Kye Allums har blivit världsnyhet. På sportnyheterna i tv och i sportbladen rapporteras det om collegebasketspelaren som spelar för anrika Georgetown University. Anledningen att man tar upp dambasket i världsmedia för en gångs skull? Att Allums är en man och ska spela i damlaget. Förtydligande, Allums är transsexuell man, alltså en man född i en kvinnas kropp, som redan spelar i laget och ska fortsätta göra så.
Laget och dess tränare ställer sig bakom Allums beslut att tala öppet om sin identitet, och han får spela med laget så länge han inte påbörjar någon testosteronbehandling eftersom det skulle klassas som doping. Det är ett starkt och modigt beslut av Allums att tala öppet om en, speciellt inom idrottskretsar, så ifrågasatt identitet.
Rapporteringen kryddas ibland av sensationslystnad om ”mannen som får spela med kvinnor” eller ”kvinnan som blev en man”. Det är lite väl mycket fokus på exakt när operationen ska ske, som om det skulle vara det definierande för transsexuell identitet. Men på det stora hela sköts det ändå ganska snyggt, till skillnad från kommentatorsfälten där fördomar och okunskap som vanlig svämmar över. SVTs sportnyttsändning påade inslaget med att referera till Allum som ”han” utan att antyda något annat. Reportaget var väl genomfört och fokuserade på huvudpoängerna, det är skönt att se.
När man läser om reaktionerna på historien verkar de flesta vara positiva, man skulle önska att Caster Semenya hade kunnat bemötas på samma sätt. I hennes fall var det inte ens en fråga om transsexualism, utan bara att hon inte såg ut som den stereotypa bilden av hur en kvinna som idrottar ska se ut. Min förhoppning är att Semenya orkar ta sig tillbaka till den stora scenen och sopa banan med konkurrenter och världsrekord, eftervärlden kommer att lyfta upp henne till den superstjärna hon har möjlighet att bli.
När det gäller Allum kan man förstås uttrycka förvåning över att det måste vara en så stor sak att han talar öppet om en vanligt förekommande identitet. Det man kan hoppas på är att han genom sitt modiga ställningstagande att gå ut i media med diskursen, gör det lättare för nästa person att ta det steget. Då kanske det inte behöver bli en sensation, utan bara något alldeles vanligt.
torsdag 18 november 2010
onsdag 17 november 2010
När konst när värk för konstnärsverk
Apropå det jag skrev om igår med representationer av manliga konstnärer på film så kom jag på en annan tanke. Vi fick på filmvetenskapen se på ”Triumf des willens” av Leni Riefenstahl, nazipropaganda från mitten av 30-talet som är berömd för det skickliga användandet av en kameras möjligheter på den tiden. Samma vecka såg jag och min sambo ett Kobra-avsnitt där man avhandlade Wagners musik och kopplingen till nazismen. Där diskuterade man livligt förhållandet mellan skapare och verk, hur det påverkar upplevelsen av kulturkonsumtionen. I avsnittet fick båda extremer komma till tals, de som menar att konstnären betyder allt, att man inte kan särskilja denna från verket, och de som menar att verket måste stå helt självständigt, utan att påverkas alls av vem som har åstadkommit det.
Liksom med så mycket annat ställer jag mig mellan två extremer, feg som jag är. Dock lite mer åt det sistnämnda. Jag kan dock inte gå så långt som att säga att det inte spelar någon roll vem personen är som har åstadkommit ett konstverk, men jag vet med mig att jag kan njuta av det ändå.
Därför skulle jag hypotetiskt sett kunna uppskatta Wagner och Riefenstahl och deras konstnärliga insatser. Nu var inte filmen speciellt intressant, mest nazister som skriker och marscherar, och Wagners musik är inte heller något som faller mig i smaken, men jag kan ändå beundra båda konstnärerna för deras talang och insats.
Anna Ternheim är moderat, utbrast en av mina vänner en dag. Vi är båda vänsterfeminister och jag delade hennes upprörda känslor över informationen, men hade sedan inga problem med att sätta på ”To be gone” eller ”Let it rain” och låta mig ryckas med i stort sett obehindrat. För henne var det svårt att lyssna på Ternheim igen efter att ha fått veta detta, för mig spelar det mindre roll. Samma sak gäller när konstnären i fråga har gjort grövre brott än att vara borgare, som Cornelis Wreeswijks hatbrott mot transvestiter eller Phil Spectors mördande. Jag avskyr vad de har gjort, men kan likväl rocka loss till ”Be my baby” eller Wreeswijks tolkning av ”Ingrid Dardels Polska”. Det påverkar mig i bilden av konstnären, vilket påverkar min syn på konstverken, men inte i så hög grad att jag slutar lyssna eller att jag inte längre kan njuta av det.
Har jag en gräns då, finns det situationer där jag helt slutar lyssna eller se på något som jag tycker är bra, på grund av konstnärens personlighet eller handlingar? Antagligen är det så, men jag kommer inte på något exempel på rak arm, och det finns gott om fullskaliga idioter bland världens kreativa människor. En trevlig person med åsikter som jag ser som rätta, som gör bra saker för samhället och verkar vara en alltigenom god människa utan att bli präktig eller skenhelig, kommer jag alltid att ha lättare för att uppskatta konstnärligt än en idiot, misogynist eller brottsling. Men man kan välja hur man tolkar verken, och man gör det för sin egen njutning. Vissa kan det inte, vissa vill det inte och det är för mig fullkomligt förståeligt.
Själv väljer jag att se dockan i ”Gainsbourg” som en kommentar om den manliga konstnärsmyten för att det passar in på min bild av hur filmen gör sig som bäst. Därför gillar jag ”Pianisten” trots att Polanski är en våldtäktsman, därför dansar jag till ”Gravel pit” trots att Wu Tang Clan och hela hiphopindustrin är misogyn, och därför är tolkningen av ”Shoreline” en av mina absoluta favoritlåtar. Trots att Anna Ternheim är en borgarbracka.
För övrigt var tonläget i rösten det enda som skiljde nazisternas tal från Jimmie Åkessons haranger om det vanliga folket, svenskheten (tyskheten för dem då) och kopplingen till naturen. Ännu ett bevis för det alla redan borde veta, att SD är nazister.
Liksom med så mycket annat ställer jag mig mellan två extremer, feg som jag är. Dock lite mer åt det sistnämnda. Jag kan dock inte gå så långt som att säga att det inte spelar någon roll vem personen är som har åstadkommit ett konstverk, men jag vet med mig att jag kan njuta av det ändå.
Därför skulle jag hypotetiskt sett kunna uppskatta Wagner och Riefenstahl och deras konstnärliga insatser. Nu var inte filmen speciellt intressant, mest nazister som skriker och marscherar, och Wagners musik är inte heller något som faller mig i smaken, men jag kan ändå beundra båda konstnärerna för deras talang och insats.
Anna Ternheim är moderat, utbrast en av mina vänner en dag. Vi är båda vänsterfeminister och jag delade hennes upprörda känslor över informationen, men hade sedan inga problem med att sätta på ”To be gone” eller ”Let it rain” och låta mig ryckas med i stort sett obehindrat. För henne var det svårt att lyssna på Ternheim igen efter att ha fått veta detta, för mig spelar det mindre roll. Samma sak gäller när konstnären i fråga har gjort grövre brott än att vara borgare, som Cornelis Wreeswijks hatbrott mot transvestiter eller Phil Spectors mördande. Jag avskyr vad de har gjort, men kan likväl rocka loss till ”Be my baby” eller Wreeswijks tolkning av ”Ingrid Dardels Polska”. Det påverkar mig i bilden av konstnären, vilket påverkar min syn på konstverken, men inte i så hög grad att jag slutar lyssna eller att jag inte längre kan njuta av det.
Har jag en gräns då, finns det situationer där jag helt slutar lyssna eller se på något som jag tycker är bra, på grund av konstnärens personlighet eller handlingar? Antagligen är det så, men jag kommer inte på något exempel på rak arm, och det finns gott om fullskaliga idioter bland världens kreativa människor. En trevlig person med åsikter som jag ser som rätta, som gör bra saker för samhället och verkar vara en alltigenom god människa utan att bli präktig eller skenhelig, kommer jag alltid att ha lättare för att uppskatta konstnärligt än en idiot, misogynist eller brottsling. Men man kan välja hur man tolkar verken, och man gör det för sin egen njutning. Vissa kan det inte, vissa vill det inte och det är för mig fullkomligt förståeligt.
Själv väljer jag att se dockan i ”Gainsbourg” som en kommentar om den manliga konstnärsmyten för att det passar in på min bild av hur filmen gör sig som bäst. Därför gillar jag ”Pianisten” trots att Polanski är en våldtäktsman, därför dansar jag till ”Gravel pit” trots att Wu Tang Clan och hela hiphopindustrin är misogyn, och därför är tolkningen av ”Shoreline” en av mina absoluta favoritlåtar. Trots att Anna Ternheim är en borgarbracka.
För övrigt var tonläget i rösten det enda som skiljde nazisternas tal från Jimmie Åkessons haranger om det vanliga folket, svenskheten (tyskheten för dem då) och kopplingen till naturen. Ännu ett bevis för det alla redan borde veta, att SD är nazister.
tisdag 16 november 2010
Gainsbourg och den manliga konstnärsmyten
Såhär i Cornelistider kom det sig att jag och min sambo såg en annan biopic om en manlig musiker, den om Serge Gainsbourg. Det kändes då som att det var läge att syna ett fenomen lite närmare, nämligen den manliga konstnärsmyten.
Jag har länge varit fascinerad av hur manliga personligheter skildras likartat framförallt på film. Så fort de blir större än sin egen personlighet stämmer de in på vissa punkter i en mall. De ligger med allt som rör sig, de är otrogna mot sin fru, yrkesrollen är viktigare än allt annat och de har problem med någon slags berusningsmedel. Dessutom är de genier som sällan behöver jobba hårt för att åstadkomma saker, utan har välsignats med en kreativ kraft ifrån ovan.
Bilden stämmer in på ”Min älskade Picasso”, ”Ray”, ”Walk the line”, ”Pollock”, Diego Rivera i ”Frida”, ”The Doors”, Ted Hughes i ”Sylvia” osv. Representationer av John F. Kennedy stämmer ofta in på bilden, liksom filmer om äldre tiders regenter. Den manlige konstnären har länge varit ett destruktivt och förhärligat ideal som mängder av aspirerande konstnärer har försökt efterlikna i tron att de då ska uppnå den gudomliga skaparkraften.
”Gainsbourg” är inget undantag, inte på långa vägar. Serge Gainsbourg går i filmen medvetet in för att efterhärma myten och sedan skapa myten om sig själv. Det som gör den här filmen intressant till skillnad från andra exempel är att den manliga konstnärsmyten faktiskt är med som en egen karaktär. En stor docka med Gainsbourgs karikerade drag följer efter honom och säger åt honom vad han ska göra för att bli stor och berömd. Med kropp och ansikte karikerat från Gainsbourgs egna drag övertalar dockan honom om att vara otrogen, driver honom att skriva låtar och att sedan segla vidare när han har varit för länge på samma plats.
Aldrig förut har jag sett ett förkroppsligande av begreppet och därigenom en sådan tydlig skildring av det sociala arvet med manliga konstnärer som blir för stora och inte kan hantera sin framgång. Många av filmerna jag har listat ovan tycker jag om, några kan jag till och med kalla favoriter, men det var skönt att se en film som, i alla fall i min egen högst personliga tolkning, faktiskt fysiskt hanterar den slitna bilden av den manlige konstnären. En av aspekterna som gör ”Gainsbourg” till en speciell och sevärd film, trots den tröttsamma machismomoralen.
Jag har länge varit fascinerad av hur manliga personligheter skildras likartat framförallt på film. Så fort de blir större än sin egen personlighet stämmer de in på vissa punkter i en mall. De ligger med allt som rör sig, de är otrogna mot sin fru, yrkesrollen är viktigare än allt annat och de har problem med någon slags berusningsmedel. Dessutom är de genier som sällan behöver jobba hårt för att åstadkomma saker, utan har välsignats med en kreativ kraft ifrån ovan.
Bilden stämmer in på ”Min älskade Picasso”, ”Ray”, ”Walk the line”, ”Pollock”, Diego Rivera i ”Frida”, ”The Doors”, Ted Hughes i ”Sylvia” osv. Representationer av John F. Kennedy stämmer ofta in på bilden, liksom filmer om äldre tiders regenter. Den manlige konstnären har länge varit ett destruktivt och förhärligat ideal som mängder av aspirerande konstnärer har försökt efterlikna i tron att de då ska uppnå den gudomliga skaparkraften.
”Gainsbourg” är inget undantag, inte på långa vägar. Serge Gainsbourg går i filmen medvetet in för att efterhärma myten och sedan skapa myten om sig själv. Det som gör den här filmen intressant till skillnad från andra exempel är att den manliga konstnärsmyten faktiskt är med som en egen karaktär. En stor docka med Gainsbourgs karikerade drag följer efter honom och säger åt honom vad han ska göra för att bli stor och berömd. Med kropp och ansikte karikerat från Gainsbourgs egna drag övertalar dockan honom om att vara otrogen, driver honom att skriva låtar och att sedan segla vidare när han har varit för länge på samma plats.
Aldrig förut har jag sett ett förkroppsligande av begreppet och därigenom en sådan tydlig skildring av det sociala arvet med manliga konstnärer som blir för stora och inte kan hantera sin framgång. Många av filmerna jag har listat ovan tycker jag om, några kan jag till och med kalla favoriter, men det var skönt att se en film som, i alla fall i min egen högst personliga tolkning, faktiskt fysiskt hanterar den slitna bilden av den manlige konstnären. En av aspekterna som gör ”Gainsbourg” till en speciell och sevärd film, trots den tröttsamma machismomoralen.
måndag 1 november 2010
Varför ingen vill satsa på damer
Ibland spelar jag lite på willhill.com, en spelsida där man kan spela på det mesta inom sport. Det är inga stora summor jag lägger, spelandet fungerar snarare som en krydda när man ska titta på fotbollsmatcher än en seriös investering. Bland annat lyckades jag sätta Carles Puyol som första målskytt i semifinalen i VM mot Tyskland. Sammanlagt 3 kr i tre olika spel (en singel och två dubblar där det andra spelet togs bort, vilket innebar att bara det ena spelet räknades) till 51 gånger pengarna gav 153 kronor.
När jag kan se på fotboll någon helg sätter jag 10-15 kronor på några matcher och får ibland igen en del av pengarna. Man kan spela på allt möjligt, ofta är det italiensk eller engelsk ligafotboll som gäller. Sidan är brittisk, men det finns gott om svenska spel också. Allsvenskan, superettan, svenska cupen. Till och med när det spelades U21-cup i Sverige med två svenska lag mot varandra så kunde man tippa på matchen. En totalt ointressant match ur ett större perspektiv, vilket skildrades i det unisona ointresse som matchen rönte i svensk media i stort.
Samma dag som den här cupmatchen spelades gick en annan match av stapeln. Danmark-Sverige i den avgörande kvalmatchen till VM, som jag har skrivit om tidigare i bloggen. Två internationellt tunga landslag möts i en oviss avgörande kvalmatch. Intresset i media var måttligt, men fanns ändå där. Däremot gick det inte att spela på matchen. När jag tittar närmre på sidan ser jag att det inte går att spela på någon damlagidrott överhuvudtaget. Svensk juniorfotboll är okej, inte damfotboll.
Inom den individuella idrotten finns det alternativ. Till exempel i vintersporterna kan man spela på Helena Ekholm, Anja Pärson och Charlotte Kalla som vinnare i den totala världscupen i skidskytte, alpint eller längdskidor (till 490 gånger pengarna). Lagsport för damer är dock fortfarande inte accepterat som spelobjekt hos de stora spelbolagen. Det är inte tillräckligt attraktivt för spelare trots att det borde gå att tjäna hyfsade pengar på att vara insatt i turerna kring damlagidrott och spelande. Men än har inte girigheten slagit ut axiomet att idrott inte är något som kvinnor ska syssla med.
När jag kan se på fotboll någon helg sätter jag 10-15 kronor på några matcher och får ibland igen en del av pengarna. Man kan spela på allt möjligt, ofta är det italiensk eller engelsk ligafotboll som gäller. Sidan är brittisk, men det finns gott om svenska spel också. Allsvenskan, superettan, svenska cupen. Till och med när det spelades U21-cup i Sverige med två svenska lag mot varandra så kunde man tippa på matchen. En totalt ointressant match ur ett större perspektiv, vilket skildrades i det unisona ointresse som matchen rönte i svensk media i stort.
Samma dag som den här cupmatchen spelades gick en annan match av stapeln. Danmark-Sverige i den avgörande kvalmatchen till VM, som jag har skrivit om tidigare i bloggen. Två internationellt tunga landslag möts i en oviss avgörande kvalmatch. Intresset i media var måttligt, men fanns ändå där. Däremot gick det inte att spela på matchen. När jag tittar närmre på sidan ser jag att det inte går att spela på någon damlagidrott överhuvudtaget. Svensk juniorfotboll är okej, inte damfotboll.
Inom den individuella idrotten finns det alternativ. Till exempel i vintersporterna kan man spela på Helena Ekholm, Anja Pärson och Charlotte Kalla som vinnare i den totala världscupen i skidskytte, alpint eller längdskidor (till 490 gånger pengarna). Lagsport för damer är dock fortfarande inte accepterat som spelobjekt hos de stora spelbolagen. Det är inte tillräckligt attraktivt för spelare trots att det borde gå att tjäna hyfsade pengar på att vara insatt i turerna kring damlagidrott och spelande. Men än har inte girigheten slagit ut axiomet att idrott inte är något som kvinnor ska syssla med.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
