Ett par historielösa kommentatorer

Jag kan inte riktigt släppa det här med Filip & Fredrik än, och nu när jag har byggt upp en sund irritation gentemot dem efter oscarsgalan är det väl bara att trumma vidare med några tankar som jag har haft länge.

Förutom hypen kring F&F som målat upp dem som nollnolltalets största underhållare, och förutom att de har varit med i varenda svenskproducerat program som Canal+-koncernen gjort de senaste femton åren, så finns det en del ytterligare saker jag stör mig på.

F&F har under åren levererat en del hyfsad underhållning. Några av programmen i High Chaparall-serien var riktigt sevärda, hundra höjdare hade också toppar, jag gillar diskussionerna i Boston Tea Party och har hört goda saker om Lite Sällskap. I övrigt är det inte mycket att hänga i julgranen, men medelmåttig tv finns det gott om. Vad gör mig extra irriterad på just F&F?

Jag tror att det började redan med Ursäkta röran. De hånade Emma Andersson från Robinson för hennes bristande historiekunskaper och sparkade därmed in Sveriges kanske öppnaste dörr. Det var inte roligt, det var inte bitande satir, det var bara hånfullt. Istället för att förklara vad de ville få ut av sketchen marscherade Hammar ut ur en debattstudio efter att ha läst upp ett förskrivet uttalande, som fantasifullt nog avslutades med ”för övrigt anser jag att Carthago bör förstöras”. Roligt. Det var min första upplevelse av duons feghet, som jag senare har sett flera exempel på. De vill sitta skyddade i en bunker eller ett högt torn och skjuta på alla andra, utan att debattera något själv. Då sker ju inte diskussionen på deras villkor.

En annan sak som irriterar är hur de utger sig för att vara representanter för någon slags allmängiltig smak, vilket tydligt kom fram under oscarsgalan. Aaron Sorkin var bäst. Oscarsgalan är tråkig. Så tycker alla. Eftersom jag inte känner igen mig i de flesta av deras åsikter blir jag frustrerad av att interpelleras av dem. När de i High Chaparall, avsnittet med Shannen Doherty (som jag annars tycker är ett av deras bästa), menar att fittluder skulle vara en mildare svordom än cunt bara för att Wikingsson använder den ofta, är det samma brist på självinsikt som fick dem att kalla Justin Timberlake för en mediehora.

Duons smak, har jag kommit fram till, är själva förkroppsligandet av gubbrocken som jag avskyr så hjärtligt. Dylan är bäst, Sorkin är oslagbar, karlakarlamän är alltid värda att ha som gäster, skratten är gubbiga, annars är det svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör det. Men det går hand i hand med deras amerikavurm, eller amerikahysteri kanske är bättre att säga. Allt från andra sidan Atlanten är värt uppmärksamhet och inget från någon annanstans i världen. Förutom Stockholm då.

Droppen gick för mig när de satt i På Spåret-studion och menade att HasseåTages humor var daterad. Jag märker själv hur mossiga mina egna referenser är när jag hänvisar till På Spåret och fyrtio år gammal humor, men nu är jag på väg in i pudelns kärna, så stör mig inte. Det som slog mig var att F&F inte har någon historia, vilket är ironiskt med tanke på att det är exakt vad de hånade Robinson-Emma för. De har under På Spåret visat upp enorma kunskapsluckor i historiska frågor. Det känns inte som någon tillfällighet att de nu ska göra en historisk krönika över 90-talet. Så långt sträcker sig deras kunskaper.

Hasseåtage var ganska svajiga i sin humor, det är jag det förste att erkänna. Det fanns tydliga drag av gubbsjuka och vissa nummer var ganska sega. När de var som bäst dock, vilket ändå var ganska ofta, var de fantastiska. Och originella. Just där ligger väl en stor del av problematiken med F&F. De har fått pris som förnyare, men har ingen originalitet. De skapar inte något av egen kraft, utan kommenterar det som andra har skapat. Genom att aldrig skapa själv och utsätta sig för risken att bli bedömd för det, finns det en riska att man sveper in sig i ett skyddande hölje av självgodhet. För mig är inte F&F komiker, de är kommentatorer. Syntetisörer som är fullkomligt beroende av andras verk för att framhäva sig själva. Lite som Beavis & Butthead.

Sådär, nu har jag fått ur mig den galla jag kände trycka mot svalget. Filip & Fredrik är historielösa kommentatorer. Som sådana har de fungerat väl vid olika tillfällen, vilket skulle ha kunnat innebära att deras värdskap under oscarsgalan också hade kunnat fungera. Nu blev det ju inte så, och man får hoppas att folkstormen innebär att Canal+-koncernen hittar nya programledare till nästa år, som kan något om film som inte är mainstreamamerika.

De säger att hasseåtages humor är daterad. Om femtio år kommer delar av deras arv fortfarande vara aktuellt och fräscht. Om tjugo år kommer ingen att minnas Filip & Fredrik.

Om M*A*S*H

Vi hade en plan om att ha en tv-serieblogg under året, skriva om 365 tv-serier du måste se innan du dör, men det sket sig. Istället lägger jag upp de få texter jag hann skriva här, så att nån får nytta av dem, så kanske vi återkommer med tv-serierna till nästa år eller nåt.

M*A*S*H
Ursprungsland: USA
Genre: Komedi
Avsnittslängd: ca 27 minuter
Antal säsonger: 11
Sändningsår: 1972 – 1983
Skapare: H. Richard Hornberger, utvecklad av Larry Gelbart
Skådespelare: Alan Alda, Wayne Rogers, Mike Farell, McLean Stevenson, Harry Morgan, Loretta Swit, Larry Linville, David Ogden Stiers, Gary Burghoff, Jamie Farr, William Christopher m. fl.
Se: Allt, men specifikt säsong 6-8

En av de största och mest populära (bl. a 14 emmys) komediserierna genom alla tider. Baserad på Robert Altmans film med samma titel och Elliot Gould och Donald Sutherland i huvudrollerna, som i sin tur baserades på romanen av Richard Hooker. Serien berättar om livet på ett fältsjukhus, 4077 MASH, under Koreakriget 1950-54. Det sista avsnittet som sändes i USA den 28 februari 1983 är fortfarande det mest sedda tv-serieavsnittet någonsin, med en publik på 106 miljoner tittare.

Humorn i M*A*S*H bygger på oneliners, satir och udda karaktärer med en tydligt riktad udd mot krigföringens absurditet i allmänhet och det pågående Vietnamkriget i synnerhet. Det som gör M*A*S*H så bra, och som gör att det fortfarande nästan trettio år efter debuten känns fräscht, är det genomarbetade manuset med både gemena skämt och intellektuella referenser. Replikhastighet och underbetonade vitsar gör serien modern för sin tid.

Säsongerna 1-5 är mer fokuserade på humor, 6-11 är en blandning av humor och drama. Serien mognar betydligt i de senare säsongerna. När karaktären Trapper byts ut mot Hunnicut i fjärde säsongen och Burns mot Winchester i sjätte säsongen, byggs en starkare dynamik i karaktär och klasshumor. De sista säsongerna överdoserar dock ibland på moralitet, vilket har parodierats i bland annat Futurama, så om du vill se M*A*S*H när det är som bäst skulle jag rekommendera säsongerna 6-8, där man också utvecklar möjligheterna för sitcomens halvtimmesformat. Det finns mycket kvar att upptäcka i M*A*S*H.

Skapade en längre spinoff (Trapper John, M.D., hela 7 säsonger) där karaktären Trapper kommer hem till USA och arbetar som läkare och mentor på ett sjukhus i San Fransisco.

Varför humor och allvar bör gifta sig och skaffa barn.

Vi såg The General idag på filmvetenskapen, Buster Keatons lyysande komedi som utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget. Keaton spelar en vanlig kille som via sin kärlek till sitt lok och sin tjej blir indragen i tokigheter, iklädd den min han alltid har i sina filmer, nämligen ingen alls. Han kallades stone face under sin karriär och i The General ironiserar han till och med över sin egen brist på leenden genom ett foto på honom och lokomotivet (som heter The General, aha!) där han verkligen inte ler. Man kan säga att ingen har så lite lett genom hela filmhistorien.

Det fick mig osökt att tänka på det här med humor och allvar, och hur roligt allvar kan vara. Framförallt i parodier. Man kan till och med säga att det är fullkomligt nödvändigt för att en parodi ska vara bra att karaktärerna spelar sina roller på fullaste allvar. Se på Hot Shots, Top Secret eller Laddat Vapen. Fullkomligt fantastiska filmer där huvudpersonerna går in i sina roller och spelar dem på fullaste allvar. Så mycket allvar att det blir hysteriskt roligt samtidigt som det bygger upp en tacksam fond mot vilken man kan ställa grälla kontraster när man vill det.

Jämför då filmer som hela tiden försöker vara hysteriskt roliga, med stissiga skådespelare som med alla till buds stående medel försöker förmedla till publiken hur jävla roliga de är och hur roligt de har på scen eller framför kameran. Crazy liksom. Det tydligaste exemplet kanske inte kommer från film, utan från reklamradion. Alla galna morgonprogram där alla genom att skratta eller tokle när de säger saker vill förmedla till lyssnaren att ”vi minsann är ett galet gäng som gör galna saker som är så tokroliga hela tiden”.

Nej. Det bästa exemplet är tv6-mannen. Ni vet han som envisas med att prata sönder varenda eftertext som finns med sina galenskaper. Det finns andra tv6-människor som pratar också, men en av dem är värst. Aldrig är jag så nära att fysiskt strypa min tv som när tv6-mannen drar igång med sina analyser och förmenta självironier. Om de här exemplen hade varit undantag kunde jag kanske stå ut med det, men istället är de järtecken på humorns närstående undergång. De är en sjukdom som sprider sig genom samhällets alla porer och kläms ut i något som brukar gå under beteckningen svensk humorelit. Kanske lite orättvist, det finns en del gött mos inbakat i den svenska humoreliten också, men de är snarare undantag än regel.

Ge mig då hellre någon som inte behöver vänta in skratten. Någon som har tillräcklig tillit till sitt material för att inte behöva ge ledtrådar om att det hen säger är roligt.

Ge mig då hellre en Nour El-Refai, en Sarah Silverman, en Tage Danielsson, en Stephen Fry, en Charlie Chaplin, en Dylan Moran, en Eddie Izzard, en Sarah Alexander, en Hugh Laurie, en Charlie Sheen (ja, i Hot Shots då alltså), en Mia Skäringer, en Jemaine Clement, en P. G. Wodehouse, en Klara Zimmergren, en Bret McKenzie, en Edgar Wright, en George Clooney, en Bill Murray, en Stephen Chow, en Sara Granér.

Ge mig då hellre en Buster Keaton.

Så jävla bra.

Möte med en marxist

Jag träffade en marxist på en fest i helgen. Det är svårt att argumentera med en marxist. Så här lät en replikväxling i en hyfsat bokstavlig efterkonstruktion:

Han: ”Så du tror inte att produktionsmedel bestämmer allt i vårt samhälle?”
Jag: ”Nej, jag tror att det är långt mycket mer komplext än så, att marxism bara är en av många nycklar till att förstå vårt samhälle av idag.” (Jo, jag pratar faktiskt sådär, speciellt när jag är berusad.)
Han: ”Jaha.”

Han spelar sitt marxismkort, jag spelar mitt genusvetarkort, sen sitter vi där utan lösning. Som genusvetare vet man vad det innebär att vara influerad av teorier, man lever med och i teorier ständigt och jämt. Därför har jag förståelse för hur man lätt tar till teoretiska förklaringar för att göra världen enklare. Ögonblicket när det blir tröttsamt är när teorin är så hermetiskt tillsluten att den inte tillåter nya tankar, alternativa idéer eller bara humor.

Genusvetare får ofta höra att de inte har någon humor, att de borde kunna skratta åt sig själva. Folk som säger så brukar ofta driva med hela ideologin och kräva acceptans av mottagaren genom att denne ska gläfsa med. När man inte gör det, utan undrar varför människan man pratar med rapar upp fördomar och ingrodda föreställningar slappt förpackat i en humorinslagning, blir det obekväm stämning och han (för det är (nästan) alltid en han) slänger fram ett ”Jamen jag skämtade ju bara, du får ju ha lite humor”. Det är oerhört viktigt att kunna skratta åt sig själv och sina teorier, men om jag ska skratta med kräver jag att du är insatt i det du skämtar om.

Hursomhelst, min huvudpoäng var att man måste kunna diskutera utifrån andra premisser än de man sätter upp själv. Om inte annat för att skärpa sin debattförmåga. För marxisten stannade diskussionen när jag inte kunde hålla med honom. Istället poängterade han att han hade läst en termin genusvetenskap, men inte hittat något nytt som motsatte hans tidigare kunskapsbas. Jag blev inte förvånad av att höra det. En stilla undran var dock varför han valde att läsa genusvetenskap när han inte är öppen för nya idéer, men även det är en bisats. Det kändes som om han lade ett halvår av sitt liv till att skapa ett alibi i sådana här festdiskussioner:

Min flickvän: ”Det är lite grabbig stämning här.”
Marxisten: ”Är du en sådan där genusbrud?”
Min flickvän: ”Nej. Men min pojkvän har en examen i genus.”
Marxisten: ”Jaha, för det är annars sådant som de brukar säga. Jag läste a-kursen i genus, men såg inte så mycket poäng i det.”
Jag: ”Nähä, varför inte?”
Marxisten: ”På en hel termins studier fick vi bara ett par veckor om marxismen, det är alldeles för lite. Har du läst Engels Aörghawklrjhö” (titeln var egentligen en annan, men det här var vad jag kom ihåg)
Jag: ”Nej.”
Marxisten: ”Sedan fick vi göra collage. Det tyckte jag var lite bögigt.”

Joråsåattee…