S v e n s k e n

Med tanke på vissa texter om svenskhet och normeringar som har kommit den senaste tiden, ville jag bara visa ett citat från min C-uppsats i historia, som handlar om idrott och nationalism. Det är signaturen V.L. som skriver en hyllningstext till den svenska gymnasten under OS i Stockholm, publicerad i Svenska Dagbladet 8 juli 1912. Den är redigerad på sina ställen, men såg i princip ut precis såhär:

”Jag vet inte vem han är. Och jag vill inte veta det. Jag vill helst tänka mig honom som

s v e n s k e n. När han stod där med sin blågula fana i spetsen för den vackraste trupp af unga starka friska människor ett öga kan skåda, blef han för mig symbolen av svenskheten. En kultur framvuxen genom århundraden, en ras renare än de flesta, en kropp som på det fullkomligaste sätt motsvarar skönhetens ideal med harmoni och jämvikt i hvarje linje, en hållning, som ger inbegreppet af disciplin och självbehärskning.”, ”Där linjen slutade/…/glänste det gula korset på blå grund”, ”Men ingen stod där som svensken. Hög, smärt, spänstig, slappnade han icke ett ögonblick. Som han ställt sig så stod han. Under den tunna gulhvita tröjan skönjdes linjespelet af hans muskulatur. Icke en millimeter af för mycket eller af för litet. Fidias kunde icke ha önskat sig en vackrare modell, med ädlare hållning. Ingen pose, ingen självförhäfvelse, endast enkel värdighet och järnhård behärskning. Han var i den tysta omedvetna täfling, som nationerna bestodo inför en kritisk blick, s e g r a r e n. Det svenska gymnastisksystemets förmåga att genom på en gång fysisk och psykisk träning bilda ett harmoniskt helt kunde icke fira en vackrare triumf. Och den trupp, i vars spets han bar de svenska färgerna, fick han snart visa hur denna gymnastik kan af det svenska materialet skapa icke blott enstaka skönhetsbilder utan ock sådana af en samlad massa, hvilken tycks liksom besjälad af ett enda väsen. Det var icke tvåhundrade skilda personligheter, som tågade fram öfver rännarebanan och i språngmarsch hälsade landets konung – det var en enda förkroppsligad idé, det var en ande och en själ. Medan de andra nationerna förlorade enheten i takt och rytm, medan de veko från den raka linjen, ökade eller minskade de inbördes afstånden, småningom drefvos åt den ena sidan eller den andra, så bibehöll af svenskarna hvarenda man sin plats i ledet…”, ”Ett veta vi redan – att i den täflan där s a m v e r k a n mellan individerna är hufvudvillkoret där står vår fysiska kultur profvet som numro ett. Det är gymnasterna vid den femte olympiaden vi har att tacka för denna övertygelse.”

För drygt hundra år sedan alltså. Vissa saker förändras långsamt.

Plats 1

1. Annika Sörenstam, Golf

När Annika Sörenstam vann sin första turnering som professionell golfspelare -94 var damgolfen en idrott med hård konkurrens, lång historia och tradition, samt en solid ställning i idrottsvärldens anseende. Ändå lyckades hon förändra sporten i grunden genom sin professionalitet, noggrannhet och innovation. Hon är den största golfare som funnits på damsidan, och en av få svenska idrottare som skulle platsa på en nedräkning av de största idrottarna i världen någonsin.

Sörenstam har nittiosex professionella turneringssegrar, varav sjuttiotvå är LPGA-segrar, sjutton på europatouren och fyra på ALPG-touren. Dessutom har hon vunnit två turneringssegrar på den japanska LPGA-touren, Wendy’s 3-tour Challenge tillsammans med Dottie Pepper och Karrie Webb, samt VM i golf -06 tillsammans med Lotta Neumann. Av dessa turneringssegrar är tio Majorsegrar, tre gånger i Nabisco, tre gånger i LPGA-mästerskapen, tre gånger i US Open och -03 kunde hon slutföra sin karriärs Grand Slam genom att även vinna British Open. Hon har också sex andraplatser och fyra tredjeplatser i majorturneringar. Den första majorsegern i US Open -95 var karriärens stora genombrott, och gav henne också bragdguldet samma år. Hon har blivit framröstad till årets idrottskvinna alla kategorier av Associated Press tre gånger, åren -03 till -05.

Sörenstam satte under sin karriär en lång rad rekord, idag står drygt femtio av dem kvar i historieböckerna. Ett av de mer uppseendeväckande var att hon -01 blev första, och hittills enda kvinna, att gå på femtionio slag under en tävlingsrunda. Då hennes nick på twitter är @ANNIKA59 är det lätt att förstå vilken betydelse det har för henne personligen. Hon var den mest framgångsrika golfaren, med flest vunna matcher, i Solheim Cups historia, tills att Laura Davies tack vare fler spelade matcher gick om henne under den senaste turneringen. Karriärmässigt har hon spelat in över tjugotvå miljoner dollar, mer än åtta miljoner bättre än tvåan Karrie Webb. Hon har vunnit utmärkelsen årets spelare på LPGA-touren åtta gånger, mer än någon annan, och hon har den lägsta genomsnittsscoren som har registrerats på LPGA-touren, 68,6969 slag från -04. Sju gånger har hon haft lägst genomsnittsscore, även det ett rekord.

Något som är lite underligt med Sörenstams karriär, är att det inte var förrän hon ställde upp i en tävling för män, Bank of America Colonial -03, som hon nådde den riktigt stora berömmelsen. Turneringen var långt ifrån någon framgång, Sörenstam spelade mediokert och klarade inte cutten, men greppet att som kvinna utmana männen på deras egna hemmaplan, kallades efter det att göra en ”Annika”. Hon har i s.k. Skins-tävlingar, inbjudningstävlingar där man spelar om pengar hål för hål, ofta slagit spelare i yttersta herreliten. I USA har hennes kolossala framgång både idrottsligt och medialt gjort att hon helt enkelt benämns med förnamnet Annika när man talar om henne.

Att sammanfatta Annika Sörenstams karriär tar ett tag, eftersom hon har hunnit med så mycket på en proffskarriär som sträcker sig över sexton år. Det man kan säga om henne är att hon, trots att hon inte har flest turnerings- eller majorsegrar genom tiderna på LPGA-touren, är den absolut största golfaren på damsidan genom tiderna. Ingen har som hon dominerat sin sport så fullständigt under så lång tid i så hård konkurrens. Sörenstams professionalitet, noggrannhet och talang har ändrat sporten och synen på damgolf för alltid. För hennes stora framgångar, för hennes ojämförliga högsta- och lägstanivå, samt för hennes insats för sporten, tar hon utan tvekan även första platsen på min genomgång över de hundra bästa svenska individuella idrottarna genom tiderna.

Plats 2

2. Ingemar Stenmark, Alpint

Få svenska idrottare, om någon, har lyckats så fullständigt med att få samhället att stanna upp under sitt utövande. När Ingemar Stenmark tog sig ner i backarna under 70- och 80-talen satt halva befolkningen klistrad framför tv-rutan. Få idrottare har också haft en sådan ikonisk betydelse i mode, uppträdande och citatlevererande. Mina personliga favoriter är när han efter en stor vinst bara uttrycker sympati för konkurrenten som föll, ”Jo, men det var ju synd om Heidegger.” eller när han efter OS-guldet i storslalom -80 tyckte att det skönaste var när konkurrenterna tyckte att det var en rättvis seger, ”för det är ju inget roligt om de bara säger att det var tur”.

Efter flera andraplatser i världscupen lyckades han i december -74 till slut vinna slalomtävlingen i Madonna di Campiglio, en backe som skulle bli en favorit under åren. Segern skulle följas av ytterligare åttiofem, och hans åttiosex världscupsegrar mellan -74 och -89 är helt överlägset inom alpin historia. Fyrtio av segrarna togs i slalom, fyrtiofyra i storslalom. Han vann den totala världscupen tre gånger, men hade vunnit den sju gånger om inte reglerna ändrats på grund av hans överlägsenhet. Stenmark deltog inte i störtlopp och super-g, vilket på slutet av 70-talet blev ett krav för att man skulle kunna vinna totalcupen. Stenmarks poäng i slalom och storslalom skulle alltså ha räckt för ytterligare fyra totalsegrar, om de hade räknats som de gör idag. Stenmark gjorde ett försök att åka störtlopp, men efter en otäck olycka på träning bestämde han sig för att satsa endast på slalom och storslalom. Han har dock en pallplats i en kombinationstävling i Kitzbühel -81 där störtloppsdisciplinen ingick, och hans bästa placering i en fartgren är en femteplats i super-g från -84.

I mästerskap gick det länge sämre än under den reguljära säsongen för Stenmark. Trots total dominans i världscupen lyckades han inte ta mer än ett brons i OS i Innsbruck -76. I VM två år senare lyckades han dock ta dubbla guld i slalom och storslalom, något som han upprepade i OS i Lake Placid -80. Ett guld och ett silver i VM -82 utgjorde slutet för hans mästerskapsframgångar. Inför OS -84 var han fortfarande bäst i världen i slalom och storslalom, men på grund av att han hade skrivit på en så kallad B-licens som gjorde att han fick motta sponsorintäkter, sågs han som proffs och fick inte ställa upp i spelen. Reglerna ändrades till nästa OS, men trots att han -88 åkte snabbast av alla i det andra slalomåket, fick han lämna spelen utan medalj. Hans sammanlagda facit på fem guld, ett silver och ett brons ska alltså ses i ljuset av de färre mästerskap som hölls under hans karriär, och det faktum att han inte tilläts ställa upp i dem alla.

Ingemar Stenmark är, trots att han inte har vunnit i alla fyra discipliner, den självklart störste alpine skidåkaren genom alla tider. I en omröstning bland svenska befolkningen vid millennieskiftet röstades han fram till den störste genom tiderna. Samma omröstning från Idrottsakademien förlänte honom en andraplats, liksom här, men då bakom Björn Borg. Vem som får min förstaplats kommer ni snart att få reda på.

Plats 3

3. Jan-Ove Waldner, Bordtennis

Chang Qing Shu, det evigt gröna trädet, som Waldner kallas i Kina, har spelat bordtennis på seniornivå i trettio års tid. Även om de stora framgångarna har lyst med sin frånvaro de senaste åren är det en unik prestation i en reflex- och koordinationsbaserad sport som bordtennis. Den enda utövare som kan konkurrera i längd på karriär, är parhästen Jörgen Persson, som redan har avhandlats på listan. Tillsammans med Mikael Appelgren, Erik Lindh och senare Peter Karlsson och Thomas von Scheele utgjorde de laget som var bäst i världen i mer än tio års tid. Staffan Lindeborgs klassiska referat från VM-titeln -89 ”Sverige har rivit den kinesiska muren – totalt!” är signifikativt för den enorma dominans Kina och asiatisk bordtennis har haft inom sporten både före och efter den svenska eran.

J-O Waldner slog igenom som senior när han spelade EM-final mot Mikael Appelgren som sextonåring -82. Den finalen förlorade han, men det utgjorde startskottet för en fenomenal karriär. Det största individuella ögonblicket bör vara när han tog Sveriges enda OS-guld i Barcelona -92. Han är den enda bordtennisspelare som vunnit både OS, VM och EM i singel. Sina singeltitlar i VM tog han -89 och -97. Uppvisningen -97 där han utan setförlust tar sig till final och fullständigt krossar vitryssen Samsonov i raka set, saknar motstycke i bordtennishistorien.

Finalmotståndaren -89, Jörgen Persson var också den enda som stod i vägen för singeltiteln -91. Däremot blev det fyra lagguld, -89, -91, -93 och -00. Utöver gulden blev det också fyra silver i lag, två silver och två brons i singel, samt ett silver i dubbel. Dessutom tog Waldner silvermedaljen i singelspelet i OS i Sydney -00. Fyra år senare var han snubblande nära att som trettiosexåring bli den äldste olympiske bordtennismedaljören, men slutade som snöplig fyra. Sammanlagt tog Waldner alltså sju guld, åtta silver och två brons i VM och OS. I EM, där konkurrensen förstås är avgjort mildare, lyckades han ändå ta hela elva guld och fem silver. Gulden utgörs av sju lagtitlar, tre dubbel- och en singeltitel. Mellan -86 och -02 missade Sverige guldet två gånger, silver -94 i Birmingham samt medaljmiss -98. Waldner har också två silver i singel och två i dubbel.

När man sammanfattar Waldners långa karriär är det omöjligt att inte placera honom som den störste bordtennisspelaren genom alla tider. Singeltitlarna i OS och VM, samt den bärande betydelsen i svensk bordtennis lagdominans på 80- och 90-talen. Han kan mycket väl vara den största bollbegåvning som har vuxit upp i Sverige, och valet av en relativt liten sport som bordtennis fortfarande är har gjort att han dels fick möjlighet att ta större plats, men också att han inte alltid fått den uppmärksamhet han förtjänar utanför Sverige och Kina. På den här listan har han en självklar plats i den absoluta toppen.

Plats 4

4. Björn Borg, Tennis

Björn Borg är Sveriges bäste tennisspelare genom tiderna, i hård konkurrens. Sven Davidsson må ha varit förste svensk med att vinna en Grand Slam-titel -57, men det var Borgs karriär på 70-talet som lade grunden för svensk tennis framgångssaga under 80-talet och framåt. Karriären inleddes på seniornivå som femtonåring med deltagande i Davis Cup -72. -73 debuterade han i Wimbledon och nådde kvartsfinalen och året därpå tog han sin första GS-seger i Franska Öppna.

Under karriären blev det sammanlagt elva GS-segrar, fem raka i Wimbledon -76 till -80, samt sex titlar i Franska öppna mellan -74 och -81. Borg lyckades aldrig vinna US Open trots fyra finaler, och heller aldrig Australiska öppna där han endast deltog en gång. Borg vann under sin karriär nittiosju singeltitlar varav sextiotre ATP-titlar. Dessutom lyckades han ta fyra dubbeltitlar. Han var också central för den första svenska vinsten i Davis Cup -75. Från -74 och framåt förlorade Borg inte en enda singelmatch i Davis Cup-spelet.

Efter att ha förlorat både Wimbledon- och US Open-final -81, bestämde sig Borg för att ta en paus från tennisen. Pausen blev till slut -83 till ett fullständigt uppehåll, och endast tjugosex år gammal slutade Björn Borg spela tennis. Det har spekulerats ivrigt om anledningarna bakom beslutet, och det verkar som motivationsbrist i kombination med en trötthet på spektaklet utanför tennisbanorna var de främsta anledningarna. Om Borg hade fortsatt sin karriär är det inte helt omöjligt att han skulle ha kunnat rankas som den störste tennisspelaren genom tiderna, och därmed också konkurrera om förstaplatsen på den här listan.

Sports Illustrated rankar Borg som den femte störste tennisspelaren genom tiderna, vilket jag tycker är fullt rimligt. Mellan åren -76 och -80 var han i stort sett omöjlig att besegra. Hans procentuella segersiffror är än idag rekord sett över en hel karriär, vilket i mångt och mycket kan förklaras av hans tidiga avsked från tennisen.

Plats 5

5. Magdalena Forsberg, Skidskytte

När det kommer till idrottare som är störst genom tiderna i sin gren, råder det för mig ingen tvekan om att Magdalena Forsberg ska sällas till den skaran. Trots att hon under sin karriär inte lyckades ta något OS-guld, vilket ju är det största för en skidskytt, gör hennes höga lägstanivå över flera säsonger, samt fullträffar i flera världsmästerskap att hon för mig odiskutabelt är den största skidskytten på damsidan genom tiderna.

Som längdskidåkare rönte Magdalena Wallin inga större internationella framgångar. Ett brons i stafetten i Oberstdorf-VM -87 får räknas som längdkarriärens zenit. 1993 sadlade hon om till skidskyttet där hon med hjälp av tränaren Wolfgang Pichler snart blev ett namn att räkna med. Eva Korpela hade haft stora framgångar med dubbla världscupsegrar -86 och -87, samt VM-guld -86 och sex övriga VM-medaljer, och herrlandslagets fick oväntade framgångar i början av 90-talet, där Mikael Löfgren bland annat tog dubbla OS-brons -92 (ett i stafett) och vann den totala världscupen -93. Deras framgångar var en grund att bygga vidare på, men Wallin som blev Forsberg -96 skulle få göra det på egen hand.

Karriären bjöd på sammanlagt fyrtiotvå världscupsegrar, vilket ledde till sex totala världscupsegrar, åren -97 till -02. Det sammanlagda antalet pallplatser i världscupen var åttiosju. Sina första världscupsegrar tog hon -95, sina sista -01 då hon totalt dominerade världscupen med tolv segrar och vinst i samtliga delcuper. När det gäller VM-medaljer började hon med att ta brons på sprinten i Ruhpolding -96. 1997 var året då hon tog över skidskyttetronen med dubbla guld i Brezno-Osrblie på distans och jakt, samt återigen brons i sprinten. -98 blev det återigen guld i jakt, hennes favoritdistans, -99 ett silver och ett brons, -00 ett guld och ett brons och slutligen -01 dubbla guld och ett brons. Inklusive OS-medaljerna tog Forsberg alltså sex guld, ett silver och sju brons under sin skidskyttekarriär, utan hjälp av några stafettmedaljer, vilket visar på en ojämförbar jämnhet och spetskompetens.

Hon är den största svenska idrottare genom tiderna som inte har belönats med bragdguldet. Timingen i hennes framgångar gjorde att det varje år fanns någon annan kandidat som hade tjänat ihop till priset. Hennes stora år skulle vara -02, men efter med Forsbergs mått mätt bara två brons, gick det inte att ge henne priset. Som tröst kan sägas att hon blev framröstad av svenska folket som den mest populäre idrottaren, dvs Jerringpriset, fyra gånger – mer än någon annan idrottare.

Maratonkvinnan

IAAF har i sin upphöjda vishet tagit beslutet att stryka Paula Radcliffes världsrekord i maraton, eftersom hon har bedömts haft hjälp av manliga löpare. Beslutet innebär att inga världsrekord kan slås av dammaratonlöpare i lopp som springs tillsammans med män. Det är ett uppenbart självmål för friidrotten som sport, och ett direkt hån mot professionellt satsande långdistanslöpare på damsidan.

Flera av världens mest prestigefyllda maratonlopp utanför mästerskapen springs gemensamt. Det är ingen anomali att kvinnliga maratonlöpare får hjälp av män som drar, det är norm. Radcliffe konkurrerar med andra löpare som har exakt samma fördel, vilket gör att det inte längre är någon fördel. Hon kommer fortfarande att behålla världsrekordet eftersom hon också har sprungit det snabbaste maratonloppet med bara kvinnor, men hennes fantastiska insats i London Maraton 2003 kommer inte att räknas längre.

Det är lätt att göra jämförelsen med bruket av harar för att sätta världsrekord. Även här ges en onaturlig fördel, då hararna kan springa snabbare än gemene man eftersom de kliver av och inte fullföljer hela sträckan. Alla löpare kan dock använda sig av hararna, och det utgör därför ingen orättvis fördel. Bör alla världsrekord slagna med hjälp av harar också strykas ur resultatlistorna? I så fall får vi redigera alla herrdistanser från 800m och uppåt, inklusive årets världsrekord i maraton.

Världsrekord är förvisso inte högt prioriterat under ett maratonlopp, eftersom förhållandena mellan olika maratonlopp i världen är så olika, och förhållandena under dagen spelar in så mycket. Det är vinsten som räknas, men likväl får beslutet konsekvenser för fortsättningen. En direkt följd blir att världsrekordbonusar i sponsorkontrakt blir i princip omöjliga att uppnå utanför mästerskapen. Dessutom bidrar beslutet till en devalvering av damernas insats under maratonlopp. Den kittlande tanken med ett världsrekord kan bara bli verklighet när den manliga segraren går i mål. Damsegraren ges ännu mindre uppmärksamhet än tidigare.

Hur man än vrider och vänder på saken, så är faktum att Paula Radcliffe sprang på den tiden hon gjorde, snabbare än någon kvinna någonsin gjort tidigare, på samma villkor som sina medtävlare. Det borde vara grunden för att definiera ett världsrekord. Alla som överhuvudtaget har ett intresse av långdistanslöpning vet ändå vad som är det riktiga världsrekordet, oavsett vad IAAF säger.

Plats 6

6. Carolina Klüft, Mångkamp/Längdhopp

Friidrott är faktiskt den idrott som har flest utövare med på den här listan, vilket kom som en överraskning för mig när jag hade sammanställt den. Med så många olika grenar blir det förstås många idrottare, men ändå. På sjätte plats på listan kommer också den bästa friidrottaren Sverige någonsin har haft. Trots att jag har skrivit längdhopp, där hon faktiskt har ett VM-brons inomhus, i rubriken så är det förstås som sjukampare Carolina Klüft erövrade världen.

Klüft slog igenom när hon tog brons i femkampen i EM inomhus -02. Det var hennes första medalj i mångkamp och senare det året vann hon sitt första guld i sjukamp då hon säkrade junior-VM-titeln på nytt juniorvärldsrekord, 6470 p, vilket hon än idag innehar. Samma sommar vann hon också sin första seniortitel, EM-guldet i München. Som senior förlorade hon aldrig en mångkamp, utan vann tjugotvå raka sjukamper och femkamper, ofta med förkrossande marginal.

Mellan -02 och -07 vann Klüft allt som gick att vinna, vilket innebar en OS-titel, tre VM-titlar och två EM-titlar utomhus. Hon vann också ett VM och två EM i femkamp inomhus. Hennes bästa resultat kom i den sista sjukampen hon gjorde, då hon säkrade ytterligare ett VM-guld i Osaka -07. Hennes 7032 poäng där är näst bäst genom tiderna. Endast Jackie Joyner-Kersees 7291 från det glada åttiotalet är bättre. Ingen mångkampare på damsidan har dock lika många medaljer som Klüft, och ingen har under så lång tid varit så överlägsen som hon har varit. Under sex år vann hon allt som gick att vinna, och för mig finns det inget tvivel om att hon är den bästa mångkamparen som har funnits på damsidan.

Klüft har förstås haft en del bekymmer under sin karriär också. Vem minns inte det dramatiska längdhoppet i VM i Paris -03 då hon med två övertramp ändå lyckades samla ihop sig i det sista hoppet och få med sig ett hyfsat resultat. Eller när hon i uppladdningen för VM -05 i Helsingfors trampade snett, vilket påverkade prestationen märkvärt under tävlingarna. Efter VM -07 bestämde sig slutligen Klüft för att lägga av med mångkamp och satsa enbart på längdhoppet. Kroppen klarade inte mer, och trots rungande protester från omgivningen, lät hon sig inte rubbas. Som längdhoppare har hon hållit en hög nivå, där hon har tagit sig till mästerskapsfinal varenda gång hon har ställt upp. Ännu väntar hon på fullträffen i längdhoppet, vilket förhoppningsvis kan komma i vad som hon har sagt ska bli hennes sista tävling, OS i London 2012. Så länge hon håller på är hon den största svenska aktiva individuella idrottaren.

Plats 7

7. Gunde Svan, Längdskidor

Efter en lång radda längdskidåkare på listan kommer nu här slutligen den störste av dem alla. I alla fall i Sverige. Gunde Svan följde sin läromästare Sixten Jernbergs metoder med stenhård träning och kombinerade det med ett på gränsen till sjukligt sinne för detaljer. Noggrannheten och den hårda träningen gav sannerligen resultat. Eftersom Jernberg aldrig hade brutit ett lopp, vägrade också Svan att göra det när han bröt armen under en femmil i Holmenkollen. Med nummerlappen som mitella kom han näst sist i loppet, men fullföljde gjorde han.

Svan vann under sin karriär trettio världscupsegrar och den totala världscupen hela fem gånger. Med det är han endast slagen av Björn Dählie som vunnit fyrtiotvå segrar och sex cuper. Även i medaljsammanräkningen är det bara Dählie som har större meriter, även om Petter Northug är på väg ikapp med stormsteg. Svan har total elva guld i OS och VM, sju individuellt och fyra i stafett. Sedan har han fyra silver och två brons, varav ett silver och bronset är i stafett.

Två OS-stafetter har han avgjort själv med osviklig känsla för dramatik. 1984 i Sarajevo ryckte han från ryssen Zimjatov med mindre än två kilometer kvar till mål. I sista nedförsbacken lyckas han dock ramla, så att ryssen nästan hinner ikapp. Med enorma krafter lyckas dock Svan rycka ifrån igen för en svensk seger. I OS -88 var det också Sovjet som stod för det hårdaste motståndet. Här var det ryssarna som föll, först Deviatjarov på tredje sträckan mot Svan som skapade en lucka. På sista sträckan skulle stjärnan Prokurorov köra mot en oerfaren Torgny Mogren. Ryssen lyckades på något konstigt sätt trassla in sig i sina egna skidor med plant underlag, och ramlade även han. Mogren lyckades hålla undan, och Svans ord som han skriker åt Mogren inför slutspurten har blivit klassiska: ”Ta i nu i sista backen, du får vila sen! Jag ser han inte än!”

Plats 8

8. Anja Pärson, Alpint

En av världens genom tiderna bästa alpina skidåkare håller fortfarande på, och ligger fortfarande i världstoppen i åtminstone tre discipliner. Anja Pärson slog igenom som artonåring när hon vann slalomtävlingen i Mammoth Mountain i USA. Det dröjde sedan till VM i Sankt Anton -01 innan hon fick sitt slutgiltiga genombrott, med ett guld i slalom och brons i storslalom. Efterföljande säsong började hon rada upp världscupsegrar, och sedan dess har hon tagit segrar varje år fram till idag.

Totalt har det blivit fyrtioen världscupsegrar och två gånger har hon också vunnit den sammanlagda världscupen. Än mer imponerande är hennes meriter i mästerskapen. Pärson har vunnit åtta guld i VM och OS, tre silver och sex bronsmedaljer. Guldet i slalom i Turin 2006 tillsammans med två bronsmedaljer gav henne bragdguldet det året, men hennes största triumf som skidåkare kom året efter i Åre. Här vann hon de tre inledande gulden i störtlopp, super-g och kombinationen, tog bronset i slalom och körde ur i storslalomen efter ledning i första åket. Gulden i Åre innebar att hon som första alpina skidåkare genom tiderna har tagit VM-guld i alla fem discipliner. Det gjorde också att hon tilldelades bragdguldet för andra året i rad, vilket aldrig har hänt förut.

Pärson har också råkat på en del motgångar i karriären, med skador och krascher. Den mest spektakulära inträffade under OS i Vancouver -10. Med bara sista hoppet kvar i störtloppet och med en silverplats klart inom räckhåll fick Pärson bakvikt efter en sladd. Hon kom fel till hoppet och flög över sextio meter innan hon landade och kraschade våldsamt. Som tur var klarade hon sig undan med vad pappa och tränare Anders förklarade som en ”lårkaka på vaden”. Dagen efter stod hon på startlinjen i kombinationsstörtloppet, bara det en bedrift i sig. Hon tog sig i mål efter att ha tagit det mycket försiktigt i det sista hoppet, men hade en bit upp till prispallen. I slalomdelen väntade hon till sista sekund innan hon tog beslutet att köra loppet. Med ett efter förhållandena fantastiskt slalomåk lyckades hon till slut knipa en bronsmedalj, efter att huvudfavoriten Lindsay Vonn kört ur.

Tre åkare på damsidan har fler världscupsegrar än Pärson, Annemarie Moser-Pröll, Vreni Schneider och Renate Götschl, men ingen har fler VM-medaljer. När man sammanfattar disciplinen alpin skidåkning på damsidan är det svårt att lyfta fram en given etta, men Pärson är definitivt med i diskussionen med sin allroundstyrka och sitt medaljsamlande. För mig är hon den största alpina skidåkaren på damsidan genom tiderna, med starkast konkurrens från Annemarie Moser-Pröll, men det kan också vara för att jag ser genom svenska glasögon. Det går dock inte att bortse ifrån hur stor idrottare Anja Pärson är.

Plats 9

9. Gert Fredriksson, Kanot

I och med niondeplatsen går vi in i en högre nivå på listan. De nio översta står för mig i en viss särklass. Inte helt bekant för alla är kanotisten Gert Fredriksson, men han är faktiskt den störste svenske olympiern genom tiderna med sina sex OS-guld. När han -64 tog sitt sjätte guld var det bara Paavo Nurmi som med sina nio hade fler. Idag är det några till som har gått förbi, men Fredriksson är fortfarande en av världens största olympier genom tiderna. Med ett silver och ett brons har han åtta medaljer, endast slagen av skytten Alfred Swahn på sommarsidan. Fredriksson har dessutom sju VM-guld, två silver och två brons.

Den sammanlagda medaljraden 13/3/3 gör honom till en av de mest framgångsrika svenska idrottarna överhuvudtaget. Än mer imponerande blir hans meriter om man betänker att han, liksom Gunder Hägg, inte tilläts tävla internationellt på grund av andra världskriget förrän han debuterade -48 som tjugoåttaåring. Då hade han redan varit bäst i världen i sex års tid, och man kan bara spekulera i hur många fler medaljer han hade kunnat ta under den tiden. Istället får han nöja sig med att fortfarande vara den bästa herrkanotisten någonsin. På damsidan finns Birgit Fischer som har tagit åtta OS-guld och hela tjugosju VM-guld.

Fredriksson han enligt egen utsago köra ca trehundra lopp under sin karriär. Han förlorade tio-femton stycken av dem. I de nordiska mästerskapen, som inte räknas med bland medaljmeriterna på den här sammanställningen, tog han sjutton guld, och han drog hem sammanlagt sjuttioen SM-medaljer under åren. En lustig anekdot är att han paddlade två olika kanoter på sina två distanser i OS i Melbourne -56 eftersom han hade fått erbjudande från två kanottillverkare att få behålla kanoten om han vann med den. På så sätt kunde han sälja kanoterna och placera pengarna. Han paddlade sin kanot ända till slutet för fem år sedan, mer än fyrtio år efter avslutad karriär. En karriär som slår det mesta när det kommer till idrott.

Plats 10

10. Tony Rickardsson, Speedway

Den bästa speedwayföraren genom alla tider är en svensk. Tony Rickardsson har sex individuella titlar, en mer än Ove Fundin, och fyra lagtitlar. Lika många individuella titlar hade Nya Zeeländaren Ivan Mauger, men lagtitlarna gör Rickardsson till den bästa någonsin. Med tre individuella andraplatser och två tredjeplatser individuellt, samt fyra andra- och fyra tredjeplatser i lag, är det ingen som slår Rickardssons meriter inom sporten.

Tjugo gånger fick han ställa sig överst på pallen efter en GP-tävling. Han gjorde debut internationellt säsongen -91 då han kom tvåa i den sammanlagda VM-tabellen. Första titeln kom -94, de övriga mellan -98 och -05. Säsongen -06 blev Rickardssons sista, då han kände av sviterna efter ett par krascher där han känt av hjärnskakningar och fått vissa synproblem.

1993 blev han tillsammans med Per Jonsson och Henrik Gustafsson världsmästare i den mer ovanliga dubbeldisciplinen. Han lyckades också vinna SM inte mindre än sju gånger under sin karriär, under flera säsonger med det högsta poängsnittet i ligan. I Sverige körde han för Valsarna från Hagfors och Masarna från Avesta. I Polen tog han tre titlar med sina klubbar Torun och Tarnow och i Storbritannien lyckades han vinna fem titlar med sina klubbar Ipswich och Poole.

Svensk motorsports störste genom tiderna har nu inlett en civil karriär, och är mest känd utanför idrotten för imitationerna gjorda av Robert Gustafsson, samt medverkan i Let’s Dance där han slutade tvåa säsongen -08.

Plats 15-11

15. Pernilla Wiberg, Alpint
När Pernilla Wiberg tog sitt första VM-guld i storslalom -91 var det en stor överraskning. Året därpå räddade hon den svenska äran i OS i Albertville med sitt guld i samma gren. Under karriären lyckades hon ta sex internationella guldmedaljer, fyra i VM, två i OS. Dessutom hann hon med två silver och ett brons och tog medaljer i fyra av fem alpina discipliner. Super G, som hon inte tog någon medalj i, har hon dock världscupseger i. Det har hon i alla fem discipliner. Sammanlagt blev det tjugofyra världscupsegrar och en totalseger, -97. Wiberg drabbades under sin karriär av många allvarliga skador som gjorde att hon inte kunde ta mer segrar än hon faktiskt gjorde. Trots det uppvisade hon en fantastisk förmåga att vara bäst när det gäller, under stora mästerskap.

14. Stefan Edberg, Tennis
Stefan Edberg var den främste företrädaren för den svenska tennisvågen på 80-talet. Med sina sammanlagt fyrtioen turneringssegrar, varav sex grand slam, ligger han också högt upp bland internationella tennisspelare historiskt sett. Utöver singeltitlarna tog han också åtta dubbelsegrar, varav tre grand slam och är tillsammans med John McEnroe de enda spelarna som rankats världsetta i både singel och dubbel. Edberg var också en starkt bidragande orsak till att Sverige kunde ta fyra Davis Cup-segrar mellan -84 och -94. Han var världsetta i singel i sjuttiotvå veckor och hann också under karriären plocka hem två OS-brons i singel respektive dubbel i den första turneringen -88. Som idrottare var han en sann gentleman och vann fem ATP Sportmanship Awards. Tack vare den oöverträffade bedriften bytte priset sedan namn till Stefan Edberg Sportmanship Award.

13. Lag Anette Norberg, Curling
Anette Norberg inledde sin karriär som curlare redan -82. Under åren har hon varit skipper för en rad uppsättningar av olika lag, men framgångarna har hela tiden varit ojämförliga. Mest känd för allmänheten är hon förstås för sina två OS-guld som togs med besättningen Eva Lund, Cathrine Lindahl (tidigare Norberg) och Anna Le Moine (tidigare Svärd och Bergström), som -03 ersatte Helena Lingham som etta i laget. Under Norbergs karriär har det blivit två OS-guld och ett silver i uppvisningsturneringen -88. Dessutom har hon fram till årsskiftet 10/11, som är det som räknas på den här listan, två VM-guld, två silver och fyra brons. Än mer imponerande är hennes sju guld, tre silver och två brons i EM, där konkurrensen är benhård trots att Kanada inte är med. Redan resultaten innan det senaste årsskiftet gör henne till den bästa curlaren genom alla tider. Faktiskt har hon endast konkurrens av Elisabet Gustafson, som har fler VM-guld, men inga OS-guld. Hon är därmed den högst placerade aktiva idrottaren på den här listan som fortfarande inte har fått bragdguldet.

12. Sixten Jernberg, Längdskidor
Längdskidor kan mycket väl vara den idrottsgren med starkast svenska traditioner genom åren. En starkt bidragande orsak är Sixten Jernberg, som under -50 och -60-talen dominerade den internationella skidåkningen. Hans största triumfer får sägas vara OS-gulden på femmilen -56 och -64, men han tog sammanlagt åtta guld i OS och VM under sin karriär. Dessutom klarade han av tre silver och fyra brons. Med sina nio OS-medaljer är han en av våra främsta olympier genom alla tider. Under karriären lyckades han också vinna Vasaloppet två gånger. Jernbergs envishet och träningsvillighet är legendariska, till exempel så gillade han att parkera bilen tio mil från träningsanläggningen för att kunna åka skidor dit och tillbaka. När landslaget samlades för träningsläger åkte han dit för att få ”semester”. Med några lätta turer på bara ett par mil per dag, kunde han samla kraft för sin riktiga träning hemma. Jernbergs träningsmetoder satte en ny standard inom svensk längdskidåkning och han är än idag en förebild för nya längdstjärnor.

11. Gunder Hägg, Löpning
En annan envis svensk idrottare som tränade hårt på egen hand var Gunder Hägg. Under 40-talet var han världens bästa medeldistanslöpare, och hans dueller med Arne Andersson blev legendariska. Eftersom inga internationella tävlingar arrangerades under andra världskriget fick aldrig Hägg några medaljer. Däremot slog han inte mindre än sexton världsrekord på åtta olika distanser. Hans världsrekord på den engelska milen från -45 stod sig i nio år, tills Roger Bannister blev först under fyra minuter i sitt legendariska lopp -54. 1946 blev Hägg tillsammans med Andersson och ett par andra svenska löpare på världsnivå avstängda från allt tävlande på livstid eftersom de hade tagit emot ersättning för sin löpning. Amatöridealet var så starkt rådande att man inte kunde acceptera idrottare som fick betalt för sina tjänster. Avstängningen gjorde att Hägg inte fick någon chans att ta ett OS-guld i London -48. Sverige tog hand om flertalet guldmedaljer ändå på medel- och långdistans. Så pass stark var den svenska truppen eftersom den hade skonats från kriget. Som löpare är Hägg dock den överlägset bästa i Sverige genom tiderna.

Plats 20-16

20. Torbjörn Blomdahl, Biljard
Torbjörn Blomdahl är Sveriges främste biljardspelare genom alla tider. Han är en allroundtalang som
ändå nått sina största framgångar inom trevallarscarambole. Här har han försvarat sin VM-titel i singel sex gånger, och sin EM-titel åtta gånger. I dubbel tillsammans med Michael Nilsson har han nio VM-titlar (sju med Nilsson) och tre EM-titlar. Sammanlagt femton VM-titlar och elva EM-titlar gör honom till den näst mest framgångsrike trevallarscarambolespelaren genom tiderna, efter Raymond Ceulemans. Han har varit en stor ambassadör för sporten och dess popularisering i Sverige.

19. Patrik Sjöberg, Höjdhopp
Patrik Sjöberg är förstås mest känd för att vara en av få svenska friidrottare att ha haft ett världsrekord, 2,42 satt på Stockholms Stadion -87. Samma år tog han också VM-titeln utomhus. Han är också den enda höjdhoppare som har tagit medalj i tre olympiska spel, två silver och ett brons. Med guld, silver och brons i VM inomhus och fyra guld i inomhus-EM (där konkurrensen är i princip lika stor som i ett VM) blir hans sammanlagda resultatrad sex guld, tre silver och två brons i en av de mest konkurrensutsatta sporterna i världen. Bara Javier Sotomayor, avstängd för dopning under senare delen av sin karriär, har hoppat högre än Sjöberg och hans resultat skulle göra honom till överlägsen världsetta för de senaste femton åren. 2,42 är än idag gällande europarekord, och Sjöberg har vid två tillfällen också haft världsrekordet inomhus. Som högst hoppade han 2,41.

18. Jörgen Persson, Bordtennis
Har under sin karriär fått stå i skuggan av J-O Waldner, men Jörgen Persson har enormt stora meriter från sin långa karriär som inleddes -83 och pågår fortfarande. Känd för sin giftiga backhand var han en del av det lag som ”rev den kinesiska muren” och blev lagvärldsmästare -89. Tillsammans med fyra andra lag-VM-titlar och en singeltitel från Chiba -91 får han räknas till en av sportens stora. Han har dessutom fyra silver och två brons från VM, i singel, lag och dubbel. Bordtennis är ju en sport där den största konkurrensen kommer från Asien, främst Kina, vilket gör att EM-medaljer inte kan rankas lika högt. Med det sagt är det ändå imponerande att Persson samlat på sig tio guld och ett silver genom åren. Eftersom hans inledande bordtennisturnering i OS -88 också var första gången sporten kom med på programmet är han ensam om att ha deltagit i samtliga olympiska spel. Just nu ligger han i hårdträning för London-OS där han hoppas kunna ta hem sin första olympiska medalj.

17. Mats Wilander, Tennis
Sverige var under 80-talet en stor och respekterad tennisnation. I kölvattnet av Björn Borgs framgångar kom mängder med nya talanger fram, en av dem var Mats Wilander. Som sjuttonåring slog han igenom med dunder och brak när han som yngst någonsin vann Grand Slam-turneringen Franska öppna. Mest anmärkningsvärt under turneringen, förutom sensationen att han vann, var en matchboll i semifinalen mot José-Louis Clerc. Clercs boll dömdes ut av domaren och Wilander var vidare till final, men Wilander protesterade och menade att bollen hade varit inne. Bollen spelades om på Wilanders begäran och han vann matchen ändå. Det var starten på en fantastisk tenniskarriär som inkluderade trettiotre singeltitlar, varav sju Grand Slam, tre i Australien, tre i Paris och en i US Open. Som dubbelspelare vann han sju titlar varav en GS i Wimbledon. Han rankades som världsetta i sammanlagt tjugo veckor -88-89, men trots sina många framgångar har han ett par övermän inom tennissporten.

16. Marit Söderström Nord, Segling
En av de mest okända idrottarna på den här listan, och även någon som jag själv måste erkänna att jag inte kände till när jag började med arbetet. I slutet av 70-talet och början av 80-talet tog hon tio VM-guld i fyra olika seglingsklasser. Hon utmanade killarna tjugofem år innan det blev fashionabelt, eftersom hon sökte större konkurrens. När hon var som bäst var hon den överlägset bästa seglaren på damsidan. I och med att det dröjde innan hennes favoritklasser kom med på OS-programmet fick hon aldrig göra sig själv rättvisa med olympiska medaljer. Ändå blev det en silvermedalj i Seoul 1988 tillsammans med Birgitta Bengtsson i 470-klassen. Där tog hon åren efter också ett EM-silver och ett EM-brons. Söderström Nord visar hur svårt det är för en kvinna att komma fram i sportvärlden, under hennes idrottskarriär jobbade hon heltid och fick be seglingsklubbar att ta in henne för att kunna göra en OS-satsning. Trots tio VM-guld.

Plats 25-21

25. Ivar Johansson, Brottning
Det har varit många brottare på och precis utanför den här listan, men nu kommer vi till den störste av dem alla. Som vi har varit inne på tidigare kan EM inom brottningen ofta räknas med samma dignitet som VM och OS. Under Ivar Johanssons karriär brottades det inte i VM, så det är bara OS- och EM-medaljer som räknas för hans del, och de är många. Sammanlagt nio EM-guld blev det mellan -31 och -39. Mest känd är han ändå för sina tre OS-guld från spelen i Los Angeles -32 och Berlin -36. I spelen -32 tog han först guldet i fristil i mellanvikt, sedan var han tvungen att banta ner sig fem kilo på ett dygn för att klara av invägningen till welterviktsklassen i grekisk-romersk stil. Efter en kur med bastu, filtar och svettning lyckades Johansson gå ner sina kilon. Sedan vann han även guldet i grekisk-romersk stil. Det är en bedrift som ingen annan brottare har lyckats med och det gör Ivar Johansson till en legendarisk idrottsman och en av de största inom svensk idrottshistoria.

24. Lars Frölander, Simning
Simsporten har under de senaste decennierna upplevt en inflation i antalet mästerskap. Vissa år kan det simmas tre-fyra mästerskap, med ett stort antal medaljer att tävla om. Därför ska man ta simmedaljer med en nypa salt, vilket jag också har gjort på den här listan. Det går dock inte att komma ifrån att vissa av våra simmare de senaste åren har haft enorma framgångar. Lars Frölander är en av dem. Tack vare två individuella guld i lång bana på 100m fjäril, OS -00 och VM -01, samt ett lagkappsguld på 4x200m -94 har han tre stora guldmedaljer. I VM och OS på lång bana har han dessutom fem silver och två brons. I EM, lång bana, har han tre guld, tre silver och fem brons. På kortbana är resultaten i VM sju guld, fem silver och två brons, samt i EM tre guld, ett silver och inget brons. Den sammanlagda resultatraden blir imponerande sexton guld, fjorton silver och nio brons. Ingen annan herrsimmare är i närheten av den medaljskörden och endast Arne Borg kan konkurrera i storhet.

23. Stefan Holm, Höjdhopp
Stefan Holm lyckades tålmodigt och taktfast bygga upp en gedigen idrottskarriär med många och långa framgångar över lång tid. Han största triumf är självklart OS-guldet i Athen 2004, men han har också en silvermedalj från VM -03. Dessutom har han hela fyra guld från inomhus-VM där han också har hoppat sitt karriärhögsta 2,40. Höjdhopp är en av de grenar där konkurrensen främst kommer från europeiska hoppare (med några givna undantag förstås), vilket gör att Holms silver och brons utomhus och två guld och ett silver inomhus också får nämnas med respekt. Slår man ihop alla hans medaljer är det alltså sju guld, tre silver och ett brons, en resultatlista som få höjdhoppare på herrsidan någonsin har kommit upp i. Han är också den hoppare på herrsidan som har hoppat högst över sin egen höjd. Övriga meriter inkluderar sju segrar i europacupen, samt fyra Golden League och sexton Grand Prix-vinster.

22. Christian Olsson, Tresteg
Samma kväll som Stefan Holm tog sitt klassiska OS-guld i höjdhoppet säkrade Christian Olsson sitt OS-guld i tresteg bara ett stenkast därifrån. Utomhus har Olsson också ett guld och ett silver i VM samt två guld i EM. Inomhus har han två VM- samt ett EM-guld. Den sammanlagda medaljskörden är alltså sju guld och ett silver. Utöver det delar han världsrekordet inomhus och har genom åren tagit elva Golden League-titlar, -04 delade han på segerpotten efter att ha vunnit samtliga sex tävlingar det året. Han har vunnit europacupen fyra gånger och tagit nio övriga Grand Prix-segrar. Inom tresteget har han dominerat 00-talet och räknas till en av sportens största genom tiderna.

21. Therese Alshammar, Simning
Av alla simmare vi har haft på listan kommer vi nu till den i mitt tycke största av dem alla. Som jag har varit inne på måste man ta simmedaljer med en nypa salt, men man kan inte undgå att imponeras av Therese Alshammars enorma meritlista. Det som har saknats på den är en internationell titel i långbana på en olympisk distans. Hon var oerhört nära OS -00 då hon tog två silver trots favoritskap, och hon hade innan VM -11 ett VM-guld i långbana, på 50m fjäril -07. Om ni hänger med ska jag dra hennes medaljer: Lång bana VM/OS ett guld, sex silver, två brons, EM tio guld, sju silver, fyra brons. Kort bana VM tio guld, tre silver, fyra brons, EM femton guld, fem silver, två brons. Slår man ihop allt det här blir det sammanlagt trettiosex guld, tjugoen silver och tolv brons. Sextionio medaljer. Med det är hon bäst på damsidan av alla genom tiderna. Alshammar som person är svår att kombinera med jämnhet och hög lägstanivå, men det är precis vad den här medaljskörden pekar på. Hon har också vunnit den sammanlagda världscupen två gånger. Det enda hon saknar är det där OS-guldet, vilket jag av allt mitt hjärta hoppas att hon kan få i London 2012. Då kommer hon att klättra flera platser på den här listan och bryta sig in på topp 20.

Plats 30-26

30. Arne Borg, Simning
Arne Borg var egentligen Sveriges första riktiga idrottsstjärna, med brett genomslag hos publiken och ett vinnande sätt i bassängen. Hans värste konkurrent inom simningen på 20-talet var den berömde Johnny Weissmüller som senare spelade Tarzan i flertalet Hollywoodproduktioner. Borg lyckades bara vinna ett OS-guld, samt även två silver och två brons. Men under sin karriär slog han inte mindre än trettiotvå världsrekord. Under EM i Barcelona 1927 fick han fyra tänder utslagna i en vattenpolomatch. Han blev så förbannad att han slängde sig i vattnet på 1500m med ett fullkomligt galet simschema. Han slog världsrekordtiderna på 400, 500, 800 och 1000m innan han slutligen krossade det rådande världsrekordet på 1500m med nästan en hel minut. Det blev sammanlagt fem EM-guld, tre silver (varav ett i vattenpolo) och ett brons. Borg bar ett stort ansvar för att ha populariserat idrott i Sverige, och han är än idag en av våra största idrottare genom alla tider.

29. Frank Andersson, Brottning
Sverige har haft många stora brottare genom åren. En av de mest kontroversiella utanför mattan har onekligen varit Frank Andersson. Under -70 och -80-talen skördade han dessutom stora framgångar på mattan. Det blev sammanlagt tre VM-guld för Andersson. Guldet -77 tog han efter att ha chockat sin motståndare i finalen med det daterade greppet halvnelson, vilket ledde till vinst på fall. Förutom gulden lyckades han också ta två silvermedaljer, samt en bronsmedalj i OS -84, vilket räknades som en stor besvikelse. När han åkt ur turneringen flydde han pressen till Las Vegas, återvände några dagar senare i en Cabriolet med de bevingade orden ”kuken ska ha sitt”. Förutom VM-medaljerna tog han också fyra EM-guld. Inom brottningen är som bekant konkurrensen nästan lika stor i EM som i VM, vilket gör bedriften ännu större.

28. Anders Eriksson, Enduro
En av doldisarna inom svensk idrott, men trots det en av de allra största. Anders Eriksson har inte mindre än fyrtiotvå världscupsegrar inom enduro. Sin första totala världscupseger tog han -95 och han håller på än idag, om än inte lika framgångsrikt. Under karriären har han hittills samlat på sig sju totala världscupsegrar, tre andraplatser och en tredjeplats. -99 till -04 blev han också, med undantag för -03, tysk mästare i enduro. Med sina sju världscupsegrar inom enduro är Eriksson tillsammans med finländaren Kari Tianen den mest framgångsrike genom tiderna.

27. Torsten Ullman, Skytte
Torsten Ullman var banbrytande inom skyttesporten med sina vetenskapliga metoder som han själv sade gav honom sina enorma framgångar under -30 till -50-talen. Den största framgången var hans OS-guld i friskytte -36, mitt framför näsan på de tyska favoriterna. Världsrekordet han satte där, ett av fyra under karriären, skulle vara konkurrenskraftigt fortfarande idag. Han tog även två OS-brons, men led självklart av de uteblivna spelen -40 och -44, då han med all säkerhet hade plockat hem fler medaljer. I VM tog han under sin karriär åtta guld i tre olika skyttediscipliner, fripistol, siluettpistol och grovpistol. Med sina nio individuella guld är han Sveriges största skytt genom alla tider, och räknas även till sportens stora överhuvudtaget.

26. Ove Fundin, Speedway
En av svensk motorsports största lyckades under sin karriär ta fem individuella VM-guld och sex i lag mellan -56 och -70. Utöver det tog han också tre silverplatser och tre brons. Han kallades internationellt för ”The Fox” på grund av sitt röda hår. Klassiskt är när han inför VM-finalen på Wembley -67 gör entré på innerplan kraftigt stödd på en krycka. Med en fotskada lyckades han ändå köra hem sin femte individuella VM-seger. Inom speedwaysporten har han egentligen bara en överman, vilket vi kommer att komma till senare.

Plats 35-31

35. Jonas Björkman, Tennis
Tennis har sedan Björn Borgs dagar varit en svensk paradsport, även om det ännu inte har märkts på den här uppräkningen. Flertalet svenska tennisstjärnor fick dock platserna precis utanför listan. Jonas Björkman har sina största framgångar som dubbelspelare, där han får räknas som en av -90 och -00-talets främste. Han har också sex singeltitlar och en fjärdeplats som bäst på världsrankingen. I dubbel har han hela femtiofyra titlar, varav nio är grand slam-segrar. Han har vunnit alla GS-turneringar, Australien, Franska Öppna, Wimbledon och US Open och är en av sportens största genom alla tider. Björkman var också starkt bidragande till Sveriges senaste Davis Cup-seger 1998.

34. Anders Järryd, Tennis
Lustigt nog har Sveriges två bästa dubbelspelare placerat sig bredvid varandra på listan. Järryd och Björkman har kusligt likartade karriärfacit. Järryd har tagit några fler turneringssegrar, åtta singel och femtionio dubbel, men en mindre Grand Slam-seger, vilket gör att han står på åtta sammanlagt. Tillsammans med Stefan Edberg utgjorde han ett fruktat svenskt dubbelpar i Davis Cup-finalerna på 80-talet, Sverige nådde sju raka finaler mellan -83 och -89, tre av dem slutade i seger. Järryd har, liksom Björkman, också alla fyra GS-titlar i dubbel, men han har också något som Björkman inte har. Ett OS-brons från -88 i dubbel tillsammans med Edberg. Den medaljen, tillsammans med en känsla av att Järryd ändå har haft en mer framgångsrik karriär än Björkman, gör att placeringen tippar över i hans favör.

33. Ingemar Johansson, Boxning
Ingemar Johansson stod 1959 för en av de största bragderna i den svenska idrottshistorien när han som tjugosjuåring vann världsmästartiteln i tungviktsboxning i en legendarisk match mot Floyd Patterson. Matchen sändes i Radio Luxemburg inför tre miljoner lyssnare, eftersom SR ansåg det omoraliskt att sända en boxningsmatch. Johansson blev den första svenska världsmästaren i proffsboxning och han är den överlägset bästa svenska boxaren genom alla tider. Under sin proffskarriär hann han boxas tjugoåtta matcher, de enda två förlusterna kom i returmötena mot Patterson. Johansson höll EM-titeln vid två tillfällen, och tog ett OS-silver -52 trots att han kontroversiellt diskades i finalen för att han hade ansetts för passiv. Ingen medalj delades ut vid tillfället, utan Johansson fick vänta trettio år innan han -82 fick motta silvret. 2003 rankade den ansedda boxningstidskriften ”The Ring” världens hundra bästa boxare genom tiderna. Johansson platsade precis på nummer nittionio, vilket sammanfattar en av anledningarna till att han inte är längre upp på listan, vilket han brukar vara vid sådana här sammanställningar.

32. Agneta Andersson, Kanot
Vår främsta kanotist på damsidan, Agneta Andersson, är främst känd för sina framgångar i OS. 1984 räddade hon den svenska äran genom att plocka hem två guldmedaljer och efter guldet i Atlanta -96 fick hon och Susanne Gunnarsson bragdguldet. Förutom de tre OS-guldmedaljerna har hon också två silver och två brons, vilket gör henne till en av de största svenska olympierna någonsin. Dessutom har hon en bunt med VM-medaljer att toppa med. Ett guld, tre silver och hela sju brons. Uppdelat i sina olika grenar ser medaljskörden ut som följer: K-1, 1/1/3, K-2, 3/2/3 och K-4, 0/2/3. Sina största framgångar har hon alltså i K-2, först i par med Anna Olsson, senare med nämnda Susanne Gunnarsson.

31. Marita Skogum, Orientering
Marita Skogum är med sina sex VM-guld tillsammans med Annichen Kringstad den bästa svenska orienteraren genom tiderna. Efter överlägsna schweiziskan Simone Niggli-Luder (17 VM-guld) är Skogum faktiskt också näst bäst i världen genom tiderna, endast i konkurrens med Kringstad som alltså har lika många guld (dock med en mer individuell titel), men inga övriga medaljer. Förutom gulden har Skogum också tre silver och ett brons från sina VM, vilket är det som för henne upp framför Kringstad. Skogum vann också den totala världscupen i orientering -92. Idag har hon det övergripande ansvaret för både dam- och herrlandslaget i orientering, vilket har lett till nya stora framgångar för löparna.

Plats 40-36

40. Thomas Wassberg, Längdskidor
Thomas Wassberg är en av våra största längdskidåkare genom tiderna, i hård konkurrens förstås. Med fyra individuella OS- och VM-guld, samt tre stafettguld, ligger han högt uppe. Han har dessutom tre individuella silver i VM och ett brons i stafett. Det blev bara sex världscupsegrar, men han tog hem den totala världscupen 1977 och landade fyra andraplatser genom åren. Förutom sina framgångar i skidspåren lyckades Wassberg också skapa mycket uppmärksamhet, trots sitt tillbakadragna och tjuriga sätt, utanför spåren. Klassiskt är när Wassberg vägrar ta emot bragdguldet 1980 eftersom han menade att Sven-Åke Lundbäck skulle ha haft medaljen två år tidigare för sin femmilsseger i VM. Guldmedaljen i OS 1980, som var anledningen till att Wassberg fick bragdguldet, vanns med en hundradel för finländaren Juha Mieto. Efter tävlingen ändrades reglerna, så att tiden mättes med bara tiondelar som skillnad. Wassberg tyckte att segermarginalen var för liten, och föreslog för Mieto att de skulle dela medaljerna och gjuta ihop halvorna till en varsin guld/silver-medalj. Mieto svarade ”nej, du vann, jag kom tvåa, det är bra så”. En god anledning till varför båda utövarna var så folkkära i sina respektive land.

39. Kenneth Hansen, Rallycross
I en liten sport som rallycross, med klar nordisk dominans i den europeiska serien, är det ändå ett namn som klart står ut genom historien. Kenneth Hansen har vunnit FIA:s europeiska mästerskap inte mindre än fjorton gånger. Dessutom har han sex andraplatser. Med totalt sjuttiotre segrar, femtioåtta andraplatser och trettio tredjeplatser i tävlingslopp är han den störste inom sportens historia. Det garanterar honom en plats på den här listan.

38. Ragnar Skanåker, Skytte
Skanåker är mest känd för sin olympiska guldmedalj 1972 i München, en av de första i spelen, vilket tog de svenska journalisterna på plats med överraskning. Redan då var Skanåker en veteran, trettioåtta år gammal, och när han tog sin sista medalj 1992 i Barcelona var han femtioåtta år gammal. Den sextonårige ryske vinnaren var alltså fyrtiotvå år yngre än Skanåker. Sammanlagt har Skanåker genom åren i VM och OS erövrat fem guldmedaljer, fem silver och sju brons. Det lägger honom i toppskiktet av svenska skyttar genom tiderna. Förutom framgångarna på skyttebanan är Skanåker också känd för sina tydliga och ofta uttalade åsikter om det svenska skattetrycket och de svenska vapenlagarna. Idag är han ordförande i Sveriges Vapenägares Förbund.

37. Tomas Gustafson, Skridsko
Tomas Gustafson, gift med Elisabeth Gustafsson och därmed ena halvan av Sveriges mest framgångsrika idrottspar genom alla tider, är också Sveriges bästa skridskoåkare genom alla tider. Mest känd är han förstås för OS-gulden 1984 och 1988. 1984 vann han 5000m med två hundradelar för ryssen Igor Malkov, som fick sin revansch på 10000m, där segermarginalen mot Gustafson var fem hundradelar. Gustafsons största stund kom dock i OS 1988, där han vann dubbla guld på distanserna och tog hem bragdguldet på köpet. Bosse Hanssons refererande av Gustafsons sista varv är klassiskt ”…han hinner inte tror jag, nej, ja, jo. Han hann! Han gör ett otroligt sista varv!”. Förutom OS-medaljerna lyckades Gustafson också vinna EM allround två gånger, komma tvåa två gånger och trea en gång. Andraplatsen 1983 kom efter att han hade haft högsta poäng, men eftersom norrmannen Rolf Falk-Larsen vann tre distanser gick totalsegern automatiskt till honom. Reglerna ändrades efter mästerskapet, och med nuvarande regler hade Gustafson vunnit även detta EM. Sammantaget var han ändå en av 80-talets bästa skridskoåkare och den klart bästa svenska skridskoåkaren genom alla tider.

36. Annichen Kringstad, Orientering
Annichen Kringstad dominerade orienteringen i början av 80-talet. I tre raka mästerskap tog hon den individuella segern och ledde stafettlaget till tre raka guld. Hon var den första stora stjärnan inom svensk orientering och den som populariserade sporten för den breda massan. Efter Kringstads framgångar har vi haft många stora stjärnor inom sporten. Hon belönades med bragdguldet efter de dubbla segrarna i sitt första VM 1981. Framgångarna hade kunnat bli ännu större om hon inte hade slutat med orientering, blott tjugofem år gammal. Som idrottare och symbol för orientering var hon dock enorm, och har en given plats på den här listan.

"Bestämda åsikter om sådant de aldrig någonsin bryr sig om..."

Nu när jag har klarat av den neutrala delen av debatten kan jag ju också kosta på mig att kommentera en del av kritiken som kommit fram under veckan. Grunden är alltså att Kåmark/Kristiansson kritiserades för att ha varit för kritiska mot svenskorna i matchen mot USA förra onsdagen. Framförallt Kåmark kritiserades i Sportbladet, både av Robert Laul och Ida Ali-Lindqvist på debattsidan. Den senare artikeln gav hånfulla svar från bland andra Patrick Ekwall och Robert Laul själv. Laul skrev på twitter att ”nu har feministerna lärt sig fotboll” men tog sedan tillbaka sitt uttalande och bad om ursäkt när han insåg att Ali-Lindqvist är sportredaktör för nättidningen Feministiskt Perspektiv. Ekwall menade dock att debatten var bisarr och refererade till Ali-Lindqvist som ”kvinna i feministrörelse”. Han fick kritik från bland annat Alva Nilsson, sportjournalist och damfotbollsexpert, vilket han bemötte i sin blogg.

Jag blev irriterad under matchen Sverige-USA, men i det stora hela var ju det en storm i ett vattenglas. Det jag verkligen har reagerat på är debatten efteråt, och främst då Patrick Ekwalls reaktioner. Där Laul tog tillbaka sitt uttalande och bad om ursäkt för att han drog alla feminister över en kam, hade Ekwall inga problem med att kalla kritikerna för militanta feminister och menade att de aldrig varit intresserade av fotboll. Så fort ordet militant används som prefix utmålar man feminister som extrema och abnorma. Det är ett sätt att poängtera att man själv tillhör den förnuftiga normen, till skillnad från de bindgalna vegan-bh-brännarna. Sådant språkbruk (man blir mörkrädd av det hat som finns mot feminismen på sportsidors kommentatorsfält)cirkulerar i kommentarsfält och på twitter dagligen, men det är sorgligt när man får höra det utslängt av slentrian från en av Sveriges ledande och mest respekterade idrottsjournalister.

Ekwall menar att det inte har kommit några protester mot Kåmark under de elva år som han har kommenterat damfotboll. Självklart har det gjort det. Det har framförallt kommit fram mängder av kritik mot den skeva skildringen i herr- kontra damidrott, både i tidningar, tv och i forskningssammanhang. Det är dock först nu som diskussionen når upp så långt som den har gjort, till stor del tack vare att VM är ett så stort sammanhang, för att twitter är ett utmärkt medium att nå journalistikens toppar på ett snabbt sätt, och för att exemplet med Kristiansson/Kåmark var så tydligt.

I sin blogg, på twitter och i kommentarssvar upprepar Ekwall samma mantra. Diskussionen är bisarr, det går inte att jämföra Sverige-USA i onsdags med herrmatcher, och Kåmark kommenterar sport, inte kön.

En vanlig ryggmärgsreflex hos män (och kvinnor för den delen) som kritiseras från feministiskt håll är att kontra med att säga att ”det är ingen könsfråga, det är en klassfråga/ekonomisk fråga/sportfråga/valfri fråga”. Självklart är det fotboll som Kåmark kommenterar. Det utesluter förstås inte att hans kommentarer kan skilja sig om han kommenterar en dam- eller herrmatch. Självklart ska man också kritisera spelare som spelar dåligt. Lika självklart är det att, som Ekwall påpekar, män inte får kritik för att de är män. De får kritik för att de är fotbollsspelare. Om det hade gällt även på damsidan hade vi inte haft den här diskussionen. Som Simon Bank på Aftonbladet säger: ”Och det där med att det skulle vara mer okej att kritisera män än kvinnor… är du allvarlig? Det finns väl för fan inte en yrkeskategori på den här sidan P-vakterna som fått och får mer skit än damfotbollsspelare.”

Här ligger kärnfrågan enligt Ekwall. Han menar att det är fullkomligt omöjligt att Kåmark kan göra skillnad på kvinnor och män i sin bevakning. Nu vet jag ju att sportjournalister gör skillnad, det finns det statistiskt bevis för, vilket jag refererade till i mitt förra blogginlägg. Om Kåmark personligen gör skillnad har jag själv inte forskat om, men det skulle jag tro. Han gör det självklart inte medvetet, men liksom med Kristiansson märker man skillnader ibland. Saker som inte skulle förekomma i bevakningen av en herrmatch, och matchen mot USA var ett sådant tillfälle. Ekwall kallar det bisarrt och imbecillt. Jag kallar det forskning.

Ekwall gör misstaget att tro att man uttryckligen måste tala om kön för att det ska handla om kön. Så fungerar det inte. Strukturellt förtryck syns sällan på ytan, går sällan att skylla på en eller några personer, utan är en större helhet som framträder när man tar ett par steg tillbaka. Ekwall förstår inte hur man kan se och analysera större tendenser i media, och blir förvånansvärt provocerad när folk påpekar det. Han håller för öronen, blundar och skriker för att inte ta in vad folk säger. Istället raljerar han till exempel över hur Max Wiman på Sydsvenskan knappast är ”gräddan av de tunga namnen”, liksom att han förminskar Ali-Lindqvist genom att påpeka stavfel i hennes artikel.

Ekwall menar att man inte ska jämföra dammatcher med herrmatcher. Det är som att säga att man inte ska jämföra kvinnors och mäns löner. När det kommer till orättvisor och ojämlikhet måste man jämföra och jämföra igen. Man måste kunna skilja på jämförelser av ojämlikhet för att synliggöra strukturer, med jämförelser mellan dam- och herrfotbollsspelare i syfte att förminska. Man ska inte jämföra dam- och herrfotboll i onödan, det tjänar ingen av dem på, framförallt inte damfotbollen. Att jämföra bevakningen av dam- respektive herrfotboll är däremot en nödvändighet.

Tv4 har gjort oerhört mycket för att lyfta fram fotboll överhuvudtaget och damfotboll i synnerhet i rampljuset. Det ska de ha en eloge för. Idrottsbevakningen har också blivit bättre under åren, och blir ständigt bättre ur jämställdhetsperspektiv. Ordval som lilla stumpan och lilla fröken har ersatts av flickor och tjejer, och används i mycket lägre grad idag än för femtio år sedan. Årets VM i Tyskland refereras oftare som bara VM än Dam-VM i tidningar och tv. Sexistiska liksom rasistiska uttalanden blir mindre och mindre vanliga. Det är dock en lång väg kvar att vandra, och lagidrotter för damer är fortfarande de mest utsatta.

Trots vad Ekwall påstår älskar många feminister också fotboll, och vi bli irriterade när kommentatorer förminskar vår upplevelse. Vi ställer enorma krav på kommentatorer, och jag skulle absolut inte vilja vara i deras sits, men faktum är att det finns många som klarar av det utan problem. Kristiansson/Kåmark är i mina ögon inte de bästa. Gör det Kristiansson/Kåmark till sexister? Självklart inte. De är bara en del av ett större sammanhang där damidrott skildras och rapporteras annorlunda än herridrott. Ekwall vill att vi ska fokusera på idrotten, det är exakt det vi feminister som älskar sporten också vill. Därför vill vi ha kommentatorer som gör ett bra jobb. Det gjorde inte Kristiansson/Kåmark i matchen mot USA.

Jag låter Simon Bank avsluta debatten, eftersom han sammanfattar det så bra:
”Jag har ju inte hört eller sett Pontus, utan bara följt debatten.
Och det är ju ingen debatt. Det är en jävla kökkenmödding av idioti från alla väderstreck, ett försök att kidnappa en fråga (en expert recenseras i en tidning) och göra den till något annat.
Vad kan jag tycka?
•Att Sverige gjorde en kanonmatch mot USA, med en hundraprocentigt logisk händelseutveckling i andra halvlek.
•Att det förstås är helt okej att kritisera ett landslag, hårt om man vill.
•Att det förstås är helt okej att kritisera en profilerad tv-expert, hårt om man vill.
•Kan det finnas en genusfråga här? Det är klart att det kan. Men jag har varken hört eller sett matchen i svensk tv, jag kan inte bedöma det.
•Att det finns rätt många på TV4-sporten - och då syftar jag verkligen inte på Kåmark - som har så ömma tår att de får Jesus Navas att framstå som jävla Paul McGrath”

Kåmarkdebatten i ett större perspektiv

Den senaste veckan har det blommat upp en debatt på sportsidor, bloggar och twitter i kölvattnet av Sveriges match mot USA i VM i fotboll i Tyskland. Många tittare och tyckare reagerade på kommentatorerna Daniel Kristiansson och framförallt Pontus Kåmark. USA rankas som världsetta, men båda kommentatorerna var negativa i överkant mot ett svenskt lag som vann matchen.

Jag reagerade själv på kritiken och min känsla var att det inte hade låtit så om ett svenskt herrfotbollslandslag hade vunnit en VM-match om gruppseger mot världens bästa motstånd trots dåligt spel. Man kommer till exempel att tänka på matcherna mot Argentina 2002 och Brasilien 1994 där Sverige lyckades få oavgjort trots att ha blivit utspelade. I kommentering och eftersnack blev de tokhyllade.

Det är dock vanskligt att jämföra olika matcher rakt av såhär. Det man med säkerhet kan säga är att damidrott och herridrott skildras olika. Så har det alltid varit och så är det än idag, även om det har blivit bättre på många håll. Jag vill här gå igenom några av de aspekter som skildringen av dam- och herridrott skiljer sig.

Sport har använts som arena för att exkludera kvinnor från samhället, för att på så sätt stärka en patriarkal hegemoni, både inom idrotten och i samhället i stort. När sporten väl etableras som en arena där män skapas, blir den också föremål för motstånd, protester och propagandasyften. På så sätt skapas en mängd varianter av begrepp om kön av olika geografiska, politiska, etniska och klassmässiga kontexter (McDewitt, Patrick, May the Best Man Win. Sport, Masculinity, and Nationalism in Great Britain and the Empire, 1880 – 1935, Palgrave, New York 2004, s 140-141).

I medias representation av kvinnor som idrottar ser man flera mekanismer för att skilja dem från män. Några av dessa tar Duncan/Messner upp i sin undersökning från 1998 (Duncan, Margaret Carlisle och Messner, Michael A. “The media Image of Sport and Gender” i Wenner, Lawrence (red.), Mediasports, International Ltd, Cornwall, Padstow, 1998). De kommer fram till att damidrottare i högre grad utsätts för bland annat infantilisering, genusmärkning, trivialisering, sexualisering, ”female-appropriate” och familiarisering. Rod Brookes utvecklar termerna i sin Representing Sport från 2002 (Brookes, Rod, Representing Sport, Oxford University Press, London 2002). Jag ska här presentera termerna i korta drag:

Infantilisering innebär att använda tjej/flicka liksom kille/pojke, samt förnamn istället för efternamn. Denna hierarkisering är vanlig för att markera mäns fulla vuxenskap medan kvinnor och andra marginaliserade grupper inte räknas som fullvärdiga individer.(Duncan/Messner, s 180-181 och Davis, Laurel R. och Harris, Othello, “Race and Ethnicity in US Sports Media” i Wenner (red.) s 158)
Genusmärkning innebär framförallt att använda prefixet dam- för att accentuera skillnaden från herridrotten som norm. Damidrott blir därmed ”den andra” idrotten. I bevakningen av VM i år har media blivit oerhört mycket bättre på att inte kalla det för dam-VM.

Sexualisering innebär att en damidrottare får större uppmärksamhet om hon kan beskrivas som sexig och feminin. Tillika blir de kvinnliga idrottare som inte stämmer in på den feminina mallen representerade som avvikande och onaturliga (Brookes, s 129-130. Brookes hänvisar till en studie gjord av Kane och Greendorfer om Florence Griffith-Joyner under sommar-OS 1988 och 1992). Kvinnliga idrottare inom idrottsjournalistiken är ”först-och-främst-kvinna” eller ”kvinna först”. Det innebär att det är kvinnligheten, inte den idrottsliga prestationen, som betonas. Utseendet lyfts fram och bedöms på ett ofta uppskattande sätt (Tolvhed, Helena, ”Vacker, löjlig eller seriös? Den kvinnliga olympiern i veckotidningen Ses bevakning från sommarolympiaderna 1948-1964”, www.idrottsforum.org, utlagd 18 maj 2004).

Damidrottare förekommer också oftare på bild, och det är vanligare att man kommenterar deras utseende. Kvinnor beskrivs som skönheter, de beskrivs som barn i farbroderlig ton och de kopplas samman med moderskap i högre grad än män (Wallin, Ulf, Sporten i spalterna, Kungälv, 1998 s 92-96). Kopplingen till moderskap och familj ligger under begreppet familiarisering. Den ideologiska bakgrunden till familiariseringen är att placera kvinnan i hemmet och på så sätt cementera kvinnans roll i den privata sfären istället för den offentliga (Brookes, s 129-130).

Idrotter lämpliga för kvinnor är förknippade med stil och grace, idrotter som kan definieras som estetiskt tilltalande. Det är idrotter som inte innebär fysisk kontakt mellan deltagarna, och det är idrotter där deltagarna mer sannolikt tävlar som individer istället för i lag. Dessa idrotter framställs i media som vad Brookes kallar ”female-appropriate” (Brookes, s 129). Lagidrott för damer är något som är dåligt representerat genom historien och i dagens medieutrymme (Jmf Cahn, Susan K. Coming on Strong – Gender and Sexuality in Twentieth-century Women’s Sport, Harvard University Press, Cambridge, 1994, och hennes diskussion om basket i USA, s 83-110).

Trivialisering slutligen, sker ofta genom jämförelser, där damidrottare jämförs med herridrottare som presterat bättre för att på så sätt marginalisera resultaten (Pirinen, Riitta, “Catching up with men? Finnish newspaper coverage of women’s entry into traditionally male sports”, i Scraton/Flintoff (red.), Gender and Sports – A reader, Routledge, London, 2002, s 96). Idrottskommentatorer poängterar också oftare när en kvinna till exempel missar ett skott än när en man gör det, likaså bortförklaras manliga missar med ursäkter medan kvinnliga missar ses som naturliga och en följd av deras inkompetens (Duncan/Messner, 178-179).

Det är framförallt det sistnämnda som Kristiansson/Kåmark gjorde sig skyldiga till i matchen mot USA. Självklart måste man kunna kritisera damfotbollsspelare på samma sätt som med herrarna. Och att lyfta ut ett enskilt exempel blir lätt ganska menlöst eftersom det kan bortförklaras med tillfälligheter. Det är dock en del av en tydlig struktur där det är vanligare att kommentera och lyfta fram missar på damsidan. Tendensen finns i de flesta idrotter, men är vanligare i lagidrotter som fotboll. Kåmark är nog inte bättre eller sämre än de flesta kommentatorer, men USA-Sverige-matchen var ett tydligare exempel än vanligt på den typen av trivialisering. Betyder det att Kåmark eller Kristiansson är sexister? Självklart inte, det här handlar inte om ett medvetet beslut att skildra dam- och herridrott annorlunda. Men skillnaderna finns där, medvetna eller ej, och ibland blir de tydliga för fler än genusinriktade idrottsforskare.