trots att han stötte på samma popularitetshets överallt) ropar efter Hönan Agda och Brev från kolonien när Vreeswijk själv vill spela Grimasch om morgonen. Senare sätter regissören Vreeswijk i clownsminkning framför en spegel med trött och ledsamt ansiktsuttryck. En clown som gråter, jag menar vad fan… Av alla klichéer som strösslas över filmen är det här den mest irriterande. Det tyder på ett slött berättande i både manus och bild, och är ett bevis på känslan av lathet som ligger över stora delar av filmproduktionen. Lathet eller okunnighet.
Jag hoppas verkligen att regissören Amir Chamdin och manusförfattaren Antonia Pyk skärper sig till nästa projekt, om de får göra fler. För mig blir Cornelis en missad chans att berätta en intressant och rörande historia om ett fascinerande människoöde. Jag hoppas istället att nästa svenska biopic blir värd att minnas, och att finansiärer nu inte backar från genren som sådan bara för att det här var ett synnerligen misslyckat försök.
Jag älskar stora delar av Vreeswijks musikkatalog, och avskyr hans hatbrott och misogyni. Som många andra fascineras jag också av den manliga konstnärsmyten i allmänhet och representationer av myten på film i synnerhet. Det borde inte vara så svårt att göra en gripande, spännande, rolig, burlesk, nyanserad och underhållande film om Vreeswijks liv. Alla element finns där, men filmen lyckas verkligen inte plocka upp dem.
Biopicen som filmgenre har fullkomligt exploderat de senaste tio-femton åren. Det har alltid varit en populär genre, speciellt eftersom prisjuryer, särskilt oscarsakademien, brukar vara generösa gentemot rollprestationer i sådana filmer. I Hollywood har populära filmer som Ray, Walk the line, Frida, Capote och min personliga favorit i genren, Pollock, dragit in många nomineringar och priser. Filmer om kända konstnärer, musiker, politiker och i vissa fall också idrottare är ett säkert sätt att berätta en historia som biopubliken redan är bekant med. En våg av franska biopics med La vie en rose, Bonjour Sagan, Coco avant Chanel och Gainsbourg som jag har skrivit om här i bloggen, har också svept över oss de senaste åren. Det finns naturligtvis bättre och sämre filmer inom genren, men filmerna ligger för mig ofta över genomsnittet i underhållningsvärde och genomförande. Det är något i skildringen av kreativa processer som jag finner tilltalande, inte helt oväntat. Dessutom kan jag, som jag har nämnt ett par gånger, fascineras av representationer av den manliga konstnärsmyten på samma sätt som jag fascineras av andra skildringar av manlighet, som i fängelsefilmer eller maffiafilmer.
Till skillnad från många av de här filmerna, som antingen använder sig av ett drivet berättande med några få nyckelscener i personens liv som lyfts fram som extra viktiga (Ray, Walk the line, La vie en rose, Pollock), eller ett konstnärligt anslag för att få fram poetiken i personens livsverk (I’m not there, Gainsbourg), lyckas Cornelis med varken eller. Genom att klistra in mängder av stickscener från hans liv, inklippt mellan spelningar och drickande, blir berättandet splittrat och osammanhängande. Istället för att få en överblick av hans liv får vi en sammanfattning. Istället för djup, nyansering och förståelse får vi scener som studsar på ytan. Barndomsscener med Cornelis i krigets Holland används för att motivera hans mytiska manliga konstnärskap. Vreeswijk beter sig som han gör eftersom han lämnades av sin mor i tidig ålder, vill filmen få oss att tro. Ingenstans under filmens gång kommer vi egentligen närmare människan Cornelis, utan får bara serverade manlig konstnärsmyt 1A: genial alkoholiserad otrogen man är svartsjuk, paranoid, självupptagen och hade kunnat åstadkomma så mycket mer om han hade skärpt sig. Han sluter ibland fred med sig själv mot slutet av filmen och dör sen. Till och med i biopics om kvinnor (åtminstone i Hollywood) finns alltid en man som passar in i mallen, Diego Rivera i Frida och Ted Hughes i Sylvia. När Gainsbourg lyfter upp diskussionen om den manlige konstnären och skapar en tankebildskaraktär som får symbolisera myten, leder Cornelis aldrig vidare från klichébilden av hur vi ser på stora manliga konstnärer. Man kommer aldrig nära honom, och bilden nyanseras aldrig.
Bristen på ett bärande narrativ kan dock hjälpas av bra skådespelarinsatser, som kan lyfta en medioker film. I Cornelis brakar det dock av rätt in i väggen åt andra hållet. Jag förstår tanken bakom att välja Hans-Erik Dyvik Husby som huvudperson. Dels är den fysiska likheten i filmen slående, och det är tacksamt att ha en sångare i rollen som en sångare. Tyvärr så funkar det inte alls. Jag vet inte om det är språkförbistringar som står i vägen, eftersom Dyvik Husby som norrman konsekvent artikulerar alla repliker genom hela filmen. Det är antingen det, eller att Dyvik Husby helt enkelt inte är en bra skådespelare. Hans agerande och repliker är stela och utan någon form av trovärdighet. Ett felval som får sägas liga på casting och regi lika mycket som skådespelaren, och till viss mån kan ursäktas som en modig satsning. När flera andra bärande roller i filmen havererar skådespelarmässigt trots att det är svensktalande professionella skådespelare som gör dem, då blir jag bara ledsen. David Dencik gör en överstiliserad och dramatenpastichad Fred Åkerström. Flera andra karaktärer haltar fram utan trovärdighet eller känsla, och man undrar varför de har valts ut, och varför de inte har fått bättre regi.
Det som är snyggt i filmen, som också har kommenterats i positiva ordalag av många som har sett den, är mise-en-scène som scenografi, kostym och rekvisita. Det är en mycket snygg film, och det märks att man har lagt ner mycket arbete på att göra den tidsmässigt trovärdig. Jag önskar att det arbetet hade gått in i att göra karaktärerna trovärdiga istället. När utrymmet finns för ett samspel mellan huvudpersonerna följer replikerna bara standardmallen för konfrontationer. Vreeswijks många finurligheter försvinner ut i ett ingenting, och brännande scener som knivattacken mot två transvestiter schabblas bort för att man ska hinna till nästa historia. Jag hade gärna sett mer fokus på Vreeswijks förhållande till svenskhet, till sitt eget skapande och hur han själv kände sig låst i gycklarrollen. Nu begränsas det till ett par scener där en bonnig Lidköpingspublik (vilket ger känslan att det bara var stockholmare som förstod Vreeswijk trots att han stötte på samma popularitetshets överallt) ropar efter Hönan Agda och Brev från kolonien när Vreeswijk själv vill spela Grimasch om morgonen. Senare sätter regissören Vreeswijk i clownsminkning framför en spegel med trött och ledsamt ansiktsuttryck. En clown som gråter, jag menar vad fan… Av alla klichéer som strösslas över filmen är det här den mest irriterande. Det tyder på ett slött berättande i både manus och bild, och är ett bevis på känslan av lathet som ligger över stora delar av filmproduktionen. Lathet eller okunnighet.
Jag hoppas verkligen att regissören Amir Chamdin och manusförfattaren Antonia Pyk skärper sig till nästa projekt, om de får göra fler. För mig blir Cornelis en missad chans att berätta en intressant och rörande historia om ett fascinerande människoöde. Jag hoppas istället att nästa svenska biopic blir värd att minnas, och att finansiärer nu inte backar från genren som sådan bara för att det här var ett synnerligen misslyckat försök.
torsdag 9 juni 2011
Osvensk stämning
I kölvattnet av nationaldagsfirandet (nåja) vill jag skriva om en tanke som jag säkert har tagit upp här tidigare, men som förtjänar ett eget inlägg. Den svenska nationalismen är stark och självklar, svenskar ser svenska produkter som överlägsna alla andras, men samtidigt finns det en medvetenhet om att Sverige är ett litet land i en stor värld. En generell bild som de flesta som vet något om Sverige är medvetna om, och något som Fredrik Lindström plockade upp i tv-serien Världens modernaste land.
I serien diskuterades många intressanta former, egenheter, egenskaper, frågor, självklarheter och oklarheter av och kring svenskhet. Jag gillar verkligen Lindström och de tv-program han har lett i SVT, men det var en aspekt som jag hakade upp mig på i serien. Lindström menade att Sverige är unikt i att ge motsatsen till det svenska, alltså ordet osvensk, en positiv klang. Ingen annanstans sätter man något som är diametralt motsatt den nationella egenheten som något positivt. Det ligger mycket i resonemanget, men Lindström missade att resonera vidare kring varför det ses som positivt att vara osvensk.
Betydelsen osvensk används ofta i meningen osvensk stämning. Det signalerar uppsluppenhet, avslappning, högljuddhet, festlighet och glädje. Naturligtvis positiva egenskaper som knyts till något annat än svenskar, som istället representeras av svenskar som stela, tysta, försiktiga och dystra. Gott så, visst ser man det positiva och negativa i ordens betydelse. Men om man tar steget längre i analysen kan man också föreslå att tyst och försiktig kan betyda förnuftig. Att det i det svenska ligger förnuft, tanke, intelligens, måttlighet och kontroll. Egenskaper som genom alla tider (ja, sen upplysningstiden i alla fall) har konnoterats som positiva och knutna till en tydlig manlighet. Motsatserna blir då känslostyrda, okontrollerbara, högljudda, hysteriska, omåttliga och dumma, barnsliga och naturnära. Egenskaper som knutits till kvinnlighet, men även till människor av annan etnicitet än en vit västerländsk i ett kolonialt perspektiv. Det här har varit en uppdelning som under århundraden har legitimerat en vit, manlig, västerländsk medel-överklasshegemoni i världen. Genom att vita män i medel-överklassen sett sig själva som de enda sanna representanterna för förnuft, ordning, intelligens och rättvisa, har de också kunnat legitimera sitt maktmissbruk. De styr för folkets bästa, eftersom deras motståndare styrs av okontrollerbara känslor och barnsliga behov.
På samma sätt fungerar uppdelningen i svensk och osvensk. Den härliga osvenska stämningen är positivt laddad när det handlar om festligheter och dans, men får en helt annan betydelse när man pratar om osvensk stämning i riksdag, domstolar eller lönesamtal. Att lägga positiva konnotationer till vissa delar av ”den andres” påstådda egenskaper och beteenden kan begränsa gruppens frihet i det offentliga rummet. Det har bland annat används i Nya Zeeland, där man knyter maorikulturen till positiva bilder av idrottande, musikalitet och konstnärskap, för att sedan förneka maorier tillgång till beslutsfattande, politik och intellektuella kretsar. Det är samma funktion som kopplingen mellan svartas ”naturliga rytm” och brasiliansk sambafotboll. De (uppdelat på bland annat etnicitet, kön, klass, nation eller kombinationer av alltihop) är jätteduktiga på sin del, men ska hålla sig borta från viktigare institutioner. Det är en tanke som är värd att ta med sig nästa gång man pratar om hur skönt det är med lite osvensk stämning på salsakursen, tacofiestan eller fotbollsmatchen.
Och för övrigt är Sverigedemokraterna nazister.
I serien diskuterades många intressanta former, egenheter, egenskaper, frågor, självklarheter och oklarheter av och kring svenskhet. Jag gillar verkligen Lindström och de tv-program han har lett i SVT, men det var en aspekt som jag hakade upp mig på i serien. Lindström menade att Sverige är unikt i att ge motsatsen till det svenska, alltså ordet osvensk, en positiv klang. Ingen annanstans sätter man något som är diametralt motsatt den nationella egenheten som något positivt. Det ligger mycket i resonemanget, men Lindström missade att resonera vidare kring varför det ses som positivt att vara osvensk.
Betydelsen osvensk används ofta i meningen osvensk stämning. Det signalerar uppsluppenhet, avslappning, högljuddhet, festlighet och glädje. Naturligtvis positiva egenskaper som knyts till något annat än svenskar, som istället representeras av svenskar som stela, tysta, försiktiga och dystra. Gott så, visst ser man det positiva och negativa i ordens betydelse. Men om man tar steget längre i analysen kan man också föreslå att tyst och försiktig kan betyda förnuftig. Att det i det svenska ligger förnuft, tanke, intelligens, måttlighet och kontroll. Egenskaper som genom alla tider (ja, sen upplysningstiden i alla fall) har konnoterats som positiva och knutna till en tydlig manlighet. Motsatserna blir då känslostyrda, okontrollerbara, högljudda, hysteriska, omåttliga och dumma, barnsliga och naturnära. Egenskaper som knutits till kvinnlighet, men även till människor av annan etnicitet än en vit västerländsk i ett kolonialt perspektiv. Det här har varit en uppdelning som under århundraden har legitimerat en vit, manlig, västerländsk medel-överklasshegemoni i världen. Genom att vita män i medel-överklassen sett sig själva som de enda sanna representanterna för förnuft, ordning, intelligens och rättvisa, har de också kunnat legitimera sitt maktmissbruk. De styr för folkets bästa, eftersom deras motståndare styrs av okontrollerbara känslor och barnsliga behov.
På samma sätt fungerar uppdelningen i svensk och osvensk. Den härliga osvenska stämningen är positivt laddad när det handlar om festligheter och dans, men får en helt annan betydelse när man pratar om osvensk stämning i riksdag, domstolar eller lönesamtal. Att lägga positiva konnotationer till vissa delar av ”den andres” påstådda egenskaper och beteenden kan begränsa gruppens frihet i det offentliga rummet. Det har bland annat används i Nya Zeeland, där man knyter maorikulturen till positiva bilder av idrottande, musikalitet och konstnärskap, för att sedan förneka maorier tillgång till beslutsfattande, politik och intellektuella kretsar. Det är samma funktion som kopplingen mellan svartas ”naturliga rytm” och brasiliansk sambafotboll. De (uppdelat på bland annat etnicitet, kön, klass, nation eller kombinationer av alltihop) är jätteduktiga på sin del, men ska hålla sig borta från viktigare institutioner. Det är en tanke som är värd att ta med sig nästa gång man pratar om hur skönt det är med lite osvensk stämning på salsakursen, tacofiestan eller fotbollsmatchen.
Och för övrigt är Sverigedemokraterna nazister.
onsdag 20 april 2011
Who wears short-shorts?
Nu har ännu ett idrottsförbund kommit med nya bestämmelser om vad damutövare får ha för kläder på sig. Den här gången är det internationella badmintonförbundet som tar ett unisont steg femtio år tillbaka i tiden. Det har beslutats att kvinnor som spelar badminton måste ha kjol på sig, och alltså inte får utöva sporten i shorts vid internationella tävlingar. Från förbundets sida menar man att det kommer att dra mer publik till sporten.
Som jag har varit inne på förut här i bloggen, visst kommer det att dra fler tv-tittare, men man måste ju också fråga sig vad det är man håller på med. Vill man bli tagen seriös som idrott, eller vill man sälja sex? Beachvolleyboll är den enda sporten i världen där intäkterna ligger lika på dam- och herrsidan. Det är också en sport som reglerar hur mycket hud som måste visas på damsidan. Därför är det rimligt att anta att korta kjolar i badminton skulle ge mer pengar till sporten, liksom det gör i tennis där shorts inte heller är tillåtna på damsidan. Man säljer alltså ut jämställdhet och seriositet för att få lite extra pengar. Varför förbjuder man inte kläder helt och hållet, eller tvingar damutövarna att idrotta i bara bh? Det skulle ju dra ännu mer tittare. Risken nu blir istället att de som faktiskt följer sporten, tycker om den och utgör en initierad publik tröttnar på plojandet och söker sig till något annat istället.
En ytterligare pikant detalj i shortsförbudet är att det, till skillnad från tennis, är bättre att spela i shorts än kjol. Det innebär alltså en (liten, men ändå) nackdel att spela i kjol. Kvinnors idrottande ska inte tas på allvar, med andra ord. Man skulle önska att idrottens beslutsfattare hade kommit längre i sitt tänkande och att de skulle våga lita på sin idrott istället för att ställa till med sådana här spektakel. Men det är dåligt med luft i gubbunkna sammanträdesrum. Till syvende och sist måste man ändå ställa sig frågan vad det är man säljer: Idrott eller sex?
Som jag har varit inne på förut här i bloggen, visst kommer det att dra fler tv-tittare, men man måste ju också fråga sig vad det är man håller på med. Vill man bli tagen seriös som idrott, eller vill man sälja sex? Beachvolleyboll är den enda sporten i världen där intäkterna ligger lika på dam- och herrsidan. Det är också en sport som reglerar hur mycket hud som måste visas på damsidan. Därför är det rimligt att anta att korta kjolar i badminton skulle ge mer pengar till sporten, liksom det gör i tennis där shorts inte heller är tillåtna på damsidan. Man säljer alltså ut jämställdhet och seriositet för att få lite extra pengar. Varför förbjuder man inte kläder helt och hållet, eller tvingar damutövarna att idrotta i bara bh? Det skulle ju dra ännu mer tittare. Risken nu blir istället att de som faktiskt följer sporten, tycker om den och utgör en initierad publik tröttnar på plojandet och söker sig till något annat istället.
En ytterligare pikant detalj i shortsförbudet är att det, till skillnad från tennis, är bättre att spela i shorts än kjol. Det innebär alltså en (liten, men ändå) nackdel att spela i kjol. Kvinnors idrottande ska inte tas på allvar, med andra ord. Man skulle önska att idrottens beslutsfattare hade kommit längre i sitt tänkande och att de skulle våga lita på sin idrott istället för att ställa till med sådana här spektakel. Men det är dåligt med luft i gubbunkna sammanträdesrum. Till syvende och sist måste man ändå ställa sig frågan vad det är man säljer: Idrott eller sex?
tisdag 29 mars 2011
Parodins förfall
Min senaste hemtenta på filmvetenskapen handlade om representationer på film. Man skulle välja valfri film eller tv-serie och se hur representationer av olika sociala kategorier såg ut. Mitt val föll på filmen 300 och parodin Meet the Spartans, för att se hur parodin som genre kan dekonstruera, förändra och cementera rådande stereotypa representationer. Tentan blev nog bra, jag skulle kunna lägga upp valda delar av den här, på allmän begäran (fet chans).
Det som slog mig när jag såg filmerna var hur parodin som genre verkligen genomgått en katastrofal kvalitetsdegradering de senaste tio-femton åren. Spartans var en gediget genomusel film. Skaparna Jason Friedberg och Aaron Seltzer staplar misogyna fördomar, under-bältet-humor, folk som slår sig och äckelsekvenser på varandra. Allt görs dessutom utan någon som helst känsla för komisk timing, relevanta referenser eller filmiskt berättande. Historien följer 300 från start till mål, och man får bilden framför sig av den kreativa processen där två infantila män sitter i en tv-soffa och Beavis och Butthead-skrockar över originalfilmen, samt högt säger till varandra ”Dude, what if Xerxes was short and fat. He he.” eller ”They’re so gay. He he.”, ”Yeah. He he. Gay. He he. Totally. He he.”. Hela filmen osar lathet och unken grabbhumor.
Det har filmen gemensamt med en hel del av de senaste årens parodier. Friedberg/Seltzer ligger själv bakom serien av Movie-filmer, Epic Movie, Disaster Movie, Date Movie samt Vampires Suck för att nämna några. Duon har tydligen rekordet för antal filmer på IMDB:s bottenlista, de filmer med sämst betyg genom tiderna. Det är välförtjänt. Dessutom skrev de manus till den första Scary Movie-filmen. En kolossal kassaframgång (260 miljoner dollar inspelat på en budget så låg som 19 miljoner, utan att ha tittat upp det närmre ska det tydligen vara den film av en afrikanskamerikansk regissör som spelat in mest pengar någonsin) som gav flera uppföljare och parallella filmserier (som Scary Video-serien). Wayansbröderna med Keenen Ivory Wayans i spetsen som regissör (för bland annat Scary Movie-filmerna, men även lågvattenmärken som White Chicks, Little Man och Dance Flick) håller jag som lika ansvariga för parodins förfall som Friedberg/Seltzer. Någonstans på vägen har det gått förlorat att en parodi kräver ett subtilt handlag med finess, timing, allvar, snygg intertextualitet och skickliga skådespelare.
De enda parodier som spelat in mer pengar än Scary Movie är Austin Powers-serien, som absolut har sina förtjänster även om delar av filmerna också sjunker lite för lågt. På det stora hela är det ändå acceptabla filmer, men inte i närheten av klassikerna från -70, -80 och -90-talen. Airplane och Airplane II, Top Secret, Hot Shots, Hot Shots – part deux, Loaded Gun 1 och i viss mån även Naked Gun-serien (lite samma problem som Austin Powers, mycket glädje men sjunker lite väl lågt ibland). Det var jävlar i mig filmer det. Även marginella parodier från den här tiden som Fatal Instinct, Plump Fiction och Mafia! höll långt mycket högre klass än dagens mest framgångsrika parodier. Mel Brooks, parodins gudfader, gjorde ju också en del habila rullar här (Robin Hood – Men in Tights, Spaceballs), även om mina favoriter Blazing Saddles och Silent Movie går längre tillbaka i tiden.
Så vem ska man skylla på? Skaparna som gör sådana anskrämliga filmer? Publiken som köper biljetter till skräpet? Producenterna som låter skaparna göra fler och fler filmer trots att de uppenbarligen inte håller måttet konstnärligt? Jag vet inte. Det är en ond cirkel av dålig smak som gör att mitt parodihjärta gråter. Normalt är jag inte den som anklagar andra för dålig smak, jag är en stark anhängare av att man ska kunna tycka att all kulturyttring har sin charm. Själv har jag många favoriter som ofta betecknas som dålig smak. Men när det gäller parodier har jag svårt att hålla mig på mattan.
Är hoppet helt ute då, kommer vi aldrig få se en smart parodi igen? Självklart är det inte så. Dels kommer det säkert att komma folk som jag, som vill se en återgång till den parodikvalitet vi såg främst i början av 90-talet. Sen finns det ju, om man vidgar begreppet lite, faktiskt underbara filmer som har kommit de senaste tio åren och tangerar parodin. Pastischer som Shaun of the Dead och Hot Fuzz från den genialiska trion Edgar Wright, Simon Pegg och Nick Frost. Mockumentärer som A Mighty Wind av Cristopher Guest, mannen som gav oss This is Spinal Tap! Dessutom finns ju den animerade pastischen på Rödluvan, Hoodwinked från 2005, en av de bästa animerade filmer som gjorts. Men trots detta väntar jag ändå på att återigen få se kvalitetssatir på riktigt. En smaskig parodi på valfri film eller filmserie. Till exempel Harry Potter? Men gärna levererat med lite finess, lite stil, lite humor och timing. Och utan spyor, avföring eller sperma. Är det för mycket att be om?
Det som slog mig när jag såg filmerna var hur parodin som genre verkligen genomgått en katastrofal kvalitetsdegradering de senaste tio-femton åren. Spartans var en gediget genomusel film. Skaparna Jason Friedberg och Aaron Seltzer staplar misogyna fördomar, under-bältet-humor, folk som slår sig och äckelsekvenser på varandra. Allt görs dessutom utan någon som helst känsla för komisk timing, relevanta referenser eller filmiskt berättande. Historien följer 300 från start till mål, och man får bilden framför sig av den kreativa processen där två infantila män sitter i en tv-soffa och Beavis och Butthead-skrockar över originalfilmen, samt högt säger till varandra ”Dude, what if Xerxes was short and fat. He he.” eller ”They’re so gay. He he.”, ”Yeah. He he. Gay. He he. Totally. He he.”. Hela filmen osar lathet och unken grabbhumor.
Det har filmen gemensamt med en hel del av de senaste årens parodier. Friedberg/Seltzer ligger själv bakom serien av Movie-filmer, Epic Movie, Disaster Movie, Date Movie samt Vampires Suck för att nämna några. Duon har tydligen rekordet för antal filmer på IMDB:s bottenlista, de filmer med sämst betyg genom tiderna. Det är välförtjänt. Dessutom skrev de manus till den första Scary Movie-filmen. En kolossal kassaframgång (260 miljoner dollar inspelat på en budget så låg som 19 miljoner, utan att ha tittat upp det närmre ska det tydligen vara den film av en afrikanskamerikansk regissör som spelat in mest pengar någonsin) som gav flera uppföljare och parallella filmserier (som Scary Video-serien). Wayansbröderna med Keenen Ivory Wayans i spetsen som regissör (för bland annat Scary Movie-filmerna, men även lågvattenmärken som White Chicks, Little Man och Dance Flick) håller jag som lika ansvariga för parodins förfall som Friedberg/Seltzer. Någonstans på vägen har det gått förlorat att en parodi kräver ett subtilt handlag med finess, timing, allvar, snygg intertextualitet och skickliga skådespelare.
De enda parodier som spelat in mer pengar än Scary Movie är Austin Powers-serien, som absolut har sina förtjänster även om delar av filmerna också sjunker lite för lågt. På det stora hela är det ändå acceptabla filmer, men inte i närheten av klassikerna från -70, -80 och -90-talen. Airplane och Airplane II, Top Secret, Hot Shots, Hot Shots – part deux, Loaded Gun 1 och i viss mån även Naked Gun-serien (lite samma problem som Austin Powers, mycket glädje men sjunker lite väl lågt ibland). Det var jävlar i mig filmer det. Även marginella parodier från den här tiden som Fatal Instinct, Plump Fiction och Mafia! höll långt mycket högre klass än dagens mest framgångsrika parodier. Mel Brooks, parodins gudfader, gjorde ju också en del habila rullar här (Robin Hood – Men in Tights, Spaceballs), även om mina favoriter Blazing Saddles och Silent Movie går längre tillbaka i tiden.
Så vem ska man skylla på? Skaparna som gör sådana anskrämliga filmer? Publiken som köper biljetter till skräpet? Producenterna som låter skaparna göra fler och fler filmer trots att de uppenbarligen inte håller måttet konstnärligt? Jag vet inte. Det är en ond cirkel av dålig smak som gör att mitt parodihjärta gråter. Normalt är jag inte den som anklagar andra för dålig smak, jag är en stark anhängare av att man ska kunna tycka att all kulturyttring har sin charm. Själv har jag många favoriter som ofta betecknas som dålig smak. Men när det gäller parodier har jag svårt att hålla mig på mattan.
Är hoppet helt ute då, kommer vi aldrig få se en smart parodi igen? Självklart är det inte så. Dels kommer det säkert att komma folk som jag, som vill se en återgång till den parodikvalitet vi såg främst i början av 90-talet. Sen finns det ju, om man vidgar begreppet lite, faktiskt underbara filmer som har kommit de senaste tio åren och tangerar parodin. Pastischer som Shaun of the Dead och Hot Fuzz från den genialiska trion Edgar Wright, Simon Pegg och Nick Frost. Mockumentärer som A Mighty Wind av Cristopher Guest, mannen som gav oss This is Spinal Tap! Dessutom finns ju den animerade pastischen på Rödluvan, Hoodwinked från 2005, en av de bästa animerade filmer som gjorts. Men trots detta väntar jag ändå på att återigen få se kvalitetssatir på riktigt. En smaskig parodi på valfri film eller filmserie. Till exempel Harry Potter? Men gärna levererat med lite finess, lite stil, lite humor och timing. Och utan spyor, avföring eller sperma. Är det för mycket att be om?
söndag 19 december 2010
Inte så jävla mycket att le åt
En tanke som är svår att släppa.
Handbollslandslaget har tagit sig till final i EM och därmed lyckats åstadkomma sin största framgång någonsin. Jag har under turneringens gång imponerats av individernas utveckling och lagets framfart i växelverkan.
Sen har jag irriterat mig. På idrottsjournalister. Som jag egentligen inte vill namnge, trots att jag är sugen, men de är så många och så allmängiltiga. Istället kan jag försöka formulera roten till min irritation.
Det leende landslaget. Har ni hört det förut? Om ni inte har det var det ett epitet som gavs handbollslandslaget efter en lyckad turnering i början av nollnolltalet, och det börjar bli tjatigt vid det här laget. Det börjar överhuvudtaget bli tjatigt att sätta ett epitet före landslaget.
Och det räcker inte för journalister att raljera över genusmedvetenhet. Hur kommer det sig att man då formulerar de senaste turneringarna som fiaskon, trots att de ofta har överträffat förväntningar trots att laget inte har tagit sig in i medaljdiskussion? Nej, det räcker inte att någon gång i undantagsfall ta damidrott på allvar. Det räcker inte med att slänga sig med termer för att få fram en komisk effekt. Det blir lika ingrott och unket i alla fall.
Anledningen till att man behöver sätta ett epitet och inte kan följa landslaget bara som det är, utan måste etikettera det, är förstås att man fortfarande inte tar det helt på allvar. Därför blir svängningarna mellan succé och fiasko större, landslaget har ännu inte funnits tillräckligt länge för att krönikörer ska kunna ta laget för vad det är istället för att stämpla det med förlöjligande och förminskande ombeskrivningar. Därför kan man inte beskriva spelarna som idrottare, utan som karikatyrer som ska spela roller i en föreställning regisserad av en sensationsjournalistisk dramaturgi.
Vafan, låt laget vara idrottare. Låt dem förtjäna den här framgången som skickliga och fantastiska idrottare. Inte som nåt jävla leende, äckligt, kämpande, frustande eller sexigt landslag. Kan de inte bara få vara jävligt skickliga handbollsspelare?
Handbollslandslaget har tagit sig till final i EM och därmed lyckats åstadkomma sin största framgång någonsin. Jag har under turneringens gång imponerats av individernas utveckling och lagets framfart i växelverkan.
Sen har jag irriterat mig. På idrottsjournalister. Som jag egentligen inte vill namnge, trots att jag är sugen, men de är så många och så allmängiltiga. Istället kan jag försöka formulera roten till min irritation.
Det leende landslaget. Har ni hört det förut? Om ni inte har det var det ett epitet som gavs handbollslandslaget efter en lyckad turnering i början av nollnolltalet, och det börjar bli tjatigt vid det här laget. Det börjar överhuvudtaget bli tjatigt att sätta ett epitet före landslaget.
Och det räcker inte för journalister att raljera över genusmedvetenhet. Hur kommer det sig att man då formulerar de senaste turneringarna som fiaskon, trots att de ofta har överträffat förväntningar trots att laget inte har tagit sig in i medaljdiskussion? Nej, det räcker inte att någon gång i undantagsfall ta damidrott på allvar. Det räcker inte med att slänga sig med termer för att få fram en komisk effekt. Det blir lika ingrott och unket i alla fall.
Anledningen till att man behöver sätta ett epitet och inte kan följa landslaget bara som det är, utan måste etikettera det, är förstås att man fortfarande inte tar det helt på allvar. Därför blir svängningarna mellan succé och fiasko större, landslaget har ännu inte funnits tillräckligt länge för att krönikörer ska kunna ta laget för vad det är istället för att stämpla det med förlöjligande och förminskande ombeskrivningar. Därför kan man inte beskriva spelarna som idrottare, utan som karikatyrer som ska spela roller i en föreställning regisserad av en sensationsjournalistisk dramaturgi.
Vafan, låt laget vara idrottare. Låt dem förtjäna den här framgången som skickliga och fantastiska idrottare. Inte som nåt jävla leende, äckligt, kämpande, frustande eller sexigt landslag. Kan de inte bara få vara jävligt skickliga handbollsspelare?
onsdag 17 november 2010
När konst när värk för konstnärsverk
Apropå det jag skrev om igår med representationer av manliga konstnärer på film så kom jag på en annan tanke. Vi fick på filmvetenskapen se på ”Triumf des willens” av Leni Riefenstahl, nazipropaganda från mitten av 30-talet som är berömd för det skickliga användandet av en kameras möjligheter på den tiden. Samma vecka såg jag och min sambo ett Kobra-avsnitt där man avhandlade Wagners musik och kopplingen till nazismen. Där diskuterade man livligt förhållandet mellan skapare och verk, hur det påverkar upplevelsen av kulturkonsumtionen. I avsnittet fick båda extremer komma till tals, de som menar att konstnären betyder allt, att man inte kan särskilja denna från verket, och de som menar att verket måste stå helt självständigt, utan att påverkas alls av vem som har åstadkommit det.
Liksom med så mycket annat ställer jag mig mellan två extremer, feg som jag är. Dock lite mer åt det sistnämnda. Jag kan dock inte gå så långt som att säga att det inte spelar någon roll vem personen är som har åstadkommit ett konstverk, men jag vet med mig att jag kan njuta av det ändå.
Därför skulle jag hypotetiskt sett kunna uppskatta Wagner och Riefenstahl och deras konstnärliga insatser. Nu var inte filmen speciellt intressant, mest nazister som skriker och marscherar, och Wagners musik är inte heller något som faller mig i smaken, men jag kan ändå beundra båda konstnärerna för deras talang och insats.
Anna Ternheim är moderat, utbrast en av mina vänner en dag. Vi är båda vänsterfeminister och jag delade hennes upprörda känslor över informationen, men hade sedan inga problem med att sätta på ”To be gone” eller ”Let it rain” och låta mig ryckas med i stort sett obehindrat. För henne var det svårt att lyssna på Ternheim igen efter att ha fått veta detta, för mig spelar det mindre roll. Samma sak gäller när konstnären i fråga har gjort grövre brott än att vara borgare, som Cornelis Wreeswijks hatbrott mot transvestiter eller Phil Spectors mördande. Jag avskyr vad de har gjort, men kan likväl rocka loss till ”Be my baby” eller Wreeswijks tolkning av ”Ingrid Dardels Polska”. Det påverkar mig i bilden av konstnären, vilket påverkar min syn på konstverken, men inte i så hög grad att jag slutar lyssna eller att jag inte längre kan njuta av det.
Har jag en gräns då, finns det situationer där jag helt slutar lyssna eller se på något som jag tycker är bra, på grund av konstnärens personlighet eller handlingar? Antagligen är det så, men jag kommer inte på något exempel på rak arm, och det finns gott om fullskaliga idioter bland världens kreativa människor. En trevlig person med åsikter som jag ser som rätta, som gör bra saker för samhället och verkar vara en alltigenom god människa utan att bli präktig eller skenhelig, kommer jag alltid att ha lättare för att uppskatta konstnärligt än en idiot, misogynist eller brottsling. Men man kan välja hur man tolkar verken, och man gör det för sin egen njutning. Vissa kan det inte, vissa vill det inte och det är för mig fullkomligt förståeligt.
Själv väljer jag att se dockan i ”Gainsbourg” som en kommentar om den manliga konstnärsmyten för att det passar in på min bild av hur filmen gör sig som bäst. Därför gillar jag ”Pianisten” trots att Polanski är en våldtäktsman, därför dansar jag till ”Gravel pit” trots att Wu Tang Clan och hela hiphopindustrin är misogyn, och därför är tolkningen av ”Shoreline” en av mina absoluta favoritlåtar. Trots att Anna Ternheim är en borgarbracka.
För övrigt var tonläget i rösten det enda som skiljde nazisternas tal från Jimmie Åkessons haranger om det vanliga folket, svenskheten (tyskheten för dem då) och kopplingen till naturen. Ännu ett bevis för det alla redan borde veta, att SD är nazister.
Liksom med så mycket annat ställer jag mig mellan två extremer, feg som jag är. Dock lite mer åt det sistnämnda. Jag kan dock inte gå så långt som att säga att det inte spelar någon roll vem personen är som har åstadkommit ett konstverk, men jag vet med mig att jag kan njuta av det ändå.
Därför skulle jag hypotetiskt sett kunna uppskatta Wagner och Riefenstahl och deras konstnärliga insatser. Nu var inte filmen speciellt intressant, mest nazister som skriker och marscherar, och Wagners musik är inte heller något som faller mig i smaken, men jag kan ändå beundra båda konstnärerna för deras talang och insats.
Anna Ternheim är moderat, utbrast en av mina vänner en dag. Vi är båda vänsterfeminister och jag delade hennes upprörda känslor över informationen, men hade sedan inga problem med att sätta på ”To be gone” eller ”Let it rain” och låta mig ryckas med i stort sett obehindrat. För henne var det svårt att lyssna på Ternheim igen efter att ha fått veta detta, för mig spelar det mindre roll. Samma sak gäller när konstnären i fråga har gjort grövre brott än att vara borgare, som Cornelis Wreeswijks hatbrott mot transvestiter eller Phil Spectors mördande. Jag avskyr vad de har gjort, men kan likväl rocka loss till ”Be my baby” eller Wreeswijks tolkning av ”Ingrid Dardels Polska”. Det påverkar mig i bilden av konstnären, vilket påverkar min syn på konstverken, men inte i så hög grad att jag slutar lyssna eller att jag inte längre kan njuta av det.
Har jag en gräns då, finns det situationer där jag helt slutar lyssna eller se på något som jag tycker är bra, på grund av konstnärens personlighet eller handlingar? Antagligen är det så, men jag kommer inte på något exempel på rak arm, och det finns gott om fullskaliga idioter bland världens kreativa människor. En trevlig person med åsikter som jag ser som rätta, som gör bra saker för samhället och verkar vara en alltigenom god människa utan att bli präktig eller skenhelig, kommer jag alltid att ha lättare för att uppskatta konstnärligt än en idiot, misogynist eller brottsling. Men man kan välja hur man tolkar verken, och man gör det för sin egen njutning. Vissa kan det inte, vissa vill det inte och det är för mig fullkomligt förståeligt.
Själv väljer jag att se dockan i ”Gainsbourg” som en kommentar om den manliga konstnärsmyten för att det passar in på min bild av hur filmen gör sig som bäst. Därför gillar jag ”Pianisten” trots att Polanski är en våldtäktsman, därför dansar jag till ”Gravel pit” trots att Wu Tang Clan och hela hiphopindustrin är misogyn, och därför är tolkningen av ”Shoreline” en av mina absoluta favoritlåtar. Trots att Anna Ternheim är en borgarbracka.
För övrigt var tonläget i rösten det enda som skiljde nazisternas tal från Jimmie Åkessons haranger om det vanliga folket, svenskheten (tyskheten för dem då) och kopplingen till naturen. Ännu ett bevis för det alla redan borde veta, att SD är nazister.
måndag 11 oktober 2010
Nazgullig
Jag vill lyfta ett varningens finger mot alla dem som inte begriper faran med att osynliggöra patriarkala strukturer i samhället. Alla som nonchalerar vikten av sociala konstruktioners betydelse och hur de kommer att bestraffas för sin flagranta misogyni.
Se bara på Häxkungen från Agmar, ledaren för Nazgulerna och Saurons förste hjälpare. Genom trolldom har han satt ett skydd runt sig så att ingen man någonsin kan döda honom. Smart, tänker ni? Farligt, menar jag. Genom att inte vara beredd på de sociala konstruktionerna av kön i Midgård, samt genom sin ökända arrogans, lämnar häxkungen en lucka öppen för vilken kvinna som helst att kliva in och sätta ner foten, vilket är precis vad som händer. Så dum han måste ha känt sig just i det ögonblicket som Eowyn tar sats med klingan. D’oh liksom.
Läxan att lära är alltså att vara medveten om könskonstruktionerna i samhället så att de inte fuckar upp dina trolldomar. Läxan är också att all makt baserad på patriarkala strukturer kommer att falla. Och moralen i Sagan om ringenfilmerna är att giftermål är ondska (ringen måste förstöras) och att vuxna män av alla raser kan kramas och ha roligt tillsammans.
Se bara på Häxkungen från Agmar, ledaren för Nazgulerna och Saurons förste hjälpare. Genom trolldom har han satt ett skydd runt sig så att ingen man någonsin kan döda honom. Smart, tänker ni? Farligt, menar jag. Genom att inte vara beredd på de sociala konstruktionerna av kön i Midgård, samt genom sin ökända arrogans, lämnar häxkungen en lucka öppen för vilken kvinna som helst att kliva in och sätta ner foten, vilket är precis vad som händer. Så dum han måste ha känt sig just i det ögonblicket som Eowyn tar sats med klingan. D’oh liksom.
Läxan att lära är alltså att vara medveten om könskonstruktionerna i samhället så att de inte fuckar upp dina trolldomar. Läxan är också att all makt baserad på patriarkala strukturer kommer att falla. Och moralen i Sagan om ringenfilmerna är att giftermål är ondska (ringen måste förstöras) och att vuxna män av alla raser kan kramas och ha roligt tillsammans.
fredag 8 oktober 2010
Dressed for success
Ordföranden för det internationella boxningsförbundet, Ching Kou Wu, driver frågan om att kvinnor som boxas ska vara klädda i kjol och slimmat linne. Varför säger han inte, så jag kan ge några förklaringar i hans ställe.
Det beror på att man vill nedvärdera kvinnor som idrottar, se till att de behandlas som stereotyper, som schabloner lätta att placera, istället för de professionella individer som de är.
Det beror på att kvinnor som idrottar inte ska ses som idrottare, utan kvinnor först (Helena Tolvhed – Vacker, löjlig eller seriös?). De kan få idrotta så länge de och alla som ser på fattar att de är kvinnor och inget annat (som proffs tex). Speciellt i en fysisk kontaktsport, länge vigd för en manlig arena, som boxning är.
Det beror på att kvinnor ska ses som sexobjekt, sexuella varelser som, när kallade, ska ställa upp på mäns blickar och i förlängningen fantasier och närmanden. Se på exemplet med damtennisspelare och den uppmärksamhet de får för klädsel och utseende kontra idrottsutövande. Det facket vill man också placera damboxare i (Jmf Margaret Duncan/Michael Messner – The media image of sport and gender)
Det beror på, som jag skrev ovan, att boxning är en fysisk och våldsam sport med direkt närkontakt. Sedan den moderna idrottens födelse har kvinnor tillåtits delta i vissa grenar, på vissa villkor (Rod Brookes – Representing sport). Bågskytte, simhopp, gymnastik och tennis var helt okej eftersom deltagarna inte rörde varandra, de kunde vara prydligt klädda (jo, i simhopp också), det var individuella sporter som inte krävde lagarbete och de var inte i första hand fysiskt krävande utan istället estetiskt tilltalande. Boxning är individuell, men i övrigt är den kanske den sista manliga bastionen som ska övervinnas. Då måste kvinnor som utövar idrotten veta sin plats som kvinnor, man måste accentuera skillnaden mellan dem och manliga utövare. Det gör man genom att tvinga dem till att bära kjol (Jmf Susan Cahn – Coming on strong)
Det beror på en panikartad rädsla för ickeheterosexuell sexualitet. Kvinnor som utövar fysisk kontakt, i lag eller individuellt, speciellt i en sport som traditionellt ses som manlig, måste presenteras som kvinnliga. Annars kan de ses som män och därmed attrahera en heterosexuell kvinnlig publik. Och det går inte an. Idrottare som inte passar in i den kvinnliga mallen ses som onaturliga och avvikande (Jennifer Hargreaves – Heroines of sport och Mary Jo Kane/Susan L. Greendorfer – The media’s role in accomodating and resisting stereotyped images of women in sport)
Bas’attnivet.
Det beror på att man vill nedvärdera kvinnor som idrottar, se till att de behandlas som stereotyper, som schabloner lätta att placera, istället för de professionella individer som de är.
Det beror på att kvinnor som idrottar inte ska ses som idrottare, utan kvinnor först (Helena Tolvhed – Vacker, löjlig eller seriös?). De kan få idrotta så länge de och alla som ser på fattar att de är kvinnor och inget annat (som proffs tex). Speciellt i en fysisk kontaktsport, länge vigd för en manlig arena, som boxning är.
Det beror på att kvinnor ska ses som sexobjekt, sexuella varelser som, när kallade, ska ställa upp på mäns blickar och i förlängningen fantasier och närmanden. Se på exemplet med damtennisspelare och den uppmärksamhet de får för klädsel och utseende kontra idrottsutövande. Det facket vill man också placera damboxare i (Jmf Margaret Duncan/Michael Messner – The media image of sport and gender)
Det beror på, som jag skrev ovan, att boxning är en fysisk och våldsam sport med direkt närkontakt. Sedan den moderna idrottens födelse har kvinnor tillåtits delta i vissa grenar, på vissa villkor (Rod Brookes – Representing sport). Bågskytte, simhopp, gymnastik och tennis var helt okej eftersom deltagarna inte rörde varandra, de kunde vara prydligt klädda (jo, i simhopp också), det var individuella sporter som inte krävde lagarbete och de var inte i första hand fysiskt krävande utan istället estetiskt tilltalande. Boxning är individuell, men i övrigt är den kanske den sista manliga bastionen som ska övervinnas. Då måste kvinnor som utövar idrotten veta sin plats som kvinnor, man måste accentuera skillnaden mellan dem och manliga utövare. Det gör man genom att tvinga dem till att bära kjol (Jmf Susan Cahn – Coming on strong)
Det beror på en panikartad rädsla för ickeheterosexuell sexualitet. Kvinnor som utövar fysisk kontakt, i lag eller individuellt, speciellt i en sport som traditionellt ses som manlig, måste presenteras som kvinnliga. Annars kan de ses som män och därmed attrahera en heterosexuell kvinnlig publik. Och det går inte an. Idrottare som inte passar in i den kvinnliga mallen ses som onaturliga och avvikande (Jennifer Hargreaves – Heroines of sport och Mary Jo Kane/Susan L. Greendorfer – The media’s role in accomodating and resisting stereotyped images of women in sport)
Bas’attnivet.
torsdag 7 oktober 2010
Kanonmat
Vi såg ”Birth of a nation” av D. W. Griffith på filmvetenskapen i tisdags, det är stumfilmstidens största kassasuccé. En teknisk triumf som visar upp exakt hur långt filmen hade kommit 1916. Den är också överjävla hyperrasistisk. Hjälten är med och bildar Ku Klux Klan och tillsammans med sina utspökade vita vänner räddar han de glorifierade vita änglakvinnorna från den svarta djuriska horden ledda av den värsta skurken av alla, en mulatt. Baserad på en ännu mer rasistisk roman, och Griffith tonade ner rasismen till filmen, men det hjälpte inte mycket.
Trots detta är ”Birth of a nation” med i filmkanon. Den hyllas, med förbehållet att alla nu vet att den är flagrant rasistisk, som en av de stora filmtriumferna. Jag har också förstått att det är svårt att förbigå filmen när man diskuterar filmhistoria. Dels för att det faktiskt var stumfilmstidens största film, dels för att den är ett intressant tidsdokument. Men det lyfter diskussionen om vad som krävs för att man ska diskvalificera sig från det kollektiva kulturella historieskrivandet.
Att till exempel Evert Taube är både rasistisk och misogyn i många av sina visor har jag inte så stora problem med, det ryms under parasollet tidsbundet utan att bli för påträngande. Däremot har jag svårt att förstå, när man väljer ur Shakespeares digra utbud vilka dramer man ska sätta upp, att man fortfarande envisas med ”Taming of a shrew” och ”Merchant of Venice”. Den förstnämnda som (till min förvåning första gången jag såg den) faktiskt handlar om att lära en kvinna sin plats, den sistnämnda med sin uppenbara antisemitism.
Jag lägger inte skulden på Shakespeare, han levde också då han levde, vilket många av oss gör. Istället förundras jag över att folk fortsätter att välja dessa dramer före andra Shakespearianismer. Varför har man inte sorterat ut dem ur kanon, som man till exempel har gjort med Disneys ”Song of the South” från 1946, där farbror Remus sjunger om hur härligt det är att vara slav i södern. Nej, istället spelar man upp samma kvinnoförnedring, man tvingar juden Shylock att tvätta bort sin religion och bli ”riktigt folk” om och om igen, i teater efter teater, i storbudgetfilmer och skolpjäser över hela världen. Det förundrar mig.
Fast ”Merchant of Venice” kanske är bra att ta upp för SD (om de klarar av att ta i kultur som inte är svensk).
För nazister gillar ju inte judar.
Och SD är ju nazister.
Trots detta är ”Birth of a nation” med i filmkanon. Den hyllas, med förbehållet att alla nu vet att den är flagrant rasistisk, som en av de stora filmtriumferna. Jag har också förstått att det är svårt att förbigå filmen när man diskuterar filmhistoria. Dels för att det faktiskt var stumfilmstidens största film, dels för att den är ett intressant tidsdokument. Men det lyfter diskussionen om vad som krävs för att man ska diskvalificera sig från det kollektiva kulturella historieskrivandet.
Att till exempel Evert Taube är både rasistisk och misogyn i många av sina visor har jag inte så stora problem med, det ryms under parasollet tidsbundet utan att bli för påträngande. Däremot har jag svårt att förstå, när man väljer ur Shakespeares digra utbud vilka dramer man ska sätta upp, att man fortfarande envisas med ”Taming of a shrew” och ”Merchant of Venice”. Den förstnämnda som (till min förvåning första gången jag såg den) faktiskt handlar om att lära en kvinna sin plats, den sistnämnda med sin uppenbara antisemitism.
Jag lägger inte skulden på Shakespeare, han levde också då han levde, vilket många av oss gör. Istället förundras jag över att folk fortsätter att välja dessa dramer före andra Shakespearianismer. Varför har man inte sorterat ut dem ur kanon, som man till exempel har gjort med Disneys ”Song of the South” från 1946, där farbror Remus sjunger om hur härligt det är att vara slav i södern. Nej, istället spelar man upp samma kvinnoförnedring, man tvingar juden Shylock att tvätta bort sin religion och bli ”riktigt folk” om och om igen, i teater efter teater, i storbudgetfilmer och skolpjäser över hela världen. Det förundrar mig.
Fast ”Merchant of Venice” kanske är bra att ta upp för SD (om de klarar av att ta i kultur som inte är svensk).
För nazister gillar ju inte judar.
Och SD är ju nazister.
tisdag 7 september 2010
Blockbusterverkligheter
Jag har precis börjat läsa filmvetenskap, och där diskuterar vi kanonbildning och fick en lista med de femtio bästa filmerna genom tiderna, framröstade av kritiker runt hela världen. Som väntat var det bara män bland regissörerna. Det fick mig att tänka på hur det ser ut bland filmer som folk helst ser på bio, är det samma sak där? Jag kollade på de hundra mest inkomstbringande filmerna någonsin, från IMDBs lista med biointäkter över hela världen. Här är några stickprov av vad jag kom fram till:
Av hundra filmer har fem, möjligtvis sex, kvinnliga protagonister. Alice i Underlandet och Mamma Mia är det ingen tvekan, Twilightfilmerna New Moon och Eclipse har förvisso en kvinnlig protagonist, men man kan lika gärna säga att Edward har huvudrollen (säger jag utan att ha sett dem än), vilket också gäller för Titanic, där Rose ska gälla som protagonist, men där Jack känns som huvudroll ändå. Sista filmen är King Kong, där huvudrollen onekligen spelas av Naomi Watts, även om titelfiguren är en gigantisk apa. Pretty Woman kan argumenteras ha en kvinna som huvudroll, men trots att Julia Roberts syns tydligast på planschen så är det Richard Geres karaktär man får följa genom filmen, han är protagonisten. Allt som allt en rätt sorglig läsning, men alla filmer med kvinnliga protagonister på listan är gjorda på 00-talet, så man kan ju hoppas någonstans på en förbättring.
20 filmer är animerade, alla har vita män i huvudrollen. När huvudpersonen är ett monster, en fisk, en bil eller liknande spelas rösten uteslutande av en vit man.
Av hundra filmer har tre, möjligtvis fyra en svart protagonist. Vad som är lustigt, eller mindre lustigt kanske, är att dessa fyra spelas av samma skådespelare, Will Smith. I Independence Day är han en av huvudkaraktärerna och får konkurrera om protagonistrollen med Bill Pullman och Jeff Goldblum. I Hancock, Men in black och I am legend är han otvivelaktigt protagonist. En svart skådis på hundra filmer är dock inte bra någonstans.
Tre av filmerna med Will Smith har det ännu inte gjorts uppföljare på. Om man räknar bort de animerade filmerna på listan och bara ser till spelfilmer som det inte har gjorts uppföljare på är det totala antalet 27. Av 100. Det säger en del om vad som spelar in pengar. Självklart är det så att filmbolagen ser till topplistan när de ska bestämma vilka filmer som ska göras härnäst, tydligt är ju att uppföljare drar in massor med pengar. Sorgligt är det dock. Filmerna är, i ordningen de ligger på listan:
Avatar, Titanic, Alice i underlandet, Independence Day, 2012, E.T., Forrest Gump, Det sjätte sinnet, Inception, The Passion of the Christ, Hancock, Mamma Mia, War of the worlds, I am legend, Armageddon, King Kong, Day after tomorrow, Ghost, Twister, Clash of the titans, Troja, Saving Private Ryan, Pretty woman, The Hangover, 300, Gladiator och Pearl Harbor.
Pearl Harbor kommer snart att ramla ur listan, vi kommer med säkerhet få se uppföljare på The Hangover, Hancock, I am legend, Clash of the titans och Troja (dit jag räknar Odysseus som är på gång). Sen är det mest en herrans massa katastroffilmer. Undantagen får sägas vara E.T., Forrest Gump, Det sjätte sinnet, Inception, The Passion of the Christ, Mamma Mia, Ghost, Saving Private Ryan, Pretty Woman, 300 och Gladiator. En tiondel av alla filmer.
Och regissörer? Tja, svarta regissörer har vi väl inga. Jag har inte kollat det här noggrant, men det är känslan. Kvinnor som regissörer? Jo, vi hittar en i alla fall. Mamma Mia regisserades av Phyllida Lloyd, har en kvinna, eller snarare två kvinnor, som protagonister, är skriven av en kvinna och lyckas trots allt detta ta sig in på 55e plats. Whoopdidoo…
Av hundra filmer har fem, möjligtvis sex, kvinnliga protagonister. Alice i Underlandet och Mamma Mia är det ingen tvekan, Twilightfilmerna New Moon och Eclipse har förvisso en kvinnlig protagonist, men man kan lika gärna säga att Edward har huvudrollen (säger jag utan att ha sett dem än), vilket också gäller för Titanic, där Rose ska gälla som protagonist, men där Jack känns som huvudroll ändå. Sista filmen är King Kong, där huvudrollen onekligen spelas av Naomi Watts, även om titelfiguren är en gigantisk apa. Pretty Woman kan argumenteras ha en kvinna som huvudroll, men trots att Julia Roberts syns tydligast på planschen så är det Richard Geres karaktär man får följa genom filmen, han är protagonisten. Allt som allt en rätt sorglig läsning, men alla filmer med kvinnliga protagonister på listan är gjorda på 00-talet, så man kan ju hoppas någonstans på en förbättring.
20 filmer är animerade, alla har vita män i huvudrollen. När huvudpersonen är ett monster, en fisk, en bil eller liknande spelas rösten uteslutande av en vit man.
Av hundra filmer har tre, möjligtvis fyra en svart protagonist. Vad som är lustigt, eller mindre lustigt kanske, är att dessa fyra spelas av samma skådespelare, Will Smith. I Independence Day är han en av huvudkaraktärerna och får konkurrera om protagonistrollen med Bill Pullman och Jeff Goldblum. I Hancock, Men in black och I am legend är han otvivelaktigt protagonist. En svart skådis på hundra filmer är dock inte bra någonstans.
Tre av filmerna med Will Smith har det ännu inte gjorts uppföljare på. Om man räknar bort de animerade filmerna på listan och bara ser till spelfilmer som det inte har gjorts uppföljare på är det totala antalet 27. Av 100. Det säger en del om vad som spelar in pengar. Självklart är det så att filmbolagen ser till topplistan när de ska bestämma vilka filmer som ska göras härnäst, tydligt är ju att uppföljare drar in massor med pengar. Sorgligt är det dock. Filmerna är, i ordningen de ligger på listan:
Avatar, Titanic, Alice i underlandet, Independence Day, 2012, E.T., Forrest Gump, Det sjätte sinnet, Inception, The Passion of the Christ, Hancock, Mamma Mia, War of the worlds, I am legend, Armageddon, King Kong, Day after tomorrow, Ghost, Twister, Clash of the titans, Troja, Saving Private Ryan, Pretty woman, The Hangover, 300, Gladiator och Pearl Harbor.
Pearl Harbor kommer snart att ramla ur listan, vi kommer med säkerhet få se uppföljare på The Hangover, Hancock, I am legend, Clash of the titans och Troja (dit jag räknar Odysseus som är på gång). Sen är det mest en herrans massa katastroffilmer. Undantagen får sägas vara E.T., Forrest Gump, Det sjätte sinnet, Inception, The Passion of the Christ, Mamma Mia, Ghost, Saving Private Ryan, Pretty Woman, 300 och Gladiator. En tiondel av alla filmer.
Och regissörer? Tja, svarta regissörer har vi väl inga. Jag har inte kollat det här noggrant, men det är känslan. Kvinnor som regissörer? Jo, vi hittar en i alla fall. Mamma Mia regisserades av Phyllida Lloyd, har en kvinna, eller snarare två kvinnor, som protagonister, är skriven av en kvinna och lyckas trots allt detta ta sig in på 55e plats. Whoopdidoo…
måndag 6 september 2010
Skillnaden mellan Aftonbladets och DNs sportsidor
En intressant parentes mitt i uppladdningen inför Sverige - San Marino imorrn. Allas fokus ligger förstås på Zlatan Ibrahimovic som gör sin första tävlingslandskamp i Malmö sedan han flyttade utomlands. Jag försökte få tag på biljetter, men lyckades inte, och det är inte heller det som den här parentesen ska handla om.
Jag läser bevakningen av landslaget i två tidningar, DN och Aftonbladet. Säga vad man vill om Aftonbladets journalistiska etik, när det kommer till fotboll och när det kommer till Erik Niva, eller som i det här fallet Simon Bank, så vet de vad de pratar om.
Båda tidningarna berättar om hur en italiensk journalist ställer en fråga om Ibrahimovic till förbundskapten Erik Hamrén huruvida Milananfallaren är svår att jobba med (DNs version)/har en knepig personlighet(Abs version). Hamrén svarar med att fråga vem som har sagt det och reportern frågar "Kanske (Pep i Abs version) Guardiola?" och Hamrén ler till svar. Hyfsat överensstämmande. Skillnaden kommer i när de två journalisterna, Lars Grimlund för DN och Simon Bank för Ab beskriver journalisten i fråga.
I DN är det "En kvinnlig italiensk journalist". Sedan beskrivs Hamréns svar som att han "kunde inte annat än le åt svaret", som om frågan var ställd av någon som inte har koll på någonting.
Samma scenario beskrivs såhär i Ab:
"På presskonferensen i går frågade Gazzetta dello Sports Milan-reporter Alessandra Bocci om Erik Hamrén upplevt det andra pratat om, att Zlatan Ibrahimovic har en knepig personlighet.
– Jag vet inte vem du pratat med... försökte Hamrén.
– Kanske Pep Guardiola..., högg briljanta Bocci.
Hamrén log, och under tiden fortsatte kampen om historieskrivningen och skuldfördelningen i både Spanien och Italien."
Om DN, eller vem som helst annars för den delen, i framtiden undrar varför Simon Bank och Erik Niva utses till bästa sportjournalister varje år kan ni slänga ett getöga på citaten ovan. Där Grimlund avfärdar "den kvinnliga journalisten" har Bank koll på vem hon är, från vilken tidning hon kommer och vad hon har skrivit tidigare. Det lyfter reportaget, lägger nytt ljus på det korta replikskiftet utan att tumma på den journalistiska kvaliteten samtidigt som han visar respekt för en kollega, trots att hon, som Grimlund beskriver det, bara är "en kvinnlig italiensk journalist".
Jag läser bevakningen av landslaget i två tidningar, DN och Aftonbladet. Säga vad man vill om Aftonbladets journalistiska etik, när det kommer till fotboll och när det kommer till Erik Niva, eller som i det här fallet Simon Bank, så vet de vad de pratar om.
Båda tidningarna berättar om hur en italiensk journalist ställer en fråga om Ibrahimovic till förbundskapten Erik Hamrén huruvida Milananfallaren är svår att jobba med (DNs version)/har en knepig personlighet(Abs version). Hamrén svarar med att fråga vem som har sagt det och reportern frågar "Kanske (Pep i Abs version) Guardiola?" och Hamrén ler till svar. Hyfsat överensstämmande. Skillnaden kommer i när de två journalisterna, Lars Grimlund för DN och Simon Bank för Ab beskriver journalisten i fråga.
I DN är det "En kvinnlig italiensk journalist". Sedan beskrivs Hamréns svar som att han "kunde inte annat än le åt svaret", som om frågan var ställd av någon som inte har koll på någonting.
Samma scenario beskrivs såhär i Ab:
"På presskonferensen i går frågade Gazzetta dello Sports Milan-reporter Alessandra Bocci om Erik Hamrén upplevt det andra pratat om, att Zlatan Ibrahimovic har en knepig personlighet.
– Jag vet inte vem du pratat med... försökte Hamrén.
– Kanske Pep Guardiola..., högg briljanta Bocci.
Hamrén log, och under tiden fortsatte kampen om historieskrivningen och skuldfördelningen i både Spanien och Italien."
Om DN, eller vem som helst annars för den delen, i framtiden undrar varför Simon Bank och Erik Niva utses till bästa sportjournalister varje år kan ni slänga ett getöga på citaten ovan. Där Grimlund avfärdar "den kvinnliga journalisten" har Bank koll på vem hon är, från vilken tidning hon kommer och vad hon har skrivit tidigare. Det lyfter reportaget, lägger nytt ljus på det korta replikskiftet utan att tumma på den journalistiska kvaliteten samtidigt som han visar respekt för en kollega, trots att hon, som Grimlund beskriver det, bara är "en kvinnlig italiensk journalist".
torsdag 5 augusti 2010
Bland stora och små bollar
Jag spenderar en del tid med att läsa Sportbladet för att hålla mig uppdaterad på vad som händer i idrottsvärlden. Det ger att jag är van vid att läsa beska kommentarer om damidrott, framförallt när det gäller fotboll. Inget konstigt med det, folk är inskränkta och rädda för förändring, att damidrotten ska ta mark från herrarnas helgade arena och hota det fundament som misogyna sportfanatiker bygger sin världsbild på.
När jag blir rädd däremot, är när högt uppsatta personer i idrottens, i det här fallet fotbollens, finrum får för sig att man måste göra något för att ”förbättra” sporten. Lars-Åke Lagrell, fotbollsförbundets ordförande, nummer ett inom fotboll i Sverige, kommenterade idag att man ska titta närmare på att införa en mindre boll för damfotbollen i Sverige.
Damfotbollen genomgår just nu en stark utveckling, i Sverige och i hela världen. Vi ser fler spelare, fler klubbar växa fram och bli starka och fler landslag kunna ställa upp med konkurrenskraftiga elvor. Kvalitetsmässigt är sporten uppenbart på frammarsch. Publikt går det i vågor, men ligger generellt sett lägre än många herrlagidrotter. Att spela med en mindre boll, kanske på mindre plan med mindre mål, skulle ge en mer underhållande idrott som skulle dra mer publik, menas det. Problemet är bara att det redan finns inomhusfotboll, five-a-side och barnfotboll som har precis det här, men inte drar masspublik för det.
Vad förbundet vill göra är att dra ner damfotbollen ett par nivåer, så att den hamnar i samma genre som barnfotbollen. Då blir den svårare att ta på allvar som idrott och därmed lättare att avfärda. Genom att med en mindre boll försöka skilja damfotbollen från herrfotboll, visar man tydligt att man inte anser att damer utför samma idrott som herrar, att damfotbollen i grunden är en annan sport än herrfotbollen. Det är en klassisk metod för att skilja klasserna åt så att inga jämförelser kan göras mellan dem. Damfotbollen stämplas än mer än idag som något annorlunda och mindre värt än den ursprungliga herrfotbollen, som damidrottare inte anses tillräckligt kompetenta att utföra.
Svenska fotbollsförbundet vill popularisera damfotbollen, inget fel med det. Vad de måste göra innan de kommer på sådana här (”nya”) idéer är att fundera vad de vill ha för slags idrott i framtiden. En jippobetonad cirkusshow med lättklädda artister (lite överdrivet, men egentligen bara nästa steg i den här riktningen), eller seriöst satsande fotbollsspelare? Förslaget om mindre boll är ett steg mot det förstnämnda, det är också ett steg tillbaka till den misogyna syn på damfotboll, oförmågan att ta den på allvar, som har präglat det manliga idrottstänkandet under hela nittonhundratalet.
När jag blir rädd däremot, är när högt uppsatta personer i idrottens, i det här fallet fotbollens, finrum får för sig att man måste göra något för att ”förbättra” sporten. Lars-Åke Lagrell, fotbollsförbundets ordförande, nummer ett inom fotboll i Sverige, kommenterade idag att man ska titta närmare på att införa en mindre boll för damfotbollen i Sverige.
Damfotbollen genomgår just nu en stark utveckling, i Sverige och i hela världen. Vi ser fler spelare, fler klubbar växa fram och bli starka och fler landslag kunna ställa upp med konkurrenskraftiga elvor. Kvalitetsmässigt är sporten uppenbart på frammarsch. Publikt går det i vågor, men ligger generellt sett lägre än många herrlagidrotter. Att spela med en mindre boll, kanske på mindre plan med mindre mål, skulle ge en mer underhållande idrott som skulle dra mer publik, menas det. Problemet är bara att det redan finns inomhusfotboll, five-a-side och barnfotboll som har precis det här, men inte drar masspublik för det.
Vad förbundet vill göra är att dra ner damfotbollen ett par nivåer, så att den hamnar i samma genre som barnfotbollen. Då blir den svårare att ta på allvar som idrott och därmed lättare att avfärda. Genom att med en mindre boll försöka skilja damfotbollen från herrfotboll, visar man tydligt att man inte anser att damer utför samma idrott som herrar, att damfotbollen i grunden är en annan sport än herrfotbollen. Det är en klassisk metod för att skilja klasserna åt så att inga jämförelser kan göras mellan dem. Damfotbollen stämplas än mer än idag som något annorlunda och mindre värt än den ursprungliga herrfotbollen, som damidrottare inte anses tillräckligt kompetenta att utföra.
Svenska fotbollsförbundet vill popularisera damfotbollen, inget fel med det. Vad de måste göra innan de kommer på sådana här (”nya”) idéer är att fundera vad de vill ha för slags idrott i framtiden. En jippobetonad cirkusshow med lättklädda artister (lite överdrivet, men egentligen bara nästa steg i den här riktningen), eller seriöst satsande fotbollsspelare? Förslaget om mindre boll är ett steg mot det förstnämnda, det är också ett steg tillbaka till den misogyna syn på damfotboll, oförmågan att ta den på allvar, som har präglat det manliga idrottstänkandet under hela nittonhundratalet.
torsdag 3 juni 2010
Semenyett
En sonett i väntan på nästa inlägg, om Caster Semenya och hela könsdebatten:
De flesta verkar vara överens.
Du får se ut så här, men inte mera,
du kan få ställa upp, men ej prestera.
Det är så lätt för oss att dra en gräns
förblindade av musklerna som spänns,
rädslan för vad man ej kan definiera,
det pressar människor att casterera
uppdelat i svart/vitt och kvinnors/mäns.
Så är det och så har det alltid vart
för de som inte följt publikens regler.
Om man var duktig och dessutom svart
då gick man ifrån löpare till neger.
Men skaka bort historien vid start
så tar du dig från ingenstans till seger.
De flesta verkar vara överens.
Du får se ut så här, men inte mera,
du kan få ställa upp, men ej prestera.
Det är så lätt för oss att dra en gräns
förblindade av musklerna som spänns,
rädslan för vad man ej kan definiera,
det pressar människor att casterera
uppdelat i svart/vitt och kvinnors/mäns.
Så är det och så har det alltid vart
för de som inte följt publikens regler.
Om man var duktig och dessutom svart
då gick man ifrån löpare till neger.
Men skaka bort historien vid start
så tar du dig från ingenstans till seger.
söndag 30 maj 2010
Lönt med tennis
Jag har läst Stefan Holms rapportering från Grand Slam-turneringen i Paris, både hans blogg och artiklar i Sportbladet.
Han, liksom många andra sportjournalister använder sig av klassiska förminskande beskrivningar av damtennisspelarna kontra herrtennisspelarna. Damtennisspelare är tjejer, herrtennisspelarna är spelare. Enda undantaget är när Roger Federer beskrivs som en härlig kille. Han använder mademoiselle som epitet för Johanna Larsson, utser en dag miss Flyt 1 och 2, och inleder blogginlägget om Sofia Arvidssons förlustmatch med att kommentera hennes nagellacksfärg, för att sedan beskriva hennes gråt, en klassisk journalistklyscha i skildringen av damidrottare. Vidare skriver han damtennis men aldrig herrtennis, menar att planen blir en catwalk när Maria Sharapova spelar och poängterar noggrant att kusinen till en av herrtennisspelarna är världens bästa kvinnliga volleybollspelare. Eftersom namn och bild fanns med i inlägget borde det inte missförstås om man bara skriver världens bästa volleybollspelare, men då kanske herrbeachvolleybollspelarna världen över skulle gå i taket.
Allt det här är små saker var för sig, men när man lägger ihop dem visar de tydligt hur sportjournalistiken ser ut, hur små skiftningar i beskrivningen av damidrottare kontra herridrottare gör att de förminskas, trivialiseras, sexualiseras och förlöjligas. Det är fortfarande standard för idrottsjournalister och Stefan Holm är på inga sätt unik i det här fallet, det här var bara en introduktion till huvudtemat för mitt inlägg.
Holm beskriver i två artiklar sin syn på damtennis och dess inkomster. Han anser i den första artikeln att tennisspelare ska ha lika lön för lika arbete och att damtennisspelare därmed inte ska ha samma prischeckar som herrarna eftersom de spelar bäst av tre set istället för bäst av fem. I den andra artikeln ondgör han sig över Venus Williams underkläder, att hon klär sig i sitt eget klädmärke och därigenom får gratisreklam.
Tennis är den sport där damidrottare tjänar mest, men de tjänar ändå inte lika mycket som män.
Anledningen att kvinnor inte tillåts spela tre set är för att de inte anses klara av det, av idrottsetablissemanget liksom av gemene man. Det ansåg man också tidigare om till exempel alla löpdistanser ner till 400 meter, sen insåg man att kvinnor faktiskt klarar att springa längre distanser, även om det dröjde till 1984 innan maraton tilläts på OS-programmet. Skyll inte på kvinnliga tennisspelare för att reglerna ser ut som de gör, skyll på de ansvariga istället.
Och så oerhört dumt att jämföra idrott med ett vanligt jobb, som Holm gör i den första artikeln. Sen när gäller samma regler inom idrott som i livsmedelskassan? Inte ett ord om ojämlika förutsättningar att lägga ner den tid och de resurser som krävs på sin idrott, om ett system med prischeckar och löner där män genom alla tider varit förfördelade eller det faktum att i princip alla sporter i världen fortfarande är helt snedfördelade.
Den enda sporten i världen där lönerna är likadana mellan kvinnor och män är beachvolley. Det är av en händelse också en av få sporter där kvinnor enligt reglementet måste visa upp en viss mängd hud. Enligt Holm kanske det är vad man ska rekommendera i all damidrott. Glöm seriösa idrottare, det är ju sex och porr som säljer. Fast det är klart, man ska ju inte marknadsföra sig själv heller. Om man, som Venus Williams, gör det så är man inte längre en idrottare, utan en ”smart affärskvinna” till lika delar ”osmaklig” som ”beundransvärd”.
Holm klagar över journalisters frågor om Williams kläder, han antyder att hennes publicist har influerat media att ställa frågorna, men reflekterar inte själv över att han har skrivit två artiklar och refererat till klädvalet och hennes rumpa vid sex olika tillfällen i bloggen. Med andra ord varenda gång som Venus Williams namn tas upp. Holm har svårt att se Williams som en idrottare längre, men att han själv bidrar till att förmedla den bilden till allmänheten märker han uppenbarligen inte.
Han, liksom många andra sportjournalister använder sig av klassiska förminskande beskrivningar av damtennisspelarna kontra herrtennisspelarna. Damtennisspelare är tjejer, herrtennisspelarna är spelare. Enda undantaget är när Roger Federer beskrivs som en härlig kille. Han använder mademoiselle som epitet för Johanna Larsson, utser en dag miss Flyt 1 och 2, och inleder blogginlägget om Sofia Arvidssons förlustmatch med att kommentera hennes nagellacksfärg, för att sedan beskriva hennes gråt, en klassisk journalistklyscha i skildringen av damidrottare. Vidare skriver han damtennis men aldrig herrtennis, menar att planen blir en catwalk när Maria Sharapova spelar och poängterar noggrant att kusinen till en av herrtennisspelarna är världens bästa kvinnliga volleybollspelare. Eftersom namn och bild fanns med i inlägget borde det inte missförstås om man bara skriver världens bästa volleybollspelare, men då kanske herrbeachvolleybollspelarna världen över skulle gå i taket.
Allt det här är små saker var för sig, men när man lägger ihop dem visar de tydligt hur sportjournalistiken ser ut, hur små skiftningar i beskrivningen av damidrottare kontra herridrottare gör att de förminskas, trivialiseras, sexualiseras och förlöjligas. Det är fortfarande standard för idrottsjournalister och Stefan Holm är på inga sätt unik i det här fallet, det här var bara en introduktion till huvudtemat för mitt inlägg.
Holm beskriver i två artiklar sin syn på damtennis och dess inkomster. Han anser i den första artikeln att tennisspelare ska ha lika lön för lika arbete och att damtennisspelare därmed inte ska ha samma prischeckar som herrarna eftersom de spelar bäst av tre set istället för bäst av fem. I den andra artikeln ondgör han sig över Venus Williams underkläder, att hon klär sig i sitt eget klädmärke och därigenom får gratisreklam.
Tennis är den sport där damidrottare tjänar mest, men de tjänar ändå inte lika mycket som män.
Anledningen att kvinnor inte tillåts spela tre set är för att de inte anses klara av det, av idrottsetablissemanget liksom av gemene man. Det ansåg man också tidigare om till exempel alla löpdistanser ner till 400 meter, sen insåg man att kvinnor faktiskt klarar att springa längre distanser, även om det dröjde till 1984 innan maraton tilläts på OS-programmet. Skyll inte på kvinnliga tennisspelare för att reglerna ser ut som de gör, skyll på de ansvariga istället.
Och så oerhört dumt att jämföra idrott med ett vanligt jobb, som Holm gör i den första artikeln. Sen när gäller samma regler inom idrott som i livsmedelskassan? Inte ett ord om ojämlika förutsättningar att lägga ner den tid och de resurser som krävs på sin idrott, om ett system med prischeckar och löner där män genom alla tider varit förfördelade eller det faktum att i princip alla sporter i världen fortfarande är helt snedfördelade.
Den enda sporten i världen där lönerna är likadana mellan kvinnor och män är beachvolley. Det är av en händelse också en av få sporter där kvinnor enligt reglementet måste visa upp en viss mängd hud. Enligt Holm kanske det är vad man ska rekommendera i all damidrott. Glöm seriösa idrottare, det är ju sex och porr som säljer. Fast det är klart, man ska ju inte marknadsföra sig själv heller. Om man, som Venus Williams, gör det så är man inte längre en idrottare, utan en ”smart affärskvinna” till lika delar ”osmaklig” som ”beundransvärd”.
Holm klagar över journalisters frågor om Williams kläder, han antyder att hennes publicist har influerat media att ställa frågorna, men reflekterar inte själv över att han har skrivit två artiklar och refererat till klädvalet och hennes rumpa vid sex olika tillfällen i bloggen. Med andra ord varenda gång som Venus Williams namn tas upp. Holm har svårt att se Williams som en idrottare längre, men att han själv bidrar till att förmedla den bilden till allmänheten märker han uppenbarligen inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
