Plats 60-56

60. Toini Gustafsson, Längdskidor
Men han slår inte sin fru, den gode Assar. För er som inte har hängt med från det förra inlägget till det här var alltså plats 61 på listan Assar Rönnlund. Nu har vi kommit till Toini Gustafsson, senare också Rönnlund, som kom till Sverige som krigsbarn från Finland. Under 60-talet närmade hon sig stadigt världseliten och kunde till slut 1968 kröna karriären med dubbla OS-guld, på fem och tio kilometer. Hon var också den starkast bidragande orsaken till att Sverige på damsidan kunde ta fyra stafettmedaljer i internationella mästerskap under 60-talet. Tre silver och ett brons, varav två silver i OS. Gustafsson öppnade dörren för skidåkning på damsidan i Sverige, och hennes framgångar har fortfarande inte överträffats trots att hon har fått flera uppföljare, främst Marie-Helene ”Billan” Westin, senare Östlund som tog VM-guld i Oberstdorf 1987, och Charlotte Kalla, som med stormsteg är på väg in på den här listan. Gustafsson vann dessutom tre gånger i Holmenkollen och blev den första svenska kvinna att få Holmenkollenmedaljen. Hon är fortfarande den främsta svenska längdskidåkaren på damsidan.

59. Calle Westergren, Brottning
Calle Westergren är en av alla dessa fantastiska svenska brottare som dominerade scenen på 20- och 30-talen. Han lyckades med bedriften att ta tre OS-guld i olika viktklasser. 1920 i mellanvikt, 1924 i lätt tungvikt och 1932 i tungvikt. 1922 tog han också VM-guldet i mellanvikt. Utöver dessa medaljer har han också tre EM-guld, vilket i brottning är en stark bedrift, speciellt i den grekisk-romerska delen där den främsta konkurrensen kommer från Europa. Westergren ansågs ha god chans att vinna OS-guldet 1928 också, men efter att ha blivit bortdömd i första matchen blev han förbannad, tröstade sig med en god middag på kvällen och klarade därför inte invägningen nästa dag. Westergren är ändå en av de största olympierna, brottarna och idrottarna vi har haft i det här landet.

58. Eric Lemming, Friidrott
Om ny tyckte att Westergren var från en svunnen tid är det ingenting mot Eric Lemming. Lemming är själva symbolen för den svenska idrottens framväxt (ursäkta Ling, men som enskild person är han det). Han tog fyra OS-guld i spjut 1906-1912, men också tre brons i dragkamp, kulstötning och femkamp. 1900 slutade han på den förargliga fjärdeplatsen i höjdhopp, stavhopp och slägga. 1906 kom han fyra i diskus. Han var sinnebilden för det idrottsliga idealet, nobel, stilig, allround och ödmjuk i segerns triumf (under spelen i Athen 1906 blev Lemming utsedd till spelens ståtligaste idrottsman). Under karriären satte han nio världsrekord i spjut. Trots att jag inte räknar med inhemska meriter på den här listan tål det ändå nämnas att han tog SM-guld i åtta olika grenar, samma antal som han alltså kom sämst fyra i under OS. Lemming var svensk idrotts första superstjärna, och som sådan har han en självklar plats på listan.

57. Anna-Karin Kammerling, Simning
I den långa raden av svenska simmare med gedigna karriärer utan att riktigt lyckas sätta pricken över i har turen kommit till Anna-Karin Kammerling. Mellan -98 och ¬-04 var hon världens bästa sprinter i fjärilssim, med bland annat sju världsrekord på 50 meter. Hon lyckades dock aldrig ta ett VM- eller OS-guld i lång bana. På EM gick det bättre, sammanlagt fyra guld, två silver och ett brons blev det. I VM och OS i lång bana blev det ändå ett silver och tre brons. De riktigt stora framgångarna tog hon dock i kortbana, liksom med Igelström tidigare. Här lyckades hon i VM med tre guld, fyra silver och ett brons. I EM tog hon hela nio guld, fyra silver och fem brons. Den sammanlagda medaljproduktionen blir alltså sexton guld, elva silver och tio brons. Imponerande, även om man har känslan med Kammerling att hon kunde ha lyckats ännu bättre. En given plats på listan har hon dock förstås.

56. Emil Wingstedt, Orientering
Orientering har länge varit en stor svensk sport. Sen början av 80-talet har Sverige varit en av de dominerande aktörerna inom sporten. En stark anledning till framgångarna har varit Emil Wingstedt. Med två individuella VM-guld i sprint och som stark bidragande orsak till VM-guldet i stafett 2003 är han en av de bästa manliga orienterarna genom tiderna. Orientering är och har alltid varit en helt igenom europeisk företeelse. Ingen VM-medalj har någonsin hamnat utanför Europa. Därför har EM i orientering samma tyngd som VM, och där har Wingstedt hela fyra guld i individuell sprint. Med två silver och fem brons, tillsammans med ett silver och tre brons i VM, har han samlat på sig en imponerande medaljskörd under 00-talet. Det gör honom till Sveriges bäste herrorienterare genom tiderna.