"Bestämda åsikter om sådant de aldrig någonsin bryr sig om..."

Nu när jag har klarat av den neutrala delen av debatten kan jag ju också kosta på mig att kommentera en del av kritiken som kommit fram under veckan. Grunden är alltså att Kåmark/Kristiansson kritiserades för att ha varit för kritiska mot svenskorna i matchen mot USA förra onsdagen. Framförallt Kåmark kritiserades i Sportbladet, både av Robert Laul och Ida Ali-Lindqvist på debattsidan. Den senare artikeln gav hånfulla svar från bland andra Patrick Ekwall och Robert Laul själv. Laul skrev på twitter att ”nu har feministerna lärt sig fotboll” men tog sedan tillbaka sitt uttalande och bad om ursäkt när han insåg att Ali-Lindqvist är sportredaktör för nättidningen Feministiskt Perspektiv. Ekwall menade dock att debatten var bisarr och refererade till Ali-Lindqvist som ”kvinna i feministrörelse”. Han fick kritik från bland annat Alva Nilsson, sportjournalist och damfotbollsexpert, vilket han bemötte i sin blogg.

Jag blev irriterad under matchen Sverige-USA, men i det stora hela var ju det en storm i ett vattenglas. Det jag verkligen har reagerat på är debatten efteråt, och främst då Patrick Ekwalls reaktioner. Där Laul tog tillbaka sitt uttalande och bad om ursäkt för att han drog alla feminister över en kam, hade Ekwall inga problem med att kalla kritikerna för militanta feminister och menade att de aldrig varit intresserade av fotboll. Så fort ordet militant används som prefix utmålar man feminister som extrema och abnorma. Det är ett sätt att poängtera att man själv tillhör den förnuftiga normen, till skillnad från de bindgalna vegan-bh-brännarna. Sådant språkbruk (man blir mörkrädd av det hat som finns mot feminismen på sportsidors kommentatorsfält)cirkulerar i kommentarsfält och på twitter dagligen, men det är sorgligt när man får höra det utslängt av slentrian från en av Sveriges ledande och mest respekterade idrottsjournalister.

Ekwall menar att det inte har kommit några protester mot Kåmark under de elva år som han har kommenterat damfotboll. Självklart har det gjort det. Det har framförallt kommit fram mängder av kritik mot den skeva skildringen i herr- kontra damidrott, både i tidningar, tv och i forskningssammanhang. Det är dock först nu som diskussionen når upp så långt som den har gjort, till stor del tack vare att VM är ett så stort sammanhang, för att twitter är ett utmärkt medium att nå journalistikens toppar på ett snabbt sätt, och för att exemplet med Kristiansson/Kåmark var så tydligt.

I sin blogg, på twitter och i kommentarssvar upprepar Ekwall samma mantra. Diskussionen är bisarr, det går inte att jämföra Sverige-USA i onsdags med herrmatcher, och Kåmark kommenterar sport, inte kön.

En vanlig ryggmärgsreflex hos män (och kvinnor för den delen) som kritiseras från feministiskt håll är att kontra med att säga att ”det är ingen könsfråga, det är en klassfråga/ekonomisk fråga/sportfråga/valfri fråga”. Självklart är det fotboll som Kåmark kommenterar. Det utesluter förstås inte att hans kommentarer kan skilja sig om han kommenterar en dam- eller herrmatch. Självklart ska man också kritisera spelare som spelar dåligt. Lika självklart är det att, som Ekwall påpekar, män inte får kritik för att de är män. De får kritik för att de är fotbollsspelare. Om det hade gällt även på damsidan hade vi inte haft den här diskussionen. Som Simon Bank på Aftonbladet säger: ”Och det där med att det skulle vara mer okej att kritisera män än kvinnor… är du allvarlig? Det finns väl för fan inte en yrkeskategori på den här sidan P-vakterna som fått och får mer skit än damfotbollsspelare.”

Här ligger kärnfrågan enligt Ekwall. Han menar att det är fullkomligt omöjligt att Kåmark kan göra skillnad på kvinnor och män i sin bevakning. Nu vet jag ju att sportjournalister gör skillnad, det finns det statistiskt bevis för, vilket jag refererade till i mitt förra blogginlägg. Om Kåmark personligen gör skillnad har jag själv inte forskat om, men det skulle jag tro. Han gör det självklart inte medvetet, men liksom med Kristiansson märker man skillnader ibland. Saker som inte skulle förekomma i bevakningen av en herrmatch, och matchen mot USA var ett sådant tillfälle. Ekwall kallar det bisarrt och imbecillt. Jag kallar det forskning.

Ekwall gör misstaget att tro att man uttryckligen måste tala om kön för att det ska handla om kön. Så fungerar det inte. Strukturellt förtryck syns sällan på ytan, går sällan att skylla på en eller några personer, utan är en större helhet som framträder när man tar ett par steg tillbaka. Ekwall förstår inte hur man kan se och analysera större tendenser i media, och blir förvånansvärt provocerad när folk påpekar det. Han håller för öronen, blundar och skriker för att inte ta in vad folk säger. Istället raljerar han till exempel över hur Max Wiman på Sydsvenskan knappast är ”gräddan av de tunga namnen”, liksom att han förminskar Ali-Lindqvist genom att påpeka stavfel i hennes artikel.

Ekwall menar att man inte ska jämföra dammatcher med herrmatcher. Det är som att säga att man inte ska jämföra kvinnors och mäns löner. När det kommer till orättvisor och ojämlikhet måste man jämföra och jämföra igen. Man måste kunna skilja på jämförelser av ojämlikhet för att synliggöra strukturer, med jämförelser mellan dam- och herrfotbollsspelare i syfte att förminska. Man ska inte jämföra dam- och herrfotboll i onödan, det tjänar ingen av dem på, framförallt inte damfotbollen. Att jämföra bevakningen av dam- respektive herrfotboll är däremot en nödvändighet.

Tv4 har gjort oerhört mycket för att lyfta fram fotboll överhuvudtaget och damfotboll i synnerhet i rampljuset. Det ska de ha en eloge för. Idrottsbevakningen har också blivit bättre under åren, och blir ständigt bättre ur jämställdhetsperspektiv. Ordval som lilla stumpan och lilla fröken har ersatts av flickor och tjejer, och används i mycket lägre grad idag än för femtio år sedan. Årets VM i Tyskland refereras oftare som bara VM än Dam-VM i tidningar och tv. Sexistiska liksom rasistiska uttalanden blir mindre och mindre vanliga. Det är dock en lång väg kvar att vandra, och lagidrotter för damer är fortfarande de mest utsatta.

Trots vad Ekwall påstår älskar många feminister också fotboll, och vi bli irriterade när kommentatorer förminskar vår upplevelse. Vi ställer enorma krav på kommentatorer, och jag skulle absolut inte vilja vara i deras sits, men faktum är att det finns många som klarar av det utan problem. Kristiansson/Kåmark är i mina ögon inte de bästa. Gör det Kristiansson/Kåmark till sexister? Självklart inte. De är bara en del av ett större sammanhang där damidrott skildras och rapporteras annorlunda än herridrott. Ekwall vill att vi ska fokusera på idrotten, det är exakt det vi feminister som älskar sporten också vill. Därför vill vi ha kommentatorer som gör ett bra jobb. Det gjorde inte Kristiansson/Kåmark i matchen mot USA.

Jag låter Simon Bank avsluta debatten, eftersom han sammanfattar det så bra:
”Jag har ju inte hört eller sett Pontus, utan bara följt debatten.
Och det är ju ingen debatt. Det är en jävla kökkenmödding av idioti från alla väderstreck, ett försök att kidnappa en fråga (en expert recenseras i en tidning) och göra den till något annat.
Vad kan jag tycka?
•Att Sverige gjorde en kanonmatch mot USA, med en hundraprocentigt logisk händelseutveckling i andra halvlek.
•Att det förstås är helt okej att kritisera ett landslag, hårt om man vill.
•Att det förstås är helt okej att kritisera en profilerad tv-expert, hårt om man vill.
•Kan det finnas en genusfråga här? Det är klart att det kan. Men jag har varken hört eller sett matchen i svensk tv, jag kan inte bedöma det.
•Att det finns rätt många på TV4-sporten - och då syftar jag verkligen inte på Kåmark - som har så ömma tår att de får Jesus Navas att framstå som jävla Paul McGrath”

Kåmarkdebatten i ett större perspektiv

Den senaste veckan har det blommat upp en debatt på sportsidor, bloggar och twitter i kölvattnet av Sveriges match mot USA i VM i fotboll i Tyskland. Många tittare och tyckare reagerade på kommentatorerna Daniel Kristiansson och framförallt Pontus Kåmark. USA rankas som världsetta, men båda kommentatorerna var negativa i överkant mot ett svenskt lag som vann matchen.

Jag reagerade själv på kritiken och min känsla var att det inte hade låtit så om ett svenskt herrfotbollslandslag hade vunnit en VM-match om gruppseger mot världens bästa motstånd trots dåligt spel. Man kommer till exempel att tänka på matcherna mot Argentina 2002 och Brasilien 1994 där Sverige lyckades få oavgjort trots att ha blivit utspelade. I kommentering och eftersnack blev de tokhyllade.

Det är dock vanskligt att jämföra olika matcher rakt av såhär. Det man med säkerhet kan säga är att damidrott och herridrott skildras olika. Så har det alltid varit och så är det än idag, även om det har blivit bättre på många håll. Jag vill här gå igenom några av de aspekter som skildringen av dam- och herridrott skiljer sig.

Sport har använts som arena för att exkludera kvinnor från samhället, för att på så sätt stärka en patriarkal hegemoni, både inom idrotten och i samhället i stort. När sporten väl etableras som en arena där män skapas, blir den också föremål för motstånd, protester och propagandasyften. På så sätt skapas en mängd varianter av begrepp om kön av olika geografiska, politiska, etniska och klassmässiga kontexter (McDewitt, Patrick, May the Best Man Win. Sport, Masculinity, and Nationalism in Great Britain and the Empire, 1880 – 1935, Palgrave, New York 2004, s 140-141).

I medias representation av kvinnor som idrottar ser man flera mekanismer för att skilja dem från män. Några av dessa tar Duncan/Messner upp i sin undersökning från 1998 (Duncan, Margaret Carlisle och Messner, Michael A. “The media Image of Sport and Gender” i Wenner, Lawrence (red.), Mediasports, International Ltd, Cornwall, Padstow, 1998). De kommer fram till att damidrottare i högre grad utsätts för bland annat infantilisering, genusmärkning, trivialisering, sexualisering, ”female-appropriate” och familiarisering. Rod Brookes utvecklar termerna i sin Representing Sport från 2002 (Brookes, Rod, Representing Sport, Oxford University Press, London 2002). Jag ska här presentera termerna i korta drag:

Infantilisering innebär att använda tjej/flicka liksom kille/pojke, samt förnamn istället för efternamn. Denna hierarkisering är vanlig för att markera mäns fulla vuxenskap medan kvinnor och andra marginaliserade grupper inte räknas som fullvärdiga individer.(Duncan/Messner, s 180-181 och Davis, Laurel R. och Harris, Othello, “Race and Ethnicity in US Sports Media” i Wenner (red.) s 158)
Genusmärkning innebär framförallt att använda prefixet dam- för att accentuera skillnaden från herridrotten som norm. Damidrott blir därmed ”den andra” idrotten. I bevakningen av VM i år har media blivit oerhört mycket bättre på att inte kalla det för dam-VM.

Sexualisering innebär att en damidrottare får större uppmärksamhet om hon kan beskrivas som sexig och feminin. Tillika blir de kvinnliga idrottare som inte stämmer in på den feminina mallen representerade som avvikande och onaturliga (Brookes, s 129-130. Brookes hänvisar till en studie gjord av Kane och Greendorfer om Florence Griffith-Joyner under sommar-OS 1988 och 1992). Kvinnliga idrottare inom idrottsjournalistiken är ”först-och-främst-kvinna” eller ”kvinna först”. Det innebär att det är kvinnligheten, inte den idrottsliga prestationen, som betonas. Utseendet lyfts fram och bedöms på ett ofta uppskattande sätt (Tolvhed, Helena, ”Vacker, löjlig eller seriös? Den kvinnliga olympiern i veckotidningen Ses bevakning från sommarolympiaderna 1948-1964”, www.idrottsforum.org, utlagd 18 maj 2004).

Damidrottare förekommer också oftare på bild, och det är vanligare att man kommenterar deras utseende. Kvinnor beskrivs som skönheter, de beskrivs som barn i farbroderlig ton och de kopplas samman med moderskap i högre grad än män (Wallin, Ulf, Sporten i spalterna, Kungälv, 1998 s 92-96). Kopplingen till moderskap och familj ligger under begreppet familiarisering. Den ideologiska bakgrunden till familiariseringen är att placera kvinnan i hemmet och på så sätt cementera kvinnans roll i den privata sfären istället för den offentliga (Brookes, s 129-130).

Idrotter lämpliga för kvinnor är förknippade med stil och grace, idrotter som kan definieras som estetiskt tilltalande. Det är idrotter som inte innebär fysisk kontakt mellan deltagarna, och det är idrotter där deltagarna mer sannolikt tävlar som individer istället för i lag. Dessa idrotter framställs i media som vad Brookes kallar ”female-appropriate” (Brookes, s 129). Lagidrott för damer är något som är dåligt representerat genom historien och i dagens medieutrymme (Jmf Cahn, Susan K. Coming on Strong – Gender and Sexuality in Twentieth-century Women’s Sport, Harvard University Press, Cambridge, 1994, och hennes diskussion om basket i USA, s 83-110).

Trivialisering slutligen, sker ofta genom jämförelser, där damidrottare jämförs med herridrottare som presterat bättre för att på så sätt marginalisera resultaten (Pirinen, Riitta, “Catching up with men? Finnish newspaper coverage of women’s entry into traditionally male sports”, i Scraton/Flintoff (red.), Gender and Sports – A reader, Routledge, London, 2002, s 96). Idrottskommentatorer poängterar också oftare när en kvinna till exempel missar ett skott än när en man gör det, likaså bortförklaras manliga missar med ursäkter medan kvinnliga missar ses som naturliga och en följd av deras inkompetens (Duncan/Messner, 178-179).

Det är framförallt det sistnämnda som Kristiansson/Kåmark gjorde sig skyldiga till i matchen mot USA. Självklart måste man kunna kritisera damfotbollsspelare på samma sätt som med herrarna. Och att lyfta ut ett enskilt exempel blir lätt ganska menlöst eftersom det kan bortförklaras med tillfälligheter. Det är dock en del av en tydlig struktur där det är vanligare att kommentera och lyfta fram missar på damsidan. Tendensen finns i de flesta idrotter, men är vanligare i lagidrotter som fotboll. Kåmark är nog inte bättre eller sämre än de flesta kommentatorer, men USA-Sverige-matchen var ett tydligare exempel än vanligt på den typen av trivialisering. Betyder det att Kåmark eller Kristiansson är sexister? Självklart inte, det här handlar inte om ett medvetet beslut att skildra dam- och herridrott annorlunda. Men skillnaderna finns där, medvetna eller ej, och ibland blir de tydliga för fler än genusinriktade idrottsforskare.

Fyrans intrång och Ulfbåges inkompetens

Tv4 har gett sig den på att förstöra idrottsupplevelsen för alla oss som uppskattar vinteridrotter. När jag har sett fyrans sändningar från alpina tävlingar och längdlopp i världscupen blir jag så frustrerad att jag ofta byter kanal. Det beror till viss del på de konstanta reklamavbrotten som oundvikligen gör att man tappar tråden i tävlingarna. Man hade dock kunnat rädda upp det med kunniga, insatta och professionella kommentatorer och studiovärdar. Nu har inte fyran det. Dessutom har de en sensationsmentalitet i sitt bevakande som jag tycker är mycket tröttsamt. Man fokuserar endast på de största stjärnorna, hårdvinklar varje inslag och försöker bygga upp konflikter som inte finns. Ibland kan man se det på SVT också, men det hör till ovanligheterna. Fyran borde hålla sig till bollsporter som fotboll och handboll. Där gör de oftast bra jobb, skillnaden till SVTs sändningar är minimala. Att de har köpt upp hockeyrättigheter har jag inte heller några problem med. Det var länge sedan som hockey kändes aktuellt för mig.

Fyran har nu alltså köpt upp rättigheterna för nästa längd-VM och skidskyttevärldscupen nästa säsong. Det innebär att vinterstudion splittras och att mängder av svenska tv-tittare blir snuvade på en proffsig sändning och suverän underhållning. Kan man se något positivt med det här då? Ja, det man kan hoppas på är ju att SVT, tills att de får tillbaka sändningarna säsongen efter, har gjort klart med ett nytt kommentatorsteam. Det är dags för Christer Ulfbåge att äntligen gå i pension. Som kommentator drar han ner SVTs rykte och status genom sin bristande lyhördhet, dåliga koll på tävlingarna och respektlösa hållning gentemot sin expertkommentator Kalle Grenemark och förbundskaptenen Staffan Eklund, för att nämna några. Även Grenemark är klart överskattad. Jag uppskattar skidskytte mycket som tävlingsform, men har hela tiden tyckt att kommentatorerna inte håller tillräckligt hög standard.

Mitt första förslag är att göra allt för att värva Magdalena Forsberg som expertkommentator. När hon har kommenterat tävlingarna i Ruhpolding har hon vida överglänst både Grenemark och Ulfbåge. Hon är insatt i tävlingarna och bakomliggande orsaker, kan sin historia och följer med i tävlingarna på ett utmärkt sätt hela tiden. Jag vet inte om SVT har försökt värva henne, om hon inte har velat vara med i mer än en tävling per år, att hon satsar på andra företag eller familjen. Om så inte är fallet är hon ett givet val som expert.

Som kommentator är det dags att ta in en ny talang. SVT behöver föryngring, och man behöver förbättra kvoten av kvinnliga kommentatorer. Därför kan ju Lotta Fahlberg vara ett bra alternativ, reporter på SVT nu. Jaja, vem de än tar så är det i alla fall dags att ersätta hopplösa Ulfbåge. Så man hoppas att de kan ta fyrans intrång på bästa sätt, så att något positivt kommer ur det här.

Inte så jävla mycket att le åt

En tanke som är svår att släppa.

Handbollslandslaget har tagit sig till final i EM och därmed lyckats åstadkomma sin största framgång någonsin. Jag har under turneringens gång imponerats av individernas utveckling och lagets framfart i växelverkan.

Sen har jag irriterat mig. På idrottsjournalister. Som jag egentligen inte vill namnge, trots att jag är sugen, men de är så många och så allmängiltiga. Istället kan jag försöka formulera roten till min irritation.

Det leende landslaget. Har ni hört det förut? Om ni inte har det var det ett epitet som gavs handbollslandslaget efter en lyckad turnering i början av nollnolltalet, och det börjar bli tjatigt vid det här laget. Det börjar överhuvudtaget bli tjatigt att sätta ett epitet före landslaget.

Och det räcker inte för journalister att raljera över genusmedvetenhet. Hur kommer det sig att man då formulerar de senaste turneringarna som fiaskon, trots att de ofta har överträffat förväntningar trots att laget inte har tagit sig in i medaljdiskussion? Nej, det räcker inte att någon gång i undantagsfall ta damidrott på allvar. Det räcker inte med att slänga sig med termer för att få fram en komisk effekt. Det blir lika ingrott och unket i alla fall.

Anledningen till att man behöver sätta ett epitet och inte kan följa landslaget bara som det är, utan måste etikettera det, är förstås att man fortfarande inte tar det helt på allvar. Därför blir svängningarna mellan succé och fiasko större, landslaget har ännu inte funnits tillräckligt länge för att krönikörer ska kunna ta laget för vad det är istället för att stämpla det med förlöjligande och förminskande ombeskrivningar. Därför kan man inte beskriva spelarna som idrottare, utan som karikatyrer som ska spela roller i en föreställning regisserad av en sensationsjournalistisk dramaturgi.

Vafan, låt laget vara idrottare. Låt dem förtjäna den här framgången som skickliga och fantastiska idrottare. Inte som nåt jävla leende, äckligt, kämpande, frustande eller sexigt landslag. Kan de inte bara få vara jävligt skickliga handbollsspelare?

De hundra bästa svenska individuella idrottarna genom tiderna

I och med bragdutdelningen går också startskottet för mitt nästa ambitiösa projekt här på bloggen. För er som följer bloggen och inte är så pigga på idrott, och jag har förstått att det är de flesta, kommer det här nog att bli en prövning. Tanken är dock ändå att lista Sveriges hundra största individuella idrottare genom tiderna.

Varför gör jag då det? Ja, dels för att det ligger i min natur att lista saker till höger och vänster. Sen har jag också tröttnat på andra liknande listor som gjorts av journalister och förståsigpåare, där fel personer ligger på fel plats av fel orsaker. Nu kan jag rätta till andras misstag på ett underhållande sätt, och det är ju aldrig fel.

Skillnaden med min lista jämfört med andra kan vara att jag till exempel ser mindre på myten kring en idrottare och mer till vilka faktiska resultat denne har presterat. Jag tar självklart hänsyn till storleken på den aktuella idrottsgrenen, resultat i större grenar renderar högre placeringar på listan, men jag ser inte uteslutande till de största idrottsgrenarna, utan försöker ge en rättvisande bild av stora idrottare, även om de inte alltid är så kända eftersom de har sysslat med mindre grenar. Idrottsgrenen måste dock vara accepterad av riksidrottsförbundet, men det inkluderar alla större idrotter och även de flesta små.

Likaså tar jag hänsyn till när idrottaren var aktiv. Sport idag utövas i större konkurrens än vad den gjorde i början av seklet, men en idrottare blir inte diskvalificerad bara för att denne råkar ha varit framgångsrik tidigt.

Några av kriterierna för att hamna högt på listan är att ha nått stora framgångar i sin gren förstås. Det handlar om framgångar under lång tid, framgångar i mästerskap, hur idrottaren rankas inom sin gren genom tiderna och hur många år man kan säga att idrottaren varit bäst i sin gren/vunnit världscupen. Det är svårt att dra gränserna mellan olika kriterier, utan man får väga dem mot varandra och försöka hitta en balans någonstans i mitten.

Listan är inte slutgiltig i och med att jag lägger upp den nu, jag är öppen för debatt och diskussion om vilka som ska vara med och var de ska vara, hur man ska värdera grenar, framgångar, mästerskap, antal medaljer och när och var de har tagits, mot varandra. Det finns också många aktiva idrottare som inte är med på listan än, men som garanterat kommer att vara det om några år. Då ändras listan förstås successivt.

Själva formen på när och hur jag presenterar idrottarna kan variera lite, men nedräkningen går förstås från hundra till ett, så får vi se hur lång tid det tar att nå toppen.

Krossa dansken!

Jag laddar för den viktigaste matchen i svensk fotboll i år. Returen i playoffmatchen mot Danmark. Ruskigt spännande tycker jag, knappt värt att nämna tycker mediasverige.

Aftonbladets införbevakning består av en kort artikel med rubriken "Håll nollan tjejer; då är vi i VM". Nej, det är inget citat från någon, det är Aftonbladet själva som kallar svenska landslaget för tjejer... igen.

På den brittiska spelsajt som jag då och då satsar några kronor på går det inte att spela på matchen. Det går däremot att spela på svenska juniorcupmatcher för herrar. Damfotboll finns dock inte.

Jaja, jag kommer att leva med i alla fall, sen får väl resten av männen i Sverige vakna upp till nutiden en annan gång.

Go Sverige!!!

Fotbollsprioriteringar

Så vad hände igår i fotbollsvärlden? Ja, United tappade poäng mot Everton, Zlatan misslyckades i sin debut för Milan, Johan Elmander gjorde mål igen för Bolton, Barcelona förlorade hemma mot nykomlingen Hercules och Ola Toivonen gjorde sitt sjätte mål för säsongen för serieledarna PSV Eindhoven.

Var det nåt mer? Nej, inte enligt Aftonbladets nätupplaga i alla fall. Eller jo vänta, där på högersidan står det en liten notis. Under rubriken damfotboll. Det kanske är samma nyhet som behandlas på sidan sju i DNs sportbilaga, efter Malmös oavgjorda resultat mot Åtvidaberg?

Sverige spelade visst en avgörande VM-kvalmatch mot Danmark, det var bara det. Hemmamatch igår och retur på torsdag som är direkt avgörande för huruvida Sverige kommer att gå till VM eller inte. Men det är klart, Johan Elmander gjorde ju Boltons enda mål i 4-1-förlusten mot Arsenal och Marcus Berg blev utbytt i halvtid mot NEC Nijmegen, man får ju prioritera vad man sätter högst i nyhetsvärde.

Alla ni(och de är många, tro mig) som hävdar att damfotbollen tar för mycket plats i media kan titta på exemplet från VM-kvalmatchen igår, jämföra den med hur viktiga resten av matcherna var och dra slutsatser om damfotbollens status i idrottsmedia jämfört med herrfotboll. Sen kan ni fundera över hur en avgörande play-offmatch för herrlandslaget hade bevakats. Sen kan ni hålla käft.

Matchen? Den slutade 2-1 till Sverige vilket innebär en gastkramande retur på torsdag i Danmark. Och om damlandslaget tar sig till VM, hur mycket får de i bonus? 0 kr, att jämföra med herrarnas 700 000 om de tar sig till EM. Svenska fotbollsförbundet har tydligen aldrig diskuterat en bonus för damerna. Det kanske är dags.

Skillnaden mellan Aftonbladets och DNs sportsidor

En intressant parentes mitt i uppladdningen inför Sverige - San Marino imorrn. Allas fokus ligger förstås på Zlatan Ibrahimovic som gör sin första tävlingslandskamp i Malmö sedan han flyttade utomlands. Jag försökte få tag på biljetter, men lyckades inte, och det är inte heller det som den här parentesen ska handla om.

Jag läser bevakningen av landslaget i två tidningar, DN och Aftonbladet. Säga vad man vill om Aftonbladets journalistiska etik, när det kommer till fotboll och när det kommer till Erik Niva, eller som i det här fallet Simon Bank, så vet de vad de pratar om.

Båda tidningarna berättar om hur en italiensk journalist ställer en fråga om Ibrahimovic till förbundskapten Erik Hamrén huruvida Milananfallaren är svår att jobba med (DNs version)/har en knepig personlighet(Abs version). Hamrén svarar med att fråga vem som har sagt det och reportern frågar "Kanske (Pep i Abs version) Guardiola?" och Hamrén ler till svar. Hyfsat överensstämmande. Skillnaden kommer i när de två journalisterna, Lars Grimlund för DN och Simon Bank för Ab beskriver journalisten i fråga.

I DN är det "En kvinnlig italiensk journalist". Sedan beskrivs Hamréns svar som att han "kunde inte annat än le åt svaret", som om frågan var ställd av någon som inte har koll på någonting.

Samma scenario beskrivs såhär i Ab:

"På presskonferensen i går frågade Gazzetta dello Sports Milan-reporter Alessandra Bocci om Erik Hamrén upplevt det andra pratat om, att Zlatan Ibrahimovic har en knepig personlighet.

– Jag vet inte vem du pratat med... försökte Hamrén.

– Kanske Pep Guardiola..., högg briljanta Bocci.

Hamrén log, och under tiden fortsatte kampen om historieskrivningen och skuldfördelningen i både Spanien och Italien."

Om DN, eller vem som helst annars för den delen, i framtiden undrar varför Simon Bank och Erik Niva utses till bästa sportjournalister varje år kan ni slänga ett getöga på citaten ovan. Där Grimlund avfärdar "den kvinnliga journalisten" har Bank koll på vem hon är, från vilken tidning hon kommer och vad hon har skrivit tidigare. Det lyfter reportaget, lägger nytt ljus på det korta replikskiftet utan att tumma på den journalistiska kvaliteten samtidigt som han visar respekt för en kollega, trots att hon, som Grimlund beskriver det, bara är "en kvinnlig italiensk journalist".

Håll händerna borta från mina idrotter, fyran!

Jag har genomlidit en vecka av friidrotts-EM. Inte som många andra i frustration över svenska misslyckanden (vilket förstås är en snedvriden bild med tanke på alla stjärnors skador och dylikt, hade Sverige haft friska idrottare hade vi tagit fyra-fem medaljer som förra gången). Istället begråter jag att SVT inte sände från Barcelona.

Det finns ingen idrott jag helst ser på någon annan kanal. När det gäller de stora lagsporterna har jag lärt mig att tolerera alternativa sändningar. Fotboll på fyran eller Canal+ går att tolerera även om VM-sändningarna i juni var konsekvent bättre på SVT. Hockey på trean går an, till och med handboll på fyran har funkat även om man måste stå ut med en flåsande Patrik Ekwall bakom avbytarbänken i jakt på kommentarer.

Men när det kommer till mina favoritsporter, längdskidor och friidrott, då går det inte längre att frångå fakta.

Det finns en sensationslystnad i fyrans sändningar, någon slags desperat jakt på ett scoop, en självhävdelse som SVT sällan eller aldrig behöver ta till. När Linus Thörnblad får en värktablett av sin tränare skriker kommentatorn, alla medarbetare jobbar stenhårt för att få fram exakt vad det var för mystiskt preparat som Thörnblad får av sin tränare mitt under brinnande tävling. Det kanske var doping, vem vet? När reportern på läktaren får tag på tränaren Yannick Tregaro och frågar vad det var för tablett som det smusslades med svarar han att det var en Voltaren och himlar lite med ögonen när reportern kommer med följdfrågor. Samtidigt fortsätter tävlandet på stadion, men det skiter produktionen i. Thörnblad har ju fått en tablett!

Så fort en kontroversiell situation uppstår ropar kommentatorn på skandal. (Jo, jag vet att Roger Blomquist, skandalernas mästare, jobbar på SVT, men han gör det ändå med viss humoristisk panage i sin överdrivenhet, och jag har inte heller sagt att SVT är felfritt, bara överlag bättre.) Så fort en svensk gör dåligt ifrån sig är det fiasko. Stora ord, ingen dramatik.

Det mest fascinerande kommenterande jag någonsin har upplevt var efter Michael Johnsons målgång på 200m i OS i Atlanta 1996. Total tystnad. I vad som kändes som en evighet, men säkert bara var några sekunder. Den förbluffade tystnaden sade mer än vad upphetsade skrik någonsin kan göra. När man försöker trumma in att allt som sker är det största någonsin förlorar det sin charm. Små medel.

Mest oförlåtligt för mig var ändå under söndagens sändningar då jag i tv-soffan med spänning följde damernas höjd och herrarnas diskus. När Emma Green skulle hoppa undrade jag över att det var kvinnor i tävlingsdräkt som sprang förbi framför henne på löparbanan. Några minuter senare fick jag svaret, när Green skulle göra ett nytt försök. Det var finalen på 5000m för damer, det var 300m kvar och det hade inte nämnts med ett ord. Helt plötsligt ska man som tittare få grepp om händelserna utan att veta hur loppet sett ut, utan att veta vem som har dragit, följt, tappat, tagit igen. Tv4 slänger bort en final helt och hållet, man får se spurten i split screen. I SVT hade det aldrig hänt. Man hade strax före eller direkt efter startskottet fått en presentation av favoriterna, sedan fått följa loppet mellan höjdhopp och diskuskast med begripliga kommentarer och sammanfattningar. Just de här klippsekvenserna med saker som pågår överallt i studion är själva friidrottens styrka, dess kärna. Det slarvade fyran bort.

Istället visade man hur Emma Green säkrade en bronsmedalj genom att klara 1.99 och gå med till nästa höjd för att slåss om guldet. Mästerskapets ur svenska ögon mest dramatiska sekvens. Då lägger fyran in reklam. I sex minuter.

När vi kommer tillbaka får vi i snabb följd se Vlasic klara sitt första och sedan Greens andra. Om man har sett friidrott förr vet man att om man spelar in hopp och visar det andra, då klarar hopparen. Noll spänning när Emma Green sätter pers med 2.01, går över två meter för första gången och uppgraderar sin medalj till ett silver. Vi fick inte se Arianne Friedrichs två första hopp på höjden, bland annat den hårfina rivningen i första försöket (som jag fick se tack vare Eurosport), som om hon klarat hade ändrat förutsättningarna i tävlingen helt och hållet. Vi fick inte se Greens första hopp och bedöma om hon var nära eller långt ifrån och fick därmed inte den nödvändiga uppbyggnaden till bragdhoppet på 2.01. Istället för ett lyckoskrik rakt ut, som för mig är brukligt vid sådana situationer, log jag lite stillsamt och konstaterade överraskat att hon klarade. Sen slängde fyran bort 1500m för damer också, för säkerhets skull.

Med den sortens sportsändningar kan man lika gärna slänga upp en resultatskylt i rutan, lägga en massa utropstecken bakom och sedan klippa till tv-shop. Snälla SVT, ta tillbaka sändningarna från fyran. Låt dem få fotbollen bara vi får ha kvar friidrotten intakt.

Lönt med tennis

Jag har läst Stefan Holms rapportering från Grand Slam-turneringen i Paris, både hans blogg och artiklar i Sportbladet.

Han, liksom många andra sportjournalister använder sig av klassiska förminskande beskrivningar av damtennisspelarna kontra herrtennisspelarna. Damtennisspelare är tjejer, herrtennisspelarna är spelare. Enda undantaget är när Roger Federer beskrivs som en härlig kille. Han använder mademoiselle som epitet för Johanna Larsson, utser en dag miss Flyt 1 och 2, och inleder blogginlägget om Sofia Arvidssons förlustmatch med att kommentera hennes nagellacksfärg, för att sedan beskriva hennes gråt, en klassisk journalistklyscha i skildringen av damidrottare. Vidare skriver han damtennis men aldrig herrtennis, menar att planen blir en catwalk när Maria Sharapova spelar och poängterar noggrant att kusinen till en av herrtennisspelarna är världens bästa kvinnliga volleybollspelare. Eftersom namn och bild fanns med i inlägget borde det inte missförstås om man bara skriver världens bästa volleybollspelare, men då kanske herrbeachvolleybollspelarna världen över skulle gå i taket.

Allt det här är små saker var för sig, men när man lägger ihop dem visar de tydligt hur sportjournalistiken ser ut, hur små skiftningar i beskrivningen av damidrottare kontra herridrottare gör att de förminskas, trivialiseras, sexualiseras och förlöjligas. Det är fortfarande standard för idrottsjournalister och Stefan Holm är på inga sätt unik i det här fallet, det här var bara en introduktion till huvudtemat för mitt inlägg.

Holm beskriver i två artiklar sin syn på damtennis och dess inkomster. Han anser i den första artikeln att tennisspelare ska ha lika lön för lika arbete och att damtennisspelare därmed inte ska ha samma prischeckar som herrarna eftersom de spelar bäst av tre set istället för bäst av fem. I den andra artikeln ondgör han sig över Venus Williams underkläder, att hon klär sig i sitt eget klädmärke och därigenom får gratisreklam.

Tennis är den sport där damidrottare tjänar mest, men de tjänar ändå inte lika mycket som män.
Anledningen att kvinnor inte tillåts spela tre set är för att de inte anses klara av det, av idrottsetablissemanget liksom av gemene man. Det ansåg man också tidigare om till exempel alla löpdistanser ner till 400 meter, sen insåg man att kvinnor faktiskt klarar att springa längre distanser, även om det dröjde till 1984 innan maraton tilläts på OS-programmet. Skyll inte på kvinnliga tennisspelare för att reglerna ser ut som de gör, skyll på de ansvariga istället.

Och så oerhört dumt att jämföra idrott med ett vanligt jobb, som Holm gör i den första artikeln. Sen när gäller samma regler inom idrott som i livsmedelskassan? Inte ett ord om ojämlika förutsättningar att lägga ner den tid och de resurser som krävs på sin idrott, om ett system med prischeckar och löner där män genom alla tider varit förfördelade eller det faktum att i princip alla sporter i världen fortfarande är helt snedfördelade.

Den enda sporten i världen där lönerna är likadana mellan kvinnor och män är beachvolley. Det är av en händelse också en av få sporter där kvinnor enligt reglementet måste visa upp en viss mängd hud. Enligt Holm kanske det är vad man ska rekommendera i all damidrott. Glöm seriösa idrottare, det är ju sex och porr som säljer. Fast det är klart, man ska ju inte marknadsföra sig själv heller. Om man, som Venus Williams, gör det så är man inte längre en idrottare, utan en ”smart affärskvinna” till lika delar ”osmaklig” som ”beundransvärd”.

Holm klagar över journalisters frågor om Williams kläder, han antyder att hennes publicist har influerat media att ställa frågorna, men reflekterar inte själv över att han har skrivit två artiklar och refererat till klädvalet och hennes rumpa vid sex olika tillfällen i bloggen. Med andra ord varenda gång som Venus Williams namn tas upp. Holm har svårt att se Williams som en idrottare längre, men att han själv bidrar till att förmedla den bilden till allmänheten märker han uppenbarligen inte.