De tio bästa svenska filmerna någonsin

Med reservation för att jag har missat, glömt, skyggat för eller på felaktiga grunder prioriterat bort någon film följer här min lista över de tio bästa svenska filmerna någonsin. Eftersom ”ingen inbördes rangordning” är för fegisar kommer de dessutom prydligt arrangerade från 10 till 1.

10. Masjävlar

Såg den på bio i Leksand på premiärdagen. Ett event i miniatyr. Sällan eller aldrig har kärnan i Dalarna, landsbygd och den blandade känslan i att komma hem, skildrats med sådan träffsäkerhet. Scenen när Mia ringer hem med utsikt över Siljansbygden från Rättvikshållet får det att bränna i nostalgisträngarna. Och Ann Petrén. Denna Ann Petrén.

9. Sällskapsresan

Trots sliten patina pga för många visningar genom åren, håller första Sällskapsresan fortfarande högsta klass. Odödliga repliker som är fastbrända i den svenska folksjälen. En kliché är inte en klich´i original.

8. Darling

En stor överraskning när jag såg den första gången. Kombinationen av foto, musik och skådespeleri var så klockrent att jag misstänkte att det var stulet från amerikanska/koreanska förlagor. Michelle Meadows genomuttråkade skådespel lyfter hela filmen.

7. Flicka och hyacinter

Citizen Kane, fast bättre. Och queer. Alltså bättre.

6. Yrrol

”Jag tycker att han ska få ett straff!”

5. Låt den rätte komma in

Kuslig, varm, kall och schnygg. Kombinationen Alfredsson/Hoytema/Jonsäter är som bekant svårslagen.

4. Ägget är löst

Svårt att begränsa valet av AB Svenska Ords filmer, men kommer inte ifrån Ägget är löst, mycket pga scenen med Gösta Ekman i tjärnen. Kanske det mest poetiska som gjorts inom svensk film?

3. Fyra nyanser av brunt

Killinggängets sprudlande kreativitet kombinerat med Alfredssons stilsäkerhet. En tid att se tillbaka på med tillförsikt när man ser vad Robert Gustafsson håller på med idag.

2. Fucking Åmål

Enda gången som jag har varit med om att en spontan applåd utbrutit under en vanlig biovisning, när eftertexterna rullade. Lika tonsäker, aktuell och vacker idag som då. Ändrade svensk film i grunden, trots sin enkelhet. Låt oss hoppas att Moodysons filmatisering av Moodysons seriealbum hittar tillbaka till den kvalitet han höll i början av sin karriär.

1. Picassos äventyr

Älskar AB Svenska Ord över allt annat inom svenskt kulturskapande, och det här är en av kronorna på det verket. Bindgalen kreativitet, lysande skådespeleri från huvudroller och gästspelare, samt popkulturella referenser till höger och vänster. Trots lite lökig politisk sentimentalitet i slutet, så blir det liksom inte bättre än såhär.

Bubblare: Tillsammans, Lilja 4-ever, Släpp fångarne loss – det är vår, Äppelkriget, Dunderklumpen, Ronja Rövardotter, Apan

Ett par historielösa kommentatorer

Jag kan inte riktigt släppa det här med Filip & Fredrik än, och nu när jag har byggt upp en sund irritation gentemot dem efter oscarsgalan är det väl bara att trumma vidare med några tankar som jag har haft länge.

Förutom hypen kring F&F som målat upp dem som nollnolltalets största underhållare, och förutom att de har varit med i varenda svenskproducerat program som Canal+-koncernen gjort de senaste femton åren, så finns det en del ytterligare saker jag stör mig på.

F&F har under åren levererat en del hyfsad underhållning. Några av programmen i High Chaparall-serien var riktigt sevärda, hundra höjdare hade också toppar, jag gillar diskussionerna i Boston Tea Party och har hört goda saker om Lite Sällskap. I övrigt är det inte mycket att hänga i julgranen, men medelmåttig tv finns det gott om. Vad gör mig extra irriterad på just F&F?

Jag tror att det började redan med Ursäkta röran. De hånade Emma Andersson från Robinson för hennes bristande historiekunskaper och sparkade därmed in Sveriges kanske öppnaste dörr. Det var inte roligt, det var inte bitande satir, det var bara hånfullt. Istället för att förklara vad de ville få ut av sketchen marscherade Hammar ut ur en debattstudio efter att ha läst upp ett förskrivet uttalande, som fantasifullt nog avslutades med ”för övrigt anser jag att Carthago bör förstöras”. Roligt. Det var min första upplevelse av duons feghet, som jag senare har sett flera exempel på. De vill sitta skyddade i en bunker eller ett högt torn och skjuta på alla andra, utan att debattera något själv. Då sker ju inte diskussionen på deras villkor.

En annan sak som irriterar är hur de utger sig för att vara representanter för någon slags allmängiltig smak, vilket tydligt kom fram under oscarsgalan. Aaron Sorkin var bäst. Oscarsgalan är tråkig. Så tycker alla. Eftersom jag inte känner igen mig i de flesta av deras åsikter blir jag frustrerad av att interpelleras av dem. När de i High Chaparall, avsnittet med Shannen Doherty (som jag annars tycker är ett av deras bästa), menar att fittluder skulle vara en mildare svordom än cunt bara för att Wikingsson använder den ofta, är det samma brist på självinsikt som fick dem att kalla Justin Timberlake för en mediehora.

Duons smak, har jag kommit fram till, är själva förkroppsligandet av gubbrocken som jag avskyr så hjärtligt. Dylan är bäst, Sorkin är oslagbar, karlakarlamän är alltid värda att ha som gäster, skratten är gubbiga, annars är det svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör det. Men det går hand i hand med deras amerikavurm, eller amerikahysteri kanske är bättre att säga. Allt från andra sidan Atlanten är värt uppmärksamhet och inget från någon annanstans i världen. Förutom Stockholm då.

Droppen gick för mig när de satt i På Spåret-studion och menade att HasseåTages humor var daterad. Jag märker själv hur mossiga mina egna referenser är när jag hänvisar till På Spåret och fyrtio år gammal humor, men nu är jag på väg in i pudelns kärna, så stör mig inte. Det som slog mig var att F&F inte har någon historia, vilket är ironiskt med tanke på att det är exakt vad de hånade Robinson-Emma för. De har under På Spåret visat upp enorma kunskapsluckor i historiska frågor. Det känns inte som någon tillfällighet att de nu ska göra en historisk krönika över 90-talet. Så långt sträcker sig deras kunskaper.

Hasseåtage var ganska svajiga i sin humor, det är jag det förste att erkänna. Det fanns tydliga drag av gubbsjuka och vissa nummer var ganska sega. När de var som bäst dock, vilket ändå var ganska ofta, var de fantastiska. Och originella. Just där ligger väl en stor del av problematiken med F&F. De har fått pris som förnyare, men har ingen originalitet. De skapar inte något av egen kraft, utan kommenterar det som andra har skapat. Genom att aldrig skapa själv och utsätta sig för risken att bli bedömd för det, finns det en riska att man sveper in sig i ett skyddande hölje av självgodhet. För mig är inte F&F komiker, de är kommentatorer. Syntetisörer som är fullkomligt beroende av andras verk för att framhäva sig själva. Lite som Beavis & Butthead.

Sådär, nu har jag fått ur mig den galla jag kände trycka mot svalget. Filip & Fredrik är historielösa kommentatorer. Som sådana har de fungerat väl vid olika tillfällen, vilket skulle ha kunnat innebära att deras värdskap under oscarsgalan också hade kunnat fungera. Nu blev det ju inte så, och man får hoppas att folkstormen innebär att Canal+-koncernen hittar nya programledare till nästa år, som kan något om film som inte är mainstreamamerika.

De säger att hasseåtages humor är daterad. Om femtio år kommer delar av deras arv fortfarande vara aktuellt och fräscht. Om tjugo år kommer ingen att minnas Filip & Fredrik.