7. Gunde Svan, Längdskidor
Efter en lång radda längdskidåkare på listan kommer nu här slutligen den störste av dem alla. I alla fall i Sverige. Gunde Svan följde sin läromästare Sixten Jernbergs metoder med stenhård träning och kombinerade det med ett på gränsen till sjukligt sinne för detaljer. Noggrannheten och den hårda träningen gav sannerligen resultat. Eftersom Jernberg aldrig hade brutit ett lopp, vägrade också Svan att göra det när han bröt armen under en femmil i Holmenkollen. Med nummerlappen som mitella kom han näst sist i loppet, men fullföljde gjorde han.
Svan vann under sin karriär trettio världscupsegrar och den totala världscupen hela fem gånger. Med det är han endast slagen av Björn Dählie som vunnit fyrtiotvå segrar och sex cuper. Även i medaljsammanräkningen är det bara Dählie som har större meriter, även om Petter Northug är på väg ikapp med stormsteg. Svan har total elva guld i OS och VM, sju individuellt och fyra i stafett. Sedan har han fyra silver och två brons, varav ett silver och bronset är i stafett.
Två OS-stafetter har han avgjort själv med osviklig känsla för dramatik. 1984 i Sarajevo ryckte han från ryssen Zimjatov med mindre än två kilometer kvar till mål. I sista nedförsbacken lyckas han dock ramla, så att ryssen nästan hinner ikapp. Med enorma krafter lyckas dock Svan rycka ifrån igen för en svensk seger. I OS -88 var det också Sovjet som stod för det hårdaste motståndet. Här var det ryssarna som föll, först Deviatjarov på tredje sträckan mot Svan som skapade en lucka. På sista sträckan skulle stjärnan Prokurorov köra mot en oerfaren Torgny Mogren. Ryssen lyckades på något konstigt sätt trassla in sig i sina egna skidor med plant underlag, och ramlade även han. Mogren lyckades hålla undan, och Svans ord som han skriker åt Mogren inför slutspurten har blivit klassiska: ”Ta i nu i sista backen, du får vila sen! Jag ser han inte än!”
Visar inlägg med etikett OS-guld. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett OS-guld. Visa alla inlägg
söndag 4 september 2011
fredag 2 september 2011
Plats 9
9. Gert Fredriksson, Kanot
I och med niondeplatsen går vi in i en högre nivå på listan. De nio översta står för mig i en viss särklass. Inte helt bekant för alla är kanotisten Gert Fredriksson, men han är faktiskt den störste svenske olympiern genom tiderna med sina sex OS-guld. När han -64 tog sitt sjätte guld var det bara Paavo Nurmi som med sina nio hade fler. Idag är det några till som har gått förbi, men Fredriksson är fortfarande en av världens största olympier genom tiderna. Med ett silver och ett brons har han åtta medaljer, endast slagen av skytten Alfred Swahn på sommarsidan. Fredriksson har dessutom sju VM-guld, två silver och två brons.
Den sammanlagda medaljraden 13/3/3 gör honom till en av de mest framgångsrika svenska idrottarna överhuvudtaget. Än mer imponerande blir hans meriter om man betänker att han, liksom Gunder Hägg, inte tilläts tävla internationellt på grund av andra världskriget förrän han debuterade -48 som tjugoåttaåring. Då hade han redan varit bäst i världen i sex års tid, och man kan bara spekulera i hur många fler medaljer han hade kunnat ta under den tiden. Istället får han nöja sig med att fortfarande vara den bästa herrkanotisten någonsin. På damsidan finns Birgit Fischer som har tagit åtta OS-guld och hela tjugosju VM-guld.
Fredriksson han enligt egen utsago köra ca trehundra lopp under sin karriär. Han förlorade tio-femton stycken av dem. I de nordiska mästerskapen, som inte räknas med bland medaljmeriterna på den här sammanställningen, tog han sjutton guld, och han drog hem sammanlagt sjuttioen SM-medaljer under åren. En lustig anekdot är att han paddlade två olika kanoter på sina två distanser i OS i Melbourne -56 eftersom han hade fått erbjudande från två kanottillverkare att få behålla kanoten om han vann med den. På så sätt kunde han sälja kanoterna och placera pengarna. Han paddlade sin kanot ända till slutet för fem år sedan, mer än fyrtio år efter avslutad karriär. En karriär som slår det mesta när det kommer till idrott.
I och med niondeplatsen går vi in i en högre nivå på listan. De nio översta står för mig i en viss särklass. Inte helt bekant för alla är kanotisten Gert Fredriksson, men han är faktiskt den störste svenske olympiern genom tiderna med sina sex OS-guld. När han -64 tog sitt sjätte guld var det bara Paavo Nurmi som med sina nio hade fler. Idag är det några till som har gått förbi, men Fredriksson är fortfarande en av världens största olympier genom tiderna. Med ett silver och ett brons har han åtta medaljer, endast slagen av skytten Alfred Swahn på sommarsidan. Fredriksson har dessutom sju VM-guld, två silver och två brons.
Den sammanlagda medaljraden 13/3/3 gör honom till en av de mest framgångsrika svenska idrottarna överhuvudtaget. Än mer imponerande blir hans meriter om man betänker att han, liksom Gunder Hägg, inte tilläts tävla internationellt på grund av andra världskriget förrän han debuterade -48 som tjugoåttaåring. Då hade han redan varit bäst i världen i sex års tid, och man kan bara spekulera i hur många fler medaljer han hade kunnat ta under den tiden. Istället får han nöja sig med att fortfarande vara den bästa herrkanotisten någonsin. På damsidan finns Birgit Fischer som har tagit åtta OS-guld och hela tjugosju VM-guld.
Fredriksson han enligt egen utsago köra ca trehundra lopp under sin karriär. Han förlorade tio-femton stycken av dem. I de nordiska mästerskapen, som inte räknas med bland medaljmeriterna på den här sammanställningen, tog han sjutton guld, och han drog hem sammanlagt sjuttioen SM-medaljer under åren. En lustig anekdot är att han paddlade två olika kanoter på sina två distanser i OS i Melbourne -56 eftersom han hade fått erbjudande från två kanottillverkare att få behålla kanoten om han vann med den. På så sätt kunde han sälja kanoterna och placera pengarna. Han paddlade sin kanot ända till slutet för fem år sedan, mer än fyrtio år efter avslutad karriär. En karriär som slår det mesta när det kommer till idrott.
torsdag 21 juli 2011
Plats 40-36
40. Thomas Wassberg, Längdskidor
Thomas Wassberg är en av våra största längdskidåkare genom tiderna, i hård konkurrens förstås. Med fyra individuella OS- och VM-guld, samt tre stafettguld, ligger han högt uppe. Han har dessutom tre individuella silver i VM och ett brons i stafett. Det blev bara sex världscupsegrar, men han tog hem den totala världscupen 1977 och landade fyra andraplatser genom åren. Förutom sina framgångar i skidspåren lyckades Wassberg också skapa mycket uppmärksamhet, trots sitt tillbakadragna och tjuriga sätt, utanför spåren. Klassiskt är när Wassberg vägrar ta emot bragdguldet 1980 eftersom han menade att Sven-Åke Lundbäck skulle ha haft medaljen två år tidigare för sin femmilsseger i VM. Guldmedaljen i OS 1980, som var anledningen till att Wassberg fick bragdguldet, vanns med en hundradel för finländaren Juha Mieto. Efter tävlingen ändrades reglerna, så att tiden mättes med bara tiondelar som skillnad. Wassberg tyckte att segermarginalen var för liten, och föreslog för Mieto att de skulle dela medaljerna och gjuta ihop halvorna till en varsin guld/silver-medalj. Mieto svarade ”nej, du vann, jag kom tvåa, det är bra så”. En god anledning till varför båda utövarna var så folkkära i sina respektive land.
39. Kenneth Hansen, Rallycross
I en liten sport som rallycross, med klar nordisk dominans i den europeiska serien, är det ändå ett namn som klart står ut genom historien. Kenneth Hansen har vunnit FIA:s europeiska mästerskap inte mindre än fjorton gånger. Dessutom har han sex andraplatser. Med totalt sjuttiotre segrar, femtioåtta andraplatser och trettio tredjeplatser i tävlingslopp är han den störste inom sportens historia. Det garanterar honom en plats på den här listan.
38. Ragnar Skanåker, Skytte
Skanåker är mest känd för sin olympiska guldmedalj 1972 i München, en av de första i spelen, vilket tog de svenska journalisterna på plats med överraskning. Redan då var Skanåker en veteran, trettioåtta år gammal, och när han tog sin sista medalj 1992 i Barcelona var han femtioåtta år gammal. Den sextonårige ryske vinnaren var alltså fyrtiotvå år yngre än Skanåker. Sammanlagt har Skanåker genom åren i VM och OS erövrat fem guldmedaljer, fem silver och sju brons. Det lägger honom i toppskiktet av svenska skyttar genom tiderna. Förutom framgångarna på skyttebanan är Skanåker också känd för sina tydliga och ofta uttalade åsikter om det svenska skattetrycket och de svenska vapenlagarna. Idag är han ordförande i Sveriges Vapenägares Förbund.
37. Tomas Gustafson, Skridsko
Tomas Gustafson, gift med Elisabeth Gustafsson och därmed ena halvan av Sveriges mest framgångsrika idrottspar genom alla tider, är också Sveriges bästa skridskoåkare genom alla tider. Mest känd är han förstås för OS-gulden 1984 och 1988. 1984 vann han 5000m med två hundradelar för ryssen Igor Malkov, som fick sin revansch på 10000m, där segermarginalen mot Gustafson var fem hundradelar. Gustafsons största stund kom dock i OS 1988, där han vann dubbla guld på distanserna och tog hem bragdguldet på köpet. Bosse Hanssons refererande av Gustafsons sista varv är klassiskt ”…han hinner inte tror jag, nej, ja, jo. Han hann! Han gör ett otroligt sista varv!”. Förutom OS-medaljerna lyckades Gustafson också vinna EM allround två gånger, komma tvåa två gånger och trea en gång. Andraplatsen 1983 kom efter att han hade haft högsta poäng, men eftersom norrmannen Rolf Falk-Larsen vann tre distanser gick totalsegern automatiskt till honom. Reglerna ändrades efter mästerskapet, och med nuvarande regler hade Gustafson vunnit även detta EM. Sammantaget var han ändå en av 80-talets bästa skridskoåkare och den klart bästa svenska skridskoåkaren genom alla tider.
36. Annichen Kringstad, Orientering
Annichen Kringstad dominerade orienteringen i början av 80-talet. I tre raka mästerskap tog hon den individuella segern och ledde stafettlaget till tre raka guld. Hon var den första stora stjärnan inom svensk orientering och den som populariserade sporten för den breda massan. Efter Kringstads framgångar har vi haft många stora stjärnor inom sporten. Hon belönades med bragdguldet efter de dubbla segrarna i sitt första VM 1981. Framgångarna hade kunnat bli ännu större om hon inte hade slutat med orientering, blott tjugofem år gammal. Som idrottare och symbol för orientering var hon dock enorm, och har en given plats på den här listan.
Thomas Wassberg är en av våra största längdskidåkare genom tiderna, i hård konkurrens förstås. Med fyra individuella OS- och VM-guld, samt tre stafettguld, ligger han högt uppe. Han har dessutom tre individuella silver i VM och ett brons i stafett. Det blev bara sex världscupsegrar, men han tog hem den totala världscupen 1977 och landade fyra andraplatser genom åren. Förutom sina framgångar i skidspåren lyckades Wassberg också skapa mycket uppmärksamhet, trots sitt tillbakadragna och tjuriga sätt, utanför spåren. Klassiskt är när Wassberg vägrar ta emot bragdguldet 1980 eftersom han menade att Sven-Åke Lundbäck skulle ha haft medaljen två år tidigare för sin femmilsseger i VM. Guldmedaljen i OS 1980, som var anledningen till att Wassberg fick bragdguldet, vanns med en hundradel för finländaren Juha Mieto. Efter tävlingen ändrades reglerna, så att tiden mättes med bara tiondelar som skillnad. Wassberg tyckte att segermarginalen var för liten, och föreslog för Mieto att de skulle dela medaljerna och gjuta ihop halvorna till en varsin guld/silver-medalj. Mieto svarade ”nej, du vann, jag kom tvåa, det är bra så”. En god anledning till varför båda utövarna var så folkkära i sina respektive land.
39. Kenneth Hansen, Rallycross
I en liten sport som rallycross, med klar nordisk dominans i den europeiska serien, är det ändå ett namn som klart står ut genom historien. Kenneth Hansen har vunnit FIA:s europeiska mästerskap inte mindre än fjorton gånger. Dessutom har han sex andraplatser. Med totalt sjuttiotre segrar, femtioåtta andraplatser och trettio tredjeplatser i tävlingslopp är han den störste inom sportens historia. Det garanterar honom en plats på den här listan.
38. Ragnar Skanåker, Skytte
Skanåker är mest känd för sin olympiska guldmedalj 1972 i München, en av de första i spelen, vilket tog de svenska journalisterna på plats med överraskning. Redan då var Skanåker en veteran, trettioåtta år gammal, och när han tog sin sista medalj 1992 i Barcelona var han femtioåtta år gammal. Den sextonårige ryske vinnaren var alltså fyrtiotvå år yngre än Skanåker. Sammanlagt har Skanåker genom åren i VM och OS erövrat fem guldmedaljer, fem silver och sju brons. Det lägger honom i toppskiktet av svenska skyttar genom tiderna. Förutom framgångarna på skyttebanan är Skanåker också känd för sina tydliga och ofta uttalade åsikter om det svenska skattetrycket och de svenska vapenlagarna. Idag är han ordförande i Sveriges Vapenägares Förbund.
37. Tomas Gustafson, Skridsko
Tomas Gustafson, gift med Elisabeth Gustafsson och därmed ena halvan av Sveriges mest framgångsrika idrottspar genom alla tider, är också Sveriges bästa skridskoåkare genom alla tider. Mest känd är han förstås för OS-gulden 1984 och 1988. 1984 vann han 5000m med två hundradelar för ryssen Igor Malkov, som fick sin revansch på 10000m, där segermarginalen mot Gustafson var fem hundradelar. Gustafsons största stund kom dock i OS 1988, där han vann dubbla guld på distanserna och tog hem bragdguldet på köpet. Bosse Hanssons refererande av Gustafsons sista varv är klassiskt ”…han hinner inte tror jag, nej, ja, jo. Han hann! Han gör ett otroligt sista varv!”. Förutom OS-medaljerna lyckades Gustafson också vinna EM allround två gånger, komma tvåa två gånger och trea en gång. Andraplatsen 1983 kom efter att han hade haft högsta poäng, men eftersom norrmannen Rolf Falk-Larsen vann tre distanser gick totalsegern automatiskt till honom. Reglerna ändrades efter mästerskapet, och med nuvarande regler hade Gustafson vunnit även detta EM. Sammantaget var han ändå en av 80-talets bästa skridskoåkare och den klart bästa svenska skridskoåkaren genom alla tider.
36. Annichen Kringstad, Orientering
Annichen Kringstad dominerade orienteringen i början av 80-talet. I tre raka mästerskap tog hon den individuella segern och ledde stafettlaget till tre raka guld. Hon var den första stora stjärnan inom svensk orientering och den som populariserade sporten för den breda massan. Efter Kringstads framgångar har vi haft många stora stjärnor inom sporten. Hon belönades med bragdguldet efter de dubbla segrarna i sitt första VM 1981. Framgångarna hade kunnat bli ännu större om hon inte hade slutat med orientering, blott tjugofem år gammal. Som idrottare och symbol för orientering var hon dock enorm, och har en given plats på den här listan.
söndag 20 mars 2011
Plats 75-71
75. Rolf Peterson, Kanot
Rolf Peterson var den som tog upp manteln från den oslagbare Gert Fredriksson och vidarebefordrade svensk kanot till våra dagar. Med sitt guld på K1 1000m räddade han den svenska äran i OS i Tokyo (tillsammans med de andra kanotister som tog guld, Sven-Olov Sjödelius och Gunnar Utterberg). 60-talet präglades av den försvunna svenska hjälteglorian efter de enorma framgångarna på 40-talet och början av 50-talet. I den eran var Peterson en av de största svenska stjärnorna, med ett OS-guld, två VM-guld, samt två silver, ett i OS, ett i VM.
74. Johan Harmenberg, Fäktning
Den ende svenske fäktaren som tagit OS-guld, och den än så länge största svenska fäktaren. Harmenberg tog guld i individuell värja 1980 i Moskva och har dessutom två guld från VM, ett individuellt och ett i lag från 1977. 1979 tog han också brons individuellt. Med fem guld från världscupen, tre individuellt och två i lag, var han en dominerande kraft inom världsfäktningen i slutet av 70-talet och början av 80-talet.
73. Ulrika Knape, Simhopp
I slutet av 60-talet tillhörde Ulrika Knape Sveriges bästa simmare, men hon valde istället en annan karriär. Som sjuttonåring tog hon OS-guld i höga hopp vid spelen i München. Det blev också ett silver, och året efter tog hon guld och silver på VM. Tillsammans med ett silver vid Montreal-OS, ett brons från VM 1975 och två EM-guld -74 är hon Sveriges största simhoppare genom alla tider, även om dottern Anna Lindberg förhoppningsvis snart kan utmana. Blev tre gånger utsedd till världens bästa simhoppare och hade naturligtvis samlat på sig fler meriter om hon inte hade avslutat sin karriär så tidigt.
72. Ludmila Engquist, Häcklöpning
Ludmila Engquist blev svensk medborgare 1996, lagom till OS i Atlanta. Den tidigare ryska häcklöperskan hade länge varit världens bästa och hennes tider i början av 90-talet är fortfarande bland världens bästa. På den här listan räknas dock bara hennes meriter som svensk medborgare, och de inkluderar ett OS-guld, ett VM-guld utomhus och ett VM-guld inomhus. Hennes OS-guld var det första någonsin i friidrott på damsidan. Med bronset utomhus från VM 1999, som hon tog mitt under pågående cellgiftsbehandling, kvalificerar hon sig som Sveriges främste sprinter genom tiderna. Under kategorin övrigt kan man säga att Enquist är oerhört intressant att analysera när man diskuterar representationer av svenskhet, hur hon själv ansträngt sig för att ses som svensk, och framförallt hur media har skildrat henne som svensk eller osvensk beroende på hur bra det har gått för henne. Efter en misslyckad satsning på bob, där hon stängdes av för dopning, avslutade hon sin idrottsliga karriär.
71. Mikael Ljungberg, Brottning
Ljungberg är förstås en idrottare som har en tragisk koppling, i och med självmordet 2004. Innan dess hade han en fantastisk karriär inom brottningen, krönt med OS-guldet i Sydney 2000. Han tog också ett brons fyra år tidigare, och har också två VM-guld från 1993 och -95. Brottning är en sport där de bästa utövarna oftast kommer från Europa. Därför är Ljungbergs två guld och ett silver från EM också mycket imponerande, och en av anledningarna till att han kommer så högt upp på listan. Trots de många svenska framgångarna inom herrbrottning under 1900-talet var Ljungbergs OS-guld det första på nästan femtio år. Ljungberg finns kvar i många idrottsälskares minne som en fin människa och en stor idrottare.
Rolf Peterson var den som tog upp manteln från den oslagbare Gert Fredriksson och vidarebefordrade svensk kanot till våra dagar. Med sitt guld på K1 1000m räddade han den svenska äran i OS i Tokyo (tillsammans med de andra kanotister som tog guld, Sven-Olov Sjödelius och Gunnar Utterberg). 60-talet präglades av den försvunna svenska hjälteglorian efter de enorma framgångarna på 40-talet och början av 50-talet. I den eran var Peterson en av de största svenska stjärnorna, med ett OS-guld, två VM-guld, samt två silver, ett i OS, ett i VM.
74. Johan Harmenberg, Fäktning
Den ende svenske fäktaren som tagit OS-guld, och den än så länge största svenska fäktaren. Harmenberg tog guld i individuell värja 1980 i Moskva och har dessutom två guld från VM, ett individuellt och ett i lag från 1977. 1979 tog han också brons individuellt. Med fem guld från världscupen, tre individuellt och två i lag, var han en dominerande kraft inom världsfäktningen i slutet av 70-talet och början av 80-talet.
73. Ulrika Knape, Simhopp
I slutet av 60-talet tillhörde Ulrika Knape Sveriges bästa simmare, men hon valde istället en annan karriär. Som sjuttonåring tog hon OS-guld i höga hopp vid spelen i München. Det blev också ett silver, och året efter tog hon guld och silver på VM. Tillsammans med ett silver vid Montreal-OS, ett brons från VM 1975 och två EM-guld -74 är hon Sveriges största simhoppare genom alla tider, även om dottern Anna Lindberg förhoppningsvis snart kan utmana. Blev tre gånger utsedd till världens bästa simhoppare och hade naturligtvis samlat på sig fler meriter om hon inte hade avslutat sin karriär så tidigt.
72. Ludmila Engquist, Häcklöpning
Ludmila Engquist blev svensk medborgare 1996, lagom till OS i Atlanta. Den tidigare ryska häcklöperskan hade länge varit världens bästa och hennes tider i början av 90-talet är fortfarande bland världens bästa. På den här listan räknas dock bara hennes meriter som svensk medborgare, och de inkluderar ett OS-guld, ett VM-guld utomhus och ett VM-guld inomhus. Hennes OS-guld var det första någonsin i friidrott på damsidan. Med bronset utomhus från VM 1999, som hon tog mitt under pågående cellgiftsbehandling, kvalificerar hon sig som Sveriges främste sprinter genom tiderna. Under kategorin övrigt kan man säga att Enquist är oerhört intressant att analysera när man diskuterar representationer av svenskhet, hur hon själv ansträngt sig för att ses som svensk, och framförallt hur media har skildrat henne som svensk eller osvensk beroende på hur bra det har gått för henne. Efter en misslyckad satsning på bob, där hon stängdes av för dopning, avslutade hon sin idrottsliga karriär.
71. Mikael Ljungberg, Brottning
Ljungberg är förstås en idrottare som har en tragisk koppling, i och med självmordet 2004. Innan dess hade han en fantastisk karriär inom brottningen, krönt med OS-guldet i Sydney 2000. Han tog också ett brons fyra år tidigare, och har också två VM-guld från 1993 och -95. Brottning är en sport där de bästa utövarna oftast kommer från Europa. Därför är Ljungbergs två guld och ett silver från EM också mycket imponerande, och en av anledningarna till att han kommer så högt upp på listan. Trots de många svenska framgångarna inom herrbrottning under 1900-talet var Ljungbergs OS-guld det första på nästan femtio år. Ljungberg finns kvar i många idrottsälskares minne som en fin människa och en stor idrottare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
