söndag 30 maj 2010

Lönt med tennis

Jag har läst Stefan Holms rapportering från Grand Slam-turneringen i Paris, både hans blogg och artiklar i Sportbladet.

Han, liksom många andra sportjournalister använder sig av klassiska förminskande beskrivningar av damtennisspelarna kontra herrtennisspelarna. Damtennisspelare är tjejer, herrtennisspelarna är spelare. Enda undantaget är när Roger Federer beskrivs som en härlig kille. Han använder mademoiselle som epitet för Johanna Larsson, utser en dag miss Flyt 1 och 2, och inleder blogginlägget om Sofia Arvidssons förlustmatch med att kommentera hennes nagellacksfärg, för att sedan beskriva hennes gråt, en klassisk journalistklyscha i skildringen av damidrottare. Vidare skriver han damtennis men aldrig herrtennis, menar att planen blir en catwalk när Maria Sharapova spelar och poängterar noggrant att kusinen till en av herrtennisspelarna är världens bästa kvinnliga volleybollspelare. Eftersom namn och bild fanns med i inlägget borde det inte missförstås om man bara skriver världens bästa volleybollspelare, men då kanske herrbeachvolleybollspelarna världen över skulle gå i taket.

Allt det här är små saker var för sig, men när man lägger ihop dem visar de tydligt hur sportjournalistiken ser ut, hur små skiftningar i beskrivningen av damidrottare kontra herridrottare gör att de förminskas, trivialiseras, sexualiseras och förlöjligas. Det är fortfarande standard för idrottsjournalister och Stefan Holm är på inga sätt unik i det här fallet, det här var bara en introduktion till huvudtemat för mitt inlägg.

Holm beskriver i två artiklar sin syn på damtennis och dess inkomster. Han anser i den första artikeln att tennisspelare ska ha lika lön för lika arbete och att damtennisspelare därmed inte ska ha samma prischeckar som herrarna eftersom de spelar bäst av tre set istället för bäst av fem. I den andra artikeln ondgör han sig över Venus Williams underkläder, att hon klär sig i sitt eget klädmärke och därigenom får gratisreklam.

Tennis är den sport där damidrottare tjänar mest, men de tjänar ändå inte lika mycket som män.
Anledningen att kvinnor inte tillåts spela tre set är för att de inte anses klara av det, av idrottsetablissemanget liksom av gemene man. Det ansåg man också tidigare om till exempel alla löpdistanser ner till 400 meter, sen insåg man att kvinnor faktiskt klarar att springa längre distanser, även om det dröjde till 1984 innan maraton tilläts på OS-programmet. Skyll inte på kvinnliga tennisspelare för att reglerna ser ut som de gör, skyll på de ansvariga istället.

Och så oerhört dumt att jämföra idrott med ett vanligt jobb, som Holm gör i den första artikeln. Sen när gäller samma regler inom idrott som i livsmedelskassan? Inte ett ord om ojämlika förutsättningar att lägga ner den tid och de resurser som krävs på sin idrott, om ett system med prischeckar och löner där män genom alla tider varit förfördelade eller det faktum att i princip alla sporter i världen fortfarande är helt snedfördelade.

Den enda sporten i världen där lönerna är likadana mellan kvinnor och män är beachvolley. Det är av en händelse också en av få sporter där kvinnor enligt reglementet måste visa upp en viss mängd hud. Enligt Holm kanske det är vad man ska rekommendera i all damidrott. Glöm seriösa idrottare, det är ju sex och porr som säljer. Fast det är klart, man ska ju inte marknadsföra sig själv heller. Om man, som Venus Williams, gör det så är man inte längre en idrottare, utan en ”smart affärskvinna” till lika delar ”osmaklig” som ”beundransvärd”.

Holm klagar över journalisters frågor om Williams kläder, han antyder att hennes publicist har influerat media att ställa frågorna, men reflekterar inte själv över att han har skrivit två artiklar och refererat till klädvalet och hennes rumpa vid sex olika tillfällen i bloggen. Med andra ord varenda gång som Venus Williams namn tas upp. Holm har svårt att se Williams som en idrottare längre, men att han själv bidrar till att förmedla den bilden till allmänheten märker han uppenbarligen inte.

lördag 29 maj 2010

Och facit

Resultaten med min tippning inom parentes

1 Tyskland (2)
2 Turkiet (18)
3 Rumänien (7)
4 Danmark (4)
5 Azerbajdzjan (9)
6 Belgien (8)
7 Armenien (5)
8 Grekland (11)
9 Georgien (10)
10 Ukraina (20)
11 Ryssland (21)
12 Frankrike (15)
13 Serbien (17)
14 Israel (1)
15 Spanien (24)
16 Albanien (19)
17 Bosnien (23)
18 Portugal (3)
19 Island (12)
20 Norge (6)
21 Cypern (16)
22 Moldavien (14)
23 Irland (22)
24 Vitryssland (13)
25 Storbritannien (25)

Alltså inte så pjåkigt tycker jag ändå. Visst, bara två låtar helt rätt och en del riktiga felbedömningar, främst överskattandet av balladernas kraft i form av Israel, Portugal och Norge, underskattandet av Europas intelligens med Vitryssland, samt underskattandet av Ryssland och Ukrainas förmåga att dra in tolvor från grannländer. Det räcker inte till att vinna, för vinna Eurovision gör man inte genom tolvor, utan genom sexor och sjuor från alla länder, men det räcker för att alltid ge dem respektabla platser. Turkiet hade jag aldrig trott skulle gå så bra, låten är för svag. Spanien gynnades absolut av att få spela sin låt två gånger, men den är å andra sidan bra, så det förtjänade Daniel Diges. Att Anna Bergendahl dessutom var rätt nära final gör att jag känner mig nöjd med min tippning i år. Fast Storbritannien sist var inte svårt att pricka in.

Och mina poäng? Tyskland 12, Ryssland 10, Israel 8, Belgien 7, Portugal 6, Spanien 5, Frankrike 4, Cypern 3, Grekland 2 och Ukraina 1. That concludes the vote of the Jonas jury!

Eurovisionschlagerfinalförhandstippningar

1 Israel
2 Tyskland
3 Portugal
4 Danmark
5 Armenien
6 Norge
7 Rumänien
8 Belgien
9 Azerbajdzan
10 Georgien
11 Grekland
12 Island
13 Vitryssland
14 Moldavien
15 Frankrike
16 Cypern
17 Serbien
18 Turkiet
19 Albanien
20 Ukraina
21 Ryssland
22 Irland
23 Bosnien
24 Spanien
25 Storbritannien

Kommentarer:
Hjärtat säger Tyskland, men hjärnan säger att den lider för mycket av att inte ha varit med i semifinalen.
Danmarks låt är inte bara ett plagiat (som DN och andra skriver) utan flera. Versen är Every breath you take, första meningen i refrängen är Celine Dion och resten är Give my life med Army of Lovers. Bidraget är ett tydligt exempel på den onda sidan av professionellt låtskrivande där man klistrar ihop resterna av populära hits genom åren till ett lapptäcke av unken kommersialism.
Armenien kommer att gå bra, men jävlar vad dålig den är. Dålig sång, dålig låt, urusel text som slaktar ord och hur de uttalas samt dålig engelska.
Rysslands bidrag är underbart, framförallt för att det är Ryssland. Med självironi. Men dåligt kommer det att gå.
Kommer Portugal att slå sitt personbästa, sjätte plats?
Kommer vi förlåta Goran Bregovic för att han stjälpt ett själlöst pekoral på Europa efter att ha frälst oss med konstanta underverk under lång tid?
Kommer danskarna att röra vid varandra?
Svar på dessa frågor och mer alldeles snart!
Dessutom kommer en personlig favoritlista efter att bidragen har spelats nu i finalen.

fredag 28 maj 2010

Illusionen av en långsiktig plan

Jag fick 2.0 på högskoleprovet nu i vår. Tanken var att säkra ansökningarna till hösten och våren eftersom jag inte var helt säker på att mina betyg skulle räcka. Mitt gamla högskoleprovsresultat, det som jag använde på den tiden när jag sökte till kurser med annat än akademiska poäng, gäller inte längre eftersom det var mer än fem år sedan jag tog provet. Jag siktade på 1.5 - 1.6, där någonstans räknar jag med att kraven för de kurser jag har tänkt mig ligger. Nu fick jag 2.0, och inte bara det. Jag fick 117 av 122, det räcker med 110 för 2.0. Med andra ord gick det väldigt bra. Jag kan söka till läkarlinjer och psykologprogram så det står härliga till, men det är förstås inget som intresserar mig.

Tanken med den här texten är inte att skryta över goda högskoleprovresultat, eller på ett sätt kanske det är det ändå. Poängen är att jag här har lyckats åstadkomma något, men det är också det enda jag lyckats åstadkomma i år. Det är som att vinna i en frågesport, som att vara den som människor vänder sig till när de vill ha snabba faktasvar. Att få 2.0 på högskoleprovet när man inte behöver det är så onödigt. Det har inget värde i sig, utan är ett medel för att uppnå något annat. Här någonstans ligger poängen. Jag, liksom många andra, är bra på saker som inte har något värde. Jag är bra på medlet, men inte slutförandet. Vad ska jag använda det här till?

Som ett barn som kommer hem med bra betyg, med en prisad teckning, sätter jag upp den på kylskåpsdörren för att bevisa för mig själv och andra att jag faktiskt kan åstadkomma någonting. Här finns ett solitt bevis på min talang. Den långsiktiga planen kanske är att komma med i Vem vet mest, genom det bygga upp ett namn för att till sist komma till slutpunkten, tronen, den högsta toppen. Förstaklasskupén i På Spåret.

Jag har oändliga möjligheter. Någonstans inom mig finns det ambitioner. Vilja kan man väl trycka fram om det skulle behövas. Varför ska det då vara så förtvivlat svårt att klafsa sig upp ur den här sörjan av apati.

Istället sätter jag upp 2.0 på kylskåpsdörren. Så att människor ska se det och tycka att jag har varit duktig. Så att någon kan ge mig ett jobb, utnyttja min potential. Så att någon annan kan upptäcka mig. Men det jävliga är att man inte kan vänta på att någon annan ska göra jobbet åt en. Istället får man bita ihop, samla ihop spillrorna av en refuserad roman och tugga igång med nästa.

torsdag 27 maj 2010

Om Eurovision

Inför semifinalen ikväll och finalen på lördag har jag ännu inte formulerat mina åsikter till fullo. För det krävs en grundligare genomlyssning än att bara se på införprogrammen, och mer hinner jag tyvärr inte med innan lördag. Några kommentarer, förutsägelser och tyckanden kan jag nog ändå slänga ur mig, därtill är jag sällan nödbedd.

Först måste jag hylla införprogrammen på SVT. De tar tävlingen på allvar trots att de kan raljera över vissa länders bidrag, ibland till överdrift. Årets uppställning var starkare än någonsin förut, jag uppskattar verkligen Lena Philipssons humor och syrlighet, tycker att Rennie Mirro och Kayo var goda tillskott som tog sitt tyckande på allvar, till skillnad från förra årets katastrof i form av Petra Nielsen. Marie Serneholt har inte min smak när det kommer till bedömningen, men hon gör sin hemläxa och kan saker om artister och låtar, vilket gör att man förlåter hennes nervösa sidoblickar mot andra panelmedlemmar när hon drar till med en komisk överdrift. Till sist Thomas Lundin, underbara Thomas Lundin. Tydlig, vältalig, rolig och framförallt gediget påläst om alla bidrag. Han sätter betyg med eftertanke och har ofta bra smak. När han inte har det kan han iallafall motivera sitt beslut. När man jämför panelens åsikter och faktakunskap med tidningsjournalister som satt betyg inför semifinalerna märker man en enorm skillnad i både insats och engagemang. Heja SVT, återigen.

När det gäller själva tävlingen kan vi väl börja med Sverige. Jag har varit hyfsat rätt på det att bedöma Sveriges chanser de senaste säg tio åren, med The Ark som tydligt undantag. Jag trodde att den skulle, om inte sopa hem alltihopa, ändå komma topp tre. Jag tror att Salem al Fakir hade haft större chans i den stora tävlingen, det skulle vara ett intressant bidrag i konkurrensen. Med det sagt tycker jag ändå att Anna Bergendahl har en habil låt på hand, hon kommer säkert att gå vidare ikväll och placera sig någonstans i mittfåran på lördag. Min gissning är tolfte plats.

Slutsegern kommer nog stå mellan Israel och Tyskland, där Lena Meyer-Landrut, min ganska överlägsna personliga favorit i startlistan, kommer att falla på att Tyskland är ett av de direktkvalificerade länderna. De fyra stora, Spanien, Storbritannien, Tyskland och Frankrike, borde vid det här laget ha insett att det är en enorm nackdel att gå direkt in i finalen utan att någon har fått se deras framträdande. Framförallt Frankrike har nog lidit av det de senaste åren, eftersom de ändå har haft en del starka låtar som floppat. Storbritanniens uppdrag är nog snarare att skicka en bra låt nån gång, det var ett tag sen sist. Så preliminärt Israel före Tyskland. Förhoppningsvis hinner jag med ett inlägg med en mer utförlig tippning precis före finalen. Storbritannien kommer dock att hamna toksist, det är jag rätt klar med redan nu.

fredag 21 maj 2010

Budskapet från Cartoon Network

Jag zappade precis förbi en massa kanaler i jakt på ingenting, i väntan på något och hamnade på Cartoon Network, närmare bestämt reklamen riktad till barn.

Alltså jag vet ju det här. Jag har en magister i genusvetenskap, jag har läst mängder av böcker om könskonstruktioner i media och hur just barnreklamen är tydligast uppdelad mellan könen. Jag vet ju allt det här.

Ändå så tappar jag hakan när jag ser reklamen på CN. Först prinsessreklamen med kvinnlig speaker som med lugn och kvittrande (låter som motsatspar, men tro mig, de går att kombinera) talar om Disneys prinsessor, allt glittrar, den lilla flickan leker med sina dockor och kan göra dem precis så glittriga som hon vill. Sloganen är ”Alla flickor vill ju vara en prinsessa”. Klipp till reklam för en skateboardleksak. Manlig speaker som talar högt och snabbt om skateboardens tekniska fullkomlighet, hur häftigt det är, vilka prylar man kan köpa till, hur du kan imponera på dina kompisar. Han använder till och med ordet prestanda. Alla barn i reklamen är pojkar, färgen är svart, ibland blå eller grön. Klipp till Barbiedockor där sloganen är att du kan bli precis den du vill. Härligt säger performisten, men det är bara att urvalet av djurläkare, rockstjärna och diverse ter sig begränsad när alla exemplar klär sig i varianter av rosa, alla ser lika livlöst perfekta ut i leende, stora ögon och blont hår, och den lilla flickan i reklamen är flicka.

Jag vet ju allt det här, men jag blir ändå så trött.

torsdag 20 maj 2010

2004

Ett oerhört starkt år, kanske det bästa av alla i den här genomgången. Starka fyrar som Finding Neverland, Maria full of grace, Being Julia, Les Choristes och vår egen Så som i himmelen platsar inte här. Det gör inte heller de två filmer som det skulle stå emellan i de tyngsta kategorierna. Många hade trott att det var dags för Martin Scorsese, den här gången med The Aviator, men han fick som så många gånger förut se sig slagen, den här gången av Clint Eastwood och Million Dollar Baby. Hilary Swank tog överraskande och lite underligt statyn för bästa kvinnliga huvudroll framför näsan på Anette Bening återigen. Jag har dock min egen givna favorit i kategorin, se nr sex. Incredibles bästa animerade, Cate Blanchett fick oscar för lång och trogen tjänst för fel roll, men The Passion of the Christ fick inget i alla fall. Och om akademien var fel ute här och där så överträffade de verkligen sig själva med manuspriserna.

10. Kinsey
- Ja, vi startar väl med lite sex då. Radarparet Liam Neeson och Laura Linney spelar sexologen Alfred Kinsey och hans fru Clara McMillen. Kinsey ställde till med hallaballo på fyrtio- och femtiotalet när han och ett gäng medarbetare publicerade en statistisk sammanställning över amerikanernas sexvanor. Det chockerande för dåtidens samhälle var dels hur mycket sex folk verkligen hade, men framförallt hur de hade det. Man kom till exempel fram till att homo- och bisexualitet var långt mycket vanligare än vad man tidigare trodde. Viktig film än idag, den tar bland annat upp det här med monogami och polyamorositet på ett humant sätt. Bra film också.

9. The Motorcycle diaries
- Sen fortsätter vi med Gaël Garcia Bernal som ung vänsteraktivistikon i vardande. Förutom att han är satan i det snygg är det också en bra historia. Roadmovie på motorcykel först, sen med vad som finns, genom Latinamerika. Det är intressant att få sig skildrat hur Che Guevara blev den han blev, men det är också en underhållande film, med humor och allvar, hjärta och hjärna. Fick också välförtjänt en oscar för bästa låt.

8. Hotel Rwanda
- Hemskt bra film om folkmord och sånt. Framförallt en triumf och ett slutgiltigt erkännande för huvudrollsinnehavaren Don Cheadle. Under hela filmen sitter man på helspänn och den lyckas faktiskt med att skildra maktlösheten och frustrationen som kommer av västvärldens passivitet och ovilja att botgöra det man har ställt till med. Ett av många exempel i världshistorien vad som har hänt i efterdyningarna av koloniseringen.

7. En långvarig förlovning
- Skådisen Denis Leary utsåg (av någon anledning), när han var på Letterman, den här filmen till den perfekta filmen. Det finns romantik för henne, krigsscener för honom och någonstans mitt i filmen kommer sexscener med Jodie Foster bara sådär. Även om jag inte ger mycket för vad Denis Leary gjort efter The Thomas Crown affair, eller könsbundna fördomar heller för den delen, så gjorde han rätt i att (av någon anledning) lyfta fram just den här filmen. För mig räcker det att Jeunet har gjort den, men det är en episk historia, skickligt berättad.

6. Vera Drake
- Regissören Mike Leigh ska tydligen vara en skådespelares dröm att få jobba med. Det märks i Vera Drake, framförallt i titelrollen spelad av underbara Imelda Staunton. Mer känd som etablerad teaterskådespelare i Londons West End, i hollywood har hon mest haft småroller, bland annat som Dolores Umbridge i Harry Potter-serien. Filmen handlar om Vera Drake som utför aborter för kvinnor som inte har råd att göra det genom den vanliga sjukvården i 50-talets Storbritannien. Stauntons skådespel, den utmärkta skildringen av arbetarklass och ett manus som berättar om konsekvenserna av småskaliga revolutioner gör den här filmen till något alldeles extra.

5. Lemony Snicket’s A series of unfortunate events
- Eller Syskonen Baudelaires olycksaliga liv, som den heter på svenska. Baserad på barnböckerna av Daniel Handler berättas historien om tre syskon Baudelaire som förlorar sina föräldrar i en bilolycka och tvingas på hos sin släkting, Greve Olaf, spelad av Jim Carrey. Fick fyra nomineringar, dock inte för foto vilket jag tycker att den hade förtjänat, och lyckades sno hem ett sminkpris, mycket tack vare arbetet med Carreys maskeringar. Barnskådespelarna gör en gedigen insats och historien är mörk, men rolig. Dyster, men hjärtlig. På många sätt en oerhört snygg film, framförallt för att vara en barn/ungdomsfilm. En uppföljare är planerad och på väg, men kommer nog att dröja ett par år till. Ändå något att se fram emot.

4. Ray
- Historien om legendaren Ray Charles, porträttlikt skildrad av Jamie Foxx (som hade en till nominering, för Collateral, det här året). Flera tunga nomineringar för Ray det här året och förutom Foxx välförtjänta oscar tog den hem en väntad statyett för bästa ljud. En musikfilm ligger alltid bra till i ljudkategorin då man så tydligt hör vad ljudet gör i filmen. Det är inte första och inte sista gången. Och det som gör den här filmen så bra är framförallt musiken och hur den appliceras på historien. Det är inte så att man bygger historien utifrån låtarna, som i Mamma Mia. Inte heller bygger man historia och slänger in lite musik i efterhand, utan man låter den musikaliska och personliga historien spela i harmoni. Det blir vackert, det blir det.

3. Shrek 2
- Jag gillar alla Shrekfilmerna, och det här tycker jag är den bästa av dem. Vi får en introduktion av Puss in Boots, roliga skurkar i Fairy Godmother och Prince Charming spelade av Jennifer Saunders och Rupert Everett (ett genidrag i castingen), Mike Meyers och Eddie Murphy har blivit varma i kläderna och historien känns inte lika krystad som trean sen blir. Musiknumret Hero känns lite fantasilöst, men i övrigt finns det mycket att hämta från den här filmen. En av de bättre animerade filmerna som har gjorts helt enkelt.

2. Sideways
- När du ska se den här filmen, se då till att ha ett vinglas nära till hands. Se också till att du har en flaska att fylla på med, och en bag-in-box att fylla på flaskan med, för du kommer bli sugen på vin, det kan du vara säker på. Sideways vann det ena manuspriset, det andra kommer nedan. Sällan har juryn varit så rätt i sin sak. Det här är stilfullt berättande med verkliga människor som karaktärer, med styrkor och framförallt svagheter. Tre skådisnomineringar, för mig står Paul Giamatti ut som den mest lysande stjärnan. Så luta dig tillbaka, sniffa lite på ditt Pinotvin och njut av en fantastisk film.

1. Eternal sunshine of the spotless mind
- Den andra manusvinnaren det här året. Äntligen lyckas här Charlie Kaufmann hålla ihop ett manus med galenskaper, originella idéer och skruvade karaktärer till en helhet. Det blir aldrig tråkigt, det är skrivet med långt mycket mer hjärta än både I huvudet på John Malkovich och Adaptation, och skådisarna driver hem filmen ända in i mål. Av Kate Winslet förväntar man sig storverk, men att se Jim Carrey göra en trovärdig, om än ofrivilligt komisk, straight man är oväntat och vackert att se. Ytterligare en av konkurrenterna till alla tiders bästa film, och när man ser filmerna i topp på den här listan kan man ju bara stilla undra hur i hela friden Million dollar baby lyckades vinna priset för bästa film. Den var inte ens i närheten av att platsa här, men det kanske är det som är charmen också. Lite förbannad måste man få bli ibland.

Eagle vs Shark

Jag såg en film på underbara SVT häromdagen, Eagle vs Shark.

Det är en Nya Zeeländsk film med Jemaine Clement från Flight of the Conchords i den manliga huvudrollen. Med samma typ av skruvade och nedtonade humor som i tv-serien lyckas de dessutom lägga in en härlig trovärdig romantisk historia, en mångfacetterad kvinnokaraktär, en unik syskonrelation och en dödsfajtsscen.

Man blir så glad när man hittar sådana här korn. De gör det lättare att ta sig genom vardagen. Om ni inte har sett filmen, gör det.

Den har dessutom, kan jag med viss säkerhet säga, den roligaste misshandelsscenen av en rullstolsburen man genom hela filmhistorien.

onsdag 19 maj 2010

2003

Från svagt till starkt, 2003 var året när hollywood hyllade Sagan om ringen-trilogin genom att ge den allt den var nominerad för. Tyvärr innebar det att andra bättre filmer blev utan belöning, av filmerna på listan fick endast två andra filmer en varsin statyett. Så pass bra filmer som De barbariska invasionerna, Hitta Nemo och Big Fish lämnas till och med utanför listan, trots att jag ser dem som klara fyror.

10. A mighty wind
- Från folket bakom Spinal Tap, och upplägget är snarlikt. Här är det dock inte pudelrocken som dissekeras kärleksfullt, utan folkmusiken. Med stilsäker lågmäld ironi lyckas filmskaparna skildra det goda, onda, löjliga och vackra som är typiskt för musikgenren. Man känner med karaktärerna, skrattar gott åt vändningar och små överdrifter och njuter av en oförtjänt bortblåst film. Den enda nomineringen kom i bästa originallåt, vilket var den kategori där ringensvepet kändes mest. Den här låten och framför allt låten tillhörande nästa plats var och är för mig helt överlägsna Annie Lennox lama Into the West.

9. The Triplets of Belleville
- Förutom att temat till filmen är en av de bästa originallåtarna i oscarshistorien, så är det här också en suverän berättelse. Jag talade i ett tidigare inlägg om vikten av att kunna ha svärta i animerad film, vilket man kan se resultatet av i Trion från Belleville. Tantalarer som samlar ihop krafterna från sin ungdom för att hjälpa en, till den hjärtlösa industrin, kidnappad son och gör det med finess, stil och rytm. Ett inlägg i debatten om mänskligt arbete och ett exempel på var man kan ta animeringskonsten.

8. The Return of the King
- Den sista delen fick alltså ta berömmet för hela trilogin. Visst förtjänar den flera av sina statyetter, men uppenbart är att juryn blev lite fartblind. Hade den fått fler nomineringar, i bästa foto till exempel, hade den med största säkerhet också fått fler priser. Nu fick den nöja sig med att tangera Ben Hur och Titanic som den mest oscarsbelönade filmen genom tiderna. Noterbart i jämförelsen mellan de tre är att Ben Hur är den enda med skådespelaroscars. Både Charlton Heston och Hugh Griffith i birollen som Sheik Ilderim spädde på skörden. Det kanske är svårare idag att visa en god skådespelarprestation i en mastodontfilm. Antingen det, eller så är det att juryn idag premierar roller i mindre filmer.

7. Thirteen
- Det finns framförallt två anledningar till att jag gillar den här filmen så mycket. Dels fotot som på ett ledigt sätt använder sig av detaljer för att visa helheten, dels samspelet mellan mor och dotter som i mångt och mycket hänger på Holly Hunters suveräna skådespel. För mig är det här hennes absolut bästa roll, den slår till och med Pianot. Även om jag gillar René Zellwegers karaktär i Cold Mountain har hon ju inget att sätta upp mot Hunter. Det är förbannelsen med att redan ha en statyett när man går en match mot den som ingen har.

6. The Cooler
- En av de sötaste filmer som någonsin gjorts. Den udda kärlekshistorien mellan William H. Macy och Maria Bello blir trovärdig av ett habilt skådespel och ett lågmält berättande. Trasiga karaktärer som helas och slumpen kontra ödet är tacksamma element att använda sig av, men det är sällan som det skildras så sömlöst som i The Cooler. Sen är tanken på att anställa en människa för att ge spelare otur rätt fin också. Ett sätt att besegra de okuvliga oddsen. Se den här filmen, den gör dig glad.

5. American splendor
- Om The Cooler var söt är väl American splendor raka motsatsen. Den berättar historien om serieskaparen Harvey Pekar, sinnebilden för vardagsantihjälten i USA. På ett sinnrikt sätt växlar man mellan den riktiga historien, intervjuer med Pekar och utdrag från serietidningarna. En lysande Paul Giamatti i huvudrollen blir verkligen sin karaktär. Den okonventionella kärlekshistorien (jo, det finns också likheter med The Cooler) med Joyce Barber överraskar och berör. Det är också kul, när jag så här i efterhand har läst lite om den verklighetsnära undergroundserietidningsboomen (långt lånat ord) under sjuttiotalet, att se att det är Robert Crumb som illustrerar Pekars berättelser från vardagen och ger historierna liv.

4. In America
- In America är lätt att älska av många anledningar. Man kan, ursäkta mina konstanta upprepningar, njuta av den fina och annorlunda kärlekshistorien. Man kan också underhållas av berättelsen om en arbetarfamilj som emigrerar till USA i vår tid och försöker att få livet att fungera. Man kan gripas av relationen som växer fram mellan familjen och den plågade grannen, briljant porträtterad av Djimon Honsou, och sedan gråta sig fördärvad över vad som händer. Man kan bländas av Samantha Morton i huvudrollen som mamman i familjen och svära lite över att hon skulle ha sådan djävulsk konkurrens i kategorin för bästa huvudroll det här året. Eller så kan man krasst konstatera att scenen på nöjesparken när familjen bestämmer sig för att dottern ska få en ET-docka är den mest nagelbitande spänning jag någonsin upplevt på film. På riktigt.

3. Monster
- Det var det här med konkurrens i bästa kvinnliga huvudroll. Det här är en av kandidaterna till den bästa rolltolkningen någonsin. Charlize Theron blir Aileen Wuornos, USA:s första kvinnliga seriemördare, och man känner med henne, man lever in i kärleken till den som visar värme och sörjer hennes slutgiltiga fall. Scenen med familjefadern i bilen, han som faktiskt vill hjälpa henne, är ett av de tyngsta knytnävsslagen i magen jag har fått av en film. Det enda som jag på rak arm kan jämföra med är slutet av Boys don’t cry eller hela filmen Bully. Ruskig och ruskigt bra film är det här i alla fall.

2. Lost in translation
- Från stora känslor och knytnävsslag till sval distans och kommunikationssvårigheter. Jag sällar mig till hyllningskören och kapitulerar fullständigt för den här moderna klassikern. Att kalla den en komedi är väl egentligen felaktigt, men det är ju vad den är. Scarlett Johanssons fullständiga genombrott och det är lite underligt att hon genom sin roll här blev världens sexigaste kvinna. Varken rollen, hennes utseende eller uttryck skriker sexighet, vilket för mig självklart gör det ännu häftigare. Samspelet med Bill Murray (nominerad för bästa skådespelare, hans enda nominering) är självklart exemplariskt och lite cred måste gå ut till den castingansvarige som placerade just honom i Japan. Manuset fick oscar, ganska givet.

1. Guds stad
- Kanske det bästa fotot någonsin. Den förlorade mot Master & Commander. Kanske den bästa utländska filmen någonsin. Den nominerades inte av Brasilien av politiska anledningar. Klipp och manus tappade den till Konungens återkomst och det är vad det är. Det är sällan som de bästa filmerna faktiskt får priser, det har man lärt sig genom åren, men sällan har en film förtjänat belöning så mycket som Guds stad. Hela projektet är fascinerande, att man lyckas ta helt oerfarna skådespelare bokstavligt talat från gatan, en relativt låg budget och göra hela filmen till ett fungerande välgörenhetsprojekt. Och utöver det göra en av de bästa filmerna någonsin. Hyfsat.

Kassa A-kassan?

Idag skulle jag egentligen ha jobbat ett dagpass för att kunna få ett deltidsarbete. Jag var dock tvungen att ta mig en funderare när jag räknade ut hur mycket jag skulle tjäna på det.

Min situation är sådan att jag har a-kassa och har haft det ett tag. När jag inte jobbar en hel vecka får jag ut nästan 2500 kronor. Om jag jobbar ett pass den veckan får jag ersättning för de pass jag inte jobbar. Problemet är att ersättningen då tas från en pott om 75 ersättningsdagar. Det totala antalet ersättningsdagar är 300. Med andra ord tar de 75 dagarna slut snabbare och har man varit deltidsarbetslös lika länge som jag så kommer man att maxa ut dem om man inte hittar ett heltidsarbete. Om jag hade tagit passet i fråga hade jag fått ut drygt femhundra efter skatt, men jag hade varit tvungen att använda 3,5 ersättningsdagar från potten om 75, som jag därmed tappar i slutet av min a-kasseperiod. Räknar man med att jag maxar ut mina 75 dagar, vilket jag kommer att göra, kommer jag alltså att förlora de pengar jag tjänar den här veckan i slutet av perioden. Tackar jag nej till passet dras fem ersättningsdagar från potten om 300, där jag har drygt hälften av dagarna kvar.

Hänger ni med?

Vi säger så här: Om jag jobbar passet tjänar jag drygt femhundra kronor netto den här veckan. Om jag inte jobbar passet tjänar jag nästan tvåtusenfemhundra. Sju timmars arbete skulle alltså resultera i en nettoförlust på nästan tvåtusen spänn.

Jag tackade nej till passet.

Jag har hört av flera vänner, som har haft duster med a-kassan, att de är ondskan personifierad. Riktigt så långt vill jag inte dra det. Jag är mycket tacksam för att jag får pengar när jag är arbetslös, det vill jag vara tydlig med. Om man kunde ta ut alla trehundra dagar vid sidan av arbete skulle man kanske inte vara lika motiverad att söka heltidsjobb, men å andra sidan skulle man inte behöva tacka nej till deltidsarbete som kan leda vidare till anställningar. Ersättningen är ju fortfarande tidsbegränsad. Situationen med mitt arbetspass idag kanske är lite extrem, men det känns någonstans som att det måste finnas ett bättre sätt att hantera arbetslösheten än att hindra människor från arbete för att de ska säkerställa sin inkomst. Det var förhoppningsvis inte vad man eftersökte när man ändrade a-kassereglerna.

måndag 17 maj 2010

2002

Ett av de svagaste åren. Det finns flera goda filmer här, men ingen fullpoängare. Den stora vinnaren under galan var Chicago, för mig en av de svagaste bästa film-vinnarna någonsin. Det var också året för Michael Moores första vinst, för Bowling for Columbine, som inte räknas med bland filmerna här. Jag uteslöt dokumentärer, antingen av lathet, för att jag har sett för få, eller för att det är fullängdsspelfilmer som gäller. Dessutom det här året en usel vinnare för bästa utländska film, Nowhere in Africa, och ett högt antal nomineringar utan vinst för Gangs of New York, tio stycken. Endast The Turning Point från 1979 och Purpurfärgen från 1985 har fler.

10. Minority report
- Inte så illa pinkat ändå. Håller spänningen uppe hela filmen, fotot är bra och Tom Cruise funkar i huvudrollen. Tanken med att dömas för brott man ännu inte har begått är också tankeväckande. Jag undrar dock om hela systemet verkligen hade monterats ner om man som i filmen upptäckte att man kunde döma en oskyldig person. Det är ju inte så att dödsstraffet har avvecklats trots att man vet att oskyldiga personer avrättats. Jaja, en bra popcornrulle är det i alla fall.

9. Ice age
- När jag först såg filmen tyckte jag att det var den bästa animerade film jag någonsin sett. Efter att ha sett den ett par gånger till har jag snarare kommit fram till att den är bra, men inte lysande. Tvåan är också bra, trean som kom förra året är rätt kass. Dock är den idag den animerade film som spelat in mest pengar och min systerson fullkomligt älskar den. Ice Age-franchisen har tydligt riktat in sig mot barnen och i stort sett struntat i den vuxna publiken, en utveckling som gett betalning och som därför skrämmer mig. Scenen med dronterna är dock fortfarande klassisk underhållning.

8. The Hours
- Okej, jag vet att den här borde vara högre upp. Det var ett tag sedan jag såg den, men nu har jag den inspelad och ska uppdatera mig snart. Flera av mina vänner tycker att det är den bästa filmen någonsin, vilket ledde till att jag hade höga förväntningar när jag såg den, lite för höga. Även om jag tycker att det är en utmärkt film så blev jag en gnutta besviken. Temat med kvinnorollen i förändring och stagnation är förstås oerhört viktig och också suveränt skildrad i filmen. Min favorittid är Julianne Moores femtiotal och kritiken mot det heliga eviga moderskapet. En välkommen och behövlig kritik som jag hoppas får fler uppföljare. Jag får väl se den igen och se om den stiger på listan.

7. Y tu mama tambien
- För mig den självklara vinnaren för bästa utländska film, men jag är inte helt klar över om den var Mexicos bidrag det här året. Hur som helst är det en sprakande film, erotisk med queera undertoner och med underbara vackra Gael Garcia Bernal i rollen som gjorde honom känd i USA. Tack för den!

6. About a boy
- Nick Hornby-filmatiseringar blir generellt sett rätt bra. Den här är inget undantag även om den inte riktigt kommer upp i samma höjder som High Fidelity. Historien med den store och den lille pojken är dock fin, det finns mycket värme och hjärta här. Hugh Grant är utmärkt som bortskämd självvald ungkarl, även om jag tycker att det känns tveksamt att det skulle ta två timmar för honom att fixa håret.

5. Sagan om de två tornen
- Det är inte direkt så att den här är bättre än den första eller tredje i serien, men konkurrensen var svagare det här året, vilket ger den en högre plats på listan. Som jag har sagt tidigare finns det inte mycket att säga om Sagan om Ringenfilmerna som inte redan har sagts, men jag kan väl informera om att de tre filmerna sammanlagt drog in trettio nomineringar och sjutton vinster. Det är starkt jobbat.

4. The Pianist
- Jag har inte mycket till övers för våldtäktsmän. Att Roman Polanski är en skicklig filmskapare kommer man dock inte ifrån. Adrien Brody svepte hem en av de mest överraskande skådespelaroscarna någonsin. Polanski belönades också med regissörspriset, säkert för lång och trogen tjänst. Filmen om den judiske pianisten som gömmer sig från nazisterna i slutskedet av andra världskriget är drabbande, finstämd och verklighetstrogen. Brody gör en gedigen insats och filmen förtjänade uppmärksamheten den fick.

3. Catch me if you can
- Jag såg om den här filmen alldeles nyligen och kom på mig själv med att återigen uppskatta flera saker. Filmningen som är sinnrik och snygg, scenografin och kostymerna som är stilsäkert tidsenliga, musiken som dels är originell och medryckande, men också används för att berätta historien, och till sist det skickliga berättandet som gör den här katt-och-råtta-leken till något alldeles extra. Sedan hävdar jag envetet att Leo DiCaprio i pilothatt och pilotglasögon är en spitting image av mig i pilothatt och pilotglasögon. Ve den som tvivlar!

2. Frida
- Jag är svag för konstnärsfilmer, att få vara med i skapelseprocessen, få historien bakom legenden och så vidare. Frida konkurrerar med Pollock om att vara min favoritfilm i den genren (Amadeus ligger bra till också om vi lägger till musiker). Det som lyfter den här filmen är spelet mellan Salma Hayek som Frida Kahlo och Alfred Molina som Diego Rivera. Deras äktenskap, distinktionen mellan monogoami och lojalitet och det politiska livet är vackert skildrat. Framförallt det symboliska i de två husen som paret bygger, hur man respekterar att man lever två liv, att man inte är en symbios utan kan utvecklas på egen hand. Det är en färgstark film om ett stort konstnärskap.

1. Spirited away
- Miyazakis genombrott i västvärlden, för den stora massan. Dessutom lyckades Spirited Away ta priset för bästa animerade film också, före exempelvis Ice Age. Även om min favoritMiyazaki är Min granne Totoro, så älskar jag också den här filmen. Givetvis de små hårt arbetande kolfläckskrypen, men också det finurliga berättandet och att man tillåter lite mörker i en animerad film. Trots att jag tycker att det är en underbar film är jag ändå tveksam till att kalla den en fullpoängare, och det är ett av få år där ettan på listan inte är en klar femma.

söndag 16 maj 2010

2001

En hel del godsaker det här året också. A Beautiful Mind tog hem de tyngsta priserna och platsade nästan på listan, men den är inte bättre än så. Denzel Washington fick oscar för bästa huvudroll, den han skulle ha haft för Hurricane. Kvällen blev historisk i och med att Halle Berry snodde den andra statyetten, vilket gjorde det här till det första året som två afroamerikanska skådespelare vann bästa huvudroll. Också det året när Pearl Harbor fick en oscar (för bästa ljudeffekter iof, men ändå). Mer än så krävs det inte.

10. Mulholland drive
- Förstår som de flesta andra fortfarande inte speciellt mycket av vad som exakt händer i filmen. Nu känns inte det som det viktigaste, istället är det känslan, atmosfären och det sexuella budskapet som ger upplevelsen. Det finns värre sätt att bli Lynchad på.

9. Iris
- Kate Winslet nominerad igen, men som vi alla vet skulle det ta ett tag till innan hon lyckades sno hem priset. En härlig film om ett viktigt ämne, Alzheimers och hur man lever med sjukdomen. Fina insatser från Winslet, men kanske framförallt från Judi Dench och Jim Broadbent (vinnare bästa biroll) som det åldrande paret. En liten pärla.

8. Sagan om ringen
- Den första då. Det är svårt att objektivt bedöma Sagan om Ringen-filmerna efter all hajp, framgång och alla gånger man sett dem. De är som gamla skor, bekväma och lite slitna, men man återvänder gärna till dem. I övrigt är det väl inte så mycket att säga, ni vet väl redan det mesta, men jag kan varna er för att göra vad några av mina vänner gjorde. Ha inte ett dryckesspel där ni snapsar varje gång det kommer ett homoerotiskt ögonblick i filmen/filmerna. Ni klarar inte mer än en halvtimme, jag lovar.

7. Moulin rouge
- Smart film som kanske försöker göra sig själv lite för smart. Älskar inledningen och tycker ändå att Baz Luhrmann knyter ihop säcken till en underhållande, sprudlande och rolig film. Tyckte nog att Nicole Kidmans nominering var lite överdriven, men den fick mycket välförtjänta statyetter för scenografi och kostym. Kärlekssångsmedleyt någonstans i mitten av filmen gör sig utmärkt som en quizfråga för övrigt. Originalartist och låttitel, klart.

6. Monsters Inc.
- Filmen som för mig inledde Pixarundret och därför har en speciell plats i mitt hjärta. Rolig historia med fint budskap, att man tjänar mer på skratt än skrämsel. Om ni har den här på dvd ska ni kolla på extramaterialet där man har designat fakeblunders från filmen. Sådant måste man ju bara älska. Huvudtemat fick oscar för bästa låt. Det här var också första året som animerade filmer fick en egen kategori, en staty som känns viktigare och viktigare för varje år då kvaliteten bara blir bättre inom animerad film. Monsters Inc. förtjänade definitivt att vinna, men den hade en konkurrent som var lite för bra, se nedan.

5. Memento
- En av de mest intressanta filmerna under de senaste tjugo åren. Än idag, nästan tio år senare, känns filmen och dess uppbrutna kronologi fräsch och spännande. Regissören Christopher Nolan fick sedan göra underhållande The Prestige och framförallt de två senaste Batmanfilmerna. Det ska bli intressant att se vad han gör hädanefter.

4. Ghost world
- Indiefilmen som blev indiefilmälskarnas älskling. Förstås. Och varför inte, manuset är genomtänkt och smart. Skådespelarna, framförallt då huvudrollerna Thora Birch och Steve Buscemi, briljerar. Sen då Scarlet, som har en otäck känsla för att vara med i projekt som blir bra skit (och som skakar av sig riktig skit hur lätt som helst, se bara hur hon studsade tillbaka efter The Island). Här innan det stora genomslaget, och hon utgör en lysande kontrast till Birch. Till sist den underbara indiska rockmusiken som bara den gör filmen värd att se.

3. Shrek
- Om Monsters Inc. var filmen som introducerade mig för Pixars möjligheter, så var Shrek den film som övertygade mig om att det fanns en klar framtid för animerad film. Det som imponerar mest är förmågan att tilltala unga som gamla utan att det känns påklistrat. Alla hittar något i filmen som man uppskattar. Det enda som gör Shrekfilmerna lite sämre än sina konkurrenter är nog att animationen inte alltid är av samma standard. Manus och humor är dock för mig långt mycket viktigare och just därför känns Shrek som en klockren vinnare av den första oscarn för bästa animerade film.

2. The Royal Tenenbaums
- Jag såg den här på bio när det begav sig och uppskattade den, även om jag inte tyckte att den var lysande. Efter att ha besökt Wes Andersons och Noah Baumbachs universum några gånger till har jag omvärderat, eller kanske snarare uppvärderat mina känslor för filmen. Det här är helt enkelt lysande underhållning av briljanta filmskapare. Från manus och idé över presentationen av de skruvade karaktärerna till scenografi och foto. Det här är fullkomligt underbart och jag kan se filmen hur många gånger som helst, känns det som.

1. Amelie från Montmartre
- Fem nomineringar, vilket är högt för en utländsk film. Dock ingen nominering för musik, vilket känns löjligt så här i efterhand. En nominering för bästa foto, men priset gick, liksom i bästa musik, istället till Sagan om Ringen. Tveksamt beslut, men det är svårt för utländska filmer att ta statyetter. Ännu mer förvånande är att Amelie förlorade bästa utländska film med så många övriga nomineringar. Vinnaren i den kategorin, Ingenmansland, är frånvarande på listan av den enkla anledningen att jag inte har sett den än. Om vi går tillbaka till Amelie så vill jag kalla den för en av mina största inspirationskällor. Sättet att presentera karaktärerna med vad de mest gillar och ogillar ger en snabb och fullständig inblick i vad som driver personen. Fotot, manuset, musiken och ljudet skapar en atmosfär som man bara vill dyka in i. Regissören Jean-Pierre Jeunet har fortfarande inte gjort en dålig film, jag hoppas att han fortsätter den sviten.

tisdag 11 maj 2010

Kanske det dummaste jag någonsin sagt

Förra veckan hjälpte jag en god vän att flytta. När vi var färdiga och satt på balkongen med en varsin välförtjänt flyttöl började vi diskutera olika saker och kom till slut oundvikligen in på sex. Ja, så jävla oundvikligt var det inte, men det hände nevertheless (vilket är ett fantastiskt ord, därför tar jag inte någon svagare svensk översättning, till skillnad från filmtitelsättare genom alla tider). Vi diskuterade fultal, alltså åldersskillnaden mellan den yngsta och äldsta som man har haft sex med gånger antalet sexpartners.

Eftersom jag och min flickvän båda deltog i debatten kom jag med ett inlägg om att det var skönt att vi låg på en ganska jämn nivå i antalet sexpartners, ett ganska svagt men ändå ofarligt påstående. Sedan fick jag för mig att det skulle vara en bra idé att en gång för alla normalisera vad som är ett godkänt antal sexpartners och säger:

”Jomen, så länge man ligger mellan säg fem och femtio så är det ju ingen diskussion liksom, sen kan man ju börja fundera…”

Givetvis var det folk närvarande som låg högre än femtio, men det hade inte riktigt med saken att göra. Min fråga är, vem dog och gjorde mig till sexualmoralpolis över världen? Så dum kan man känna sig ibland och till hela mänskligheten ber jag om en öppenhjärtlig ursäkt och vill med detta blogginlägg dels bikta mig i förhoppningen att mänskligheten förlåter dumhet, dels framhärda att jag inte har några åsikter om hur många sexualpartners man har.

Det är väl för fan upp till var och en.

måndag 10 maj 2010

2000

In på tvåtusentalet med en väldig fart. Ett bra år även det här och även om Gladiator lite oförtjänt tog många tunga kategorier tycker jag nog att utdelningen överlag var ovanligt rättvis.

10. Chocolat
- Man kan tro att man ska äta choklad till den här filmen, men gör inte det. Man blir så mätt på choklad, de häller ju den på allt som finns! En söt (i många bemärkelser, Johnny Depp är ju dessutom med) bagatell av Lasse Hallström som är bra på att göra söta bagateller. Go Dench i sur biroll och självklart ett jättebra budskap som trots allt inte känns påklistrat. Att acceptera nya tankar gillar den här bloggen.

9. Gladiator
- En sak ska vi göra klart direkt. Russel Crowes oscar är för stimmet han är inne i här, inte för prestationen i Gladiator. Han är långt mycket bättre i Insider, och även i A Beautiful Mind nästa år. Med det ur vägen kan man konstatera att Gladiator ändå är en helt okej produktion. Lite överdriven, lite pompös, men schysst popcornrulle ändå. Jag som har läst lite historia skrattar lite åt (bland annat) att tidpunkten som skildras är 180 efter kristus, efter Marcus Aurelius död. Filmen ebbar ut i ordning och reda i romarriket. I själva verket föranledde Marcus Aurelius död mångåriga inbördes stridigheter om makten som till slut ledde till romarrikets delning och i förlängningen dess fall. Tur att Maximus inte visste det när han lämnade över makten till senaten i sitt dödsögonblick.

8. Crouching tiger, hidden dragon
- Blev i och med sina fyra statyetter tillsammans med Fanny & Alexander den mest belönade Foreign Language-filmen genom historien. Vi väntar fortfarande med spänning på den första bästa film-oscarn för en sådan film, men då får vi nog vänta. CTHD är också den mest nominerade utländska filmen genom tiderna, och även om den kanske blev lite väl hajpad så är det en bra film med några av de vackraste fightingscenerna jag sett.

7. Cast away
- En imponerande insats av Tom Hanks, klart i klass med de oscarsbelönade rollerna från 93 och 94. Skillnaden här är att det bara är han i princip. Det är inte många sekunder av filmen som han inte är i bild, och att bära en film helt på sina egna axlar på det här sättet, det är imponerande. Filmen är förvånansvärt spännande, underhållande och säger viktiga saker om det mänskliga psyket. En liten pärla som man inte riktigt väntar sig.

6. Wonder boys
- Dylan skrev filmens låtmotiv och fick en oscar för lång och trogen tjänst. Första gången jag såg den här fastnade jag i något, jag minns inte vad, och kunde inte riktigt acceptera den som det smarta manusbygget det är. Efter andra gången stod det klart för mig varför man ska älska den här filmen. Douglas, McGuire, McDormand, Downey Jr., ja till och med Katie Holmes gör bra ifrån sig. Den är oerhört tydligt baserad på en bok, med vissa filmer känns det mycket tydligt. En av ledtrådarna om man vill leta efter sådana filmer är att huvudkaraktären är författare. De (vi?) vill skriva om sig (oss?) själva minsann.

5. Pollock
- Om jag vill bli inspirerad i mitt skrivande, eller när det gäller kreativitet överhuvudtaget, så är det här filmen jag i första hand slänger in i dvd-spelaren. Att få följa Jackson Pollocks kreativa process, genombrott i skapande och karriär, till och med hans självdestruktivitet, gör att man själv börjar kolla på annonser på övergivna bondgårdar som man vill rusta upp och bygga om till ateljé. Och jag suger på pictionary ska ni veta. Förutom skapandeglädjen och tragedin för den delen, är det skådespeleriet som står ut här. Ed Harris som Pollock (och som regissör) och Marcia Gay Harden som hans livskamrat, konstnären Lee Krasner är fullkomligt briljanta. Båda fick nomineringar, men det var Gay Harden som tog hem statyetten. Klockrent.

4. Traffic
- Stephen Soderbergh lyckades det här året med bedriften att bli nominerad för bästa regi för två olika filmer, Erin Brockovich och den här. Med tyngden av två nomineringar snodde han också oscarn framför näsan på Ridley Scott och hans gladiatorer. Jag gillar Soderbergh, framförallt Oceansfilmerna som jag tycker är helt geniala, och i Traffic får han verkligen visa upp sin mångsidighet. Ännu en av dessa multiplotfilmer som kom i kölvattnet av Short Cuts, det här är en av de bästa. Traffic var en överraskande vinnare på oscarsgalan, den tog hem inte mindre än fyra statyetter, varav en gick till underbara Benicio del Toro.

3. Billy Elliot
- Det dröjde faktiskt, tragiskt nog, ända till i år innan jag äntligen såg hela Billy Elliot. Varför vet jag inte, den har det mesta som tilltalar mig när det gäller filmer. Humor, värme, suveränt manus, en känsloväckande historia, någon som kämpar mot svåra odds och vinner, okomplicerat queertema (alltså att man på ett avslappnat sätt, utan att det känns krystat, skildrar sexualitet) och härligt skådespeleri.

2. Almost famous
- Då är vi på väg upp i den verkliga stratosfären. Som alla andra (utom min syster) älskar jag den här filmen. Cameron Crowe visade med Jerry McGuire att han kan göra bra film, här överträffar han sig själv. Filmen har en härlig timing i repliker och spel mellan karaktärer, vilket bygger upp den komiska effekten utan att det blir parodiskt. Sen blir en film aldrig sämre av att man slänger in Philip Seymour Hoffman. Många trodde att Kate Hudson hade oscarn i påsen för sin rolltolkning av Penny Lane, men jag tycker personligen att Marcia Gay Harden förtjänade den mer. Frances McDormand också, i sin roll som mamman här, men hon fick sin för Fargo. Nej, det som gör Almost Famous till en av mina favoritfilmer är manuset, berättandet och förmedlandet av den där stämningen. Det där som gör att man vill krypa ner och sätta på filmen igen och igen och igen.

1. O brother, where art thou?
- Cohenbrödernas slutgiltiga triumf i min bok. Normalt brukar en film som bygger på en äldre förlaga bli träig och stolpig, men inte här inte. Clooneys remarkabla överspel klickar fantastiskt med Holly Hunter, med John Turturro och med Tim Blake Nelsons sävliga sydstatslugn. John Goodman som cyklop är också lysande. Fotot, manuset, karaktärerna och därigenom skådespelarinsatserna är underbara och övertrumfas egentligen bara av en sak: musiken. En stark konkurrent till priset som bästa soundtrack genom alla tider.

Möte med en marxist

Jag träffade en marxist på en fest i helgen. Det är svårt att argumentera med en marxist. Så här lät en replikväxling i en hyfsat bokstavlig efterkonstruktion:

Han: ”Så du tror inte att produktionsmedel bestämmer allt i vårt samhälle?”
Jag: ”Nej, jag tror att det är långt mycket mer komplext än så, att marxism bara är en av många nycklar till att förstå vårt samhälle av idag.” (Jo, jag pratar faktiskt sådär, speciellt när jag är berusad.)
Han: ”Jaha.”

Han spelar sitt marxismkort, jag spelar mitt genusvetarkort, sen sitter vi där utan lösning. Som genusvetare vet man vad det innebär att vara influerad av teorier, man lever med och i teorier ständigt och jämt. Därför har jag förståelse för hur man lätt tar till teoretiska förklaringar för att göra världen enklare. Ögonblicket när det blir tröttsamt är när teorin är så hermetiskt tillsluten att den inte tillåter nya tankar, alternativa idéer eller bara humor.

Genusvetare får ofta höra att de inte har någon humor, att de borde kunna skratta åt sig själva. Folk som säger så brukar ofta driva med hela ideologin och kräva acceptans av mottagaren genom att denne ska gläfsa med. När man inte gör det, utan undrar varför människan man pratar med rapar upp fördomar och ingrodda föreställningar slappt förpackat i en humorinslagning, blir det obekväm stämning och han (för det är (nästan) alltid en han) slänger fram ett ”Jamen jag skämtade ju bara, du får ju ha lite humor”. Det är oerhört viktigt att kunna skratta åt sig själv och sina teorier, men om jag ska skratta med kräver jag att du är insatt i det du skämtar om.

Hursomhelst, min huvudpoäng var att man måste kunna diskutera utifrån andra premisser än de man sätter upp själv. Om inte annat för att skärpa sin debattförmåga. För marxisten stannade diskussionen när jag inte kunde hålla med honom. Istället poängterade han att han hade läst en termin genusvetenskap, men inte hittat något nytt som motsatte hans tidigare kunskapsbas. Jag blev inte förvånad av att höra det. En stilla undran var dock varför han valde att läsa genusvetenskap när han inte är öppen för nya idéer, men även det är en bisats. Det kändes som om han lade ett halvår av sitt liv till att skapa ett alibi i sådana här festdiskussioner:

Min flickvän: ”Det är lite grabbig stämning här.”
Marxisten: ”Är du en sådan där genusbrud?”
Min flickvän: ”Nej. Men min pojkvän har en examen i genus.”
Marxisten: ”Jaha, för det är annars sådant som de brukar säga. Jag läste a-kursen i genus, men såg inte så mycket poäng i det.”
Jag: ”Nähä, varför inte?”
Marxisten: ”På en hel termins studier fick vi bara ett par veckor om marxismen, det är alldeles för lite. Har du läst Engels Aörghawklrjhö” (titeln var egentligen en annan, men det här var vad jag kom ihåg)
Jag: ”Nej.”
Marxisten: ”Sedan fick vi göra collage. Det tyckte jag var lite bögigt.”

Joråsåattee…

onsdag 5 maj 2010

1999

Ruskigt starkt år. Första året hittills där tionde filmen och även ett par filmer utanför listan, som Girl Interrupted till exempel, är solklara fyror i betyg.

10. The Talented mr Ripley
- Snygg och lite läskig historia med snygga, svala skådespelare. Filmens behållning är dock Philip Seymour Hoffman i rollen som sliskbollen Freddie Miles. Hur han levererar repliker som ”I wish I could fuck every woman in the world at least once” med trovärdighet, vilket inte är det lättaste. Magnifik uppvisning av magnifik skådespelare.

9. Boys don’t cry
- Hilary Swanks oscar är en av de mest välförtjänta genom filmhistorien. Historien om transsexuelle Brandon Teena och de fördomar och våldsamheter han möter är ett rejält knytnävsslag i magen för tittaren. Oerhört aktuell film, både i genomförande och budskap.

8. The Matrix
- Kanske min häftigaste bioupplevelse någonsin. Jag och min syster sålde biobiljetter till den lokala biografen i Bjursås, den lilla by jag är född och uppvuxen i. Tack vare detta fick vi vara med på en filmhelg i Leksand där man visade biofilmer för branschmänniskor som skulle bestämma vilka filmer som skulle plockas upp till repertoaren och vilka man skulle lämna därhän. Efter fyra biobesök på lördagen, La vita e bella, Pushing tin, Never been kissed och Svart katt, vit katt, började den sista filmen halv tolv på natten. Jag hade aldrig hört talas om the Matrix, visste inte ett nys om filmen eller var den kom från. Det skulle dröja ett halvår innan den hade premiär i Sverige. Ni kanske förstår vilket intryck en sådan här film gör i ett sådant läge. Jävlar i min lilla låda.

7. Being John Malkovich
- Den första hälften av den här filmen, på den tiden när man inte visste vem Charlie Kaufman var och inte visste vad man skulle förvänta sig, är helt sanslöst bra. Tyvärr lyckades han här inte knyta ihop säcken riktigt. Historien haltar en del när den inte helt kan byggas upp av galenskaper, men det är omöjligt att inte älska Kaufman för vad han har gjort med att ruska upp hollywoodberättandet. Efter ett par ytterligare försök lyckades han ordentligt med en hel film, men det återvänder vi till när vi kommer till 2004.

6. Magnolia
- Paul Thomas Anderson igen och Philip Seymour Hoffman i en härlig roll igen, fast här glänser han inte lika mycket som i andra roller. Istället är det Tom Cruise (faktiskt), Julianne Moore (som alltid), John C. Reilly och William H. Macy som skiner starkast i en stark multiplotfilm. Framförallt de första tjugo minuterna av filmen där man knappt hinner hämta andan i hoppen mellan karaktärerna är sensationellt bra.

5. Fight Club
- Jag är inte den som vurmar för våldsförhärligande, och hur man än vänder och vrider berättandet i den här filmen så kommer man inte från just det; den förmenta renheten i våldet. Om man lägger det smidigt åt sidan återstår sedan en magnifik poetisk filmupplevelse i bildspråk, ordval och nakna svettiga män i trånga utrymmen. David Fincher, som också gjorde Seven, visar även här upp en avundsvärd talang.

4. The Hurricane
- Denzel Washington blev snuvad på oscarn av huvudrollsinnehavaren i filmen på första plats, men det är frågan om han inte förtjänade den bättre själv. Jag ska inte ta något från vinnaren, men Washington bär den här filmen från första till sista filmruta (känns det som, inte bokstavligt) och ger boxaren Rubin Carter sin mänskliga upprättelse några årtionden efter den rättsliga. Ett gripande drama om en oskyldigt dömd man, vilket ledde till stora protester på sjuttiotalet, bland annat genom Bob Dylans låt ”Hurricane”. Så en bra låt och en bra film kom i alla fall ur den här tragedin.

3. Insider
- Vill man ha en instruktionsfilm för hur man skapar en spännande thriller utan att använda ett enda vapen, en enda biljakt eller en enda sexscen så är det bara att titta på Insider. Russel Crowes avgjort bästa skådespelarinsats i sin karriär hittills, där han gestaltar Jeffrey Wigand, en grå bolagschef på ett tobaksbolag. Efter en del dubier och en del övertalan från en gedigen Al Pacino som 60-minutesproducent bestämmer Wigand/Crowe sig för att berätta vad alla vet, att cigaretter är farliga och gjorda för att vara beroendeframkallande. Lysande film, verklighetsnära, spännande och viktig.

2. South Park: Bigger, longer & uncut
- Den bästa musikalen som någonsin gjorts. Den enda som kan konkurrera är Once som kommer i en senare lista. Ojämnheten som tv-serien stundtals präglas av ser man inget av här. Det moraliska budskapet är bra, humorn klockren och musiknumren förvånansvärt melodiösa och dessutom perfekta i längd.

1. American beauty
- Faktiskt den enda vinnaren för bästa film som också ligger etta på min lista för det året. Jag kommer att skriva en lite längre text om filmens underliggande budskap och fokuserar nu istället på att hylla skaparen Sam Mendes, som efter några mindre snedsteg med Road to Perdition, Jarhead och Revolutionary Road (nej, jag tyckte inte den var så bra), verkar vara tillbaka på banan med fina Away we go. Vidare måste man förstås nämna skådespeleriet (som Robert Altman tyckte var mediokert), vilket gav Kevin Spacey en statyett. Både Anette Bening, Chris Cooper och Allison Janney förtjänar sin cred, surt för Bening som förlorat oscarn till Hillary Swank två gånger.

Bakvända världen

Jag läste färdigt en bok häromveckan. Det var Bakvända Världen, skriven av den uruguayanske författaren Eduardo Galeano. Den är en slags populärvetenskaplig bok om världsläget, det bakvända, av idag. Eller kanske snarare av 1998 eftersom den är skriven då, men allt i boken stämmer minst lika bra, nästan bättre idag.

Om man som vänsterivrare och motståndare till sociala orättvisor i världen känner sig lite trött, luttrad och förförd av marknadsliberala locktoner så är det här en rungande örfil i rätt riktning. Jag blir så glad av att läsa en välskriven, ironisk utan att bli raljerande, underhållande och oumbärlig bok om i princip alla saker som är fel med vår värld idag. Glad för att jag får bli arg. Arg istället för trött. Jag gillar min ilska, omfamnar den för att den leder till handling och kreativitet. Bryter mot den ständiga tröttheten.

Sen lyfter ju boken också av sådana saker som att Galeano förutspår Usama bin Ladin som nästa världsfiende och invasionen av Irak som oundviklig. 1998. Tre år innan 9/11. Bara en av anledningarna till att läsa och älska den här boken.