Kan tycka att det är lite fascinerande att den enda film som visas ikväll på de största kanalerna, 1-5, är Härmed förklarar jag er Chuck och Larry. Borde inte internationella kvinnodagen vara en lämplig högtid att uppmärksamma på olika kanaler. Man skulle ju kunna visa en film med starka kvinnokaraktärer. Eller så kan man välja en uppvisning i homofobiskt hyckleri maskerad till en så kallat subversiv komedi.
Jag hade till exempel gärna sett, kanske Stekta gröna tomater, Thelma & Louise, But I'm a cheerleader, Pianot, Whip it eller för den delen Borta med vinden, Alice i underlandet eller Trollkarlen från Oz istället. Vafan, en film med en kvinna eller gjord av en kvinna i alla fall, ska det vara så svårt att skaka fram?
Men det är klart. Adam Sandler som machoman och Kevin James som feminiserad rolig feting är ju också kul på dagen då man ska fira subversivitet och bryta ned konstruktioner. Typ.
Men jag ska inte gnälla. SVT har faktiskt lagt ut ett par dokumentärer som kan vara intressanta. Feminismens historia och Women are heroes. Gamla hederliga SVT.
Glad åttonde mars på er allihopa!
Visar inlägg med etikett SVT. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett SVT. Visa alla inlägg
tisdag 8 mars 2011
tisdag 3 augusti 2010
Håll händerna borta från mina idrotter, fyran!
Jag har genomlidit en vecka av friidrotts-EM. Inte som många andra i frustration över svenska misslyckanden (vilket förstås är en snedvriden bild med tanke på alla stjärnors skador och dylikt, hade Sverige haft friska idrottare hade vi tagit fyra-fem medaljer som förra gången). Istället begråter jag att SVT inte sände från Barcelona.
Det finns ingen idrott jag helst ser på någon annan kanal. När det gäller de stora lagsporterna har jag lärt mig att tolerera alternativa sändningar. Fotboll på fyran eller Canal+ går att tolerera även om VM-sändningarna i juni var konsekvent bättre på SVT. Hockey på trean går an, till och med handboll på fyran har funkat även om man måste stå ut med en flåsande Patrik Ekwall bakom avbytarbänken i jakt på kommentarer.
Men när det kommer till mina favoritsporter, längdskidor och friidrott, då går det inte längre att frångå fakta.
Det finns en sensationslystnad i fyrans sändningar, någon slags desperat jakt på ett scoop, en självhävdelse som SVT sällan eller aldrig behöver ta till. När Linus Thörnblad får en värktablett av sin tränare skriker kommentatorn, alla medarbetare jobbar stenhårt för att få fram exakt vad det var för mystiskt preparat som Thörnblad får av sin tränare mitt under brinnande tävling. Det kanske var doping, vem vet? När reportern på läktaren får tag på tränaren Yannick Tregaro och frågar vad det var för tablett som det smusslades med svarar han att det var en Voltaren och himlar lite med ögonen när reportern kommer med följdfrågor. Samtidigt fortsätter tävlandet på stadion, men det skiter produktionen i. Thörnblad har ju fått en tablett!
Så fort en kontroversiell situation uppstår ropar kommentatorn på skandal. (Jo, jag vet att Roger Blomquist, skandalernas mästare, jobbar på SVT, men han gör det ändå med viss humoristisk panage i sin överdrivenhet, och jag har inte heller sagt att SVT är felfritt, bara överlag bättre.) Så fort en svensk gör dåligt ifrån sig är det fiasko. Stora ord, ingen dramatik.
Det mest fascinerande kommenterande jag någonsin har upplevt var efter Michael Johnsons målgång på 200m i OS i Atlanta 1996. Total tystnad. I vad som kändes som en evighet, men säkert bara var några sekunder. Den förbluffade tystnaden sade mer än vad upphetsade skrik någonsin kan göra. När man försöker trumma in att allt som sker är det största någonsin förlorar det sin charm. Små medel.
Mest oförlåtligt för mig var ändå under söndagens sändningar då jag i tv-soffan med spänning följde damernas höjd och herrarnas diskus. När Emma Green skulle hoppa undrade jag över att det var kvinnor i tävlingsdräkt som sprang förbi framför henne på löparbanan. Några minuter senare fick jag svaret, när Green skulle göra ett nytt försök. Det var finalen på 5000m för damer, det var 300m kvar och det hade inte nämnts med ett ord. Helt plötsligt ska man som tittare få grepp om händelserna utan att veta hur loppet sett ut, utan att veta vem som har dragit, följt, tappat, tagit igen. Tv4 slänger bort en final helt och hållet, man får se spurten i split screen. I SVT hade det aldrig hänt. Man hade strax före eller direkt efter startskottet fått en presentation av favoriterna, sedan fått följa loppet mellan höjdhopp och diskuskast med begripliga kommentarer och sammanfattningar. Just de här klippsekvenserna med saker som pågår överallt i studion är själva friidrottens styrka, dess kärna. Det slarvade fyran bort.
Istället visade man hur Emma Green säkrade en bronsmedalj genom att klara 1.99 och gå med till nästa höjd för att slåss om guldet. Mästerskapets ur svenska ögon mest dramatiska sekvens. Då lägger fyran in reklam. I sex minuter.
När vi kommer tillbaka får vi i snabb följd se Vlasic klara sitt första och sedan Greens andra. Om man har sett friidrott förr vet man att om man spelar in hopp och visar det andra, då klarar hopparen. Noll spänning när Emma Green sätter pers med 2.01, går över två meter för första gången och uppgraderar sin medalj till ett silver. Vi fick inte se Arianne Friedrichs två första hopp på höjden, bland annat den hårfina rivningen i första försöket (som jag fick se tack vare Eurosport), som om hon klarat hade ändrat förutsättningarna i tävlingen helt och hållet. Vi fick inte se Greens första hopp och bedöma om hon var nära eller långt ifrån och fick därmed inte den nödvändiga uppbyggnaden till bragdhoppet på 2.01. Istället för ett lyckoskrik rakt ut, som för mig är brukligt vid sådana situationer, log jag lite stillsamt och konstaterade överraskat att hon klarade. Sen slängde fyran bort 1500m för damer också, för säkerhets skull.
Med den sortens sportsändningar kan man lika gärna slänga upp en resultatskylt i rutan, lägga en massa utropstecken bakom och sedan klippa till tv-shop. Snälla SVT, ta tillbaka sändningarna från fyran. Låt dem få fotbollen bara vi får ha kvar friidrotten intakt.
Det finns ingen idrott jag helst ser på någon annan kanal. När det gäller de stora lagsporterna har jag lärt mig att tolerera alternativa sändningar. Fotboll på fyran eller Canal+ går att tolerera även om VM-sändningarna i juni var konsekvent bättre på SVT. Hockey på trean går an, till och med handboll på fyran har funkat även om man måste stå ut med en flåsande Patrik Ekwall bakom avbytarbänken i jakt på kommentarer.
Men när det kommer till mina favoritsporter, längdskidor och friidrott, då går det inte längre att frångå fakta.
Det finns en sensationslystnad i fyrans sändningar, någon slags desperat jakt på ett scoop, en självhävdelse som SVT sällan eller aldrig behöver ta till. När Linus Thörnblad får en värktablett av sin tränare skriker kommentatorn, alla medarbetare jobbar stenhårt för att få fram exakt vad det var för mystiskt preparat som Thörnblad får av sin tränare mitt under brinnande tävling. Det kanske var doping, vem vet? När reportern på läktaren får tag på tränaren Yannick Tregaro och frågar vad det var för tablett som det smusslades med svarar han att det var en Voltaren och himlar lite med ögonen när reportern kommer med följdfrågor. Samtidigt fortsätter tävlandet på stadion, men det skiter produktionen i. Thörnblad har ju fått en tablett!
Så fort en kontroversiell situation uppstår ropar kommentatorn på skandal. (Jo, jag vet att Roger Blomquist, skandalernas mästare, jobbar på SVT, men han gör det ändå med viss humoristisk panage i sin överdrivenhet, och jag har inte heller sagt att SVT är felfritt, bara överlag bättre.) Så fort en svensk gör dåligt ifrån sig är det fiasko. Stora ord, ingen dramatik.
Det mest fascinerande kommenterande jag någonsin har upplevt var efter Michael Johnsons målgång på 200m i OS i Atlanta 1996. Total tystnad. I vad som kändes som en evighet, men säkert bara var några sekunder. Den förbluffade tystnaden sade mer än vad upphetsade skrik någonsin kan göra. När man försöker trumma in att allt som sker är det största någonsin förlorar det sin charm. Små medel.
Mest oförlåtligt för mig var ändå under söndagens sändningar då jag i tv-soffan med spänning följde damernas höjd och herrarnas diskus. När Emma Green skulle hoppa undrade jag över att det var kvinnor i tävlingsdräkt som sprang förbi framför henne på löparbanan. Några minuter senare fick jag svaret, när Green skulle göra ett nytt försök. Det var finalen på 5000m för damer, det var 300m kvar och det hade inte nämnts med ett ord. Helt plötsligt ska man som tittare få grepp om händelserna utan att veta hur loppet sett ut, utan att veta vem som har dragit, följt, tappat, tagit igen. Tv4 slänger bort en final helt och hållet, man får se spurten i split screen. I SVT hade det aldrig hänt. Man hade strax före eller direkt efter startskottet fått en presentation av favoriterna, sedan fått följa loppet mellan höjdhopp och diskuskast med begripliga kommentarer och sammanfattningar. Just de här klippsekvenserna med saker som pågår överallt i studion är själva friidrottens styrka, dess kärna. Det slarvade fyran bort.
Istället visade man hur Emma Green säkrade en bronsmedalj genom att klara 1.99 och gå med till nästa höjd för att slåss om guldet. Mästerskapets ur svenska ögon mest dramatiska sekvens. Då lägger fyran in reklam. I sex minuter.
När vi kommer tillbaka får vi i snabb följd se Vlasic klara sitt första och sedan Greens andra. Om man har sett friidrott förr vet man att om man spelar in hopp och visar det andra, då klarar hopparen. Noll spänning när Emma Green sätter pers med 2.01, går över två meter för första gången och uppgraderar sin medalj till ett silver. Vi fick inte se Arianne Friedrichs två första hopp på höjden, bland annat den hårfina rivningen i första försöket (som jag fick se tack vare Eurosport), som om hon klarat hade ändrat förutsättningarna i tävlingen helt och hållet. Vi fick inte se Greens första hopp och bedöma om hon var nära eller långt ifrån och fick därmed inte den nödvändiga uppbyggnaden till bragdhoppet på 2.01. Istället för ett lyckoskrik rakt ut, som för mig är brukligt vid sådana situationer, log jag lite stillsamt och konstaterade överraskat att hon klarade. Sen slängde fyran bort 1500m för damer också, för säkerhets skull.
Med den sortens sportsändningar kan man lika gärna slänga upp en resultatskylt i rutan, lägga en massa utropstecken bakom och sedan klippa till tv-shop. Snälla SVT, ta tillbaka sändningarna från fyran. Låt dem få fotbollen bara vi får ha kvar friidrotten intakt.
torsdag 27 maj 2010
Om Eurovision
Inför semifinalen ikväll och finalen på lördag har jag ännu inte formulerat mina åsikter till fullo. För det krävs en grundligare genomlyssning än att bara se på införprogrammen, och mer hinner jag tyvärr inte med innan lördag. Några kommentarer, förutsägelser och tyckanden kan jag nog ändå slänga ur mig, därtill är jag sällan nödbedd.
Först måste jag hylla införprogrammen på SVT. De tar tävlingen på allvar trots att de kan raljera över vissa länders bidrag, ibland till överdrift. Årets uppställning var starkare än någonsin förut, jag uppskattar verkligen Lena Philipssons humor och syrlighet, tycker att Rennie Mirro och Kayo var goda tillskott som tog sitt tyckande på allvar, till skillnad från förra årets katastrof i form av Petra Nielsen. Marie Serneholt har inte min smak när det kommer till bedömningen, men hon gör sin hemläxa och kan saker om artister och låtar, vilket gör att man förlåter hennes nervösa sidoblickar mot andra panelmedlemmar när hon drar till med en komisk överdrift. Till sist Thomas Lundin, underbara Thomas Lundin. Tydlig, vältalig, rolig och framförallt gediget påläst om alla bidrag. Han sätter betyg med eftertanke och har ofta bra smak. När han inte har det kan han iallafall motivera sitt beslut. När man jämför panelens åsikter och faktakunskap med tidningsjournalister som satt betyg inför semifinalerna märker man en enorm skillnad i både insats och engagemang. Heja SVT, återigen.
När det gäller själva tävlingen kan vi väl börja med Sverige. Jag har varit hyfsat rätt på det att bedöma Sveriges chanser de senaste säg tio åren, med The Ark som tydligt undantag. Jag trodde att den skulle, om inte sopa hem alltihopa, ändå komma topp tre. Jag tror att Salem al Fakir hade haft större chans i den stora tävlingen, det skulle vara ett intressant bidrag i konkurrensen. Med det sagt tycker jag ändå att Anna Bergendahl har en habil låt på hand, hon kommer säkert att gå vidare ikväll och placera sig någonstans i mittfåran på lördag. Min gissning är tolfte plats.
Slutsegern kommer nog stå mellan Israel och Tyskland, där Lena Meyer-Landrut, min ganska överlägsna personliga favorit i startlistan, kommer att falla på att Tyskland är ett av de direktkvalificerade länderna. De fyra stora, Spanien, Storbritannien, Tyskland och Frankrike, borde vid det här laget ha insett att det är en enorm nackdel att gå direkt in i finalen utan att någon har fått se deras framträdande. Framförallt Frankrike har nog lidit av det de senaste åren, eftersom de ändå har haft en del starka låtar som floppat. Storbritanniens uppdrag är nog snarare att skicka en bra låt nån gång, det var ett tag sen sist. Så preliminärt Israel före Tyskland. Förhoppningsvis hinner jag med ett inlägg med en mer utförlig tippning precis före finalen. Storbritannien kommer dock att hamna toksist, det är jag rätt klar med redan nu.
Först måste jag hylla införprogrammen på SVT. De tar tävlingen på allvar trots att de kan raljera över vissa länders bidrag, ibland till överdrift. Årets uppställning var starkare än någonsin förut, jag uppskattar verkligen Lena Philipssons humor och syrlighet, tycker att Rennie Mirro och Kayo var goda tillskott som tog sitt tyckande på allvar, till skillnad från förra årets katastrof i form av Petra Nielsen. Marie Serneholt har inte min smak när det kommer till bedömningen, men hon gör sin hemläxa och kan saker om artister och låtar, vilket gör att man förlåter hennes nervösa sidoblickar mot andra panelmedlemmar när hon drar till med en komisk överdrift. Till sist Thomas Lundin, underbara Thomas Lundin. Tydlig, vältalig, rolig och framförallt gediget påläst om alla bidrag. Han sätter betyg med eftertanke och har ofta bra smak. När han inte har det kan han iallafall motivera sitt beslut. När man jämför panelens åsikter och faktakunskap med tidningsjournalister som satt betyg inför semifinalerna märker man en enorm skillnad i både insats och engagemang. Heja SVT, återigen.
När det gäller själva tävlingen kan vi väl börja med Sverige. Jag har varit hyfsat rätt på det att bedöma Sveriges chanser de senaste säg tio åren, med The Ark som tydligt undantag. Jag trodde att den skulle, om inte sopa hem alltihopa, ändå komma topp tre. Jag tror att Salem al Fakir hade haft större chans i den stora tävlingen, det skulle vara ett intressant bidrag i konkurrensen. Med det sagt tycker jag ändå att Anna Bergendahl har en habil låt på hand, hon kommer säkert att gå vidare ikväll och placera sig någonstans i mittfåran på lördag. Min gissning är tolfte plats.
Slutsegern kommer nog stå mellan Israel och Tyskland, där Lena Meyer-Landrut, min ganska överlägsna personliga favorit i startlistan, kommer att falla på att Tyskland är ett av de direktkvalificerade länderna. De fyra stora, Spanien, Storbritannien, Tyskland och Frankrike, borde vid det här laget ha insett att det är en enorm nackdel att gå direkt in i finalen utan att någon har fått se deras framträdande. Framförallt Frankrike har nog lidit av det de senaste åren, eftersom de ändå har haft en del starka låtar som floppat. Storbritanniens uppdrag är nog snarare att skicka en bra låt nån gång, det var ett tag sen sist. Så preliminärt Israel före Tyskland. Förhoppningsvis hinner jag med ett inlägg med en mer utförlig tippning precis före finalen. Storbritannien kommer dock att hamna toksist, det är jag rätt klar med redan nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
