S v e n s k e n

Med tanke på vissa texter om svenskhet och normeringar som har kommit den senaste tiden, ville jag bara visa ett citat från min C-uppsats i historia, som handlar om idrott och nationalism. Det är signaturen V.L. som skriver en hyllningstext till den svenska gymnasten under OS i Stockholm, publicerad i Svenska Dagbladet 8 juli 1912. Den är redigerad på sina ställen, men såg i princip ut precis såhär:

”Jag vet inte vem han är. Och jag vill inte veta det. Jag vill helst tänka mig honom som

s v e n s k e n. När han stod där med sin blågula fana i spetsen för den vackraste trupp af unga starka friska människor ett öga kan skåda, blef han för mig symbolen av svenskheten. En kultur framvuxen genom århundraden, en ras renare än de flesta, en kropp som på det fullkomligaste sätt motsvarar skönhetens ideal med harmoni och jämvikt i hvarje linje, en hållning, som ger inbegreppet af disciplin och självbehärskning.”, ”Där linjen slutade/…/glänste det gula korset på blå grund”, ”Men ingen stod där som svensken. Hög, smärt, spänstig, slappnade han icke ett ögonblick. Som han ställt sig så stod han. Under den tunna gulhvita tröjan skönjdes linjespelet af hans muskulatur. Icke en millimeter af för mycket eller af för litet. Fidias kunde icke ha önskat sig en vackrare modell, med ädlare hållning. Ingen pose, ingen självförhäfvelse, endast enkel värdighet och järnhård behärskning. Han var i den tysta omedvetna täfling, som nationerna bestodo inför en kritisk blick, s e g r a r e n. Det svenska gymnastisksystemets förmåga att genom på en gång fysisk och psykisk träning bilda ett harmoniskt helt kunde icke fira en vackrare triumf. Och den trupp, i vars spets han bar de svenska färgerna, fick han snart visa hur denna gymnastik kan af det svenska materialet skapa icke blott enstaka skönhetsbilder utan ock sådana af en samlad massa, hvilken tycks liksom besjälad af ett enda väsen. Det var icke tvåhundrade skilda personligheter, som tågade fram öfver rännarebanan och i språngmarsch hälsade landets konung – det var en enda förkroppsligad idé, det var en ande och en själ. Medan de andra nationerna förlorade enheten i takt och rytm, medan de veko från den raka linjen, ökade eller minskade de inbördes afstånden, småningom drefvos åt den ena sidan eller den andra, så bibehöll af svenskarna hvarenda man sin plats i ledet…”, ”Ett veta vi redan – att i den täflan där s a m v e r k a n mellan individerna är hufvudvillkoret där står vår fysiska kultur profvet som numro ett. Det är gymnasterna vid den femte olympiaden vi har att tacka för denna övertygelse.”

För drygt hundra år sedan alltså. Vissa saker förändras långsamt.

De tio bästa svenska filmerna någonsin

Med reservation för att jag har missat, glömt, skyggat för eller på felaktiga grunder prioriterat bort någon film följer här min lista över de tio bästa svenska filmerna någonsin. Eftersom ”ingen inbördes rangordning” är för fegisar kommer de dessutom prydligt arrangerade från 10 till 1.

10. Masjävlar

Såg den på bio i Leksand på premiärdagen. Ett event i miniatyr. Sällan eller aldrig har kärnan i Dalarna, landsbygd och den blandade känslan i att komma hem, skildrats med sådan träffsäkerhet. Scenen när Mia ringer hem med utsikt över Siljansbygden från Rättvikshållet får det att bränna i nostalgisträngarna. Och Ann Petrén. Denna Ann Petrén.

9. Sällskapsresan

Trots sliten patina pga för många visningar genom åren, håller första Sällskapsresan fortfarande högsta klass. Odödliga repliker som är fastbrända i den svenska folksjälen. En kliché är inte en klich´i original.

8. Darling

En stor överraskning när jag såg den första gången. Kombinationen av foto, musik och skådespeleri var så klockrent att jag misstänkte att det var stulet från amerikanska/koreanska förlagor. Michelle Meadows genomuttråkade skådespel lyfter hela filmen.

7. Flicka och hyacinter

Citizen Kane, fast bättre. Och queer. Alltså bättre.

6. Yrrol

”Jag tycker att han ska få ett straff!”

5. Låt den rätte komma in

Kuslig, varm, kall och schnygg. Kombinationen Alfredsson/Hoytema/Jonsäter är som bekant svårslagen.

4. Ägget är löst

Svårt att begränsa valet av AB Svenska Ords filmer, men kommer inte ifrån Ägget är löst, mycket pga scenen med Gösta Ekman i tjärnen. Kanske det mest poetiska som gjorts inom svensk film?

3. Fyra nyanser av brunt

Killinggängets sprudlande kreativitet kombinerat med Alfredssons stilsäkerhet. En tid att se tillbaka på med tillförsikt när man ser vad Robert Gustafsson håller på med idag.

2. Fucking Åmål

Enda gången som jag har varit med om att en spontan applåd utbrutit under en vanlig biovisning, när eftertexterna rullade. Lika tonsäker, aktuell och vacker idag som då. Ändrade svensk film i grunden, trots sin enkelhet. Låt oss hoppas att Moodysons filmatisering av Moodysons seriealbum hittar tillbaka till den kvalitet han höll i början av sin karriär.

1. Picassos äventyr

Älskar AB Svenska Ord över allt annat inom svenskt kulturskapande, och det här är en av kronorna på det verket. Bindgalen kreativitet, lysande skådespeleri från huvudroller och gästspelare, samt popkulturella referenser till höger och vänster. Trots lite lökig politisk sentimentalitet i slutet, så blir det liksom inte bättre än såhär.

Bubblare: Tillsammans, Lilja 4-ever, Släpp fångarne loss – det är vår, Äppelkriget, Dunderklumpen, Ronja Rövardotter, Apan

Osvensk stämning

I kölvattnet av nationaldagsfirandet (nåja) vill jag skriva om en tanke som jag säkert har tagit upp här tidigare, men som förtjänar ett eget inlägg. Den svenska nationalismen är stark och självklar, svenskar ser svenska produkter som överlägsna alla andras, men samtidigt finns det en medvetenhet om att Sverige är ett litet land i en stor värld. En generell bild som de flesta som vet något om Sverige är medvetna om, och något som Fredrik Lindström plockade upp i tv-serien Världens modernaste land.

I serien diskuterades många intressanta former, egenheter, egenskaper, frågor, självklarheter och oklarheter av och kring svenskhet. Jag gillar verkligen Lindström och de tv-program han har lett i SVT, men det var en aspekt som jag hakade upp mig på i serien. Lindström menade att Sverige är unikt i att ge motsatsen till det svenska, alltså ordet osvensk, en positiv klang. Ingen annanstans sätter man något som är diametralt motsatt den nationella egenheten som något positivt. Det ligger mycket i resonemanget, men Lindström missade att resonera vidare kring varför det ses som positivt att vara osvensk.

Betydelsen osvensk används ofta i meningen osvensk stämning. Det signalerar uppsluppenhet, avslappning, högljuddhet, festlighet och glädje. Naturligtvis positiva egenskaper som knyts till något annat än svenskar, som istället representeras av svenskar som stela, tysta, försiktiga och dystra. Gott så, visst ser man det positiva och negativa i ordens betydelse. Men om man tar steget längre i analysen kan man också föreslå att tyst och försiktig kan betyda förnuftig. Att det i det svenska ligger förnuft, tanke, intelligens, måttlighet och kontroll. Egenskaper som genom alla tider (ja, sen upplysningstiden i alla fall) har konnoterats som positiva och knutna till en tydlig manlighet. Motsatserna blir då känslostyrda, okontrollerbara, högljudda, hysteriska, omåttliga och dumma, barnsliga och naturnära. Egenskaper som knutits till kvinnlighet, men även till människor av annan etnicitet än en vit västerländsk i ett kolonialt perspektiv. Det här har varit en uppdelning som under århundraden har legitimerat en vit, manlig, västerländsk medel-överklasshegemoni i världen. Genom att vita män i medel-överklassen sett sig själva som de enda sanna representanterna för förnuft, ordning, intelligens och rättvisa, har de också kunnat legitimera sitt maktmissbruk. De styr för folkets bästa, eftersom deras motståndare styrs av okontrollerbara känslor och barnsliga behov.

På samma sätt fungerar uppdelningen i svensk och osvensk. Den härliga osvenska stämningen är positivt laddad när det handlar om festligheter och dans, men får en helt annan betydelse när man pratar om osvensk stämning i riksdag, domstolar eller lönesamtal. Att lägga positiva konnotationer till vissa delar av ”den andres” påstådda egenskaper och beteenden kan begränsa gruppens frihet i det offentliga rummet. Det har bland annat används i Nya Zeeland, där man knyter maorikulturen till positiva bilder av idrottande, musikalitet och konstnärskap, för att sedan förneka maorier tillgång till beslutsfattande, politik och intellektuella kretsar. Det är samma funktion som kopplingen mellan svartas ”naturliga rytm” och brasiliansk sambafotboll. De (uppdelat på bland annat etnicitet, kön, klass, nation eller kombinationer av alltihop) är jätteduktiga på sin del, men ska hålla sig borta från viktigare institutioner. Det är en tanke som är värd att ta med sig nästa gång man pratar om hur skönt det är med lite osvensk stämning på salsakursen, tacofiestan eller fotbollsmatchen.

Och för övrigt är Sverigedemokraterna nazister.

Den vridna vreden hos Wredén

Riksbanken har som bekant beslutat sig för vilka personer som ska pryda de nya sedlarna i Sverige från och med 2014. När man gör ett sådant urval får man förstås förvänta sig en del beröm, men mestadels kritik. Det är alltid någon som blir utlämnad, som borde ha varit med. Det är alltid någon som införlivats, som är ett andefattigt val.

Personligen tycker jag att Riksbanken har gjort ett bra jobb (en mening jag i all ärlighet aldrig trodde att jag skulle skriva). Jag gillar kulturinriktningen och tycker att personerna i sina genrer är hyfsat givna. Astrid Lindgren, Ingmar Bergman, Greta Garbo och Evert Taube är självklara ikoner och symboler för svensk kultur. Opera är ingen favoritkonstform, men jag köper Birgit Nilssons betydelse. Hammarskjölds koppling till Norrland är väl också lite shady, men som gammal FN-räv har jag inga problem med valet.

Några har menat att en idrottare kunde få plats. Visst, men då hade det säkert blivit Björn Borg eller Ingemar Johansson. Det känns ju inte så fräscht (med tanke på grabbigheten hos de som brukar vurma för dessa idrottares förträfflighet, samma personer som älskar Ulf Lundell över allt annat). Ingemar Stenmark möjligtvis, det hade jag kunnat leva med, men jag saknar inte representation av idrott, trots att jag älskar den kulturutövningsformen. DN:s Peter Wolodarski menade att det saknades vetenskapsmän bland urvalet. Han räknar upp några stycken, men missar Riksbankens uttalade ambition att ha personer som har gjort positiva och viktiga kulturella insatser under 1900-talet. Ingen av Wolodarskis kandidater var aktiva på 1900-talet och vetenskapsmän har varit representerade förut, men han levererar i stillsamhet ändå några tänkbara kandidater om Riksbanken hade valt att gå en annan väg.

Anledningen att jag känner mig manad att skriva om det här, är dels de reaktioner som har hörts efter urvalet, men främst en krönika skriven i DN av Åke Wredén. Wredén kallar urvalet för kladdigt och trist, och det har han all rätt att få tycka. Det kladdiga verkar vara FN:s blandning av demokrati och diktatur (i relation till valet av Hammarskjöld), vilket jag har svårt att förstå kopplingen till, även om jag är den första att erkänna att FN har strukturella problem som man måste ta tag i. Wredén anklagar Riksbanken för historielöshet, vilket han menar är bekymmersamt.

Där det blir intressant är när Wredén uttalar sig om hur man har bytt Carl von Linné mot Greta Garbo. Han kallar henne för ”ett kortvarigt irrbloss i stumfilmens slutskede”. Nog för att Garbo slog igenom med ”Gösta Berglings saga” 1924 när stumfilmen hade haft några år på nacken (det var den sista stora svenska stumfilmen), men vad Wredén (medvetet?) missar är att huvuddelen av Garbos karriär låg inom ljudfilmen. Det var där hon gjorde sina största roller i filmer som ”Anna Karenina”, ”Kameliadamen” och ”Ninotchka”. Hon var en av få skådespelare som klarade det vanskliga hoppet mellan stum- och ljudfilm, och faktiskt förbättrade sina karriärutsikter trots många skeptiska samtida uttalanden från förståsigpåare. Vreden hos Wredén går inte att missta sig på, men han visar (medvetet?) upp samma bekymmersamma historielöshet som han anklagar Riksbanken för. Vid millennieskiftet röstades årtusendets personligheter fram av en internationell jury. Hitler blev årtusendets ondskefullaste, Shakespeare årtusendets författare och så vidare. Där röstades Garbo fram till årtusendets skådespelerska. Säga vad man vill om Garbos kulturgärning, men som internationell ikon och symbol för Sverige är hon svår att slå. Det är dessutom härligt att, när nu underbara Selma försvinner, ändå få en flatikon att vila ögonen på bland sedlarna.

Vidare kritiserar Wredén Hammarskjölds koppling till Norrbotten och lanserar istället Eyvind Johnson som en bättre kandidat, trots att han i artikeln kritiserar tungvikten på kultursidan. Johnson var en skicklig och stor författare, men som internationellt riktmärke står han sig slätt. Wredén säger att Riksbankens definition av kultur är barnlitteratur, Wagnerlibretton, visböcker och biofilm. Ja, det är ju onekligen kultur. Men enligt Wredén är film analfabetism och popmusik korta, repetitiva brunststötanden (apropå ABBA). Riktig konst är män som skriver politiskt färgade böcker, och folk som målar tavlor (där man ser vad motivet föreställer?). I de konstformer som Wredén ställer upp som giltiga, finns inte samma tunga kandidater som de utvalda. Historiefyllnad i all ära, men en uppdaterad kulturkunskap skulle man också kunna begära av en politisk redaktör som får utrymme i DN.

Så vem lanserar Wredén som alternativet till Lindgren, Bergman, Taube, Garbo, Nilsson och Hammarskjöld? Vem är en större internationell symbol för Sverige och har representerat landet väl under 1900-talet? Jo, den lysande stjärnan som han anser bör ersätta någon av dessa nollor är… Torgny Segerstedt. Jomentjena. Vakna upp till din samtid, snälla Wredén, och inse att historielöshet inte bara handlar om politik. Skaka av dig din unkna dammighet och gläd dig istället åt att vi får se några av våra största kulturpersonligheter på sedlarna i framtiden, istället för gamla kungar.

De största svenska individuella idrottarna genom tiderna

Mitt under brinnande längd-VM, och samma dag som skidskytte-VM dessutom sätter igång, är det äntligen dags att sjösätta mitt ambitiösa projekt att lista de största svenska individuella idrottarna genom tiderna. Jag förklarade grunderna för ett par månader sedan, men kan dra det lite snabbt igen.

Det är alltså bara individuella idrottare med, inga lagidrotter. Undantaget är curling, som jag anser att man kan lägga in under individuell idrott eftersom lagen så tydligt representeras av sin skipper. Därmed vill jag inte säga att skippern är laget, men jag menar att laget kan representeras av sin skipper, trots att varje beståndsdel är oerhört viktig för att få ett fungerande lag. Jag kan få problem med min teori när Anette Norberg börjar plocka medaljer med sitt nya lag, men det tar vi när vi kommer till det.

Hänsyn tas förstås till hur stor idrotten är i spridning och antalet utövare, om det är en olympisk sport eller inte, men ambitionen har ändå varit att ta hänsyn till alla idrotter som klassas som sådana av Riksidrottsförbundet. Någonstans måste man ju trots allt dra gränsen. Därmed har många idrottare från mindre idrotter fått plats på listan, vilket jag själv tycker blir rätt roligt, men jag är medveten om kritiken.

Vidare får man ju se på när idrottaren var aktiv, om det var stor konkurrens då eller inte. Idrottare från början av den moderna idrottshistorien behöver ha utfört större bedrifter än de från nutiden. Många skyttar och brottare från 10 till 30-tal har inte kommit med, trots att de har mängder av VM- och OS-guld. Handikappidrott har räknats med, men även här kommer konkurrensfaktorn in, vilket gör att det är mycket få handikappidrottare som har fått plats på listan.

Jag lutar mig mot faktiska resultat. I början hade jag tänkt göra det till en mer personlig lista där jag tycker att till exempel Anders Södergren borde ha varit med eftersom han drabbats av förändringar i sporten. Hade längdskidor haft individuell start i alla lopp under 00-talet, skulle Södergren ha haft fyra-fem VM- och OS-guld. Potentiella segrar är dock svårt att uppskatta. Däremot kan man se att en idrottare som Gert Fredriksson hade haft fler medaljer om det hade funnits internationella tävlingar under andra världskriget. Han var bäst i världen under åtta år innan han fick starta i ett olympiskt spel. Samma gäller också för löparna Gunder Hägg, Arne Andersson och Anna Larsson. Här kan man faktiskt räkna in potentiella segrar och medaljer.

Listan räknas fram till 31 december 2010. Alla meriter efter det datumet räknas inte, utan läggs på nästa års uppdatering, vilket jag planerar att göra. Skillnaderna är självklart stora mellan olika idrotter och det blir alltid vanskligt att jämföra, men jag har gjort mitt bästa. Jag tar gärna emot konstruktiv kritik och åsikter om felaktigheter, så att jag kan ändra det jag själv tycker inte stämmer med listan till nästa år. Eftersom bloggen till största del följs av folk som inte är så intresserade av idrott hoppas jag att den här listan kanske kan bidra med lite nya insikter och roliga fakta.

Jag kommer att presentera idrottarna i block om fem, och räkna ner från hundra förstås. Platserna 100-96 kommer imorrn, och sedan kommer jag att fortsätta med listan när jag känner att det är dags. Så spänn fast er, så åker vi på vårt livs resa… eller något sådant.

Marit Björgen är den största

Det är fascinerande att läsa folks reaktioner på Marit Björgens framfart nu under VM. Anders Blomqvist, expertkommentator på SVT sade igår att det var den fråga de fick överlägset flest mail om. För er som inte är helt hemma i diskussionen handlar det alltså om att Björgen har en astmamedicin som är med på FIS (Internationella skidförbundet) dopningslista, men att hon har fått dispens för att använda den. Nu menar folk i gemen att det innebär att Björgen är dopad. Att hon är en fuskare.

För det första ska man ha klart för sig att medicinen inte är prestationshöjande. Om någon vem som helst tar den förbättras alltså inte förmågan och man blir inte en bättre skidåkare. Däremot hjälper den Björgen och alla andra i världseliten som har problem med astma, att fungera normalt och ha möjlighet att konkurrera på samma villkor. Att säga att Björgen inte ska få använda medicinen är som att säga att synskadade inte ska få använda glasögon eller linser eftersom det förbättrar deras chanser att prestera. Urlöjligt med andra ord. Marit Björgen är helt enkelt helt jävla överlägsen just nu, och det är bara att acceptera.

Där det blir intressant är när man tittar närmre på den bakomliggande orsaken till folkstormen mot Björgen från svenskt håll. Här ser man tydligt det jag var inne på när jag skrev om den svenska synen på finsk skidåkning. Genom att kalla Björgen dopad, en fuskare, kan man förklara hur hon kan vara så bra trots att hon inte är svenska. Svenskar kanske inte alltid är bäst, men vi är alltid ärliga och skulle aldrig fuska, så går resonemanget. Genom att göra Björgen till den fuskande ”andre” kan man förklara hennes överlägsenhet och framhäva de svenska åkarna som egentliga och moraliska vinnare.

Det som blir ännu mer intressant är att se hur det inte bara är kommentarer från gemene man som har de här anspråken. Lasse Anrell, sportjournalist på Aftonbladet, gjorde tydliga kopplingar mellan Björgen och dopning i en krönika häromdagen. Han menar att Björgens kapacitet höjts med 5 till 20 procent och att det underförstått är det som gör henne bättre än alla andra. I samma andetag slår han ifrån sig och menar att han minsann aldrig skulle anklaga Björgen för något sådant. Och i nästa mening beskriver han hennes svar på frågor om astmamedicinen som ”Lite för snabbt, på ett sätt som lät lite ryskt sådär.” Björgen är alltså rysk, Björgen är alltså dopad, Björgen är alltså en fuskare. Ännu roligare blir det när Anrell i sin nästa krönika som publicerades i måndags tycker att det är dags att sluta anklaga Björgen för att fuska och istället hylla henne som den stora idrottare hon är. Anrell tar inget som helst ansvar för sina egna beskyllningar, vilket i och för sig är mycket vanligt för honom som sportkrönikör. Han slänger ur sig något, tonar genast ned det och kan senare skylla på att allt bara var skämt. Precis som när han tyckte att damfotbollen behövde feminiseras med glitter och korta kjolar.” Det var ju bara på skämt, ni måste ju ha lite humor”. Anrell sitter i ett skyddsrum och avfyrar sina salvor utan att ha någon tanke på vilken skada de kan göra. Det är ju bara lite sådär tokroligt ni vet.

En sak har han rätt i. Det är dags för Sverige och resten av världen (där jag trots allt räknar in Lasse Anrell) att ställa sig upp och hylla Marit Björgen för den fantastiska idrottare hon är. Hon kommer inte att ta sex guld i VM eftersom hon inte ställer upp i sprintstafetten, så hon kan inte slå Jelena Välbes rekord från 1997 på fem guld. Däremot kan hon tangera det och den här säsongen bli den som vunnit flest världscupsegrar någonsin. Då tar hon över tronen från Välbe som den största skidåkaren genom alla tider.

Jämställdhet för medalj?

Sverige har under 00-talet tagit Junior-VM-guld i handboll, silver i basket och mängder med Junior-VM-medaljer inom längdskidor och alpint. Dessutom har vi nu en juniorvärldsrekordinnehavare i stavhopp, Angelica Bengtsson. Gemensamt för nästan alla medaljer är att det är damidrottare som står för framgångarna. Framtiden för svensk idrott, i alla fall de närmsta tjugo åren och i alla fall om man ska prata framgångar i internationella mästerskap, ligger i händerna på damidrottare. Om Finland vill komma upp i de nivåer som Sverige har och kommer att ha, måste man satsa mer målmedvetet på damidrott.

Världen är ojämställd. Kvinnor har sämre ekonomi, mindre fritid och sämre förutsättningar för att idrotta var man än vänder sig. De länder som historiskt sett har haft minst skillnader i satsningar av resurser mellan könen är också de som är mest framgångsrika på idrottsarenan. Gamla kommuniststater satsade stora pengar på idrott eftersom man såg statusen i en idrottande och samlad befolkning och ett stort antal medaljer. Konkurrensen var mindre på damsidan, så det var där man såg tydligast resultat. Fortfarande är det så att resurser satsade på damidrott kommer att ge större resultat sett till antalet medaljer. Som självändamål är det ett svagt argument för att satsa pengar på idrott, men om man ser det som en spillover-effekt av ett jämställt samhälle, eller ett sätt att påverka samhället till att bli mer jämställt, är fler medaljer kanske eftersträvansvärt. Om fler medaljer motiverar satsningar på en jämställd idrott är det något jag till fullo ställer mig bakom.

Svensk idrott är fortfarande ojämställd. Det satsas mer pengar på herridrott, unga pojkar uppmuntras mer att idrotta, de har större möjligheter att idrotta högre upp i åldrarna och uppmuntras även att satsa på en idrottskarriär i högre grad än unga flickor. Skillnaderna i Sverige är dock mindre än i de flesta andra länder, och mycket har hänt de senaste trettio åren. Genom att bilden av vad en idrottare är håller på att förändras, ser man tydliga resultat på idrottsarenan. De svenska idrottsdamerna var inte en del av de enorma framgångarna i början av seklet, utan började plocka medaljer under efterkrigstiden. Idag tas de flesta medaljerna av kvinnor, och återväxten ser i de flesta idrotter mycket bättre ut på damsidan.

Det är ingen tillfällighet att de svenska damerna har vänt på steken i finnkampen. Efter fjorton raka förluster vände man och har nu vunnit tio raka. Förklaringen ligger i att det är lättare att vara idrottande kvinna i Sverige idag. Särskilt tydligt blir det när man ser att det är i kraftgrenarna som Sverige har sprungit ifrån. Stereotypen är att en kvinna inte ska syssla med sport, och att hon i så fall bara får syssla med estetiskt tilltalande sporter, och att hon då dessutom ska se estetiskt tilltalande ut. Den lever kvar också i Sverige, men börjar mattas av. Det är lättare att få unga talanger att satsa på fysiska kontaktsporter som fotboll, boxning och brottning, tre sporter där Sverige idag tillhör världseliten på damsidan. Därför får vi också fram fler talanger inom kastgrenarna, undantaget spjut förstås, men det är en helt annan femma.

Självklart kommer Sverige att producera elitidrottare som har framgångar även på herrsidan i framtiden, men majoriteten av de medaljer vi kommer att plocka i en internationell konkurrens kommer att komma från damerna. Ju mer jämställt samhället blir, desto bättre är det för synen på damidrottaren. Av jämställdhet kommer idrottsliga framgångar och olympiska medaljer. Kanske en ursäkt för inskränkta chauvinister att för en gångs skull göra en insats för jämställdhet och medborgarnas individuella frihet?

Den ärlige svensken och den fuskande andre

Nu när längdskid-VM går igång och det snart är oscarsgala är det väl dags att sparka igång bloggen igen. Jag inleder med att lägga upp ett par artiklar jag har skrivt med Huvudstadsbladet i Helsingfors i åtanke. De är kanske lite långa, men med tanke på hur glest det har varit mellan inläggen den senaste tiden gör det kanske inget.

Attityden till den svenske idrottaren genomgick en transformation i mitten på 1900-talet. Efter de enorma framgångarna i framförallt sommar-OS som höll i sig över 1948 och 1952 års spel, dök plötsligt antalet medaljer till att hamna någonstans mellan fem och tio per spel.
Från att ha lyft fram vinst och seger som något typiskt svenskt under första hälften av seklet, starkt kopplat till en nationalistisk tanke, tvingades man ändra den självbilden. Istället trädde bilden fram av en tappert kämpande svensk idrottare som i strid med giganter ofta förlorade, men i alla fall kämpade ärligt. Sportsmannaanda och fair play blev svenska kärnvärden, och fjärdeplatsen blev den lott som svensken fick vänja sig vid. Du får gärna komma sist, så länge du gör det ärligt. Underförstått i den logiken ligger förstås tanken om att alla andra fuskar, eller har orättvisa fördelar.

På samma sätt som det sägs att ”osvensk” har en positiv klang eftersom det innebär uppsluppen, varm och känslostyrd, så är det något som står i motsats till förnuft och intelligens, egenskaper som väldigt starkt kopplas till den svenska självbilden. Man skapar ett förnuftigt ”vi” som skiljs från ett känslostyrt ”de”, där man lägger en förment positiv klang i bilden av de andra. En exotisering menad att skilja ”oss” från ”dem” intelligenssmässigt. ”De” är bättre än oss, men ”vi” är ärliga. ”De” vill vinna till varje pris medan ”vi” tror på fair play. På så sätt skapar man bilden av en ärlig förlorare som baseras på förnuft och intellekt snarare än kropp och fysisk förmåga.

När Ludmila Engquist blev svensk medborgare före OS i Atlanta 1996 var det inte många svenskar som visste vem hon var, trots att hon under många år varit den bästa häcklöparen i världen, på damsidan. Hon hade en dopningsavstängning bakom sig, något man i Sverige ryckte på axlarna åt och avfärdade som ännu en av öststatsblockets fuskare. När hon sedan blev svensk medborgare skedde en drastisk förändring i representationen av henne i media. Engquist (ett svenskklingande namn hon fått av att ha gift sig med tränaren Johan Engquist) målade fingernaglarna gulblå, hade gulblå hårband och pratade knagglig svenska i intervjuer. Den medvetna satsningen på att försvenska henne, kombinerat med framgångarna i och med OS- och VM-guld i en sprintgren, något Sverige aldrig lyckats med tidigare, gjorde att hon beskrevs som svensk i media. Hennes dopningsavstängning förklarades med att hennes tidigare tränare hade lurat henne, vilket han också medgav. Här fick man en ondskefull utländsk man att lägga skulden på, praktiskt. All skuld tvättades av Engquist med en gulblå trasa, hon blev Ludmila med hela svenska folket och hyllades unisont. Det gjordes till och med parodier på henne, med glimten i ögat, det säkraste sättet att veta att någon tagits till folkets hjärta. 1999 tog Engquist VM-brons mitt under pågående cellgiftsbehandling och spädde på bilden av henne som en hårt kämpande idrottare som mot alla odds kämpar sig till en framgång.

Efter avslutad häckkarriär beslöt Engquist sig för att satsa på bobåkning. Med sin sprinterkraft skulle en bob kunna få bra fart. Problemet var att Engquist inte längre hade samma fart, och snart kom det fram att hon hade fastnat i ett dopningstest. Det tog inte lång tid från att den bomben smällde till att Engquist återigen var den där fuskande ryskan i allas ögon. Till varje pris måsta man skilja henne från den svenska fanan, så att den inte fläckades ned av hennes fuskande. Som tur var kunde man skylla på att hon inte var riktig svensk, inte egentligen. Hennes man skilde sig från henne, olika medier tävlade i att fördöma hennes agerande, och starka tvivel växte fram om huruvida hennes första dopningsavstängning verkligen hade varit det misstag vi alla hade fått lära oss. Nu var hon ju ryska. Självklart var hon dopad då. Engquist gjorde resan från att ha varit i periferin utifrån det svenska centrat, till att bli upptagen och omfamnad i det svenska ”vi”et, till att återigen bli utslungad till ”de andra”. En resa som framförallt visar på styrkan i de föreställningar som finns om svenskhet i Sverige, och de egenskaper som förknippas med den införlivningen.

Genom historien har det funnits en fascination hos svenska tv-tittare över finska skidåkare. Namn som Hakkulinen, Matikainen, Mäntyranta, Mieto, Hämäläinen och sedan Kirvisniemi, Myllylää och Varis skickade speciella rysningar längs svenska ryggrader. Trots att vi har varit konkurrenter har vi varit goda konkurrenter, och när svenska skidåkare inte har haft möjlighet att konkurrera hoppades man på de finska istället. I ett svenskt ”vi” räknades den finska identiteten in. Likheten i skildringen av den norrländske och den finske skidåkaren är slående. Tyst och urstarkt kämpande, egensinnig, tjurskallig och ändå ödmjuk. Klassiska svenska skidåkare som Sixten Jernberg, Assar Rönnlund och även Toini Gustafsson cementerade bilden. Thomas Wassberg kanske mer än någon annan symboliserar vår bild av den norrländske skidåkaren eftersom han ställdes i kontrast till den moderne perfektionisten Gunde Svan. Trots att Svan nådde större framgångar var han inte lika folkkär under sin karriär som den sure, buttre och tväre Wassberg. Folkets kärlek var förbehållet skidåkare av norrländsk tvärsnitt, och om inte svenskar fanns att tillgå fick det bli finnar istället.

Det är i bakgrund av detta man ska förstå hur fundamentalt omvälvande det var för svenska åskådare med dopningsskandalen i Lahti 2001. Vi gladdes inledningsvis åt de stora framgångarna, vilket gjorde chocken ännu större när allt avslöjades. Helt plötsligt var den finländske skidåkaren som vi hade anammat som nästan vår egen, en fuskare. Och det var inte bara en enskild individ, det var hela laget. Snabbt var man tvungen att sortera bort Finland och finnar från ”oss”, särskilja den svenske idrottaren från den finske och trycka ännu hårdare på vikten av ärlighet och rent spel. Den svenska självbilden fick inte fläckas av misstankar, då skulle bilden av det förnuftsstyrda och intelligenta idrottarkollektivet gå om intet. Därför blev reaktionen från svenska ledare, idrottare och journalister så hård, och domen över de finska skidåkarna likaså.

Det är först idag, med en ny generation av skidåkare som inte var med vid Lahti, med en Lahtenmääki, en Heikkinen, en Niskanen och en Jauhojärvi som svenska åskådare har kunnat uttrycka sympati för finska skidåkare igen. Eftersom inga andra dopningsfall har dykt upp kan man sortera in det som hände i Lahti under rubriken ”tillfälligheter”. Distansen tidsmässigt till den svenska självbilden är nu så stor att man återigen kan ta till sig finska skidåkare utan att riskera att smutsa ner den svenska vapenskölden. Den nya generationen svenska skidåkare, med Kalla, Haag och Hellner i spetsen har nått stora framgångar. Men även om de inte hade lyckats med det hade det inte varit några problem så länge de inte fuskar. Istället riktas den självgoda fuskpinnen mot öststaterna. De fuskar, vi är rena.

Dopning är ett otyg som inte hör hemma i sport med tävlan på lika villkor. Men när definitionen av ärlighet kopplas till en nationell tanke för att skapa ett ärligt ”oss” och ett fuskande ”dem” bör man se upp. Exemplen med Ludmila Engquist eller med Lahti visar hur snabbt gränserna kan dras om. Man måste fundera vilka värderingar som ska få plats i begreppet svenskhet. Faran blir annars att man utesluter det känslostyrda ”osvenska” och blir kvar med ett förnufsstyrt och fläckfritt ingenting.