Jag har varit blodgivare i över tio års tid. Det är något jag älskar att göra eftersom det är ett enkelt sätt att utföra en god gärning utan att det kostar mig mer än lite tid. Jag är inte rädd för sprutor, och har aldrig känt obehag kring blodgivningen. Dessutom får man gratis fika och en superskön t-shirt när man donerar blod. Det här inlägget ska dock inte handla om hur bra blodgivningen är, eller hur skickliga och trevliga sköterskorna på blodcentralen är.
På Geblod.nu står det att nästan alla kan bli blodgivare, förutsatt att man är mellan 18 och 60 år gammal och väger mer än femtio kilo. Det stämmer dock inte. Tittar man närmare på reglerna för dig som vill bli blodgivare, ser man att det finns många undantag som diskvalificerar hela folkgrupper. Framförallt är det karensregeln att man om man ”är man och har haft sexuellt umgänge med en annan man” inte får ge blod. Ett förslag är på gång att denna regel ska ändras till att män som har haft sex med andra män ska få vänta tolv månader och sedan kunna ge blod. Om man har haft en ny sexpartner måste man vänta tre månader tills man får ge blod.
Det finns så många aspekter kring detta som gör tänkandet snävt och trångsynt och så många undantag till samlevnadsdefinitionerna som blodcentralen gör. För det första lever de i en föreställning att homosexuella män fortfarande är hiv-smittospridare av naturen. Det räcker alltså inte att ha skyddat sex med andra män, det spelar ingen roll vilken typ av sex man har, och det spelar ingen roll om man lever i ett monoamoröst förhållande och vet att varken man själv eller ens partner är smittade. Som heterosexuell räcker det att man lever i ett förhållande, eller snarare att man inte har haft en ny sexpartner på tre månader, för att man ska kunna ge blod. Istället för att fokusera på om man har utsatts för smittorisk, blir blodcentralen så ängslig av personer som kliver utanför normeringar, så att de utesluter alla. På så sätt slipper de ha någon slags diskussion eller nyansering kring problemet.
Om man ska fundera vidare på hur absurd den här och andra uppdelningar blir så kan man ju undra hur blodgivningen funderar kring polyamorösitet eller bisexualitet. Om du är kvinna och har haft sex med en man som har sex med andra män, måste du också vänta ett år innan du får ge blod. Även här tas ingen hänsyn till huruvida man har haft skyddat sex, eller för den delen vilken typ av sex man har haft. Resultatet blir att man straffar en grupp för att de har en oönskad livsföring. Två män som har levt i ett monoamoröst förhållande i femton år får alltså inte ge blod, men en man som bara har sex med en kvinna, som i sin tur kan ha oskyddat sex med hur många sexpartners som helst, får ge blod. Borde inte reglerna från karantän utgå från att man inte får ge blod om man har haft oskyddat sex och därmed utsatt sig för smittorisk?
Regeln för ny sexpartner är också problematiskt, för vad innebär ”ny” sexpartner egentligen? Om man har sex med en person som man har haft sex med förut, fast båda har haft andra sexpartners emellan, är det en ny sexpartner? Om ens partner har sex med andra under samma tidsrymd som man har sex regelbundet, ska man räkna varje gång man har sex som sex med ny partner? Om man har utfört sexuella handlingar utan att ha haft penetrationssex, räknas det som en ny sexpartner? Om man har haft regelbundet vaginalt penetrationssex under lång tid, men går över till att pröva analsex, är det att räknas som en ny sexpartner eftersom man rimligtvis enligt blodgivningens regler utsätter sig för en större smittorisk då? Blodcentralens syn på sex är att man bara har sex med en person åt gången, och att man bara har sex i seriösa förhållanden. Det finns inget spelrum kring deras snäva heteronormativa regleringar.
Så vad borde man göra åt det? Självklart borde man utbilda sig i hur olika människor faktiskt praktiserar sex och vad det innebär. Fokus borde ligga på om man har haft oskyddat sex och därigenom utsatt sig för en smittorisk. Prostituerade får till exempel aldrig ge blod, oavsett om de har slutat med sin verksamhet och testat sig sedan dess. Var ligger risken i att de får ge blod? Framförallt är det ju mängder av hbt-personer som utesluts från blodgivningen. Det här är människor som oftast är mer benägna att hjälpa andra människor och ställa upp för donationer. Här missar blodgivningen mängder av donatorer bara för att de är för slöa eller rigida för att anpassa sina regler efter verkligheten.
Jag älskar att ge blod, jag älskar känslan det ger, och jag vill att så många som möjligt ska kunna göra det. Därför är det så frustrerande att se hur stelbent systemet är. Nej, sexualupplysning och genusutbildning till blodgivningen redan idag!
tisdag 14 juni 2011
måndag 13 juni 2011
Plats 45-41
Efter ett längre uppehåll är det nu dags att fortsätta nedräkningen av de hundra största individuella svenska idrottarna genom tiderna. Vi fortsätter där vi slutade, och drar igång med plats 45:
45. Arja Hannus, Orientering/Skidorientering
Arja Hannus är en av få idrottare som tagit VM-guld i mer än en idrott. I orientering tog hon guld individuellt och silver i stafett i VM 1987 och har dessutom tre till stafettguld. Hennes största framgångar har dock tagits i skidorientering, där hon tillhör en av sportens giganter, och den bästa svenska utövaren genom tiderna. Med fyra guld, sex silver och tre brons (två guld, två silver och ett brons individuellt) har hon en självklar plats på listan även om skidorientering som sport för en undanskymd tillvaro normalt.
44. Jonas Jacobsson, Skytte
Det här blir av naturen en svår placering att göra. Jag funderade ett tag på att definiera handikappidrott som en separat företeelse utanför idrotten för att göra det lättare för mig själv, men var är rättvisan i det? Man kan lätt argumentera för att Jacobsson borde hamna högre upp, kanske högst upp av alla, men man kan också argumentera för att han på grund av mindre konkurrens borde hamna längre ner på listan. Visst har handikappidrotten en lägre konkurrensnivå än många andra idrotter, men det man ska komma ihåg med Jonas Jacobsson, det som göra hans meriter så imponerande, är att han är bäst av alla manliga idrottare genom alla tider. Ingen man har lika många OS-guld, ingen har lika många segrar på högsta nivå inom sin idrott. Trischa Zorn har rekordet från paralympics med hela fyrtioen OS-guld och femtiofem medaljer, men Jacobssons trettioen OS- och VM-guld, två silver och nio brons tillsammans med sjutton EM-guld och flera världsrekord är mer än någon annan svensk någonsin. Det blir en placering i mitten av listan, med samma motivation som för castingutövarna, att det är en mindre sport med mindre konkurrens. Ändå är det omöjligt att låta bli att imponeras av Jacobssons framgångar.
43. Ulrich Salchow, Konståkning
Mannen som dominerade konståkningen under 1900-talets första decennium. Namnet är förstås bekant för alla som följer konståkningssporten eftersom han låg bakom och därför namngav hoppet Salchow som han själv utförde med ett varv, medan man idag snurrar tre varv. 1908 tog han guld i OS i London första gången konståkningen stod på programmet. 1912 i Stockholm fick han inte försvara guldet eftersom arrangörerna valde bort sporten, och första världskriget gjorde att han inte kunde ställa upp i OS förrän 1920. Tyvärr föll han när han skulle utföra sitt eget hopp, en Salchow, men han kom fyra ändå. Det är dock framförallt VM-meriterna som är mest imponerande. Sammanlagt tio VM-guld åren 1901-11 gör honom till den mest framgångsrika manlige konståkaren genom tiderna. Bara Sonia Heine har lika många VM-guld. Om man dessutom lägger till nio EM-guld, samt två VM-silver och ett EM-brons får man den mest imponerande medaljskörden i konståkningens historia. Det motiverar mer än väl en plats på listan.
42. Kajsa Bergqvist, Höjdhopp
Hundra år efter Salchows härjningar slog en höjdhoppare från Sollentuna igenom med ett OS-brons i Sydney. Kajsa Bergqvist var under 00-talet en av världens bästa höjdhoppare, och i mitten av decenniet den absolut bästa. Hennes största seger kom i VM i Helsingfors när hon vann guldmedaljen efter att ha kommit tillbaka från en hälseneskada. Hon har också två brons från VM utomhus, ett guld och ett brons från EM utomhus, samt två guld i VM inomhus och ett guld och ett silver i EM inomhus. Hennes 2.06 utomhus var det bästa höjdhoppsresultatet på damsidan sedan dopningstiderna i slutet av 80-talet och början av 90-talet, och hennes 2.08 inomhus är fortfarande gällande världsrekord. Med jämnhet och spets i mängder av tävlingar (tjugosju stora segrar) låg hon i världseliten under ett helt decennium i en sport med enorm konkurrens. Sammantaget gör det henne till en av de bästa friidrottarna vi har haft, och en av anledningarna till att vi kunde tala om ett svenskt friidrottsunder i början av 00-talet.
41. Gösta Fåglum Pettersson, Cykel
Gösta får på listan, förutom att representera sig själv, också representera brödraskaran Fåglums framgångar. Lagtempolaget tillsammans med bröderna Sture, Erik och Thomas hade enorma framgångar i slutet av 60-talet. Med tre VM-guld i lagtempo och dessutom ett OS-silver och ett OS-brons, tillhör de sportens stora. Individuellt tog Gösta Fåglum silver i OS -68 och brons i VM -64 i landsvägsloppen, men frågan är om hans största framgångar ändå inte kom i Giro d’Italia där han som förste och hittills ende svensk vann hela touren 1971. 1970 kom han trea i världens största cykeltour, Tour de France och 1968 rankades han som världens bäste amatörcyklist. I ett svenskt perspektiv är han tveklöst den bäste genom tiderna, och hans framgångar ger en framskjuten placering på den här listan.
45. Arja Hannus, Orientering/Skidorientering
Arja Hannus är en av få idrottare som tagit VM-guld i mer än en idrott. I orientering tog hon guld individuellt och silver i stafett i VM 1987 och har dessutom tre till stafettguld. Hennes största framgångar har dock tagits i skidorientering, där hon tillhör en av sportens giganter, och den bästa svenska utövaren genom tiderna. Med fyra guld, sex silver och tre brons (två guld, två silver och ett brons individuellt) har hon en självklar plats på listan även om skidorientering som sport för en undanskymd tillvaro normalt.
44. Jonas Jacobsson, Skytte
Det här blir av naturen en svår placering att göra. Jag funderade ett tag på att definiera handikappidrott som en separat företeelse utanför idrotten för att göra det lättare för mig själv, men var är rättvisan i det? Man kan lätt argumentera för att Jacobsson borde hamna högre upp, kanske högst upp av alla, men man kan också argumentera för att han på grund av mindre konkurrens borde hamna längre ner på listan. Visst har handikappidrotten en lägre konkurrensnivå än många andra idrotter, men det man ska komma ihåg med Jonas Jacobsson, det som göra hans meriter så imponerande, är att han är bäst av alla manliga idrottare genom alla tider. Ingen man har lika många OS-guld, ingen har lika många segrar på högsta nivå inom sin idrott. Trischa Zorn har rekordet från paralympics med hela fyrtioen OS-guld och femtiofem medaljer, men Jacobssons trettioen OS- och VM-guld, två silver och nio brons tillsammans med sjutton EM-guld och flera världsrekord är mer än någon annan svensk någonsin. Det blir en placering i mitten av listan, med samma motivation som för castingutövarna, att det är en mindre sport med mindre konkurrens. Ändå är det omöjligt att låta bli att imponeras av Jacobssons framgångar.
43. Ulrich Salchow, Konståkning
Mannen som dominerade konståkningen under 1900-talets första decennium. Namnet är förstås bekant för alla som följer konståkningssporten eftersom han låg bakom och därför namngav hoppet Salchow som han själv utförde med ett varv, medan man idag snurrar tre varv. 1908 tog han guld i OS i London första gången konståkningen stod på programmet. 1912 i Stockholm fick han inte försvara guldet eftersom arrangörerna valde bort sporten, och första världskriget gjorde att han inte kunde ställa upp i OS förrän 1920. Tyvärr föll han när han skulle utföra sitt eget hopp, en Salchow, men han kom fyra ändå. Det är dock framförallt VM-meriterna som är mest imponerande. Sammanlagt tio VM-guld åren 1901-11 gör honom till den mest framgångsrika manlige konståkaren genom tiderna. Bara Sonia Heine har lika många VM-guld. Om man dessutom lägger till nio EM-guld, samt två VM-silver och ett EM-brons får man den mest imponerande medaljskörden i konståkningens historia. Det motiverar mer än väl en plats på listan.
42. Kajsa Bergqvist, Höjdhopp
Hundra år efter Salchows härjningar slog en höjdhoppare från Sollentuna igenom med ett OS-brons i Sydney. Kajsa Bergqvist var under 00-talet en av världens bästa höjdhoppare, och i mitten av decenniet den absolut bästa. Hennes största seger kom i VM i Helsingfors när hon vann guldmedaljen efter att ha kommit tillbaka från en hälseneskada. Hon har också två brons från VM utomhus, ett guld och ett brons från EM utomhus, samt två guld i VM inomhus och ett guld och ett silver i EM inomhus. Hennes 2.06 utomhus var det bästa höjdhoppsresultatet på damsidan sedan dopningstiderna i slutet av 80-talet och början av 90-talet, och hennes 2.08 inomhus är fortfarande gällande världsrekord. Med jämnhet och spets i mängder av tävlingar (tjugosju stora segrar) låg hon i världseliten under ett helt decennium i en sport med enorm konkurrens. Sammantaget gör det henne till en av de bästa friidrottarna vi har haft, och en av anledningarna till att vi kunde tala om ett svenskt friidrottsunder i början av 00-talet.
41. Gösta Fåglum Pettersson, Cykel
Gösta får på listan, förutom att representera sig själv, också representera brödraskaran Fåglums framgångar. Lagtempolaget tillsammans med bröderna Sture, Erik och Thomas hade enorma framgångar i slutet av 60-talet. Med tre VM-guld i lagtempo och dessutom ett OS-silver och ett OS-brons, tillhör de sportens stora. Individuellt tog Gösta Fåglum silver i OS -68 och brons i VM -64 i landsvägsloppen, men frågan är om hans största framgångar ändå inte kom i Giro d’Italia där han som förste och hittills ende svensk vann hela touren 1971. 1970 kom han trea i världens största cykeltour, Tour de France och 1968 rankades han som världens bäste amatörcyklist. I ett svenskt perspektiv är han tveklöst den bäste genom tiderna, och hans framgångar ger en framskjuten placering på den här listan.
söndag 12 juni 2011
Lika lön för lika arbete?
Forbes årliga lönelista för idrottare publicerades tidigare i veckan. Listan innehåller inga större sensationer, Tiger Woods toppar fortfarande listan trots uteblivna idrottsliga framgångar det senaste året eftersom listan också räknar in sponsorintäkter i totalsumman. Därför får till exempel David Beckham fortfarande en hög placering på listan, före Messi och Ronaldo.
Fördelen med listan är att den tydligt visar på något som folk inte alltid tar på allvar, nämligen löneskillnaden mellan manliga och kvinnliga idrottare. Av femtio namn var bara en kvinna, Maria Sjarapova på 29e plats. Idrottsfördelningen annars bestod av idrottare från basket, fotboll, motorsport, tennis, amerikansk fotboll, golf, boxning och baseball. Kvinnor tjänar inte i närheten lika mycket som män på idrott, det är fortfarande ett axiom inom branschen.
När öppna franska i tennis i Paris avgjordes nyligen fick herrvinnaren och damvinnaren en lika stor prischeck. Ett välkommet initiativ i en sport där kvinnor faktiskt har möjlighet att tjäna pengar, tack vare eller på grund av den uppenbara sexualiseringen av kvinnliga utövare. Det är som jag har påpekat tidigare, en av de sporter som tvingar kvinnor att spela i kjol, för att locka fler tittare och i förlängningen större sponsorintäkter. Och visst funkar det. De bäst betalda idrottskvinnorna i världen är kvinnor, och Maria Sjarapova är den enda kvinnan som får plats på Forbes topp 50-lista.
Vad ska man göra åt det? Ja, vad ska man säga. Att jämna ut prispengar och bonusar är en början. Till exempel skulle svenska fotbollsförbundet kunna jämna ut bonusarna för att ta sig till ett mästerskap, idag får herrarna över tio gånger så mycket som damerna om de kvalificerar sig för ett VM. Många menar att det är rätt att kvinnor tjänar mindre eftersom de drar in mindre pengar till sporten, men dels är damidrottares ersättningar proportionerligt mindre sett till pengar de drar in, dels kan man fråga sig om det är den inställningen man vill ha. Folk som ifrågasätter damidrottares lönenivåer är samma människor som inte tycker att kvinnor ska syssla med idrott över huvud taget. Det är den mentaliteten vi måste hjälpas åt att bryta. Först när damidrottande tas på allvar, när folk inser att det är underhållning som håller utan sexualisering eller förlöjligande, först då kommer lönenivåer och sponsorintäkter stiga till rimliga nivåer. Det kräver en attitydförändring i en stockkonservativ bransch, som idrottsvärlden är, och det kommer inte att bli lätt. Men det är dit vi är på väg, även om det är en krokig stig att vandra på.
För övrigt har det internationella badmintonförbundet skjutit upp beslutet att införa kjoltvång på damsidan för att göra ytterligare undersökningar inom ämnet. Det kan ha att göra med att ingen utövare har uttalat sig positivt om frågan. Nu kan man hoppas att de tar sitt förnuft till fånga och försöker satsa på att lansera badminton som en seriös sport, inte som ett jippospektakel.
Fördelen med listan är att den tydligt visar på något som folk inte alltid tar på allvar, nämligen löneskillnaden mellan manliga och kvinnliga idrottare. Av femtio namn var bara en kvinna, Maria Sjarapova på 29e plats. Idrottsfördelningen annars bestod av idrottare från basket, fotboll, motorsport, tennis, amerikansk fotboll, golf, boxning och baseball. Kvinnor tjänar inte i närheten lika mycket som män på idrott, det är fortfarande ett axiom inom branschen.
När öppna franska i tennis i Paris avgjordes nyligen fick herrvinnaren och damvinnaren en lika stor prischeck. Ett välkommet initiativ i en sport där kvinnor faktiskt har möjlighet att tjäna pengar, tack vare eller på grund av den uppenbara sexualiseringen av kvinnliga utövare. Det är som jag har påpekat tidigare, en av de sporter som tvingar kvinnor att spela i kjol, för att locka fler tittare och i förlängningen större sponsorintäkter. Och visst funkar det. De bäst betalda idrottskvinnorna i världen är kvinnor, och Maria Sjarapova är den enda kvinnan som får plats på Forbes topp 50-lista.
Vad ska man göra åt det? Ja, vad ska man säga. Att jämna ut prispengar och bonusar är en början. Till exempel skulle svenska fotbollsförbundet kunna jämna ut bonusarna för att ta sig till ett mästerskap, idag får herrarna över tio gånger så mycket som damerna om de kvalificerar sig för ett VM. Många menar att det är rätt att kvinnor tjänar mindre eftersom de drar in mindre pengar till sporten, men dels är damidrottares ersättningar proportionerligt mindre sett till pengar de drar in, dels kan man fråga sig om det är den inställningen man vill ha. Folk som ifrågasätter damidrottares lönenivåer är samma människor som inte tycker att kvinnor ska syssla med idrott över huvud taget. Det är den mentaliteten vi måste hjälpas åt att bryta. Först när damidrottande tas på allvar, när folk inser att det är underhållning som håller utan sexualisering eller förlöjligande, först då kommer lönenivåer och sponsorintäkter stiga till rimliga nivåer. Det kräver en attitydförändring i en stockkonservativ bransch, som idrottsvärlden är, och det kommer inte att bli lätt. Men det är dit vi är på väg, även om det är en krokig stig att vandra på.
För övrigt har det internationella badmintonförbundet skjutit upp beslutet att införa kjoltvång på damsidan för att göra ytterligare undersökningar inom ämnet. Det kan ha att göra med att ingen utövare har uttalat sig positivt om frågan. Nu kan man hoppas att de tar sitt förnuft till fånga och försöker satsa på att lansera badminton som en seriös sport, inte som ett jippospektakel.
lördag 11 juni 2011
Filmkanonprojektets resultat
Jag utlovade en presentation av mitt kanonprojekt som jag har sysselsatt mig själv och interpellerat klassen med. Grundförutsättningen var att man skulle lista sina tio favoritfilmer i rangordning 1-10 där den förstaplacerade filmen fick tio poäng och den sista fick ett. Urvalet skulle begränsas till långfilmer och spelfilmer, vilket hölls med ett par undantag i de listor jag fick in.
Sammanlagt fyrtiotvå listor kom in, trettiofyra från elever på filmvetenskapens andra termin vid Lunds Universitet, åtta från lärare och doktorander kopplade till filmvetenskapen. Dessa listor innehöll röster på 299 olika filmer från 210 olika regissörer. Sextionio filmer fick fler än en röst, sjuttiotre regissörer mer än en röst.
Könsfördelningen var slående. Lika många kvinnliga regissörer som regissörer med förnamnet John fick röster. Bästa kvinna blev Sofia Coppola på en fyrtioförsta plats tack vare Lost in translation. Susanne Bier var enda kvinnliga regissör som fick röster på mer än en film, tack vare Hämnden, Livet är en schlager och Den eneste ene. Kathryn Bigelow var enda kvinna som fick en tiopoängare tack vare Point break.
Nationsfördelningen gick i amerikansk favör. Två tredjedelar av alla filmer var amerikanska. Av den resterande tredjedelen fick Sverige 25 % av rösterna. Sedan följer Frankrike och Italien på 16 respektive 13 %. Japan, Storbritannien, Tyskland, Kina och Danmark fick 7-4 %. Efter det följer Ryssland, Serbien, Spanien, Sydkorea, Finland, Hong Kong, Mexico, Polen, Australien, Thailand och Tjeckien som alla fick några röster var. Eftersom jag lämnade ute Guds stad från min lista fick inte Brasilien någon röst, men hade jag röstat idag hade den kommit med.
Av de som hamnade utanför topp tio-listan fick fem filmer fyra röster var. Stalker (Tarkovskij, plats 25), Fight Club (Fincher, 24), A bout de soufflé (Godard, 13), Goodfellas (Scorsese, 11) och Eternal sunshine of the spotless mind (Gondry, 11). Den sistnämnda var också den högst placerade filmen från min lista. Av regissörerna som inte kom med på topp tio hade Alfred Hitchcock och bröderna Coen flest filmer och röster, fem olika filmer var och sju röster. Bröderna Coen lyckades med bedriften att ändå inte hamna bättre än trettiosexa på listan. Deras filmer hamnade konstant på de tre sista platserna på folks listor, det märktes att många ville slänga med en Coen-film, men inte för högt upp.
Filmlistan från 10 till ett lyder alltså som följer, med kommentarer om regissörerna:
10. Romeo + Juliet, Baz Luhrmann (1996)
Baz Lurmanns nyinspelning av det klassiska dramat lockade tre höga röster, vilket räckte till en placering på topp tio-listan. Tillsammans med lika många röster på Moulin Rouge räckte det också till en åttondeplats på regissörslistan.
9. Mulholland drive, David Lynch (2001)
Lynchs mystiska film fick också tre höga röster, men ingen annan av hans filmer fick någon sympati. Istället var det Sergio Leone som tog niondeplatsen på regissörslistan tack vara The Good, the bad and the ugly, A fistful of dollars, Once upon a time in the west och Once upon a time in America. Om inte annat får han pris för längsta filmtitlar.
8. Indiana Jones I-III, Steven Spielberg (1981-1989)
De fyra personer som röstade på Indiana Jones var noggranna med att påpeka att fyran inte skulle räknas med i rösten. Steven Spielberg snodde åt sig en femte plats på regissörslistan tack vare röster på Jurassic Park, Hook, Schindler’s list och E.T.
7. Apocalypse now, Francis Ford Coppola (1979)
Att Apocalypse now tack vare fem röster kom med på listan är ju ingen överraskning. Desto mer överraskande är det att Gudfadernfilmerna inte fick en enda röst på fyrtiotvå listor. Jag hade Gudfadern som tippad vinnare innan undersökningen drog igång, ack vad jag bedrog mig. Coppola fick inga fler röster än för Apocalypse, vilket innebar att han inte platsade på listan. Istället togs sjundeplatsen på regissörslistan av Darren Aronofsky tack vare filmerna Requiem for a dream, Black swan, The Wrestler och Pi.
6. Memento, Cristopher Nolan (2000)
En av de största överraskningarna för mig, eftersom den fick så många röster och hamnade så långt upp. Sammanlagt sex röster innebar delad andraplats med filmen på andra plats, som vi kommer till senare. Cristopher Nolan tog också, tack vare The Dark knight, The Prestige och Inception, tredjeplatsen på regissörslistan.
5. Up, Pete Docter/Bob Peterson (2009)
Den kanske största överraskningen av alla. Jag gillar verkligen filmen, men trodde inte att den skulle kunna komma så här högt upp. Regissörerna har ingen annan film med, så istället presenterar jag Martin Scorsese, som fixade en sjätteplats på listan genom nämnda Goodfellas, Taxi Driver, The Aviator och Casino.
4. Dr Strangelove, Stanley Kubrick (1964)
Nej, jag orkar inte skriva ut hela titeln, men jag kan gratulera den ganska överlägsna vinnaren i regissörslistan. Med sex olika filmer och sexton röster sopade Kubrick ihop nittiotvå poäng, sjutton mer än tvåan. De fem övriga filmerna var Full metal jacket, Barry Lyndon, A Clockwork orange, 2001: A Space oddyssey och The Shining.
3. Pulp Fiction, Quentin Tarantino (1994)
En av de mer väntade filmerna, men oväntat var att Tarantino inte platsade på regissörslistan. Istället landade han på elfte plats eftersom han bara fick en röst på Kill Bill 2, förutom Pulp Fiction-rösterna. Fjärdeplatsen på regissörslistan togs istället av Ridley Scott tack vare många och höga röster på Blade Runner, Alien och Gladiator.
2. Smultronstället, Ingmar Bergman (1957)
Den äldsta filmen på listan, och en film som kom överraskande högt får man säga. Bergman kom också tvåa i regissörslistan tack vare höga poäng för Fanny & Alexander, men även röster på Gycklarnas afton, Persona och Viskningar & rop. Näst bäste svenske regissör var Roy Andersson på trettonde plats.
1. Star Wars episode IV-VI, George Lucas (1977-1983)
Den givna vinnaren blev till slut Star Wars-trilogin. Med åtta röster fick den dessutom två fler än någon annan. Lucas knep en tiondeplats på regissörslistan, endast med hjälp av poängen från Star Wars. En av rösterna gick dock till The Empire strikes back, som Lucas inte har regisserat själv. Antingen kan man argumentera att Lucas ändå är auteuren bakom filmen, eller så kan man flytta upp Tarantino till tionde plats. Hur som helst var det inget snack om att trilogin skulle ta hem förstapriset. Intressant är också att alla åtta röster noggrant påpekade att det var episod IV-VI som gällde, de nya filmerna skulle inte räknas med i rösterna.
Sammanlagt fyrtiotvå listor kom in, trettiofyra från elever på filmvetenskapens andra termin vid Lunds Universitet, åtta från lärare och doktorander kopplade till filmvetenskapen. Dessa listor innehöll röster på 299 olika filmer från 210 olika regissörer. Sextionio filmer fick fler än en röst, sjuttiotre regissörer mer än en röst.
Könsfördelningen var slående. Lika många kvinnliga regissörer som regissörer med förnamnet John fick röster. Bästa kvinna blev Sofia Coppola på en fyrtioförsta plats tack vare Lost in translation. Susanne Bier var enda kvinnliga regissör som fick röster på mer än en film, tack vare Hämnden, Livet är en schlager och Den eneste ene. Kathryn Bigelow var enda kvinna som fick en tiopoängare tack vare Point break.
Nationsfördelningen gick i amerikansk favör. Två tredjedelar av alla filmer var amerikanska. Av den resterande tredjedelen fick Sverige 25 % av rösterna. Sedan följer Frankrike och Italien på 16 respektive 13 %. Japan, Storbritannien, Tyskland, Kina och Danmark fick 7-4 %. Efter det följer Ryssland, Serbien, Spanien, Sydkorea, Finland, Hong Kong, Mexico, Polen, Australien, Thailand och Tjeckien som alla fick några röster var. Eftersom jag lämnade ute Guds stad från min lista fick inte Brasilien någon röst, men hade jag röstat idag hade den kommit med.
Av de som hamnade utanför topp tio-listan fick fem filmer fyra röster var. Stalker (Tarkovskij, plats 25), Fight Club (Fincher, 24), A bout de soufflé (Godard, 13), Goodfellas (Scorsese, 11) och Eternal sunshine of the spotless mind (Gondry, 11). Den sistnämnda var också den högst placerade filmen från min lista. Av regissörerna som inte kom med på topp tio hade Alfred Hitchcock och bröderna Coen flest filmer och röster, fem olika filmer var och sju röster. Bröderna Coen lyckades med bedriften att ändå inte hamna bättre än trettiosexa på listan. Deras filmer hamnade konstant på de tre sista platserna på folks listor, det märktes att många ville slänga med en Coen-film, men inte för högt upp.
Filmlistan från 10 till ett lyder alltså som följer, med kommentarer om regissörerna:
10. Romeo + Juliet, Baz Luhrmann (1996)
Baz Lurmanns nyinspelning av det klassiska dramat lockade tre höga röster, vilket räckte till en placering på topp tio-listan. Tillsammans med lika många röster på Moulin Rouge räckte det också till en åttondeplats på regissörslistan.
9. Mulholland drive, David Lynch (2001)
Lynchs mystiska film fick också tre höga röster, men ingen annan av hans filmer fick någon sympati. Istället var det Sergio Leone som tog niondeplatsen på regissörslistan tack vara The Good, the bad and the ugly, A fistful of dollars, Once upon a time in the west och Once upon a time in America. Om inte annat får han pris för längsta filmtitlar.
8. Indiana Jones I-III, Steven Spielberg (1981-1989)
De fyra personer som röstade på Indiana Jones var noggranna med att påpeka att fyran inte skulle räknas med i rösten. Steven Spielberg snodde åt sig en femte plats på regissörslistan tack vare röster på Jurassic Park, Hook, Schindler’s list och E.T.
7. Apocalypse now, Francis Ford Coppola (1979)
Att Apocalypse now tack vare fem röster kom med på listan är ju ingen överraskning. Desto mer överraskande är det att Gudfadernfilmerna inte fick en enda röst på fyrtiotvå listor. Jag hade Gudfadern som tippad vinnare innan undersökningen drog igång, ack vad jag bedrog mig. Coppola fick inga fler röster än för Apocalypse, vilket innebar att han inte platsade på listan. Istället togs sjundeplatsen på regissörslistan av Darren Aronofsky tack vare filmerna Requiem for a dream, Black swan, The Wrestler och Pi.
6. Memento, Cristopher Nolan (2000)
En av de största överraskningarna för mig, eftersom den fick så många röster och hamnade så långt upp. Sammanlagt sex röster innebar delad andraplats med filmen på andra plats, som vi kommer till senare. Cristopher Nolan tog också, tack vare The Dark knight, The Prestige och Inception, tredjeplatsen på regissörslistan.
5. Up, Pete Docter/Bob Peterson (2009)
Den kanske största överraskningen av alla. Jag gillar verkligen filmen, men trodde inte att den skulle kunna komma så här högt upp. Regissörerna har ingen annan film med, så istället presenterar jag Martin Scorsese, som fixade en sjätteplats på listan genom nämnda Goodfellas, Taxi Driver, The Aviator och Casino.
4. Dr Strangelove, Stanley Kubrick (1964)
Nej, jag orkar inte skriva ut hela titeln, men jag kan gratulera den ganska överlägsna vinnaren i regissörslistan. Med sex olika filmer och sexton röster sopade Kubrick ihop nittiotvå poäng, sjutton mer än tvåan. De fem övriga filmerna var Full metal jacket, Barry Lyndon, A Clockwork orange, 2001: A Space oddyssey och The Shining.
3. Pulp Fiction, Quentin Tarantino (1994)
En av de mer väntade filmerna, men oväntat var att Tarantino inte platsade på regissörslistan. Istället landade han på elfte plats eftersom han bara fick en röst på Kill Bill 2, förutom Pulp Fiction-rösterna. Fjärdeplatsen på regissörslistan togs istället av Ridley Scott tack vare många och höga röster på Blade Runner, Alien och Gladiator.
2. Smultronstället, Ingmar Bergman (1957)
Den äldsta filmen på listan, och en film som kom överraskande högt får man säga. Bergman kom också tvåa i regissörslistan tack vare höga poäng för Fanny & Alexander, men även röster på Gycklarnas afton, Persona och Viskningar & rop. Näst bäste svenske regissör var Roy Andersson på trettonde plats.
1. Star Wars episode IV-VI, George Lucas (1977-1983)
Den givna vinnaren blev till slut Star Wars-trilogin. Med åtta röster fick den dessutom två fler än någon annan. Lucas knep en tiondeplats på regissörslistan, endast med hjälp av poängen från Star Wars. En av rösterna gick dock till The Empire strikes back, som Lucas inte har regisserat själv. Antingen kan man argumentera att Lucas ändå är auteuren bakom filmen, eller så kan man flytta upp Tarantino till tionde plats. Hur som helst var det inget snack om att trilogin skulle ta hem förstapriset. Intressant är också att alla åtta röster noggrant påpekade att det var episod IV-VI som gällde, de nya filmerna skulle inte räknas med i rösterna.
fredag 10 juni 2011
Som tur utan retur
Nyligen såg jag den svenska biopicen Cornelis (Chamdin, 2010) om trubaduren Cornelis Vreeswijks liv. Eftersom jag hade hört ljumma kommentarer om och läst svala recensioner av filmen var mina förväntningar lågt ställda. Trots det blev jag besviken när jag till slut såg filmen. Min känsla är att det fanns ett gyllene tillfälle att göra en riktigt bra svensk biopic här, men att hantverket var för dåligt.
Jag älskar stora delar av Vreeswijks musikkatalog, och avskyr hans hatbrott och misogyni. Som många andra fascineras jag också av den manliga konstnärsmyten i allmänhet och representationer av myten på film i synnerhet. Det borde inte vara så svårt att göra en gripande, spännande, rolig, burlesk, nyanserad och underhållande film om Vreeswijks liv. Alla element finns där, men filmen lyckas verkligen inte plocka upp dem.
Biopicen som filmgenre har fullkomligt exploderat de senaste tio-femton åren. Det har alltid varit en populär genre, speciellt eftersom prisjuryer, särskilt oscarsakademien, brukar vara generösa gentemot rollprestationer i sådana filmer. I Hollywood har populära filmer som Ray, Walk the line, Frida, Capote och min personliga favorit i genren, Pollock, dragit in många nomineringar och priser. Filmer om kända konstnärer, musiker, politiker och i vissa fall också idrottare är ett säkert sätt att berätta en historia som biopubliken redan är bekant med. En våg av franska biopics med La vie en rose, Bonjour Sagan, Coco avant Chanel och Gainsbourg som jag har skrivit om här i bloggen, har också svept över oss de senaste åren. Det finns naturligtvis bättre och sämre filmer inom genren, men filmerna ligger för mig ofta över genomsnittet i underhållningsvärde och genomförande. Det är något i skildringen av kreativa processer som jag finner tilltalande, inte helt oväntat. Dessutom kan jag, som jag har nämnt ett par gånger, fascineras av representationer av den manliga konstnärsmyten på samma sätt som jag fascineras av andra skildringar av manlighet, som i fängelsefilmer eller maffiafilmer.
Till skillnad från många av de här filmerna, som antingen använder sig av ett drivet berättande med några få nyckelscener i personens liv som lyfts fram som extra viktiga (Ray, Walk the line, La vie en rose, Pollock), eller ett konstnärligt anslag för att få fram poetiken i personens livsverk (I’m not there, Gainsbourg), lyckas Cornelis med varken eller. Genom att klistra in mängder av stickscener från hans liv, inklippt mellan spelningar och drickande, blir berättandet splittrat och osammanhängande. Istället för att få en överblick av hans liv får vi en sammanfattning. Istället för djup, nyansering och förståelse får vi scener som studsar på ytan. Barndomsscener med Cornelis i krigets Holland används för att motivera hans mytiska manliga konstnärskap. Vreeswijk beter sig som han gör eftersom han lämnades av sin mor i tidig ålder, vill filmen få oss att tro. Ingenstans under filmens gång kommer vi egentligen närmare människan Cornelis, utan får bara serverade manlig konstnärsmyt 1A: genial alkoholiserad otrogen man är svartsjuk, paranoid, självupptagen och hade kunnat åstadkomma så mycket mer om han hade skärpt sig. Han sluter ibland fred med sig själv mot slutet av filmen och dör sen. Till och med i biopics om kvinnor (åtminstone i Hollywood) finns alltid en man som passar in i mallen, Diego Rivera i Frida och Ted Hughes i Sylvia. När Gainsbourg lyfter upp diskussionen om den manlige konstnären och skapar en tankebildskaraktär som får symbolisera myten, leder Cornelis aldrig vidare från klichébilden av hur vi ser på stora manliga konstnärer. Man kommer aldrig nära honom, och bilden nyanseras aldrig.
Bristen på ett bärande narrativ kan dock hjälpas av bra skådespelarinsatser, som kan lyfta en medioker film. I Cornelis brakar det dock av rätt in i väggen åt andra hållet. Jag förstår tanken bakom att välja Hans-Erik Dyvik Husby som huvudperson. Dels är den fysiska likheten i filmen slående, och det är tacksamt att ha en sångare i rollen som en sångare. Tyvärr så funkar det inte alls. Jag vet inte om det är språkförbistringar som står i vägen, eftersom Dyvik Husby som norrman konsekvent artikulerar alla repliker genom hela filmen. Det är antingen det, eller att Dyvik Husby helt enkelt inte är en bra skådespelare. Hans agerande och repliker är stela och utan någon form av trovärdighet. Ett felval som får sägas liga på casting och regi lika mycket som skådespelaren, och till viss mån kan ursäktas som en modig satsning. När flera andra bärande roller i filmen havererar skådespelarmässigt trots att det är svensktalande professionella skådespelare som gör dem, då blir jag bara ledsen. David Dencik gör en överstiliserad och dramatenpastichad Fred Åkerström. Flera andra karaktärer haltar fram utan trovärdighet eller känsla, och man undrar varför de har valts ut, och varför de inte har fått bättre regi.
Det som är snyggt i filmen, som också har kommenterats i positiva ordalag av många som har sett den, är mise-en-scène som scenografi, kostym och rekvisita. Det är en mycket snygg film, och det märks att man har lagt ner mycket arbete på att göra den tidsmässigt trovärdig. Jag önskar att det arbetet hade gått in i att göra karaktärerna trovärdiga istället. När utrymmet finns för ett samspel mellan huvudpersonerna följer replikerna bara standardmallen för konfrontationer. Vreeswijks många finurligheter försvinner ut i ett ingenting, och brännande scener som knivattacken mot två transvestiter schabblas bort för att man ska hinna till nästa historia. Jag hade gärna sett mer fokus på Vreeswijks förhållande till svenskhet, till sitt eget skapande och hur han själv kände sig låst i gycklarrollen. Nu begränsas det till ett par scener där en bonnig Lidköpingspublik (vilket ger känslan att det bara var stockholmare som förstod Vreeswijk trots att han stötte på samma popularitetshets överallt) ropar efter Hönan Agda och Brev från kolonien när Vreeswijk själv vill spela Grimasch om morgonen. Senare sätter regissören Vreeswijk i clownsminkning framför en spegel med trött och ledsamt ansiktsuttryck. En clown som gråter, jag menar vad fan… Av alla klichéer som strösslas över filmen är det här den mest irriterande. Det tyder på ett slött berättande i både manus och bild, och är ett bevis på känslan av lathet som ligger över stora delar av filmproduktionen. Lathet eller okunnighet.
Jag hoppas verkligen att regissören Amir Chamdin och manusförfattaren Antonia Pyk skärper sig till nästa projekt, om de får göra fler. För mig blir Cornelis en missad chans att berätta en intressant och rörande historia om ett fascinerande människoöde. Jag hoppas istället att nästa svenska biopic blir värd att minnas, och att finansiärer nu inte backar från genren som sådan bara för att det här var ett synnerligen misslyckat försök.
Jag älskar stora delar av Vreeswijks musikkatalog, och avskyr hans hatbrott och misogyni. Som många andra fascineras jag också av den manliga konstnärsmyten i allmänhet och representationer av myten på film i synnerhet. Det borde inte vara så svårt att göra en gripande, spännande, rolig, burlesk, nyanserad och underhållande film om Vreeswijks liv. Alla element finns där, men filmen lyckas verkligen inte plocka upp dem.
Biopicen som filmgenre har fullkomligt exploderat de senaste tio-femton åren. Det har alltid varit en populär genre, speciellt eftersom prisjuryer, särskilt oscarsakademien, brukar vara generösa gentemot rollprestationer i sådana filmer. I Hollywood har populära filmer som Ray, Walk the line, Frida, Capote och min personliga favorit i genren, Pollock, dragit in många nomineringar och priser. Filmer om kända konstnärer, musiker, politiker och i vissa fall också idrottare är ett säkert sätt att berätta en historia som biopubliken redan är bekant med. En våg av franska biopics med La vie en rose, Bonjour Sagan, Coco avant Chanel och Gainsbourg som jag har skrivit om här i bloggen, har också svept över oss de senaste åren. Det finns naturligtvis bättre och sämre filmer inom genren, men filmerna ligger för mig ofta över genomsnittet i underhållningsvärde och genomförande. Det är något i skildringen av kreativa processer som jag finner tilltalande, inte helt oväntat. Dessutom kan jag, som jag har nämnt ett par gånger, fascineras av representationer av den manliga konstnärsmyten på samma sätt som jag fascineras av andra skildringar av manlighet, som i fängelsefilmer eller maffiafilmer.
Till skillnad från många av de här filmerna, som antingen använder sig av ett drivet berättande med några få nyckelscener i personens liv som lyfts fram som extra viktiga (Ray, Walk the line, La vie en rose, Pollock), eller ett konstnärligt anslag för att få fram poetiken i personens livsverk (I’m not there, Gainsbourg), lyckas Cornelis med varken eller. Genom att klistra in mängder av stickscener från hans liv, inklippt mellan spelningar och drickande, blir berättandet splittrat och osammanhängande. Istället för att få en överblick av hans liv får vi en sammanfattning. Istället för djup, nyansering och förståelse får vi scener som studsar på ytan. Barndomsscener med Cornelis i krigets Holland används för att motivera hans mytiska manliga konstnärskap. Vreeswijk beter sig som han gör eftersom han lämnades av sin mor i tidig ålder, vill filmen få oss att tro. Ingenstans under filmens gång kommer vi egentligen närmare människan Cornelis, utan får bara serverade manlig konstnärsmyt 1A: genial alkoholiserad otrogen man är svartsjuk, paranoid, självupptagen och hade kunnat åstadkomma så mycket mer om han hade skärpt sig. Han sluter ibland fred med sig själv mot slutet av filmen och dör sen. Till och med i biopics om kvinnor (åtminstone i Hollywood) finns alltid en man som passar in i mallen, Diego Rivera i Frida och Ted Hughes i Sylvia. När Gainsbourg lyfter upp diskussionen om den manlige konstnären och skapar en tankebildskaraktär som får symbolisera myten, leder Cornelis aldrig vidare från klichébilden av hur vi ser på stora manliga konstnärer. Man kommer aldrig nära honom, och bilden nyanseras aldrig.
Bristen på ett bärande narrativ kan dock hjälpas av bra skådespelarinsatser, som kan lyfta en medioker film. I Cornelis brakar det dock av rätt in i väggen åt andra hållet. Jag förstår tanken bakom att välja Hans-Erik Dyvik Husby som huvudperson. Dels är den fysiska likheten i filmen slående, och det är tacksamt att ha en sångare i rollen som en sångare. Tyvärr så funkar det inte alls. Jag vet inte om det är språkförbistringar som står i vägen, eftersom Dyvik Husby som norrman konsekvent artikulerar alla repliker genom hela filmen. Det är antingen det, eller att Dyvik Husby helt enkelt inte är en bra skådespelare. Hans agerande och repliker är stela och utan någon form av trovärdighet. Ett felval som får sägas liga på casting och regi lika mycket som skådespelaren, och till viss mån kan ursäktas som en modig satsning. När flera andra bärande roller i filmen havererar skådespelarmässigt trots att det är svensktalande professionella skådespelare som gör dem, då blir jag bara ledsen. David Dencik gör en överstiliserad och dramatenpastichad Fred Åkerström. Flera andra karaktärer haltar fram utan trovärdighet eller känsla, och man undrar varför de har valts ut, och varför de inte har fått bättre regi.
Det som är snyggt i filmen, som också har kommenterats i positiva ordalag av många som har sett den, är mise-en-scène som scenografi, kostym och rekvisita. Det är en mycket snygg film, och det märks att man har lagt ner mycket arbete på att göra den tidsmässigt trovärdig. Jag önskar att det arbetet hade gått in i att göra karaktärerna trovärdiga istället. När utrymmet finns för ett samspel mellan huvudpersonerna följer replikerna bara standardmallen för konfrontationer. Vreeswijks många finurligheter försvinner ut i ett ingenting, och brännande scener som knivattacken mot två transvestiter schabblas bort för att man ska hinna till nästa historia. Jag hade gärna sett mer fokus på Vreeswijks förhållande till svenskhet, till sitt eget skapande och hur han själv kände sig låst i gycklarrollen. Nu begränsas det till ett par scener där en bonnig Lidköpingspublik (vilket ger känslan att det bara var stockholmare som förstod Vreeswijk trots att han stötte på samma popularitetshets överallt) ropar efter Hönan Agda och Brev från kolonien när Vreeswijk själv vill spela Grimasch om morgonen. Senare sätter regissören Vreeswijk i clownsminkning framför en spegel med trött och ledsamt ansiktsuttryck. En clown som gråter, jag menar vad fan… Av alla klichéer som strösslas över filmen är det här den mest irriterande. Det tyder på ett slött berättande i både manus och bild, och är ett bevis på känslan av lathet som ligger över stora delar av filmproduktionen. Lathet eller okunnighet.
Jag hoppas verkligen att regissören Amir Chamdin och manusförfattaren Antonia Pyk skärper sig till nästa projekt, om de får göra fler. För mig blir Cornelis en missad chans att berätta en intressant och rörande historia om ett fascinerande människoöde. Jag hoppas istället att nästa svenska biopic blir värd att minnas, och att finansiärer nu inte backar från genren som sådan bara för att det här var ett synnerligen misslyckat försök.
torsdag 9 juni 2011
Osvensk stämning
I kölvattnet av nationaldagsfirandet (nåja) vill jag skriva om en tanke som jag säkert har tagit upp här tidigare, men som förtjänar ett eget inlägg. Den svenska nationalismen är stark och självklar, svenskar ser svenska produkter som överlägsna alla andras, men samtidigt finns det en medvetenhet om att Sverige är ett litet land i en stor värld. En generell bild som de flesta som vet något om Sverige är medvetna om, och något som Fredrik Lindström plockade upp i tv-serien Världens modernaste land.
I serien diskuterades många intressanta former, egenheter, egenskaper, frågor, självklarheter och oklarheter av och kring svenskhet. Jag gillar verkligen Lindström och de tv-program han har lett i SVT, men det var en aspekt som jag hakade upp mig på i serien. Lindström menade att Sverige är unikt i att ge motsatsen till det svenska, alltså ordet osvensk, en positiv klang. Ingen annanstans sätter man något som är diametralt motsatt den nationella egenheten som något positivt. Det ligger mycket i resonemanget, men Lindström missade att resonera vidare kring varför det ses som positivt att vara osvensk.
Betydelsen osvensk används ofta i meningen osvensk stämning. Det signalerar uppsluppenhet, avslappning, högljuddhet, festlighet och glädje. Naturligtvis positiva egenskaper som knyts till något annat än svenskar, som istället representeras av svenskar som stela, tysta, försiktiga och dystra. Gott så, visst ser man det positiva och negativa i ordens betydelse. Men om man tar steget längre i analysen kan man också föreslå att tyst och försiktig kan betyda förnuftig. Att det i det svenska ligger förnuft, tanke, intelligens, måttlighet och kontroll. Egenskaper som genom alla tider (ja, sen upplysningstiden i alla fall) har konnoterats som positiva och knutna till en tydlig manlighet. Motsatserna blir då känslostyrda, okontrollerbara, högljudda, hysteriska, omåttliga och dumma, barnsliga och naturnära. Egenskaper som knutits till kvinnlighet, men även till människor av annan etnicitet än en vit västerländsk i ett kolonialt perspektiv. Det här har varit en uppdelning som under århundraden har legitimerat en vit, manlig, västerländsk medel-överklasshegemoni i världen. Genom att vita män i medel-överklassen sett sig själva som de enda sanna representanterna för förnuft, ordning, intelligens och rättvisa, har de också kunnat legitimera sitt maktmissbruk. De styr för folkets bästa, eftersom deras motståndare styrs av okontrollerbara känslor och barnsliga behov.
På samma sätt fungerar uppdelningen i svensk och osvensk. Den härliga osvenska stämningen är positivt laddad när det handlar om festligheter och dans, men får en helt annan betydelse när man pratar om osvensk stämning i riksdag, domstolar eller lönesamtal. Att lägga positiva konnotationer till vissa delar av ”den andres” påstådda egenskaper och beteenden kan begränsa gruppens frihet i det offentliga rummet. Det har bland annat används i Nya Zeeland, där man knyter maorikulturen till positiva bilder av idrottande, musikalitet och konstnärskap, för att sedan förneka maorier tillgång till beslutsfattande, politik och intellektuella kretsar. Det är samma funktion som kopplingen mellan svartas ”naturliga rytm” och brasiliansk sambafotboll. De (uppdelat på bland annat etnicitet, kön, klass, nation eller kombinationer av alltihop) är jätteduktiga på sin del, men ska hålla sig borta från viktigare institutioner. Det är en tanke som är värd att ta med sig nästa gång man pratar om hur skönt det är med lite osvensk stämning på salsakursen, tacofiestan eller fotbollsmatchen.
Och för övrigt är Sverigedemokraterna nazister.
I serien diskuterades många intressanta former, egenheter, egenskaper, frågor, självklarheter och oklarheter av och kring svenskhet. Jag gillar verkligen Lindström och de tv-program han har lett i SVT, men det var en aspekt som jag hakade upp mig på i serien. Lindström menade att Sverige är unikt i att ge motsatsen till det svenska, alltså ordet osvensk, en positiv klang. Ingen annanstans sätter man något som är diametralt motsatt den nationella egenheten som något positivt. Det ligger mycket i resonemanget, men Lindström missade att resonera vidare kring varför det ses som positivt att vara osvensk.
Betydelsen osvensk används ofta i meningen osvensk stämning. Det signalerar uppsluppenhet, avslappning, högljuddhet, festlighet och glädje. Naturligtvis positiva egenskaper som knyts till något annat än svenskar, som istället representeras av svenskar som stela, tysta, försiktiga och dystra. Gott så, visst ser man det positiva och negativa i ordens betydelse. Men om man tar steget längre i analysen kan man också föreslå att tyst och försiktig kan betyda förnuftig. Att det i det svenska ligger förnuft, tanke, intelligens, måttlighet och kontroll. Egenskaper som genom alla tider (ja, sen upplysningstiden i alla fall) har konnoterats som positiva och knutna till en tydlig manlighet. Motsatserna blir då känslostyrda, okontrollerbara, högljudda, hysteriska, omåttliga och dumma, barnsliga och naturnära. Egenskaper som knutits till kvinnlighet, men även till människor av annan etnicitet än en vit västerländsk i ett kolonialt perspektiv. Det här har varit en uppdelning som under århundraden har legitimerat en vit, manlig, västerländsk medel-överklasshegemoni i världen. Genom att vita män i medel-överklassen sett sig själva som de enda sanna representanterna för förnuft, ordning, intelligens och rättvisa, har de också kunnat legitimera sitt maktmissbruk. De styr för folkets bästa, eftersom deras motståndare styrs av okontrollerbara känslor och barnsliga behov.
På samma sätt fungerar uppdelningen i svensk och osvensk. Den härliga osvenska stämningen är positivt laddad när det handlar om festligheter och dans, men får en helt annan betydelse när man pratar om osvensk stämning i riksdag, domstolar eller lönesamtal. Att lägga positiva konnotationer till vissa delar av ”den andres” påstådda egenskaper och beteenden kan begränsa gruppens frihet i det offentliga rummet. Det har bland annat används i Nya Zeeland, där man knyter maorikulturen till positiva bilder av idrottande, musikalitet och konstnärskap, för att sedan förneka maorier tillgång till beslutsfattande, politik och intellektuella kretsar. Det är samma funktion som kopplingen mellan svartas ”naturliga rytm” och brasiliansk sambafotboll. De (uppdelat på bland annat etnicitet, kön, klass, nation eller kombinationer av alltihop) är jätteduktiga på sin del, men ska hålla sig borta från viktigare institutioner. Det är en tanke som är värd att ta med sig nästa gång man pratar om hur skönt det är med lite osvensk stämning på salsakursen, tacofiestan eller fotbollsmatchen.
Och för övrigt är Sverigedemokraterna nazister.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
