Jag har sett på oscarsgalan tjugoen år i rad, och aldrig har jag varit så irriterad som jag var igår kväll. Själva galan var ganska beige, Anne Hathaway klarade sig bra som värd, James Franco gjorde det inte. Tacktalen var som de brukar vara, galan hade mindre humor än vanligt, men inget som störde.
Det som gjorde mig så oerhört frustrerad var Filip och Fredriks inblandning. Jag förstår hur nian tänker. Filip och Fredrik kan leda ett studiosamtal med småprat, och så länge det handlade om röda mattan och kommentarer mellan klippen gick det att leva med. Men när galan började fortsatte F&F att prata, och slutade aldrig. De snackade medan pristagare höll tacktal, medan presentatörer drog skämt och medan filmklipp visades. Till slut skrek jag i frustration åt tv:n.
Det finns luckor i en oscarssändning där man mycket väl kan lägga in kommentarer. Reklamavbrotten förstås, och även pausen som kommer mellan att vinnarnamnet läses upp och tacktalet börjar. Där kan man fylla i luckor, i övrigt ska man hålla käft. Om kommentarerna sedan hade varit initierade och värdefulla för tittaren skulle man kunna ha översikt med dem, men så var självklart inte heller fallet.
F&F är inga filmexperter, vilket de själva var noga med att påpeka under galan, men man kan som tittare i alla fall kräva att de gör sin research. Att ha ett hum om alla kategorier, vilka filmer som är nominerade och vilka som är favoriter. De hade koll på The Social Network och The King’s Speech och att de var huvudkombatanter. De visste vilka som var favoriter i skådespelarkategorierna. Sen tog det stopp. När kortfilmskategorierna skulle delas ut fnös de till och med åt hur oviktigt det här var i jämförelse med de tyngsta kategorierna, trots att det hade tagit en timmes research att ta reda på det viktigaste för de minsta kategorierna. Inceptions priser kallades för lurkiga, trots att filmen vunnit bland annat bästa foto, en av de mest prestigefyllda priserna under hela galan.
Under hela kvällen envisades F&F med att Inception hade fått en oscar mer än vad som faktiskt var fallet. Inget allvarligt fel, men också något som är enkelt att undvika genom att skriva upp vilka filmer som vinner priser. Vanligt studiovärdsarbete alltså, vilket är enkelt om man tar sitt jobb på allvar. Och visst kan man uttrycka personliga åsikter under galan, men att ropa yess när Aaron Sorkin vinner manuspriset för att man vet vem det är, då börjar det bli parodiskt.
Mer allvarligt blir det när man kommer in på smygrasistiska kommentarer, som att mannen med lite mörkare hud i samlingen av oscarsvinnare för teknologiska priser, var inhyrd hjälparbetare från Indien. En exotisering av latinamerikanska skådespelare hanns med också. De menade vidare, genom att referera till vad ”många folk tycker”, att Kathryn Bigelow borde lämna tillbaka sin oscar för bästa regi till James Cameron. Hon är kvinna och fick förstås priset på grund av kvotering och för att hon har varit tillsammans med Cameron, något de var noggranna med att påpeka. Jag raljerar, men det var verkligen känslan som kom fram när de förminskade Bigelow. De buntade också ihop värdparet Franco och Hathaway till en enhet och dömde dem utifrån Francos beteende. Att låta Hathaway, som gjorde ett fullt godkänt arbete, stå för sig själv går naturligtvis inte för sig. Att de sedan kallar Justin Timberlake för en mediehora är för ironiskt träffsäkert för att ens ta på allvar. Snacka om brist på självinsikt.
Nu gäller det bara att skaka av sig frustrationen över den här kvällen och rikta uppmärksamheten framåt istället. Man får bara hoppas att nian tar sitt förnuft till fånga till nästa år, stoppar F&F i en garderob någonstans, men med tanke på koncernens övriga svenska produktioner känns väl det som en önskedröm. Hur gick det då med tippningen på galan? Tio rätt av tjugofyra, klart underkänt, men ändå vida mycket bättre än F&Fs katastrofinsats.
måndag 28 februari 2011
lördag 26 februari 2011
2010
Nu är det alldeles snart dags för oscarsgala, och i linje med mina tidigare uppräkningar av favoritfilmer av de nominerade för respektive år, följer här en topplista med de filmer jag har hunnit se inför denna gala. Generellt kan man säga att det har varit ett år av många fyror, men ingen femma. I stort en hög nivå på många filmer, men ännu ingen fullträff. I skrivande stund saknas fortfarande Toy story 3 som ska ses under galakvällen. I vanlig ordning är det de utländska filmerna som bortprioriterats, trots att många av dem brukar platsa på en sådan här lista. Bristen på tid gör dock att man får fokusera på filmer med många nomineringar. Biutiful är den enda film med mer än en nominering som jag inte hinner se innan galan, så viss tyngd har ändå min uppställning.
10. The Social Network
En fascinerande detalj är att de två huvudkonkurrenterna om priserna, Social Network och King’s Speech båda handlar om kommunikativa revolutioner. Radion som megafon och nätet och sociala mediers genomslag. SN är bra, den är välgjord och gediget skriven och jag fick lust att se den igen när jag hade tagit mig igenom den första gången. Jag tror också att den vinner de tyngsta priserna, film, regi och manus. Välförtjänt? Nja, men en bra film är det ändå.
9. Inception
Apropå ny teknik så får väl Inception också läggas under den rubriken. Oerhört snygg film, som ändå bollar de olika nivåerna på ett bra sätt, så att man hänger med i historien. Ellen Paige är ju alltid bra, det är kul att hon får roller i större filmer och det ska bli spännande att följa henne i fortsättningen. Att Inception inte blivit nominerad för bästa klipp känns mycket underligt, men jag tror att den sveper hem de tekniska priserna och kommer hem med fyra statyetter.
8. Animal Kingdom
Den australiensiska gangsterrullen som fått en del välförtjänt uppmärksamhet utanför de oceanska gränserna. Jackie Weaver står för oscarsnomineringen, och hon gör en bra roll, men ska nog mest vara glad att hon har blivit nominerad. Själva filmen skapar en stadig nerv utan att bli överdriven. Tvärtom är det just det vardagliga i brottsligheten som gör den dramatisk.
7. 127 timmar
Genom en fenomenal insats av James Franco och ett snyggt filmarbete av Danny Boyle blir den här machohistorien faktiskt sevärd och i närheten av poetisk. Styrkan ligger i de små vardagliga detaljerna som skildras långsamt och med omsorg. Det är snyggt att lyckas bygga en dramatisk film utifrån vad som i förlängningen egentligen bara cirkulerar kring en enda scen.
6. The King’s speech
Jag är ju svag för både Colin Firth och Geoffrey Rush, så det här är ju godis för själen. Just så känns filmen, som en godispåse. Söt, välsmakande och lite kvalmig mot slutet. Några av scenerna med Firth och Rush är helt fantastiska och självklart kommer Firth att få bästa huvudroll, välförtjänt dels för den här rollen, dels för förra årets ännu bättre prestation i A Single man.
5. True grit
Bröderna Coen i en film som jag hade hört inte skulle vara så Coensk. Men det var den ju, i alla fall i form av karikerade karaktärer, ödesmättad biblisk stämning och en besk, underfundig humor. Kombinera det med suveränt skådespel från Bridges, faktiskt Damon och framförallt Hailee Steinfeld som jag för mitt liv inte kan förstå inte befinner sig i kategorin huvudroll för nomineringarna. Det är ju hon som har huvudrollen, mer än Bridges. Nåja, som biroll har hon faktiskt en chans att få statyetten. En oerhört snygg och välspelad film.
4. The Fighter
Känns nog som årets överraskning. Jag hade inga större förväntningar på filmen, förutom att underbara Melissa Leo (Kay Howard i Homicide bland annat) spelar en biroll. Hon är lysande, Amy Adams gör ett gediget jobb, Mark Wahlberg är den han är (det verkar inte som att han kan vara någon annan), men givetvis är det Christian Bale som stjäl rampljuset. Det var länge sedan jag såg en sådan övertygande manlig biroll.
3. Les Illusionistes
Något så ovanligt som en animerad film med (Spoiler alert!) ett rätt olyckligt slut. Olyckligt är kanske fel ord, men definitivt ett slut i moll. Med manus av Tati ser man hans Hulot i huvudpersonen, men jag har svårt att se hur den skulle fungera bra som spelfilm. I animationen har man större möjlighet att fokusera på detaljer, kaniner och snygga trollkonster. Poetiskt och vemodigt.
2. Winters bone
Fullkomligt kritikeravgudad, och när jag såg den hade jag också enorma förväntningar. Därför blev jag kanske lite besviken, men en riktigt bra film är det. Dessutom är det en av filmerna som jag kommer på mig själv att återvända till i tankarna av de jag har sett inför galan. Riktigt bra skådespelarinsatser, rent Coenska dramatiska scener, karaktärer som får vara fula och slåss (även, eller kanske framförallt, kvinnor) och en kvardröjande känsla av att man har fått kliva in i en annan värld.
1. Black Swan
Natalie Portman gör en fantastisk insats, och filmer är snygg, läskig och riktigt dramatisk. Det är skickligt av Aronofsky att få till en sådan stämning i en film om rivaliserande ballerinor. Psykologiskt, stilfullt och alltigenom lyckad.
10. The Social Network
En fascinerande detalj är att de två huvudkonkurrenterna om priserna, Social Network och King’s Speech båda handlar om kommunikativa revolutioner. Radion som megafon och nätet och sociala mediers genomslag. SN är bra, den är välgjord och gediget skriven och jag fick lust att se den igen när jag hade tagit mig igenom den första gången. Jag tror också att den vinner de tyngsta priserna, film, regi och manus. Välförtjänt? Nja, men en bra film är det ändå.
9. Inception
Apropå ny teknik så får väl Inception också läggas under den rubriken. Oerhört snygg film, som ändå bollar de olika nivåerna på ett bra sätt, så att man hänger med i historien. Ellen Paige är ju alltid bra, det är kul att hon får roller i större filmer och det ska bli spännande att följa henne i fortsättningen. Att Inception inte blivit nominerad för bästa klipp känns mycket underligt, men jag tror att den sveper hem de tekniska priserna och kommer hem med fyra statyetter.
8. Animal Kingdom
Den australiensiska gangsterrullen som fått en del välförtjänt uppmärksamhet utanför de oceanska gränserna. Jackie Weaver står för oscarsnomineringen, och hon gör en bra roll, men ska nog mest vara glad att hon har blivit nominerad. Själva filmen skapar en stadig nerv utan att bli överdriven. Tvärtom är det just det vardagliga i brottsligheten som gör den dramatisk.
7. 127 timmar
Genom en fenomenal insats av James Franco och ett snyggt filmarbete av Danny Boyle blir den här machohistorien faktiskt sevärd och i närheten av poetisk. Styrkan ligger i de små vardagliga detaljerna som skildras långsamt och med omsorg. Det är snyggt att lyckas bygga en dramatisk film utifrån vad som i förlängningen egentligen bara cirkulerar kring en enda scen.
6. The King’s speech
Jag är ju svag för både Colin Firth och Geoffrey Rush, så det här är ju godis för själen. Just så känns filmen, som en godispåse. Söt, välsmakande och lite kvalmig mot slutet. Några av scenerna med Firth och Rush är helt fantastiska och självklart kommer Firth att få bästa huvudroll, välförtjänt dels för den här rollen, dels för förra årets ännu bättre prestation i A Single man.
5. True grit
Bröderna Coen i en film som jag hade hört inte skulle vara så Coensk. Men det var den ju, i alla fall i form av karikerade karaktärer, ödesmättad biblisk stämning och en besk, underfundig humor. Kombinera det med suveränt skådespel från Bridges, faktiskt Damon och framförallt Hailee Steinfeld som jag för mitt liv inte kan förstå inte befinner sig i kategorin huvudroll för nomineringarna. Det är ju hon som har huvudrollen, mer än Bridges. Nåja, som biroll har hon faktiskt en chans att få statyetten. En oerhört snygg och välspelad film.
4. The Fighter
Känns nog som årets överraskning. Jag hade inga större förväntningar på filmen, förutom att underbara Melissa Leo (Kay Howard i Homicide bland annat) spelar en biroll. Hon är lysande, Amy Adams gör ett gediget jobb, Mark Wahlberg är den han är (det verkar inte som att han kan vara någon annan), men givetvis är det Christian Bale som stjäl rampljuset. Det var länge sedan jag såg en sådan övertygande manlig biroll.
3. Les Illusionistes
Något så ovanligt som en animerad film med (Spoiler alert!) ett rätt olyckligt slut. Olyckligt är kanske fel ord, men definitivt ett slut i moll. Med manus av Tati ser man hans Hulot i huvudpersonen, men jag har svårt att se hur den skulle fungera bra som spelfilm. I animationen har man större möjlighet att fokusera på detaljer, kaniner och snygga trollkonster. Poetiskt och vemodigt.
2. Winters bone
Fullkomligt kritikeravgudad, och när jag såg den hade jag också enorma förväntningar. Därför blev jag kanske lite besviken, men en riktigt bra film är det. Dessutom är det en av filmerna som jag kommer på mig själv att återvända till i tankarna av de jag har sett inför galan. Riktigt bra skådespelarinsatser, rent Coenska dramatiska scener, karaktärer som får vara fula och slåss (även, eller kanske framförallt, kvinnor) och en kvardröjande känsla av att man har fått kliva in i en annan värld.
1. Black Swan
Natalie Portman gör en fantastisk insats, och filmer är snygg, läskig och riktigt dramatisk. Det är skickligt av Aronofsky att få till en sådan stämning i en film om rivaliserande ballerinor. Psykologiskt, stilfullt och alltigenom lyckad.
fredag 25 februari 2011
Jämställdhet för medalj?
Sverige har under 00-talet tagit Junior-VM-guld i handboll, silver i basket och mängder med Junior-VM-medaljer inom längdskidor och alpint. Dessutom har vi nu en juniorvärldsrekordinnehavare i stavhopp, Angelica Bengtsson. Gemensamt för nästan alla medaljer är att det är damidrottare som står för framgångarna. Framtiden för svensk idrott, i alla fall de närmsta tjugo åren och i alla fall om man ska prata framgångar i internationella mästerskap, ligger i händerna på damidrottare. Om Finland vill komma upp i de nivåer som Sverige har och kommer att ha, måste man satsa mer målmedvetet på damidrott.
Världen är ojämställd. Kvinnor har sämre ekonomi, mindre fritid och sämre förutsättningar för att idrotta var man än vänder sig. De länder som historiskt sett har haft minst skillnader i satsningar av resurser mellan könen är också de som är mest framgångsrika på idrottsarenan. Gamla kommuniststater satsade stora pengar på idrott eftersom man såg statusen i en idrottande och samlad befolkning och ett stort antal medaljer. Konkurrensen var mindre på damsidan, så det var där man såg tydligast resultat. Fortfarande är det så att resurser satsade på damidrott kommer att ge större resultat sett till antalet medaljer. Som självändamål är det ett svagt argument för att satsa pengar på idrott, men om man ser det som en spillover-effekt av ett jämställt samhälle, eller ett sätt att påverka samhället till att bli mer jämställt, är fler medaljer kanske eftersträvansvärt. Om fler medaljer motiverar satsningar på en jämställd idrott är det något jag till fullo ställer mig bakom.
Svensk idrott är fortfarande ojämställd. Det satsas mer pengar på herridrott, unga pojkar uppmuntras mer att idrotta, de har större möjligheter att idrotta högre upp i åldrarna och uppmuntras även att satsa på en idrottskarriär i högre grad än unga flickor. Skillnaderna i Sverige är dock mindre än i de flesta andra länder, och mycket har hänt de senaste trettio åren. Genom att bilden av vad en idrottare är håller på att förändras, ser man tydliga resultat på idrottsarenan. De svenska idrottsdamerna var inte en del av de enorma framgångarna i början av seklet, utan började plocka medaljer under efterkrigstiden. Idag tas de flesta medaljerna av kvinnor, och återväxten ser i de flesta idrotter mycket bättre ut på damsidan.
Det är ingen tillfällighet att de svenska damerna har vänt på steken i finnkampen. Efter fjorton raka förluster vände man och har nu vunnit tio raka. Förklaringen ligger i att det är lättare att vara idrottande kvinna i Sverige idag. Särskilt tydligt blir det när man ser att det är i kraftgrenarna som Sverige har sprungit ifrån. Stereotypen är att en kvinna inte ska syssla med sport, och att hon i så fall bara får syssla med estetiskt tilltalande sporter, och att hon då dessutom ska se estetiskt tilltalande ut. Den lever kvar också i Sverige, men börjar mattas av. Det är lättare att få unga talanger att satsa på fysiska kontaktsporter som fotboll, boxning och brottning, tre sporter där Sverige idag tillhör världseliten på damsidan. Därför får vi också fram fler talanger inom kastgrenarna, undantaget spjut förstås, men det är en helt annan femma.
Självklart kommer Sverige att producera elitidrottare som har framgångar även på herrsidan i framtiden, men majoriteten av de medaljer vi kommer att plocka i en internationell konkurrens kommer att komma från damerna. Ju mer jämställt samhället blir, desto bättre är det för synen på damidrottaren. Av jämställdhet kommer idrottsliga framgångar och olympiska medaljer. Kanske en ursäkt för inskränkta chauvinister att för en gångs skull göra en insats för jämställdhet och medborgarnas individuella frihet?
Världen är ojämställd. Kvinnor har sämre ekonomi, mindre fritid och sämre förutsättningar för att idrotta var man än vänder sig. De länder som historiskt sett har haft minst skillnader i satsningar av resurser mellan könen är också de som är mest framgångsrika på idrottsarenan. Gamla kommuniststater satsade stora pengar på idrott eftersom man såg statusen i en idrottande och samlad befolkning och ett stort antal medaljer. Konkurrensen var mindre på damsidan, så det var där man såg tydligast resultat. Fortfarande är det så att resurser satsade på damidrott kommer att ge större resultat sett till antalet medaljer. Som självändamål är det ett svagt argument för att satsa pengar på idrott, men om man ser det som en spillover-effekt av ett jämställt samhälle, eller ett sätt att påverka samhället till att bli mer jämställt, är fler medaljer kanske eftersträvansvärt. Om fler medaljer motiverar satsningar på en jämställd idrott är det något jag till fullo ställer mig bakom.
Svensk idrott är fortfarande ojämställd. Det satsas mer pengar på herridrott, unga pojkar uppmuntras mer att idrotta, de har större möjligheter att idrotta högre upp i åldrarna och uppmuntras även att satsa på en idrottskarriär i högre grad än unga flickor. Skillnaderna i Sverige är dock mindre än i de flesta andra länder, och mycket har hänt de senaste trettio åren. Genom att bilden av vad en idrottare är håller på att förändras, ser man tydliga resultat på idrottsarenan. De svenska idrottsdamerna var inte en del av de enorma framgångarna i början av seklet, utan började plocka medaljer under efterkrigstiden. Idag tas de flesta medaljerna av kvinnor, och återväxten ser i de flesta idrotter mycket bättre ut på damsidan.
Det är ingen tillfällighet att de svenska damerna har vänt på steken i finnkampen. Efter fjorton raka förluster vände man och har nu vunnit tio raka. Förklaringen ligger i att det är lättare att vara idrottande kvinna i Sverige idag. Särskilt tydligt blir det när man ser att det är i kraftgrenarna som Sverige har sprungit ifrån. Stereotypen är att en kvinna inte ska syssla med sport, och att hon i så fall bara får syssla med estetiskt tilltalande sporter, och att hon då dessutom ska se estetiskt tilltalande ut. Den lever kvar också i Sverige, men börjar mattas av. Det är lättare att få unga talanger att satsa på fysiska kontaktsporter som fotboll, boxning och brottning, tre sporter där Sverige idag tillhör världseliten på damsidan. Därför får vi också fram fler talanger inom kastgrenarna, undantaget spjut förstås, men det är en helt annan femma.
Självklart kommer Sverige att producera elitidrottare som har framgångar även på herrsidan i framtiden, men majoriteten av de medaljer vi kommer att plocka i en internationell konkurrens kommer att komma från damerna. Ju mer jämställt samhället blir, desto bättre är det för synen på damidrottaren. Av jämställdhet kommer idrottsliga framgångar och olympiska medaljer. Kanske en ursäkt för inskränkta chauvinister att för en gångs skull göra en insats för jämställdhet och medborgarnas individuella frihet?
torsdag 24 februari 2011
Den ärlige svensken och den fuskande andre
Nu när längdskid-VM går igång och det snart är oscarsgala är det väl dags att sparka igång bloggen igen. Jag inleder med att lägga upp ett par artiklar jag har skrivt med Huvudstadsbladet i Helsingfors i åtanke. De är kanske lite långa, men med tanke på hur glest det har varit mellan inläggen den senaste tiden gör det kanske inget.
Attityden till den svenske idrottaren genomgick en transformation i mitten på 1900-talet. Efter de enorma framgångarna i framförallt sommar-OS som höll i sig över 1948 och 1952 års spel, dök plötsligt antalet medaljer till att hamna någonstans mellan fem och tio per spel.
Från att ha lyft fram vinst och seger som något typiskt svenskt under första hälften av seklet, starkt kopplat till en nationalistisk tanke, tvingades man ändra den självbilden. Istället trädde bilden fram av en tappert kämpande svensk idrottare som i strid med giganter ofta förlorade, men i alla fall kämpade ärligt. Sportsmannaanda och fair play blev svenska kärnvärden, och fjärdeplatsen blev den lott som svensken fick vänja sig vid. Du får gärna komma sist, så länge du gör det ärligt. Underförstått i den logiken ligger förstås tanken om att alla andra fuskar, eller har orättvisa fördelar.
På samma sätt som det sägs att ”osvensk” har en positiv klang eftersom det innebär uppsluppen, varm och känslostyrd, så är det något som står i motsats till förnuft och intelligens, egenskaper som väldigt starkt kopplas till den svenska självbilden. Man skapar ett förnuftigt ”vi” som skiljs från ett känslostyrt ”de”, där man lägger en förment positiv klang i bilden av de andra. En exotisering menad att skilja ”oss” från ”dem” intelligenssmässigt. ”De” är bättre än oss, men ”vi” är ärliga. ”De” vill vinna till varje pris medan ”vi” tror på fair play. På så sätt skapar man bilden av en ärlig förlorare som baseras på förnuft och intellekt snarare än kropp och fysisk förmåga.
När Ludmila Engquist blev svensk medborgare före OS i Atlanta 1996 var det inte många svenskar som visste vem hon var, trots att hon under många år varit den bästa häcklöparen i världen, på damsidan. Hon hade en dopningsavstängning bakom sig, något man i Sverige ryckte på axlarna åt och avfärdade som ännu en av öststatsblockets fuskare. När hon sedan blev svensk medborgare skedde en drastisk förändring i representationen av henne i media. Engquist (ett svenskklingande namn hon fått av att ha gift sig med tränaren Johan Engquist) målade fingernaglarna gulblå, hade gulblå hårband och pratade knagglig svenska i intervjuer. Den medvetna satsningen på att försvenska henne, kombinerat med framgångarna i och med OS- och VM-guld i en sprintgren, något Sverige aldrig lyckats med tidigare, gjorde att hon beskrevs som svensk i media. Hennes dopningsavstängning förklarades med att hennes tidigare tränare hade lurat henne, vilket han också medgav. Här fick man en ondskefull utländsk man att lägga skulden på, praktiskt. All skuld tvättades av Engquist med en gulblå trasa, hon blev Ludmila med hela svenska folket och hyllades unisont. Det gjordes till och med parodier på henne, med glimten i ögat, det säkraste sättet att veta att någon tagits till folkets hjärta. 1999 tog Engquist VM-brons mitt under pågående cellgiftsbehandling och spädde på bilden av henne som en hårt kämpande idrottare som mot alla odds kämpar sig till en framgång.
Efter avslutad häckkarriär beslöt Engquist sig för att satsa på bobåkning. Med sin sprinterkraft skulle en bob kunna få bra fart. Problemet var att Engquist inte längre hade samma fart, och snart kom det fram att hon hade fastnat i ett dopningstest. Det tog inte lång tid från att den bomben smällde till att Engquist återigen var den där fuskande ryskan i allas ögon. Till varje pris måsta man skilja henne från den svenska fanan, så att den inte fläckades ned av hennes fuskande. Som tur var kunde man skylla på att hon inte var riktig svensk, inte egentligen. Hennes man skilde sig från henne, olika medier tävlade i att fördöma hennes agerande, och starka tvivel växte fram om huruvida hennes första dopningsavstängning verkligen hade varit det misstag vi alla hade fått lära oss. Nu var hon ju ryska. Självklart var hon dopad då. Engquist gjorde resan från att ha varit i periferin utifrån det svenska centrat, till att bli upptagen och omfamnad i det svenska ”vi”et, till att återigen bli utslungad till ”de andra”. En resa som framförallt visar på styrkan i de föreställningar som finns om svenskhet i Sverige, och de egenskaper som förknippas med den införlivningen.
Genom historien har det funnits en fascination hos svenska tv-tittare över finska skidåkare. Namn som Hakkulinen, Matikainen, Mäntyranta, Mieto, Hämäläinen och sedan Kirvisniemi, Myllylää och Varis skickade speciella rysningar längs svenska ryggrader. Trots att vi har varit konkurrenter har vi varit goda konkurrenter, och när svenska skidåkare inte har haft möjlighet att konkurrera hoppades man på de finska istället. I ett svenskt ”vi” räknades den finska identiteten in. Likheten i skildringen av den norrländske och den finske skidåkaren är slående. Tyst och urstarkt kämpande, egensinnig, tjurskallig och ändå ödmjuk. Klassiska svenska skidåkare som Sixten Jernberg, Assar Rönnlund och även Toini Gustafsson cementerade bilden. Thomas Wassberg kanske mer än någon annan symboliserar vår bild av den norrländske skidåkaren eftersom han ställdes i kontrast till den moderne perfektionisten Gunde Svan. Trots att Svan nådde större framgångar var han inte lika folkkär under sin karriär som den sure, buttre och tväre Wassberg. Folkets kärlek var förbehållet skidåkare av norrländsk tvärsnitt, och om inte svenskar fanns att tillgå fick det bli finnar istället.
Det är i bakgrund av detta man ska förstå hur fundamentalt omvälvande det var för svenska åskådare med dopningsskandalen i Lahti 2001. Vi gladdes inledningsvis åt de stora framgångarna, vilket gjorde chocken ännu större när allt avslöjades. Helt plötsligt var den finländske skidåkaren som vi hade anammat som nästan vår egen, en fuskare. Och det var inte bara en enskild individ, det var hela laget. Snabbt var man tvungen att sortera bort Finland och finnar från ”oss”, särskilja den svenske idrottaren från den finske och trycka ännu hårdare på vikten av ärlighet och rent spel. Den svenska självbilden fick inte fläckas av misstankar, då skulle bilden av det förnuftsstyrda och intelligenta idrottarkollektivet gå om intet. Därför blev reaktionen från svenska ledare, idrottare och journalister så hård, och domen över de finska skidåkarna likaså.
Det är först idag, med en ny generation av skidåkare som inte var med vid Lahti, med en Lahtenmääki, en Heikkinen, en Niskanen och en Jauhojärvi som svenska åskådare har kunnat uttrycka sympati för finska skidåkare igen. Eftersom inga andra dopningsfall har dykt upp kan man sortera in det som hände i Lahti under rubriken ”tillfälligheter”. Distansen tidsmässigt till den svenska självbilden är nu så stor att man återigen kan ta till sig finska skidåkare utan att riskera att smutsa ner den svenska vapenskölden. Den nya generationen svenska skidåkare, med Kalla, Haag och Hellner i spetsen har nått stora framgångar. Men även om de inte hade lyckats med det hade det inte varit några problem så länge de inte fuskar. Istället riktas den självgoda fuskpinnen mot öststaterna. De fuskar, vi är rena.
Dopning är ett otyg som inte hör hemma i sport med tävlan på lika villkor. Men när definitionen av ärlighet kopplas till en nationell tanke för att skapa ett ärligt ”oss” och ett fuskande ”dem” bör man se upp. Exemplen med Ludmila Engquist eller med Lahti visar hur snabbt gränserna kan dras om. Man måste fundera vilka värderingar som ska få plats i begreppet svenskhet. Faran blir annars att man utesluter det känslostyrda ”osvenska” och blir kvar med ett förnufsstyrt och fläckfritt ingenting.
Attityden till den svenske idrottaren genomgick en transformation i mitten på 1900-talet. Efter de enorma framgångarna i framförallt sommar-OS som höll i sig över 1948 och 1952 års spel, dök plötsligt antalet medaljer till att hamna någonstans mellan fem och tio per spel.
Från att ha lyft fram vinst och seger som något typiskt svenskt under första hälften av seklet, starkt kopplat till en nationalistisk tanke, tvingades man ändra den självbilden. Istället trädde bilden fram av en tappert kämpande svensk idrottare som i strid med giganter ofta förlorade, men i alla fall kämpade ärligt. Sportsmannaanda och fair play blev svenska kärnvärden, och fjärdeplatsen blev den lott som svensken fick vänja sig vid. Du får gärna komma sist, så länge du gör det ärligt. Underförstått i den logiken ligger förstås tanken om att alla andra fuskar, eller har orättvisa fördelar.
På samma sätt som det sägs att ”osvensk” har en positiv klang eftersom det innebär uppsluppen, varm och känslostyrd, så är det något som står i motsats till förnuft och intelligens, egenskaper som väldigt starkt kopplas till den svenska självbilden. Man skapar ett förnuftigt ”vi” som skiljs från ett känslostyrt ”de”, där man lägger en förment positiv klang i bilden av de andra. En exotisering menad att skilja ”oss” från ”dem” intelligenssmässigt. ”De” är bättre än oss, men ”vi” är ärliga. ”De” vill vinna till varje pris medan ”vi” tror på fair play. På så sätt skapar man bilden av en ärlig förlorare som baseras på förnuft och intellekt snarare än kropp och fysisk förmåga.
När Ludmila Engquist blev svensk medborgare före OS i Atlanta 1996 var det inte många svenskar som visste vem hon var, trots att hon under många år varit den bästa häcklöparen i världen, på damsidan. Hon hade en dopningsavstängning bakom sig, något man i Sverige ryckte på axlarna åt och avfärdade som ännu en av öststatsblockets fuskare. När hon sedan blev svensk medborgare skedde en drastisk förändring i representationen av henne i media. Engquist (ett svenskklingande namn hon fått av att ha gift sig med tränaren Johan Engquist) målade fingernaglarna gulblå, hade gulblå hårband och pratade knagglig svenska i intervjuer. Den medvetna satsningen på att försvenska henne, kombinerat med framgångarna i och med OS- och VM-guld i en sprintgren, något Sverige aldrig lyckats med tidigare, gjorde att hon beskrevs som svensk i media. Hennes dopningsavstängning förklarades med att hennes tidigare tränare hade lurat henne, vilket han också medgav. Här fick man en ondskefull utländsk man att lägga skulden på, praktiskt. All skuld tvättades av Engquist med en gulblå trasa, hon blev Ludmila med hela svenska folket och hyllades unisont. Det gjordes till och med parodier på henne, med glimten i ögat, det säkraste sättet att veta att någon tagits till folkets hjärta. 1999 tog Engquist VM-brons mitt under pågående cellgiftsbehandling och spädde på bilden av henne som en hårt kämpande idrottare som mot alla odds kämpar sig till en framgång.
Efter avslutad häckkarriär beslöt Engquist sig för att satsa på bobåkning. Med sin sprinterkraft skulle en bob kunna få bra fart. Problemet var att Engquist inte längre hade samma fart, och snart kom det fram att hon hade fastnat i ett dopningstest. Det tog inte lång tid från att den bomben smällde till att Engquist återigen var den där fuskande ryskan i allas ögon. Till varje pris måsta man skilja henne från den svenska fanan, så att den inte fläckades ned av hennes fuskande. Som tur var kunde man skylla på att hon inte var riktig svensk, inte egentligen. Hennes man skilde sig från henne, olika medier tävlade i att fördöma hennes agerande, och starka tvivel växte fram om huruvida hennes första dopningsavstängning verkligen hade varit det misstag vi alla hade fått lära oss. Nu var hon ju ryska. Självklart var hon dopad då. Engquist gjorde resan från att ha varit i periferin utifrån det svenska centrat, till att bli upptagen och omfamnad i det svenska ”vi”et, till att återigen bli utslungad till ”de andra”. En resa som framförallt visar på styrkan i de föreställningar som finns om svenskhet i Sverige, och de egenskaper som förknippas med den införlivningen.
Genom historien har det funnits en fascination hos svenska tv-tittare över finska skidåkare. Namn som Hakkulinen, Matikainen, Mäntyranta, Mieto, Hämäläinen och sedan Kirvisniemi, Myllylää och Varis skickade speciella rysningar längs svenska ryggrader. Trots att vi har varit konkurrenter har vi varit goda konkurrenter, och när svenska skidåkare inte har haft möjlighet att konkurrera hoppades man på de finska istället. I ett svenskt ”vi” räknades den finska identiteten in. Likheten i skildringen av den norrländske och den finske skidåkaren är slående. Tyst och urstarkt kämpande, egensinnig, tjurskallig och ändå ödmjuk. Klassiska svenska skidåkare som Sixten Jernberg, Assar Rönnlund och även Toini Gustafsson cementerade bilden. Thomas Wassberg kanske mer än någon annan symboliserar vår bild av den norrländske skidåkaren eftersom han ställdes i kontrast till den moderne perfektionisten Gunde Svan. Trots att Svan nådde större framgångar var han inte lika folkkär under sin karriär som den sure, buttre och tväre Wassberg. Folkets kärlek var förbehållet skidåkare av norrländsk tvärsnitt, och om inte svenskar fanns att tillgå fick det bli finnar istället.
Det är i bakgrund av detta man ska förstå hur fundamentalt omvälvande det var för svenska åskådare med dopningsskandalen i Lahti 2001. Vi gladdes inledningsvis åt de stora framgångarna, vilket gjorde chocken ännu större när allt avslöjades. Helt plötsligt var den finländske skidåkaren som vi hade anammat som nästan vår egen, en fuskare. Och det var inte bara en enskild individ, det var hela laget. Snabbt var man tvungen att sortera bort Finland och finnar från ”oss”, särskilja den svenske idrottaren från den finske och trycka ännu hårdare på vikten av ärlighet och rent spel. Den svenska självbilden fick inte fläckas av misstankar, då skulle bilden av det förnuftsstyrda och intelligenta idrottarkollektivet gå om intet. Därför blev reaktionen från svenska ledare, idrottare och journalister så hård, och domen över de finska skidåkarna likaså.
Det är först idag, med en ny generation av skidåkare som inte var med vid Lahti, med en Lahtenmääki, en Heikkinen, en Niskanen och en Jauhojärvi som svenska åskådare har kunnat uttrycka sympati för finska skidåkare igen. Eftersom inga andra dopningsfall har dykt upp kan man sortera in det som hände i Lahti under rubriken ”tillfälligheter”. Distansen tidsmässigt till den svenska självbilden är nu så stor att man återigen kan ta till sig finska skidåkare utan att riskera att smutsa ner den svenska vapenskölden. Den nya generationen svenska skidåkare, med Kalla, Haag och Hellner i spetsen har nått stora framgångar. Men även om de inte hade lyckats med det hade det inte varit några problem så länge de inte fuskar. Istället riktas den självgoda fuskpinnen mot öststaterna. De fuskar, vi är rena.
Dopning är ett otyg som inte hör hemma i sport med tävlan på lika villkor. Men när definitionen av ärlighet kopplas till en nationell tanke för att skapa ett ärligt ”oss” och ett fuskande ”dem” bör man se upp. Exemplen med Ludmila Engquist eller med Lahti visar hur snabbt gränserna kan dras om. Man måste fundera vilka värderingar som ska få plats i begreppet svenskhet. Faran blir annars att man utesluter det känslostyrda ”osvenska” och blir kvar med ett förnufsstyrt och fläckfritt ingenting.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
