Parodins förfall

Min senaste hemtenta på filmvetenskapen handlade om representationer på film. Man skulle välja valfri film eller tv-serie och se hur representationer av olika sociala kategorier såg ut. Mitt val föll på filmen 300 och parodin Meet the Spartans, för att se hur parodin som genre kan dekonstruera, förändra och cementera rådande stereotypa representationer. Tentan blev nog bra, jag skulle kunna lägga upp valda delar av den här, på allmän begäran (fet chans).

Det som slog mig när jag såg filmerna var hur parodin som genre verkligen genomgått en katastrofal kvalitetsdegradering de senaste tio-femton åren. Spartans var en gediget genomusel film. Skaparna Jason Friedberg och Aaron Seltzer staplar misogyna fördomar, under-bältet-humor, folk som slår sig och äckelsekvenser på varandra. Allt görs dessutom utan någon som helst känsla för komisk timing, relevanta referenser eller filmiskt berättande. Historien följer 300 från start till mål, och man får bilden framför sig av den kreativa processen där två infantila män sitter i en tv-soffa och Beavis och Butthead-skrockar över originalfilmen, samt högt säger till varandra ”Dude, what if Xerxes was short and fat. He he.” eller ”They’re so gay. He he.”, ”Yeah. He he. Gay. He he. Totally. He he.”. Hela filmen osar lathet och unken grabbhumor.

Det har filmen gemensamt med en hel del av de senaste årens parodier. Friedberg/Seltzer ligger själv bakom serien av Movie-filmer, Epic Movie, Disaster Movie, Date Movie samt Vampires Suck för att nämna några. Duon har tydligen rekordet för antal filmer på IMDB:s bottenlista, de filmer med sämst betyg genom tiderna. Det är välförtjänt. Dessutom skrev de manus till den första Scary Movie-filmen. En kolossal kassaframgång (260 miljoner dollar inspelat på en budget så låg som 19 miljoner, utan att ha tittat upp det närmre ska det tydligen vara den film av en afrikanskamerikansk regissör som spelat in mest pengar någonsin) som gav flera uppföljare och parallella filmserier (som Scary Video-serien). Wayansbröderna med Keenen Ivory Wayans i spetsen som regissör (för bland annat Scary Movie-filmerna, men även lågvattenmärken som White Chicks, Little Man och Dance Flick) håller jag som lika ansvariga för parodins förfall som Friedberg/Seltzer. Någonstans på vägen har det gått förlorat att en parodi kräver ett subtilt handlag med finess, timing, allvar, snygg intertextualitet och skickliga skådespelare.

De enda parodier som spelat in mer pengar än Scary Movie är Austin Powers-serien, som absolut har sina förtjänster även om delar av filmerna också sjunker lite för lågt. På det stora hela är det ändå acceptabla filmer, men inte i närheten av klassikerna från -70, -80 och -90-talen. Airplane och Airplane II, Top Secret, Hot Shots, Hot Shots – part deux, Loaded Gun 1 och i viss mån även Naked Gun-serien (lite samma problem som Austin Powers, mycket glädje men sjunker lite väl lågt ibland). Det var jävlar i mig filmer det. Även marginella parodier från den här tiden som Fatal Instinct, Plump Fiction och Mafia! höll långt mycket högre klass än dagens mest framgångsrika parodier. Mel Brooks, parodins gudfader, gjorde ju också en del habila rullar här (Robin Hood – Men in Tights, Spaceballs), även om mina favoriter Blazing Saddles och Silent Movie går längre tillbaka i tiden.

Så vem ska man skylla på? Skaparna som gör sådana anskrämliga filmer? Publiken som köper biljetter till skräpet? Producenterna som låter skaparna göra fler och fler filmer trots att de uppenbarligen inte håller måttet konstnärligt? Jag vet inte. Det är en ond cirkel av dålig smak som gör att mitt parodihjärta gråter. Normalt är jag inte den som anklagar andra för dålig smak, jag är en stark anhängare av att man ska kunna tycka att all kulturyttring har sin charm. Själv har jag många favoriter som ofta betecknas som dålig smak. Men när det gäller parodier har jag svårt att hålla mig på mattan.

Är hoppet helt ute då, kommer vi aldrig få se en smart parodi igen? Självklart är det inte så. Dels kommer det säkert att komma folk som jag, som vill se en återgång till den parodikvalitet vi såg främst i början av 90-talet. Sen finns det ju, om man vidgar begreppet lite, faktiskt underbara filmer som har kommit de senaste tio åren och tangerar parodin. Pastischer som Shaun of the Dead och Hot Fuzz från den genialiska trion Edgar Wright, Simon Pegg och Nick Frost. Mockumentärer som A Mighty Wind av Cristopher Guest, mannen som gav oss This is Spinal Tap! Dessutom finns ju den animerade pastischen på Rödluvan, Hoodwinked från 2005, en av de bästa animerade filmer som gjorts. Men trots detta väntar jag ändå på att återigen få se kvalitetssatir på riktigt. En smaskig parodi på valfri film eller filmserie. Till exempel Harry Potter? Men gärna levererat med lite finess, lite stil, lite humor och timing. Och utan spyor, avföring eller sperma. Är det för mycket att be om?