Längd-VM och masstartens gissel

Efter ett härligt publik-VM i Holmenkollen är det dags att tänka över det här med masstart igen. Det är uppenbart att masstarter inte fungerar på herrsidan. Även Kollens femmil handlade om två timmars transportsträcka och tio minuters spänning. Att det finns en överlägsen vinnare på herrsidan gör mig inte så mycket. Jag hade inga problem med att Björn Dählie var så överlägsen på 90-talet, inte så att jag ville ändra tävlingsform.

Therese Johaug visade att det på damsidan är möjligt att göra kanoninsatser även för den som inte har någon spurt. Anders Södergren har ju, när han var som allra överlägsnast i motor, till och med lyckats dra ifrån till medalj vid ett masstartslopp. Problemet är att det händer så sällan. Med individuell start i femmilen får man spänning från första stavtag till målgång. Ibland är en ledare totalt överlägsen, men man vet aldrig vem som kroknar sista milen. I en masstart spelar det ingen roll, oavsett om någon kroknar finns det alltid trettio pers kvar till spurten.

Man använder publiken som ursäkt för att man har förändrat idrottsgrenen i grunden, och det kan jag köpa, även om jag fortfarande inte har träffat någon som tycker att masstarter är bättre än individuella starter. Det är lättare för publiken på plats att följa ett masstartslopp. Om man aldrig har sett ett skidlopp förut är det också lättare att följa det framför tv:n. Men varför måste alla lopp gå i masstart? Det blir ju ingen som helst skillnad på tremilen och femmilen. På femton kilometer och tremilen på damsidan kan man se skillnader, men det är fortfarande bara åkare med en spurt som premieras.

Varför inte låta långloppen gå med individuell start igen. Det blir långt mycket mer intressant, vi får en segrare som faktiskt är den bästa längdåkaren, och en mer varierad mästerskapsvecka. Med individuell start i det korta och långa loppet, masstart i 15/30km, stafett och sprintdistansterna, så är det fortfarande övervikt för masstart. Men snälla FIS, ge oss våra femmilar tillbaka. Det spektakel som nu skickas iväg har inget med längdskidåkning att göra.

Vi som vill in och vi som inte kom med

Det första inlägget handlar till viss del om de som hamnat precis utanför listan. Där hittar vi en hel kader (Cadier) av gamla brottare och skyttar med mängder av olympiska medaljer, flera tennisspelare, orienterare och skidåkare som inte riktigt tagit det där sista steget för att bli legendarer. Värt att nämna bland dem som inte platsade på listan är till exempel Jan Boklöv som förändrade backhoppningen helt genom att införa V-stilen. Vi har populäre Magnus Samuelsson som vunnit världens starkaste man, men inte vunnit tillräckligt mycket för att vara med på listan. Eva Korpela vann världscupen i skidskytte två gånger under 80-talet och tog Sveriges första VM-guld på damsidan. Andra minnesvärda vinnare är Marie-Helene Westin och Thomas Fogdö, den senare vann slalomcupen 1991, men förlamades sedan efter en olycka.

Sedan har vi nu aktiva idrottare som är på väg in på listan, vi kan kalla dem för bubblare. Några av dem följer här, de har i flera fall haft stora framgångar, men ännu inte haft en så pass lång karriär att de kommer med på listan:

Den listan inkluderar Charlotte Kalla (längdskidor), Sanna Tidstrand (speedski), Sarah Sjöström (simning), Mattias Ekström (motorsport), Susanna Kallur (friidrott), Ida-Therese Nerell (boxning), Frida Wallberg (boxning), Helena Jansson (orientering) och Markus Hellner (längdskidor) med flera.

En idrottare, som fortfarande måste räknas som bubblare, och som borde ha legat mycket högre upp på listan förtjänar dock ett särskilt omnämnande. Det är skidåkaren Anders Södergren. Inte för att han har besegrat cancer, även om det är värt att nämnas. Nej, för att han har drabbats hårdast av omläggningen i skidvärlden från individuella starter till masstarter, ett gissel som förstört mycket av skidåkningens själ och underhållning till förmån för några sekunders spänning i slutet av ett lopp. Med samma regler som tidigare, med individuell start på tremil och femmil, hade Södergren haft åtminstone ett par tre guldmedaljer extra i byrålådan, och säkert ett tjugotal världscupsegrar till. Han har under hela nollnolltalet varit den bäste distansåkaren i individuella lopp, men han har aldrig fått visa det på mästerskap. Det är med sorg i hjärtat som jag tvingas lämna honom utanför den här listan, men min tittarkärlek har han dock alltid!