Call Girl och strukturen

OBS! Varning: Den här texten innehåller tydliga spoilers för handlingen i Call Girl. Om du inte har sett filmen och tänker dig se den, läs inte texten än. Vänta tills du har sett filmen, eftersom den annars kommer att förminska och eventuellt förstöra din filmupplevelse.

 

Igår såg jag den svenska filmen Call Girl i regi av Mikael Marcimain, baserad på ett manus av Marietta von Hausswolff von Baumgarten. Filmen, som säger sig vara inspirerad av verkliga händelser, har omgivits av en intensiv debatt om huruvida statsministerkaraktären i filmen är tänkt att vara Olof Palme eller inte, och vad det säger om Palmes agerande under 1976 års ”bordellhärva”. Liksom Kajsa Ekis Ekman i dagens DN tycker jag inte alls att det här är det viktiga med filmen.

Allmänt gillar jag ambitionen med Call Girl, att göra en högbudgetfilm om ett historiskt politiskt drama, med Hoyte van Hoytema som fotograf och en fullkomligt självlysande Pernilla August i en av huvudrollerna. Scenografin är snygg och detaljerad, även om den ibland distraherar från handlingen i sin överflödande sjuttiotalsnostalgi. Musiken är välkomponerad och välanvänd, skådespeleriet överlag på hög nivå. Filmen lider av viss övertydlighetsängslan, i klippningen under de förklarande sekvenserna, i symboliken och i levererandet av budskapen. Boris Onisjtjenko-referensen under Sandbergs vistelse i sommarstugan var ett av två tillfällen då jag himlade med ögonen. Antingen vet man vem Onisjtjenko var, och då är det övertydligt, eller så vet man inte och poängen om fuskare seglar förbi obemärkt.

 Det som är bäst i filmen, som Ekis Ekman också är inne på, är skildringen av prostitutionsindustrin. Hur den skildrar män med makt och kvinnor utan. Det är när strukturen blir central som filmen har sina höjdpunkter. Mekanismerna som leder till att flickorna Iris och Sonja dras in i prostitutionen. Organisationen runt Pernilla Augusts bordellmamma och det kader av män med makt som anlitar hennes tjänster.

Där filmen gör sig själv en otjänst är när man lägger störst fokus på att statsministern själv köper sex, och dessutom från den minderåriga Iris. Känslan är att det är inlagt som en extra krydda. Man vill skildra hur sexköpandet går ända upp i toppen, och kan inte undvika det kittlande i att beskriva statsministern som sexköpare. Det hade man inte behövt göra. Scenen där statsministern (som så uppenbart självklart ska vara Palme, vilket man förstår genom den slöa avkodningen från verkligheten som filmskaparna använt sig av) köper sex av Iris, i toppsviten på ett hotell, korsklipps med en scen från festvåningen i samma hotell där resten av det politiska etablissemanget avnjuter en måltid med tillhörande nakendans. För mig är scenen i festvåningen så mycket mer intressant än den i toppsviten, eftersom den visar på bredden och strukturen i sexköp, makt och det manliga privilegiet att ta utrymme. Ett helt rum av dignitärer ser det som självklart att avecen serveras av halvnakna/nakna kvinnor, som sedan dansar exotiskt, och som de sedan kan köpa sexuella tjänster av. Exakt vilken minister som i verkligheten köpte vilken person blir i sammanhanget ointressant. Det viktiga är strukturen där män tar sig rätten att köpa kvinnor, och sexindustrins maktaktörer gör allt för att upprätthålla balansen. En struktur som givetvis inte är tidstypiskt för sjuttiotalet, utan finns även idag, såväl i Berlusconis bunga-bunga-fester som i den svenska makteliten.

 Genom att fokusera så starkt på statsministerns brott, förskjuter man fokus från struktur till individ. Det hjälper då inte att övertydligt belysa hyckleriet i att säga en sak på dagen för att göra motsatt på kvällen. Grejen blir att statsministern köper sex av minderåriga, inte att en patriarkal struktur gör det möjligt att utnyttja kvinnor. Att statsministern är en del av strukturen riskerar då att försvinna bort, liksom budskapet att vi alla är en del av systemet som tillåter det här. Den andra gången jag himlade med ögonen var i filmens avslutande sekunder, när Iris tittar in i kameran för att anklaga filmens åskådare för vad som har hänt. Det är ett billigt och övertydligt trick för att säga det som istället borde ha uttryckts och gestaltats under filmens gång. Med ett klipp tio sekunder tidigare hade det varit ett fantastiskt, öppet slut, där vi inte visste hur det skulle gå för Iris, men där den historiska kontexten lärt oss vad som har skett med den patriarkala strukturen.

Call Girl har svårt att bestämma sig för vilken film den vill vara. Den är på samma gång ett politiskt drama, ett socialrealistiskt drama och en polisfilm. Polisfilmsdelen drivs av agenten (i dubbel bemärkelse) Sandberg, som för ett ensamt korståg mot korrupta politiker. Han presenteras genom en sexscen där han etableras som en redig karl som minsann har sex med sin egen fru och inga småflickor. Istället spelar han monopol med sin dotter. Fin kille, fram till att han påtvingas en semester efter att ha varit för nära sanningen, och av en outgrundlig (och oetablerad) anledning knuffar till sin dotter, för att hon klipper gräset fel. Inte så fin kille. A few good men-porträttet av Sandberg som den ensamme säkagenten som tar kampen ingen annan gör, som står upp för de utan talan och rakryggat yppar sanningen, är klichéfylld och onödig. Det hade fungerat utmärkt att låta säkerhetspolisen utreda bordellhärvan utan årets kärnfamiljspappa som dess ledstjärna. När han slår ner sin kollega för att denne hotat lilla oskyldiga Iris till tystnad, gränsar berättandet till det parodiska. Sandbergs mest intressanta stund i filmen blir nu istället när han, efter att domen har fallit, faktiskt blir ihjälkörd av en mördare, som sedan tycks gå ostraffad.

Filmen hade mått bra av att plocka bort statsministerkaraktären (vad är det för fel på en justitieminister som sexköpare, inte tillräckligt stort?) och tona ner Sandberg som hjälte. De tar fokus från vad som i mitt tycke är intressant på riktigt, skildringen av makten i patriarkala strukturer, förmänskligandet av prostitutionsorganisationen och dess aktörer, samt Iris och Sonjas historier. Med det sagt vill jag ändå fastslå att Call Girl är en bra film, väl värd att se. Dels för att den ju faktiskt tar upp de saker jag efterlyser, även om det skingras av distraktioner, dels för att det är en oerhört snygg film. Och givetvis för att se varför Pernilla August kommer att få årets guldbagge för kvinnlig huvudroll.

De tio bästa svenska filmerna någonsin

Med reservation för att jag har missat, glömt, skyggat för eller på felaktiga grunder prioriterat bort någon film följer här min lista över de tio bästa svenska filmerna någonsin. Eftersom ”ingen inbördes rangordning” är för fegisar kommer de dessutom prydligt arrangerade från 10 till 1.

10. Masjävlar

Såg den på bio i Leksand på premiärdagen. Ett event i miniatyr. Sällan eller aldrig har kärnan i Dalarna, landsbygd och den blandade känslan i att komma hem, skildrats med sådan träffsäkerhet. Scenen när Mia ringer hem med utsikt över Siljansbygden från Rättvikshållet får det att bränna i nostalgisträngarna. Och Ann Petrén. Denna Ann Petrén.

9. Sällskapsresan

Trots sliten patina pga för många visningar genom åren, håller första Sällskapsresan fortfarande högsta klass. Odödliga repliker som är fastbrända i den svenska folksjälen. En kliché är inte en klich´i original.

8. Darling

En stor överraskning när jag såg den första gången. Kombinationen av foto, musik och skådespeleri var så klockrent att jag misstänkte att det var stulet från amerikanska/koreanska förlagor. Michelle Meadows genomuttråkade skådespel lyfter hela filmen.

7. Flicka och hyacinter

Citizen Kane, fast bättre. Och queer. Alltså bättre.

6. Yrrol

”Jag tycker att han ska få ett straff!”

5. Låt den rätte komma in

Kuslig, varm, kall och schnygg. Kombinationen Alfredsson/Hoytema/Jonsäter är som bekant svårslagen.

4. Ägget är löst

Svårt att begränsa valet av AB Svenska Ords filmer, men kommer inte ifrån Ägget är löst, mycket pga scenen med Gösta Ekman i tjärnen. Kanske det mest poetiska som gjorts inom svensk film?

3. Fyra nyanser av brunt

Killinggängets sprudlande kreativitet kombinerat med Alfredssons stilsäkerhet. En tid att se tillbaka på med tillförsikt när man ser vad Robert Gustafsson håller på med idag.

2. Fucking Åmål

Enda gången som jag har varit med om att en spontan applåd utbrutit under en vanlig biovisning, när eftertexterna rullade. Lika tonsäker, aktuell och vacker idag som då. Ändrade svensk film i grunden, trots sin enkelhet. Låt oss hoppas att Moodysons filmatisering av Moodysons seriealbum hittar tillbaka till den kvalitet han höll i början av sin karriär.

1. Picassos äventyr

Älskar AB Svenska Ord över allt annat inom svenskt kulturskapande, och det här är en av kronorna på det verket. Bindgalen kreativitet, lysande skådespeleri från huvudroller och gästspelare, samt popkulturella referenser till höger och vänster. Trots lite lökig politisk sentimentalitet i slutet, så blir det liksom inte bättre än såhär.

Bubblare: Tillsammans, Lilja 4-ever, Släpp fångarne loss – det är vår, Äppelkriget, Dunderklumpen, Ronja Rövardotter, Apan

Augusta National Golf Club exkluderar kvinnor

Här är utkastet till min artikel om Augusta National Golf Club, som publicerades på feministisktperspektiv.se den 13 april, för er som inte har prenumeration

US Masters i golf avgjordes förra helgen för 79e gången. Majorturneringen spelades, liksom den alltid har gjort, på Augusta National Golf Club, en privat golfklubb. Genusvetaren Jonas Lindkvist ger oss en inblick i klubben som genom historien kringgärdats av kontroverser.

Golf är i stor utsträckning en idrott som utövas och har utövats av en vit medel- och överklass. I Grant Jarvies Sports, Culture and Society från 2006 visas att golf är den idrott av de tio populäraste som har den tydligaste klassuppdelningen, där tendensen är att ju mer välställd man är, desto troligare är det att man sysslar med golf. För få klubbar är det så tydligt som för Augusta National Golf Club. Klubben bildades 1933, den första Mastersturneringen spelades här 1934. Bland de ca 300 medlemmarna dräller det av miljonärer och miljardärer från gräddan av den amerikanska företagsvärlden. Bill Gates är kanske det mest kända exemplet. Inga kvinnor är dock medlemmar och först 1990 beviljades den förste afroamerikanske mannen medlemskap. Före 1983 skulle dock alla caddies enligt policy vara svarta.

Beslutet om att tillåta en afroamerikansk medlem 1990 kom till följd av en mediestorm kring en annan exklusiv golfklubb, Shoal Creek. De menade att klubben hade rätt att förknippas med vilka de ville. I det här fallet innebar det att inte förknippas med svarta. Protesterna lät inte vänta på sig. Civil Rights-organisationer röt till, media spann vidare och The Professional Golfer’s Association of America (PGA) drog öronen åt sig. Klubben fick snabbt be om ursäkt och meddelade snart att de skulle välja in en afroamerikansk hedersmedlem.

Där hade historien kunnat sluta, men när stora sponsorer började dra sig ur PGA-mästerskapen som skulle spelas på Shoal Creek, började andra klubbar inse faran i att vara exklusivt vita. Ironin är svår att undgå med en revolution driven av rika företag mot golfklubbar med samma rika företagsägare som medlemmar. En stor jakt efter ”den svarte medlemmen” svepte över landets golfklubbar. IBM, en av huvudsponsorerna för US Masters idag, meddelade att de drog tillbaka sitt sponsorstöd till tv-sändningen av PGA-mästerskapen med uttalandet ”att stödja, även indirekt, exkluderande aktiviteter är emot IBM:s praktik och policy.” PGA blev tagna på sängen av utvecklingen. De hade inte reflekterat över hur de skulle hantera exklusiva klubbar. Nu formulerades snabbt ett policydokument där man sade att man inte skulle hålla eller sanktionera turneringar vid klubbar som diskriminerar på grund av ras, religion, kön eller ursprung. I ljuset av IBM:s sponsring och PGA:s erkännande av US Masters som turnering med majorstatus och räknade resultat, rekord och vinster, blir de här uttalandena förstås ett stort hån.

Augustas exklusiva mansklubb har inte gått fri från kritik genom åren. Värst blåste vindarna 2002 då Martha Burk vid National Council of Women’s Organizations i ett brev frågade varför Augusta vägrade anta kvinnliga medlemmar. Klubben svarade offentligt att det hade hon inte med att göra. Media, framförallt New York Times, plockade upp konflikten och den blev ett hett samtalsämne inför turneringen. Till skillnad från 1990 skedde dock inga förändringar i Augustas medlemskap. Klubben menade att kön och ras är två helt skilda frågor, som inte kunde jämföras. Trots att de bedyrat att kön inte har någon betydelse för valet av nya medlemmar, medger klubben ändå att det skulle innebära en radikal förändring att tillåta kvinnliga medlemmar. Brödraskapet skulle gå förlorat. Retorik som kalkerar Shoal Creeks uttalanden om den privata klubbens privilegium att utesluta svarta om de så önskar. Liksom Shoal Creek inte ville beröra sig med svarta, vill Augusta inte beröra sig med kvinnor. En privat klubb har förstås rätt att vara både rasistisk och sexistisk, men då ska den också kallas vid dess rätta namn.

Alla pekar på varandra när det diskuteras vems ansvar det är att förändra situationen. Klubben säger att frågan inte har med dem att göra, spelarna likaså. Tv-bolaget CBS som sänder turneringen säger att det inte är deras sak att arbeta för social förändring. Ingen av aktörerna har dock något emot att tjäna stora pengar på turneringen. Augusta tjänar inte pengar direkt på arrangemanget av US Masters. Intäkterna går tillbaka in i verksamheten eller skänks bort. Den goodwill och status som turneringen genererar är dock ovärderlig för klubben.

PGA ska självklart inte tillåta att det spelas en officiellt sanktionerad turnering på Augusta National Golf Club, så länge klubben exkluderar kvinnor. US Masters arrangeras inte av PGA, men de erkänner turneringen och räknar det som en major. Trots att det är både PGA:s och huvudsponsorns IBM:s policy att inte stödja någon verksamhet som diskriminerar på grund av kön, får US Masters ändå fortsätta spelas på banan. Det är ett misslyckande . Tradition och intäkter blir viktigare än möjligheten att få tävla på samma villkor, var sig det gäller på en golfbana eller i samhället.

Huvudsponsorn IBM:s VD har av tradition alltid beretts medlemskap i klubben. Idag heter VD:n Virginia Rometty. Hon utgör en enkel ursäkt att bryta mansmonopolet, men kommer den första kvinnan i klubben få annat än den alibifunktion som de svarta medlemmar som valdes in i början av 90-talet hade? Golfsporten är traditionsrik, men tradition ska aldrig innebära diskriminering. Förändring är en absolut nödvändighet för sportens fortsatta utveckling.

Fjäril vingad

Sedan det konstaterades mycket kort i en av ’Sagan om Isfolket’-böckerna att ordet ”fjäril” inte låter likadant på något europeiskt språk, har jag roats av att samla på olika språks sätt att uttala och stava ordet. Inte förrän nu har det dock slagit mig att man kan använda Google Translate för att ta reda på hur det faktiskt ligger till.

Visst finns det likheter mellan vissa språk. Några använder engelskans butterfly, man ser likheter med latinets papilion i såväl franskans papillon som katalanskans papallona. Flera östeuropeiska länder har varianter av motyl och likheten mellan galiciskans bolboreta och portugisiskans borboleta är förstås inget sammanträffande. Men utöver det är det slående hur ett litet ord kan se så markant olika ut på så många olika ställen.

Här följer en i stort sett komplett beteckning av ordet fjäril på de språk som använder det latinska alfabetet och som finns representerade på Google Translate. Njut av mångfalden och smaka på varje ord för sig. Mycket nöje!

Fjäril svenska
Butterfly engelska
Papillon franska
Schmetterling tyska
Perhonen finska
Liblikas estniska
Feileacan iriska
Farfalla italienska
Leptir kroatiska
Taurins lettiska
Papilion latin
Flutur albanska
Tximeleta baskiska
Bolboreta galiciska
Kupu-kupu indonesiska
Fiðrildi isländska
Papallona katalanska
Drugelis litauiska
Rama-rama malaysiska
Farfett maltesiska
Vlinder nederlänska
Sommerfugl norska
Motyl polska (tjeckiska, slovakiska)
Borboleta portugisiska
Fluture rumänska
Motelj slovenska
Mariposa spanska
Kelebek turkiska
Pillango ungerska
Buom vietnamesiska
Glöyn byw walesiska

Warriorerror

Har just sett färdigt ’Warrior’, med en oscarsnominering för bästa manliga biroll. Det började okej, men spårade gradvis ur mer och mer.

Vad som kunde vara en historia om manlighet, våld och begränsningar, årets ’The Fighter’ eller ’The Wrestler’ drunknar i enkla lösningar.

En broder är soldat, mörk, tyst, plågad och knockar, den andre är lärare, ljus, elegant, tålmodig, lyssnar på Beethoven & vinner på grepp.

Koba, den oövervinnlige ryssen, gör entré med sovjetflagga draperad i rött med hammare och skära. Till tonerna av protestsångaren Vysotskij.

B måste besegra ryssen för att behålla hus och hem, och skydda familjen. Gäsp.
Ts marinenhet blir dödade av amerikanska plan. Ännu mer gäsp.

Nick Noltes roll är överspelad, tröttsam och en pinsam och skamlös flirt med en lättlurad oscarsakademi. Hans nominering är endast politik.

Vem som helst som sett filmen måste inse att han inte längre är (om han någonsin har varit det) en tillräckligt trovärdig skådespelare.

Men värst: En film med så mycket våld ska fanimej ha en anledning till det, inte glorifiering. Män som bondar av våld gör mig illamående.