onsdag 20 april 2011

Who wears short-shorts?

Nu har ännu ett idrottsförbund kommit med nya bestämmelser om vad damutövare får ha för kläder på sig. Den här gången är det internationella badmintonförbundet som tar ett unisont steg femtio år tillbaka i tiden. Det har beslutats att kvinnor som spelar badminton måste ha kjol på sig, och alltså inte får utöva sporten i shorts vid internationella tävlingar. Från förbundets sida menar man att det kommer att dra mer publik till sporten.

Som jag har varit inne på förut här i bloggen, visst kommer det att dra fler tv-tittare, men man måste ju också fråga sig vad det är man håller på med. Vill man bli tagen seriös som idrott, eller vill man sälja sex? Beachvolleyboll är den enda sporten i världen där intäkterna ligger lika på dam- och herrsidan. Det är också en sport som reglerar hur mycket hud som måste visas på damsidan. Därför är det rimligt att anta att korta kjolar i badminton skulle ge mer pengar till sporten, liksom det gör i tennis där shorts inte heller är tillåtna på damsidan. Man säljer alltså ut jämställdhet och seriositet för att få lite extra pengar. Varför förbjuder man inte kläder helt och hållet, eller tvingar damutövarna att idrotta i bara bh? Det skulle ju dra ännu mer tittare. Risken nu blir istället att de som faktiskt följer sporten, tycker om den och utgör en initierad publik tröttnar på plojandet och söker sig till något annat istället.

En ytterligare pikant detalj i shortsförbudet är att det, till skillnad från tennis, är bättre att spela i shorts än kjol. Det innebär alltså en (liten, men ändå) nackdel att spela i kjol. Kvinnors idrottande ska inte tas på allvar, med andra ord. Man skulle önska att idrottens beslutsfattare hade kommit längre i sitt tänkande och att de skulle våga lita på sin idrott istället för att ställa till med sådana här spektakel. Men det är dåligt med luft i gubbunkna sammanträdesrum. Till syvende och sist måste man ändå ställa sig frågan vad det är man säljer: Idrott eller sex?

fredag 8 april 2011

Den vridna vreden hos Wredén

Riksbanken har som bekant beslutat sig för vilka personer som ska pryda de nya sedlarna i Sverige från och med 2014. När man gör ett sådant urval får man förstås förvänta sig en del beröm, men mestadels kritik. Det är alltid någon som blir utlämnad, som borde ha varit med. Det är alltid någon som införlivats, som är ett andefattigt val.

Personligen tycker jag att Riksbanken har gjort ett bra jobb (en mening jag i all ärlighet aldrig trodde att jag skulle skriva). Jag gillar kulturinriktningen och tycker att personerna i sina genrer är hyfsat givna. Astrid Lindgren, Ingmar Bergman, Greta Garbo och Evert Taube är självklara ikoner och symboler för svensk kultur. Opera är ingen favoritkonstform, men jag köper Birgit Nilssons betydelse. Hammarskjölds koppling till Norrland är väl också lite shady, men som gammal FN-räv har jag inga problem med valet.

Några har menat att en idrottare kunde få plats. Visst, men då hade det säkert blivit Björn Borg eller Ingemar Johansson. Det känns ju inte så fräscht (med tanke på grabbigheten hos de som brukar vurma för dessa idrottares förträfflighet, samma personer som älskar Ulf Lundell över allt annat). Ingemar Stenmark möjligtvis, det hade jag kunnat leva med, men jag saknar inte representation av idrott, trots att jag älskar den kulturutövningsformen. DN:s Peter Wolodarski menade att det saknades vetenskapsmän bland urvalet. Han räknar upp några stycken, men missar Riksbankens uttalade ambition att ha personer som har gjort positiva och viktiga kulturella insatser under 1900-talet. Ingen av Wolodarskis kandidater var aktiva på 1900-talet och vetenskapsmän har varit representerade förut, men han levererar i stillsamhet ändå några tänkbara kandidater om Riksbanken hade valt att gå en annan väg.

Anledningen att jag känner mig manad att skriva om det här, är dels de reaktioner som har hörts efter urvalet, men främst en krönika skriven i DN av Åke Wredén. Wredén kallar urvalet för kladdigt och trist, och det har han all rätt att få tycka. Det kladdiga verkar vara FN:s blandning av demokrati och diktatur (i relation till valet av Hammarskjöld), vilket jag har svårt att förstå kopplingen till, även om jag är den första att erkänna att FN har strukturella problem som man måste ta tag i. Wredén anklagar Riksbanken för historielöshet, vilket han menar är bekymmersamt.

Där det blir intressant är när Wredén uttalar sig om hur man har bytt Carl von Linné mot Greta Garbo. Han kallar henne för ”ett kortvarigt irrbloss i stumfilmens slutskede”. Nog för att Garbo slog igenom med ”Gösta Berglings saga” 1924 när stumfilmen hade haft några år på nacken (det var den sista stora svenska stumfilmen), men vad Wredén (medvetet?) missar är att huvuddelen av Garbos karriär låg inom ljudfilmen. Det var där hon gjorde sina största roller i filmer som ”Anna Karenina”, ”Kameliadamen” och ”Ninotchka”. Hon var en av få skådespelare som klarade det vanskliga hoppet mellan stum- och ljudfilm, och faktiskt förbättrade sina karriärutsikter trots många skeptiska samtida uttalanden från förståsigpåare. Vreden hos Wredén går inte att missta sig på, men han visar (medvetet?) upp samma bekymmersamma historielöshet som han anklagar Riksbanken för. Vid millennieskiftet röstades årtusendets personligheter fram av en internationell jury. Hitler blev årtusendets ondskefullaste, Shakespeare årtusendets författare och så vidare. Där röstades Garbo fram till årtusendets skådespelerska. Säga vad man vill om Garbos kulturgärning, men som internationell ikon och symbol för Sverige är hon svår att slå. Det är dessutom härligt att, när nu underbara Selma försvinner, ändå få en flatikon att vila ögonen på bland sedlarna.

Vidare kritiserar Wredén Hammarskjölds koppling till Norrbotten och lanserar istället Eyvind Johnson som en bättre kandidat, trots att han i artikeln kritiserar tungvikten på kultursidan. Johnson var en skicklig och stor författare, men som internationellt riktmärke står han sig slätt. Wredén säger att Riksbankens definition av kultur är barnlitteratur, Wagnerlibretton, visböcker och biofilm. Ja, det är ju onekligen kultur. Men enligt Wredén är film analfabetism och popmusik korta, repetitiva brunststötanden (apropå ABBA). Riktig konst är män som skriver politiskt färgade böcker, och folk som målar tavlor (där man ser vad motivet föreställer?). I de konstformer som Wredén ställer upp som giltiga, finns inte samma tunga kandidater som de utvalda. Historiefyllnad i all ära, men en uppdaterad kulturkunskap skulle man också kunna begära av en politisk redaktör som får utrymme i DN.

Så vem lanserar Wredén som alternativet till Lindgren, Bergman, Taube, Garbo, Nilsson och Hammarskjöld? Vem är en större internationell symbol för Sverige och har representerat landet väl under 1900-talet? Jo, den lysande stjärnan som han anser bör ersätta någon av dessa nollor är… Torgny Segerstedt. Jomentjena. Vakna upp till din samtid, snälla Wredén, och inse att historielöshet inte bara handlar om politik. Skaka av dig din unkna dammighet och gläd dig istället åt att vi får se några av våra största kulturpersonligheter på sedlarna i framtiden, istället för gamla kungar.

måndag 4 april 2011

Plats 50-46

50. Gillis Grafström, Konståkning
Under 20-talet hade Gillis Grafström ingen överman inom konståkningen. Han svepte hem i princip allt han ställde upp i. Bland annat lyckades han ta tre VM-guld, men det är framförallt hans tre OS-guld samt ett silver som imponerar mest. Han är faktiskt ensam på herrsidan att ha tagit tre guld, och med silvret slår han även sina konkurrenter på damsidan, norskan Sonja Henie och ryskan Irina Rodnina (fast Henie gjorde å andra sidan karriär i Hollywood sen, den bedriften lyckades inte Grafström med). Sitt första OS-guld tog han på ett par skridskor av fel sort som han var tvungen att köpa ute på stan i Antwerpen när hans egna skridskor gick sönder innan finalen. 1932 hade han kunnat ta ett fjärde guld om det inte vore för att han krockade med en fotograf på isen och föll. Men silvret tog han ändå. Grafström dog alldeles för ung, bara fyrtiofyra år gammal, av blodförgiftning. I konståkningskretsar lever han ändå kvar som en av sportens allra största.

49. Heidi Andersson, Armsport
Armsporten låg länge utanför Riksidrottsförbundets idrotter, men har nu fått en plats under brottningens stadgar. Det gör att en superstjärna har möjlighet att ta plats på listan, nämligen armbryterskan från Ensamheten, Heidi Andersson. Med åtta VM-guld, tre silver och två brons tillsammans med två EM-guld, två silver och tre brons enligt de siffror jag har fått fram, är hon en av de största inom sportens historia. Hon har gjort mycket för att popularisera sporten i Sverige och hon är fortfarande aktiv och kommer att åka på VM i december även om hon ska föda sitt och maken Björn Ferrys första barn framemot sommaren. Förhoppningsvis kan hon bygga på sin redan imponerande medaljskörd med fortsatta framgångar.

48. Torgny Mogren, Längdskidor
Ytterligare en av alla dessa längdskidåkare. De är frekvent förekommande på listan, endast slagna av friidrottare om man lägger samman alla dess grenar. Torgny Mogren hade en framgångsrik karriär mellan -84 och -98. Hans främsta meriter är de två femmilsgulden i VM -91 och -93, samt tre guld i stafett, två i VM och ett i OS i Calgary -88. Dessutom har han tre silver och två brons från VM, ett silver i stafett och resten individuella medaljer. Mogren tävlade samtidigt som Tomas Wassberg och Gunde Svan, och tillsammans med Jan Ottosson utgjorde de ett fruktat stafettlag. I världscupen klarade Mogren av tretton segrar under sin karriär, han vann den totala världscupen -86/-87 och slutade topp tre fem gånger. De mest berömda tillfällena under hans karriär är dels eriksgatan på femmilen i Falun, som för mig som längdskidentusiast uppväxt utanför Falun är ett kärt minne, samt sista sträckan i OS-stafetten -88. Ryssar föll till höger och vänster, men Mogren höll sig lugn och höll Prokurorov bakom sig. Svans tillrop i slutet av loppet när han åker bredvid Mogren i spåret har blivit en klassiker: ”Ta i nu i sista backen, du får vila sen! Jag ser han inte än!” Allt sammantaget är Mogren en del av en fantastisk längdgeneration och en av de bästa svenska längdskidåkarna genom tiderna.

47. Henri S:t Cyr, Dressyr
Det sägs om den kanadensiska curlaren Sandra Schmirler att hon är den enda idrottaren som har ett namn som rimmar med sin sport. Schmirler the curler är dock inte unik om man får använda det svenska språket, och eftersom det är en grundförutsättning för den här uppräkningen måste vi ju konstatera att Henri S:t Cyr faktiskt sysslade med dressyr. S:t Cyr vann under sin karriär fem OS-guld, två individuellt och tre i lag. Det gör honom till den mest framgångsrika olympiern inom dressyrsporten genom tiderna. Holländskan Anky van Grunsven har i och för sig vunnit tre individuella guld (de tre senaste), men inga lagguld än så länge. S:t Cyr vann både individuellt och i lag -52 och -56. Det femte guldet är i lag från -48, där han tillsammans med G-A Boltenstern och Gehnäll Persson var bättre än alla konkurrenter. Ett år efter spelen togs dock beslutet på en kongress att Sverige skulle bli diskvalificerat eftersom Persson bara var fanjunkare och inte fänrik, som han tillfälligt hade blivit befordrad till under spelen. Dressyr var en sport uteslutande för högre officerare, andra göra sig icke besvär. Sällan har idrottens klassproblematik varit så flagrant som här. Eftersom regeln är och var så oerhört korkad, och eftersom laget bevisligen var bäst, räknar jag detta OS-guld till S:t Cyrs meriter. Det borde också IOK göra, så här sextiotre år i efterhand, och ge guldet tillbaka till de svenska herrarna. Det är aldrig för sent att göra rätt. Med fem OS-guld är S:t Cyr den näst främste svenske olympiern genom tiderna. Vem som ligger före kommer ni att få reda på längre upp i tabellen.

46. Rolf Edling, Fäktning
Under 70-talet var Sverige en stormakt inom fäktningen. När jag skrev om Johan Harmenberg (plats 74) beskrev jag honom som den största svenske fäktaren än så länge. Det stämde förstås inte, även om Harmenberg lyckades ta ett individuellt OS-guld -80. Det klarade inte Rolf Edling av, men han tog OS-guld i lag -76 och dessutom fem VM-guld, två individuellt och tre i lag. Dessutom tog han ett silver och ett brons. I de OS han ställde upp i missade han pallen hårfint varje gång, och slutade sexa, femma och fyra. Som en parentes, och givetvis inget som räknas på den här listan, kan sägas att Edling också var Lunds Universitets fäktmästare mellan -76 och -08. Så nu har vi i alla fall klarat av Sveriges bäste fäktare genom tiderna, även om jag har starka förhoppningar på det unga damlaget som är på stark framväxt inför nästa OS. Bättre fäkta än illa fly, skulle jag säga.

söndag 3 april 2011

Plats 55-51

55. Ronnie Peterson, Formel-1
Här är också en svår person att definiera placeringsmässigt. Att överföra resultat från Formel-1-sporten till andra sporter är vanskligt. Hur som helst har jag här gjort ett försök. Ronnie Peterson hade under 70-talet en spektakulär karriär inom motorsporten. Under decenniet lyckades han vinna tio F1-lopp, komma tvåa i lika många och trea i sex stycken. Det gjorde att han kom tvåa i världscupen två gånger, -71 och -78, samt trea en gång. Trots att han aldrig vann den sammanlagda världscupen räknas han ändå som en av sportens stora. Den 11 september (sic!) dog Peterson på operationsbordet i sviterna av den krasch han råkade ut för dagen innan i starten på F1-loppet på Monza-banan i San Marino. Han blev bara trettiofyra år gammal och sörjdes av en hel motorvärld.

54. Per Elofsson, Längdskidor
Med Per Elofssons framväxt till världens bäste skidåkare i slutet av 90-talet och början av 00-talet avslutades ett mörkt decennium i svensk skidåkning. Egentligen var VM -91 det sista framgångsrika mästerskapet, även om enstaka medaljer som Mogrens femmilsguld i Falun -93, Ordinas och stafettlagets brons i Thunder Bay -95 och Jonssons silver i OS -98 gjorde åren tolerabla. Men det är i frustrationen som skapades under de här åren som vi ska förstå den längtan som kanaliserades in i Elofssons karriär. Äntligen hade vi här en skidåkare som kunde konkurrera på riktigt! Han lyckades under sin karriär ta elva världscupsegrar (åtta andraplatser, fyra tredjeplatser) och vinna den totala världscupen två gånger. Han tog tre VM-guld individuellt -01 och -03, och ett silver i stafetten -01. Stafetten -03 hade också kunnat sluta med guld eftersom Elofsson hade lagt upp ett fantastiskt läge inför sista sträckan, men Jörgen Brink kollapsade strax före mål och det blev bara brons. Bara brons blev det också när Elofsson gick i mål som fyra i jaktstarten i OS -02. Johan Mühlegg som vann loppet diskades senare för att ha varit dopad. I masstarten i samma OS knäckte han konkurrenterna helt, där Elofsson var den som försökte hänga med längst och därför körde slut på sig i envisheten att bevisa för sig själv och världen att man kan slå en dopad idrottare. 2005 avslutade Elofsson sin karriär på grund av överträning och brist på motivation, bara 28 år gammal. Han var en enorm talang som tränade stenhårt, och hade kunnat hålla på än idag med en normal längdskidåkarkarriär. Det är därför synd, men förståeligt, att han la av i förtid. Hans meriter räcker ändå gott och väl för att ta en plats här.

53. Håkan Carlquist, Motocross
Håkan ”Carla” Carlquist var en annan karaktäristisk idrottare som tränade stenhårt för att uppnå sina mål, att bli bäst i världen i motocross. Två gånger lyckades han med den bedriften, att ta hem den totala världscupen, -79 och -83. Dessutom kom han tvåa tre gånger och trea två gånger. Sammanlagt samlade han på sig tjugofyra världscupsegrar under en lång karriär. I researchen på Carlquist har jag också upptäckt att jag har missat en annan motocrossåkare som borde ha fått plats här på listan. Till uppdateringen nästa år ska han vara med, men till dess kan jag här nämna Torsten Hallman, som på 60-talet tog inte mindre än fyra VM-titlar och två andraplatser. Han var starkt delaktig i att popularisera sporten i USA och hans tvekamper med legendaren Joël Robert är legendariska. Totalt trettiosju världscupsegrar blev det för Hallman, och egentligen en given plats på listan.

52. Elisabet Gustafsson, Curling
Curling är en stor svensk sport historiskt sett. På damsidan har svenska lag tagit hälften av alla EM-guld och är överlägsen tvåa efter Kanada när det kommer till VM-guld. En starkt bidragande orsak till den här framgångssagan är lag Elisabet Gustafsson (tidigare Johansson), som faktiskt har flest VM-guld genom tiderna, fyra stycken. Med tre VM-brons, fyra EM-guld samt ett silver och ett brons tar laget dessutom platsen som det näst bästa curlinglaget på damsidan genom tiderna. Vilket lag som är bäst genom tiderna avslöjas längre upp på listan. Laget bestod av, förutom skippern Elisabet Gustafsson alltså, Katarina Nyberg, Louise Marmont och Elisabeth Persson. Gustafsson utgör också del i ett av två gifta par där båda två är med på den här listan. Med maken och skridskoåkaren Thomas Gustafsson, som kommer högre upp, ligger de därmed högre än Toini Gustafsson/Assar Rönnlund och får betecknas vara idrottssveriges mest framgångsrika par genom tiderna.

51. Gunnar Larsson, Simning
Gunnar Larsson kan sägas vara undantaget jämfört med andra simmare på den här listan. Han har sina största framgångar i lång bana i bästa möjliga motstånd. Under OS -72 i München tog han guld i 200 och 400m medley. Segermarginalen till amerikanen Tim McKee på 400m räknades till två tusendelar, den minsta marginalen i simhistorien. Tidräkningen ändrades i simning efter loppet, och man räknar sedan dess med hundradelar som lägsta tidsskillnad. Förutom OS-gulden tog Larsson också ett VM-guld -73 och sopade rent bland konkurrenterna i EM -70. Där blev det tre guld, ett silver och ett världsrekord. Sammanlagt slog han tre världsrekord under sin karriär och är genom detta en av de mest framgångsrika svenska simmarna någonsin. Antalet medaljer kanske inte kan mätas mot dagens skördar, men man ska då komma ihåg att antalet mästerskap var betydligt färre. Officiella kortbanemästerskap började inte förrän på 90-talet och VM satte inte igång förrän -73. Med tanke på det är Larssons meriter imponerande.