15. Pernilla Wiberg, Alpint
När Pernilla Wiberg tog sitt första VM-guld i storslalom -91 var det en stor överraskning. Året därpå räddade hon den svenska äran i OS i Albertville med sitt guld i samma gren. Under karriären lyckades hon ta sex internationella guldmedaljer, fyra i VM, två i OS. Dessutom hann hon med två silver och ett brons och tog medaljer i fyra av fem alpina discipliner. Super G, som hon inte tog någon medalj i, har hon dock världscupseger i. Det har hon i alla fem discipliner. Sammanlagt blev det tjugofyra världscupsegrar och en totalseger, -97. Wiberg drabbades under sin karriär av många allvarliga skador som gjorde att hon inte kunde ta mer segrar än hon faktiskt gjorde. Trots det uppvisade hon en fantastisk förmåga att vara bäst när det gäller, under stora mästerskap.
14. Stefan Edberg, Tennis
Stefan Edberg var den främste företrädaren för den svenska tennisvågen på 80-talet. Med sina sammanlagt fyrtioen turneringssegrar, varav sex grand slam, ligger han också högt upp bland internationella tennisspelare historiskt sett. Utöver singeltitlarna tog han också åtta dubbelsegrar, varav tre grand slam och är tillsammans med John McEnroe de enda spelarna som rankats världsetta i både singel och dubbel. Edberg var också en starkt bidragande orsak till att Sverige kunde ta fyra Davis Cup-segrar mellan -84 och -94. Han var världsetta i singel i sjuttiotvå veckor och hann också under karriären plocka hem två OS-brons i singel respektive dubbel i den första turneringen -88. Som idrottare var han en sann gentleman och vann fem ATP Sportmanship Awards. Tack vare den oöverträffade bedriften bytte priset sedan namn till Stefan Edberg Sportmanship Award.
13. Lag Anette Norberg, Curling
Anette Norberg inledde sin karriär som curlare redan -82. Under åren har hon varit skipper för en rad uppsättningar av olika lag, men framgångarna har hela tiden varit ojämförliga. Mest känd för allmänheten är hon förstås för sina två OS-guld som togs med besättningen Eva Lund, Cathrine Lindahl (tidigare Norberg) och Anna Le Moine (tidigare Svärd och Bergström), som -03 ersatte Helena Lingham som etta i laget. Under Norbergs karriär har det blivit två OS-guld och ett silver i uppvisningsturneringen -88. Dessutom har hon fram till årsskiftet 10/11, som är det som räknas på den här listan, två VM-guld, två silver och fyra brons. Än mer imponerande är hennes sju guld, tre silver och två brons i EM, där konkurrensen är benhård trots att Kanada inte är med. Redan resultaten innan det senaste årsskiftet gör henne till den bästa curlaren genom alla tider. Faktiskt har hon endast konkurrens av Elisabet Gustafson, som har fler VM-guld, men inga OS-guld. Hon är därmed den högst placerade aktiva idrottaren på den här listan som fortfarande inte har fått bragdguldet.
12. Sixten Jernberg, Längdskidor
Längdskidor kan mycket väl vara den idrottsgren med starkast svenska traditioner genom åren. En starkt bidragande orsak är Sixten Jernberg, som under -50 och -60-talen dominerade den internationella skidåkningen. Hans största triumfer får sägas vara OS-gulden på femmilen -56 och -64, men han tog sammanlagt åtta guld i OS och VM under sin karriär. Dessutom klarade han av tre silver och fyra brons. Med sina nio OS-medaljer är han en av våra främsta olympier genom alla tider. Under karriären lyckades han också vinna Vasaloppet två gånger. Jernbergs envishet och träningsvillighet är legendariska, till exempel så gillade han att parkera bilen tio mil från träningsanläggningen för att kunna åka skidor dit och tillbaka. När landslaget samlades för träningsläger åkte han dit för att få ”semester”. Med några lätta turer på bara ett par mil per dag, kunde han samla kraft för sin riktiga träning hemma. Jernbergs träningsmetoder satte en ny standard inom svensk längdskidåkning och han är än idag en förebild för nya längdstjärnor.
11. Gunder Hägg, Löpning
En annan envis svensk idrottare som tränade hårt på egen hand var Gunder Hägg. Under 40-talet var han världens bästa medeldistanslöpare, och hans dueller med Arne Andersson blev legendariska. Eftersom inga internationella tävlingar arrangerades under andra världskriget fick aldrig Hägg några medaljer. Däremot slog han inte mindre än sexton världsrekord på åtta olika distanser. Hans världsrekord på den engelska milen från -45 stod sig i nio år, tills Roger Bannister blev först under fyra minuter i sitt legendariska lopp -54. 1946 blev Hägg tillsammans med Andersson och ett par andra svenska löpare på världsnivå avstängda från allt tävlande på livstid eftersom de hade tagit emot ersättning för sin löpning. Amatöridealet var så starkt rådande att man inte kunde acceptera idrottare som fick betalt för sina tjänster. Avstängningen gjorde att Hägg inte fick någon chans att ta ett OS-guld i London -48. Sverige tog hand om flertalet guldmedaljer ändå på medel- och långdistans. Så pass stark var den svenska truppen eftersom den hade skonats från kriget. Som löpare är Hägg dock den överlägset bästa i Sverige genom tiderna.
Visar inlägg med etikett anette norberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett anette norberg. Visa alla inlägg
onsdag 31 augusti 2011
måndag 28 mars 2011
Stensäkert
Lag Anette Norberg lyckades igår ta VM-guldet i curling efter en spännande final mot Kanada. För Anette Norberg innebar det hennes tredje VM-guld. Det som gör det här guldet speciellt är att hon tar det som skipper för en helt ny besättning. Laget med Eva Lund, systern Catrine Lindahl och Anna Svärd lades ned efter OS-guldet i Vancouver, men Anette Norberg fortsatte med en ny talangfull uppsättning (Lotta Lennartsson, Sara Carlsson och Cissi Östlund) för att satsa på framtiden. Den här säsongen skulle vara en inkörssträcka, men laget överraskade alla genom att ta SM-guldet i hård konkurrens. Det gav VM-platsen där laget förlorade sin första match. Sedan följde raka segrar fram till att semifinalplatsen var klar, då kom en till förlust mot USA. Genom att sedan slå Kina i semifinal och Kanada i finalen lyckades Sverige med sensationen att ta hem ett VM-guld under sitt första år som lag.
Anette Norberg har nu under sin karriär tre VM-guld, två OS-guld och hela sju EM-guld i en sport där konkurrensen i Europa är benhård. Det är egentligen bara Kanada, Kina och USA som kan konkurrera från resten av världen. Lagets triumf gör att Norberg nu på allvar tar plats bland de allra största svenska individuella idrottarna genom tiderna. Hon cementerar också sin position som den bäste curlaren genom tiderna. Därför var det en historisk seger som kom igår, en seger som borde göra lag Anette Norberg till den givna vinnaren av bragdguldet 2011. Det enda som skulle kunna konkurrera för mig är om Christian Olsson skulle lyckas med sin comeback och ta VM-guld i friidrott i sommar. Annars ska Norberg ha medaljen. Hon är den störste nu aktive idrottaren som ännu inte fått den. Det som är fördelen för Norbergs del är att hon nu verkar ha hittat ett sätt att förlänga sin karriär ytterligare. OS i Sotji känns inte längre som en avslutning, snarare en början. På bloggen kan ni räkna med att det dröjer ett tag innan Norbergs namn dyker upp, men till nästa års uppdatering kommer hon att ha stigit ännu mer i graderna. Och kanske är det här bara början?
Anette Norberg har nu under sin karriär tre VM-guld, två OS-guld och hela sju EM-guld i en sport där konkurrensen i Europa är benhård. Det är egentligen bara Kanada, Kina och USA som kan konkurrera från resten av världen. Lagets triumf gör att Norberg nu på allvar tar plats bland de allra största svenska individuella idrottarna genom tiderna. Hon cementerar också sin position som den bäste curlaren genom tiderna. Därför var det en historisk seger som kom igår, en seger som borde göra lag Anette Norberg till den givna vinnaren av bragdguldet 2011. Det enda som skulle kunna konkurrera för mig är om Christian Olsson skulle lyckas med sin comeback och ta VM-guld i friidrott i sommar. Annars ska Norberg ha medaljen. Hon är den störste nu aktive idrottaren som ännu inte fått den. Det som är fördelen för Norbergs del är att hon nu verkar ha hittat ett sätt att förlänga sin karriär ytterligare. OS i Sotji känns inte längre som en avslutning, snarare en början. På bloggen kan ni räkna med att det dröjer ett tag innan Norbergs namn dyker upp, men till nästa års uppdatering kommer hon att ha stigit ännu mer i graderna. Och kanske är det här bara början?
måndag 6 december 2010
Inför bragdguldet
Inför bragguldsutdelningen i morgon börjar samma gamla kråkor kraxa.
Bragdguldet har spelat ut sin roll menar man, det är inte längre viktigt, det är inte längre värt någonting. Jerringpriset (eller något annat av alla som finns) är det riktiga priset, bragdguldet är ett skämt. Men lik förbannat är det alltid kring bragdguldet det blir diskussion varje år. Lik förbannat är det bragdstämpel på stora idrottsinsatser under året, och första frågan (nåja, andra efter ”hur känns det”) till en idrottare som tagit guld brukar vara om de nu tror att de har en chans på bragdguldet.
Svenska dagbladets bragdmedalj är den mest prestigefyllda utmärkelse en idrottare kan få i Sverige. Så är det, så har det (nästan) alltid varit, så kommer det att vara ett bra tag till.
Andra kråkor kraxar om vem som ska få det och vem som inte ska få det. Det brukar vara samma människor som, i och med att Ingemar Johansson inte fick utmärkelsen för sin vm-titel i tungvikt 1959 (den gick istället till fotbollsspelaren Agne Simonsson), menar att bragdguldet inte har något värde idag. Anledningen att Johansson inte fick medaljen var för att den då endast utdelades till amatörer. Idag är det helt otänkbart, och Johanssons bragd är onekligen en av de största i den svenska idrottshistorien, men man kan ju känna att det är dags att släppa den oförrätten idag.
Dessa kråkors huvudpoäng brukar vara att endast de största sporterna ska kunna få priset. Deras kandidater kommer alltid från fotboll, hockey, tennis eller boxning i fallet Johansson. Dessutom är det bara män som ska få priset. Att Zlatan Ibrahimovic förtjänar en utmärkelse kan vi alla vara överens om, han är utan tvekan Sveriges största idrottare idag, i den betydelsen att han betyder mest, får mest uppmärksamhet, och är störst i den största sporten. Betyder det att han ska få bragdguldet? Självklart inte.
Bragdguldet är tack och lov ett pris som tar hänsyn till andra sporter än bara de mest spridda och kända. Vissa sporter går före andra, så är det förstås. Därför fick Lars Frölander guldet 2000 när det fanns tre andra olympiska guldmedaljörer att tillgå, men simning trumfar brottning och skytte. Att ta VM- eller OS-guld i en stor sport slår högre än att göra det i en liten. Men att vara riktigt bra i en stor sport utan att vinna något särskilt under året slår inte olympiska guldmedaljörer. Ibra kan säkert få medaljen något år då det är mindre konkurrens, men inte i år.
För att få bragdguldet ska man ha vunnit något, man ska ha vunnit det största som går att vinna inom den sport man sysslar med. I år finns det sådana kandidater främst från vinter-OS i Vancouver. Charlotte Kalla, Björn Ferry och Marcus Hellner tog alla individuella OS-guld. Av dessa är Ferry äldst, och minst trolig att upprepa bedriften, vilket brukar räknas in i kalkylen. Å andra sidan gick priset förra året till en skidskytt, Helena Jonsson, numera Ekholm. Kalla är mest populär, men Hellner tog två OS-guld i och med stafetten.
Nja, min röst ligger nog ändå på lag Anette Norberg i curling. De lyckades upprepa guldbedriften från förra OS och därmed är Anette den största individuella (om man räknar curling som en individuell sport, vilket jag gör) idrottaren som ännu inte har fått priset, och det är inte alls säkert att hon kan upprepa de framgångar hon har haft hittills i och med att hon nu byter laguppställning. De här fyra är de enda som borde vara aktuella för priset, men vi får se i morgon om bragdjuryn tycker likadant som jag.
Kråkorna kommer nog att kraxa ändå.
Bragdguldet har spelat ut sin roll menar man, det är inte längre viktigt, det är inte längre värt någonting. Jerringpriset (eller något annat av alla som finns) är det riktiga priset, bragdguldet är ett skämt. Men lik förbannat är det alltid kring bragdguldet det blir diskussion varje år. Lik förbannat är det bragdstämpel på stora idrottsinsatser under året, och första frågan (nåja, andra efter ”hur känns det”) till en idrottare som tagit guld brukar vara om de nu tror att de har en chans på bragdguldet.
Svenska dagbladets bragdmedalj är den mest prestigefyllda utmärkelse en idrottare kan få i Sverige. Så är det, så har det (nästan) alltid varit, så kommer det att vara ett bra tag till.
Andra kråkor kraxar om vem som ska få det och vem som inte ska få det. Det brukar vara samma människor som, i och med att Ingemar Johansson inte fick utmärkelsen för sin vm-titel i tungvikt 1959 (den gick istället till fotbollsspelaren Agne Simonsson), menar att bragdguldet inte har något värde idag. Anledningen att Johansson inte fick medaljen var för att den då endast utdelades till amatörer. Idag är det helt otänkbart, och Johanssons bragd är onekligen en av de största i den svenska idrottshistorien, men man kan ju känna att det är dags att släppa den oförrätten idag.
Dessa kråkors huvudpoäng brukar vara att endast de största sporterna ska kunna få priset. Deras kandidater kommer alltid från fotboll, hockey, tennis eller boxning i fallet Johansson. Dessutom är det bara män som ska få priset. Att Zlatan Ibrahimovic förtjänar en utmärkelse kan vi alla vara överens om, han är utan tvekan Sveriges största idrottare idag, i den betydelsen att han betyder mest, får mest uppmärksamhet, och är störst i den största sporten. Betyder det att han ska få bragdguldet? Självklart inte.
Bragdguldet är tack och lov ett pris som tar hänsyn till andra sporter än bara de mest spridda och kända. Vissa sporter går före andra, så är det förstås. Därför fick Lars Frölander guldet 2000 när det fanns tre andra olympiska guldmedaljörer att tillgå, men simning trumfar brottning och skytte. Att ta VM- eller OS-guld i en stor sport slår högre än att göra det i en liten. Men att vara riktigt bra i en stor sport utan att vinna något särskilt under året slår inte olympiska guldmedaljörer. Ibra kan säkert få medaljen något år då det är mindre konkurrens, men inte i år.
För att få bragdguldet ska man ha vunnit något, man ska ha vunnit det största som går att vinna inom den sport man sysslar med. I år finns det sådana kandidater främst från vinter-OS i Vancouver. Charlotte Kalla, Björn Ferry och Marcus Hellner tog alla individuella OS-guld. Av dessa är Ferry äldst, och minst trolig att upprepa bedriften, vilket brukar räknas in i kalkylen. Å andra sidan gick priset förra året till en skidskytt, Helena Jonsson, numera Ekholm. Kalla är mest populär, men Hellner tog två OS-guld i och med stafetten.
Nja, min röst ligger nog ändå på lag Anette Norberg i curling. De lyckades upprepa guldbedriften från förra OS och därmed är Anette den största individuella (om man räknar curling som en individuell sport, vilket jag gör) idrottaren som ännu inte har fått priset, och det är inte alls säkert att hon kan upprepa de framgångar hon har haft hittills i och med att hon nu byter laguppställning. De här fyra är de enda som borde vara aktuella för priset, men vi får se i morgon om bragdjuryn tycker likadant som jag.
Kråkorna kommer nog att kraxa ändå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
