Ett par historielösa kommentatorer

Jag kan inte riktigt släppa det här med Filip & Fredrik än, och nu när jag har byggt upp en sund irritation gentemot dem efter oscarsgalan är det väl bara att trumma vidare med några tankar som jag har haft länge.

Förutom hypen kring F&F som målat upp dem som nollnolltalets största underhållare, och förutom att de har varit med i varenda svenskproducerat program som Canal+-koncernen gjort de senaste femton åren, så finns det en del ytterligare saker jag stör mig på.

F&F har under åren levererat en del hyfsad underhållning. Några av programmen i High Chaparall-serien var riktigt sevärda, hundra höjdare hade också toppar, jag gillar diskussionerna i Boston Tea Party och har hört goda saker om Lite Sällskap. I övrigt är det inte mycket att hänga i julgranen, men medelmåttig tv finns det gott om. Vad gör mig extra irriterad på just F&F?

Jag tror att det började redan med Ursäkta röran. De hånade Emma Andersson från Robinson för hennes bristande historiekunskaper och sparkade därmed in Sveriges kanske öppnaste dörr. Det var inte roligt, det var inte bitande satir, det var bara hånfullt. Istället för att förklara vad de ville få ut av sketchen marscherade Hammar ut ur en debattstudio efter att ha läst upp ett förskrivet uttalande, som fantasifullt nog avslutades med ”för övrigt anser jag att Carthago bör förstöras”. Roligt. Det var min första upplevelse av duons feghet, som jag senare har sett flera exempel på. De vill sitta skyddade i en bunker eller ett högt torn och skjuta på alla andra, utan att debattera något själv. Då sker ju inte diskussionen på deras villkor.

En annan sak som irriterar är hur de utger sig för att vara representanter för någon slags allmängiltig smak, vilket tydligt kom fram under oscarsgalan. Aaron Sorkin var bäst. Oscarsgalan är tråkig. Så tycker alla. Eftersom jag inte känner igen mig i de flesta av deras åsikter blir jag frustrerad av att interpelleras av dem. När de i High Chaparall, avsnittet med Shannen Doherty (som jag annars tycker är ett av deras bästa), menar att fittluder skulle vara en mildare svordom än cunt bara för att Wikingsson använder den ofta, är det samma brist på självinsikt som fick dem att kalla Justin Timberlake för en mediehora.

Duons smak, har jag kommit fram till, är själva förkroppsligandet av gubbrocken som jag avskyr så hjärtligt. Dylan är bäst, Sorkin är oslagbar, karlakarlamän är alltid värda att ha som gäster, skratten är gubbiga, annars är det svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör det. Men det går hand i hand med deras amerikavurm, eller amerikahysteri kanske är bättre att säga. Allt från andra sidan Atlanten är värt uppmärksamhet och inget från någon annanstans i världen. Förutom Stockholm då.

Droppen gick för mig när de satt i På Spåret-studion och menade att HasseåTages humor var daterad. Jag märker själv hur mossiga mina egna referenser är när jag hänvisar till På Spåret och fyrtio år gammal humor, men nu är jag på väg in i pudelns kärna, så stör mig inte. Det som slog mig var att F&F inte har någon historia, vilket är ironiskt med tanke på att det är exakt vad de hånade Robinson-Emma för. De har under På Spåret visat upp enorma kunskapsluckor i historiska frågor. Det känns inte som någon tillfällighet att de nu ska göra en historisk krönika över 90-talet. Så långt sträcker sig deras kunskaper.

Hasseåtage var ganska svajiga i sin humor, det är jag det förste att erkänna. Det fanns tydliga drag av gubbsjuka och vissa nummer var ganska sega. När de var som bäst dock, vilket ändå var ganska ofta, var de fantastiska. Och originella. Just där ligger väl en stor del av problematiken med F&F. De har fått pris som förnyare, men har ingen originalitet. De skapar inte något av egen kraft, utan kommenterar det som andra har skapat. Genom att aldrig skapa själv och utsätta sig för risken att bli bedömd för det, finns det en riska att man sveper in sig i ett skyddande hölje av självgodhet. För mig är inte F&F komiker, de är kommentatorer. Syntetisörer som är fullkomligt beroende av andras verk för att framhäva sig själva. Lite som Beavis & Butthead.

Sådär, nu har jag fått ur mig den galla jag kände trycka mot svalget. Filip & Fredrik är historielösa kommentatorer. Som sådana har de fungerat väl vid olika tillfällen, vilket skulle ha kunnat innebära att deras värdskap under oscarsgalan också hade kunnat fungera. Nu blev det ju inte så, och man får hoppas att folkstormen innebär att Canal+-koncernen hittar nya programledare till nästa år, som kan något om film som inte är mainstreamamerika.

De säger att hasseåtages humor är daterad. Om femtio år kommer delar av deras arv fortfarande vara aktuellt och fräscht. Om tjugo år kommer ingen att minnas Filip & Fredrik.

Om kubanska cigarrer

Sverige är amerikaniserat, det vet vi alla. Nya och gamla bevis hopas och staplas på varandra varje dag. Jag har själv försökt vara medveten om det och till viss mån kämpat mot det även om jag gillar till exempel amerikansk film väldigt mycket, lite för mycket för att vara filmvetare. Fast jag läser bara A-kurs än så länge, så det kanske går att komma undan med det än.

Som person har jag kanske tyckt att jag inte är så amerikaniserad, men en händelse för några år sedan fick mig att inse hur illa det faktiskt kan vara.

Jag skulle köpa en födelsedagspresent åt min flickvän, som röker. Eftersom jag själv är ickerökare och en mycket tolerant människa ville jag visa för henne att jag accepterar henne som hon är och därför köpa lite cigarrer till henne. Dels som en rolig grej, dels som ett fint budskap och dels för att hon faktiskt gillar en god cigarr då och då. (Jag gillar dessutom röklukt, vilket är lite underligt för någon som aldrig har rökt själv, men det är så jag är funtad. Säg inget till henne.)

In i tobaksaffären knallade jag och tittade runt i utbudet utan att bli klokare, så jag frågade om råd. Döm om min förvåning när expediten glatt rekommenderade en ask med kubanska cigarrer. Jag hann tänka både en och två gånger att hon antingen skämtade med mig eller tyckte att jag såg så pass ickepolisiär ut att hon kunde erbjuda mig smuggelvaror trots att det uppenbart var första gången jag köpt cigarrer.

Kubanska cigarrer är ju olagliga, det vet ju alla! Det är ju typ knark i dem. De rullas i en hemlig lösning av absinth och porr och säljs tillsammans med kanyler och socialstyrelsens informationsblad om tyngre droger.

Ja, amerikanisering eller idioti är väl hugget som stucket, men jag var så uppe i den amerikanska filmkulturen att jag inte insåg att den enda anledningen till att kubanska cigarrer är olagliga är på grund av USAs bojkott av Kuba. Därav min chock att få se oskyldiga askar kubanska i en helt vanlig tobaksaffär mitt i Malmö. Billiga var de också, jag trodde att de hade bakat in guldflagor mellan tobaksbladen och att varje individuell cigarr hade tagit en kubansk oskuld innan den skeppats iväg på en båt byggd av liken efter förstfödda söner. Det har de inte.

Nåja, sensmoralen är väl att det kan vara bra att granska sig själv med jämna mellanrum och se var man får sina referenser ifrån. Det kan ju till och med vara så att man lär sig något.