Jag har dragit igång ett projekt i min filmklass, där jag tvingar folk att lista sina tio favoritfilmer genom alla tider. Syftet är att dra igång en diskussion om kanon, smak och kulturellt kapital. I början av kursen fick vi en lista på filmer som framröstats av filmkritiker över hela världen som de bästa filmerna någonsin. Det är tidningen Sight & Sound som drar i projektet, de gör en lista var tionde år, och den senaste är från 2002. Det innebär att nästa lista kommer nästa år, vilket är lite spännande. Hursomhelst var det inte många filmer jag hade sett på den listan när jag fick den i min hand. Närmare bestämt sju av sextio. Efter två terminer filmvetenskap har jag sett nio till, men man kan lugnt säga att jag har en bit kvar, i alla fall om man jämför med de filmer som spelat in mest pengar genom tiderna.
Topp tio-listan för kritiker var följande:
1. Citizen Kane
2. Vertigo
3. La regle du jeu
4. The Godfather I & II
5. Tokyo Story
6. 2001: A space odyssey
7. Pansarkryssaren Potemkin
8. Sunrise
9. 8 ½
10. Singin’ in the rain
Här var det ändå en del filmer jag kände igen då, och idag vet vilka det är. Resten av listan innehöll en hel del okänt, och därför ville jag diskutera lite vem som sätter kanon för film, hur filmsmaken för en filmvetenskapsklass i Lund skiljer sig från kritiker. Vi är två grupper som har högre kulturellt kapital än gemene man, ser man skillnader och vad består de i så fall i? Jag har sammanställt resultatet, men ska vänta med att publicera dem här, eftersom jag vill avslöja dem för klassen först. Det sker den första juni, så dagarna efter kan ni hålla utkik här efter den fullständiga topplistan. Som en teaser kommer jag att presentera min egen topp-tio-lista. Det är alltså mina tio favoritfilmer genom tiderna i omvänd ordning. För de som följer bloggen regelbundet kanske det dyker upp några klassiker, men det får ni helt enkelt leva med:
10. Who framed Roger Rabbit?
En av de filmer som jag har sett flest gånger. Jag älskade den här filmen när jag var i tioårsåldern, men kan uppskatta den även i vuxen ålder. Oerhört snyggt gjord, före sin tid, med coola effekter och snyggt berättande.
9. O brother, where art thou?
Lite roligt att jag börjar med två filmer med frågetecken i titeln. Den här placeringen är den som jag idag (tre veckor efter att jag lämnade in min lista) skulle ändra till Guds stad istället. O brother är med på listan dels för att det är en fantastisk film, men också som representant för Coenbrödernas filmer där jag har många favoriter.
8. The Royal Tenenbaums
Liksom för O brother får The Royal Tenenbaums representera både Wes Andersons och Noah Baumbachs kollektiva genier. Som film har den växt för varje gång jag ser den eftersom den innehåller så mycket av det jag älskar med film.
7. Eternal sunshine of the spotless mind
Charlie Kaufman är en briljant manusförfattare, men det är egentligen bara med Eternal Sunshine som han har lyckats knyta ihop en hel film från början till slut. Helgjuten film, med underbara skådespelarinsatser (ja, även från Jim Carrey) och ett oslagbart berättande.
6. Shine
När jag skulle sammanställa listan, vilket var oerhört svårt att göra, kom jag på mig själv med att den här filmen var tvungen att vara med, och ganska högt upp. En fantastisk film med den kanske bästa skådespelarinsatsen någonsin av Geoffrey Rush. Dessutom en film från Australien, vilket bryter den amerikanska dominansen på listan. Som man förstår när man ser min lista är humor en viktig ingrediens för att jag ska tycka om en film. Shine får därför till viss mån representera det klassiska dramat, som jag förstås också uppskattar som filmgenre.
5. Oceanstrilogin
Ja, jag kan inte hjälpa det, jag fullkomligt älskar Oceanstrilogin. Reglerna för listandet här var att man fick sätta en filmserie eller trilogi på en plats, vilket underlättade för mig när det gäller Oceansfilmerna. Hade jag varit tvungen att välja mellan dem hade det blivit Ocean’s 12 som fått platsen, delvis för att alla häcklar just den filmen. Rytmen, känslan, fotot och användandet av rummet bortom kameran är några av de aspekter som gör Oceanstrilogin så bra.
4. Little miss sunshine
Jag reflekterade också över att det var så många filmer med ordet shine i titeln på den här listan. Den tredje och bästa är indiesuccén från 2006 där allt verkligen görs rätt. Blandningen av humor och allvar, suveräna skådespelare, enkel men träffsäker berättelse, briljant dialog och ett klockrent soundtrack som accentuerar rytmen i berättelsen. Klockrent!
3. Picassos äventyr
Den bästa svenska filmen någonsin får också representera allt det som är genialt med Hasse och framförallt Tage, men även hela gänget i AB Svenska Ord. Tage Danielsson är nog min största idol och förebild, och i Picassos äventyr får man den bästa och mest övergripande bilden av varför han och Svenska Ord är så himla bra. Ordlekar, intertextuella referenser i varje scen, humor och allvar, galenskap och visdom. Så jävla bra.
2. The Shawshank redemption
Jo, det är lite pinsamt att ha ettan på IMDB:s betygslista så här högt upp. Jag hade den länge som min favoritfilm, men när jag skulle sammanställa den här listan hittade jag en mycket lämpligare vinnare. Jag kan dock inte bortse från Nyckeln till frihet, eftersom jag tycker att det är en fantastisk film. Till mitt försvar vill jag också säga att jag upptäckte den innan den blev stor, jag såg den tillsammans med en kompis på vår lokala bio i Bjursås, utan att veta vad det var för film. Det var kanske därför den gjorde ett så stort intryck på mig.
1. Hot shots! och Hot shots - part deux
Jag blev så glad när jag insåg att det självklart är Hot shots-filmerna som ska ha den här platsen. Dels därför att det faktiskt är mina absoluta favoritfilmer genom alla tider, dels eftersom de får representera en av mina favoritgenrer, parodin. Med det sagt vill jag också säga att det görs en hel del usel parodi, men när en parodi görs på rätt sätt som med Jim Abrahams filmer (Airplane 1 & 2, Top Secret och i viss mån Nakna pistolen-filmerna), så är det för mig höjden av underhållning. Om jag hade varit tvungen att välja en av filmerna hade det blivit tvåan, men båda förtjänar förstaplatsen på min lista.
Visar inlägg med etikett filmmusik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett filmmusik. Visa alla inlägg
tisdag 24 maj 2011
torsdag 5 augusti 2010
2005
Då kör vi igång med oscarsnedräkningen igen då, jag listar mina favoriter bland oscarsnominerade filmer från de senaste tjugo åren. Vi har kommit fram till 2005.
Ett splittrat år i oscarsväg, ingen film fick fler än tre oscars, vilket utan att ha kollat upp det noggrant känns som ett rekord. Tre filmer fick tre statyetter, en av dem var Memoirs of a Geisha. Den var fan inte bra, alltså. Ett exempel på juryns i vissa fall tråkiga förusägbarhet, när de alltid ger kostympriset till en kostymfilm. Visst, scenografi och foto var bra i filmen, men inte lika bra som i exempelvis Good night and good luck eller Brokeback Mountain.
Crash snuvade Brokeback på segern. När jag såg filmerna för första gången inför galan tyckte jag att de var i paritet med varandra, nu är min känsla en helt annan. Crash platsar inte på listan, utan landar någonstans runt femtonde plats i uppräkningen, efter bubblare som Junebug och Corpse Bride till exempel. Var Brokeback hamnar får ni se längre ner.
10. Hustle & Flow
- Faktiskt en bra film, trots storylinen med en hallick som har det svårt med sina bitches. Handlar om den lille mannens längtan efter något större och om de människor runt omkring honom som stöttar eller sviker. Terrence Howard får visa upp sina skådespelarfärdigheter och DJ Qualls är underbar i birollen som nördmusiker. Temat ”It’s hard out there for a pimp” snodde åt sig oscarn för bästa originallåt framför näsan på Dolly Parton. En av de mer sensationella vinnarna genom musikhistorien, vilket fick värden detta år, Jon Stewart, att utbrista: ”For those of you keeping count back home, that’s Three Cent Mafia: one, Martin Scorsese: zero.”
9. Capote
- Snyggt berättad historia om flera fascinerande människoöden. Underbara Philip Seymour Hoffman fick en välförtjänt oscar för sin rolltolkning av Truman Capote, en tacksam roll att spela inför en oscarsjury. Catherine Keener gör en härlig Harper Lee och filmen sätter överhuvudtaget en realistiskt, skrämmande, rolig och tragisk stämning som den lyckats bibehålla rakt igenom. Intressant som aspirerande författare också att se en realistisk skildring av en (udda) författares skapandeprocess.
8. Batman begins
- Jag blev, som jag nämnt tidigare, oerhört imponerad av innovationen i filmen Memento av Christopher Nolan. Som tack för gott utfört arbete landade Nolan uppdraget att fräscha upp Batmanserien med ny hjälte och mörkare ton, och som han gjorde det. Batman begins är nog för mig den bästa superhjältefilmen som gjorts så här långt. Delvis för att den försöker anlägga en begriplig (om än ej sannolik) bakgrund till framväxten av Batman, delvis för att den är så snyggt gjord. Smutsig, mörk och lockande på samma gång. Till och med Katie Holmes är ju bra i den.
7. North Country
- En oerhört viktigt film för män(niskor) som fortfarande tycker att samhället är jämställt. Jo, den utspelar sig på åttiotalet, men tar upp just de diskrimineringsmekanismer som är vanliga i arbetslivet idag, och då behöver det inte vara på en mansdominerad arbetsplats i en gruva. North Country tar upp rättsfallen som banade väg för lagstiftningen om sexuella trakasserier i USA och baseras alltså på verkliga händelser. Genom utmärkt skådespelande (framförallt Charlize Theron och Frances McDormand), äkta scenografi och foto, samt ett starkt manus, skapas en genuin närvaro som är svår att tvätta bort från huden efteråt. Nödvändig film som alla borde se.
6. Walk the line
- Första gången jag såg den blev jag lite irriterad över hur lik Ray den var i upplägget. Musiker vars bror dör när han är ung, slår igenom, gifter sig, är otrogen, börjar dricka/knarka, bryter ihop och hittar sedan rätt. Att filmerna kom så tätt inpå varandra gjorde inte saken bättre. Med lite distans insåg jag att Walk the line har sina egna förtjänster också, den står på egna ben och lyckas driva hem en god berättelse om ett fascinerande människoöde. Om än inte lika bra som Ray sätter jag den här filmen högt bland biopics genom historien. Reese Witherspoon gör sitt livs rollinsats som June Carter, men jag tycker ändå att oscarn skulle ha gått till Felicity Huffman.
5. The Curse of the Were-Rabbit
- Männen bakom Wallace & Gromit gör här sin första fullängdsfilm. En av de mer givna vinnarna i kategorin animerad film, de tar alltid hem de oscars de nomineras för. Varulvskaninens förbannelse är gediget hantverk med en stor portion humor, finurliga tekniska lösningar och världens bästa hjältehund. Sen är ju kaninerna så söta också. Bra skit.
4. Good night and good luck
- Den mest överraskande filmen det här året. Vem som än tänkte: vi gör en svartvit film om journalisten Edward R. Murrow om häxjakten på kommunister på femtiotalet, låter den utspela sig med huvuden som talar med varandra genom tv-rutan och låter George Clooney regissera skiten, måste utnämnas till en av de modigare filmskaparna det här året, dock i stark konkurrens med folket bakom North Country och filmen som ligger som nummer tre på listan. Good night and good luck lyckas vara spännande och underhållande, med humor och tydligt budskap utan att skriva tittaren på näsan. Imponerande hantverk, vilket säger en del om Clooneys talang. Ingen vinst trots sju nomineringar, åtminstone fotot hade kunnat belönas (så att den där jävla Geishafilmen blivit utan, om inte annat).
3. Transamerica
- Apropå modiga filmer då, kommer här historien om en pre-op transsexuell kvinna som på väg till sin operation upptäcker att hon har en tonårspojke som säljer sin kropp på New Yorks gator. Mötet dememellan tvingar båda att omvärdera sina liv och leder dem in på nya vägar. Låter klyschigt, men den här filmen är allt annat än. Borde som jag sagt tidigare ha plockat båda sina nomineringar, Felicity Huffman i huvudrollen som Bree, och Dolly Partons originallåt ”Travellin thru” som jag såg som galans säkraste tips efter varulvskaninen. Istället blev den utan, men filmen är ju lika bra för det.
2. Brokeback Mountain
- Så kommer vi då till den absoluta toppen. Det är lite hugget som stucket vilken av de två första filmerna som skulle vinna det här året. Båda är femmor så det bara sjunger om det, båda är kandidater till min tio-i-topp-lista över de bästa filmerna genom alla tider. Brokeback Mountain fick bara tre oscars det här året. Naturligtvis skulle den ha haft bästa film, bästa manliga biroll (Jake Gyllenhaal som givetvis är en huvudroll i filmen, men där man inte ville att han skulle konkurrera med Heath Ledger i samma kategori, vilket kan leda in på diskussionen varför man inte kan ha ett manligt kärlekspar där båda kan vara huvudroller, men det är en annan diskussion), bästa foto (i konkurrens med Good night and good luck då alltså) och gärna scenografi och kostym också. Heath Ledger gör en strålande insats i huvudrollen, den som en gång för alla lyfte honom från snygg-pojke-status till stor skådis, men föll på att Hoffman var ännu bättre. Michelle Williams är lysande i birollen som Alma (hon och Heath blev ju ett par på riktigt också och fick barn ihop), men föll på den hårda konkurrensen i kategorin det här året (Rachel Weisz fick priset för The Constant gardener, Amy Adams och Frances McDormand vad också lysande i sina roller).
De priser som filmen faktiskt fick var manus, regi och den mest välförtjänta av alla: musik. Det räcker med två toner från ledmotivet för att jag ska rysa genom hela kroppen och börja hulka i konvulsioner. Kanske den bästa originalmusiken någonsin. En sjuhelsikes bra film är det hursomhelst.
1. The Squid and the Whale
- Och ändå sätter jag The Squid and the Whale högre. Kanske för att få vara lite märkvärdig, men jag älskar verkligen den här filmen också, och till skillnad från Brokeback som jag hade hört mycket om innan jag såg, smög sig bläckfisken och valen på bakifrån och svepte bort mig totalt. Den berättar om en skilsmässa i en intellektuell New York-familj, baserad på regissören Noah Baumbachs egna erfarenheter, och hur de två bröderna i familjen hanterar den nya situationen med lojaliteter och skuld gentemot modern och fadern. Inspirerade skådespelarinsatser (vem visste att Jeff Daniels kunde agera?) och förstklassigt manus av Baumbach ger en insikt i psykologin kring familjerelationer i uppbrott. En stark och verklig historia som drabbar tittaren och ger en underbar filmupplevelse.
Ett splittrat år i oscarsväg, ingen film fick fler än tre oscars, vilket utan att ha kollat upp det noggrant känns som ett rekord. Tre filmer fick tre statyetter, en av dem var Memoirs of a Geisha. Den var fan inte bra, alltså. Ett exempel på juryns i vissa fall tråkiga förusägbarhet, när de alltid ger kostympriset till en kostymfilm. Visst, scenografi och foto var bra i filmen, men inte lika bra som i exempelvis Good night and good luck eller Brokeback Mountain.
Crash snuvade Brokeback på segern. När jag såg filmerna för första gången inför galan tyckte jag att de var i paritet med varandra, nu är min känsla en helt annan. Crash platsar inte på listan, utan landar någonstans runt femtonde plats i uppräkningen, efter bubblare som Junebug och Corpse Bride till exempel. Var Brokeback hamnar får ni se längre ner.
10. Hustle & Flow
- Faktiskt en bra film, trots storylinen med en hallick som har det svårt med sina bitches. Handlar om den lille mannens längtan efter något större och om de människor runt omkring honom som stöttar eller sviker. Terrence Howard får visa upp sina skådespelarfärdigheter och DJ Qualls är underbar i birollen som nördmusiker. Temat ”It’s hard out there for a pimp” snodde åt sig oscarn för bästa originallåt framför näsan på Dolly Parton. En av de mer sensationella vinnarna genom musikhistorien, vilket fick värden detta år, Jon Stewart, att utbrista: ”For those of you keeping count back home, that’s Three Cent Mafia: one, Martin Scorsese: zero.”
9. Capote
- Snyggt berättad historia om flera fascinerande människoöden. Underbara Philip Seymour Hoffman fick en välförtjänt oscar för sin rolltolkning av Truman Capote, en tacksam roll att spela inför en oscarsjury. Catherine Keener gör en härlig Harper Lee och filmen sätter överhuvudtaget en realistiskt, skrämmande, rolig och tragisk stämning som den lyckats bibehålla rakt igenom. Intressant som aspirerande författare också att se en realistisk skildring av en (udda) författares skapandeprocess.
8. Batman begins
- Jag blev, som jag nämnt tidigare, oerhört imponerad av innovationen i filmen Memento av Christopher Nolan. Som tack för gott utfört arbete landade Nolan uppdraget att fräscha upp Batmanserien med ny hjälte och mörkare ton, och som han gjorde det. Batman begins är nog för mig den bästa superhjältefilmen som gjorts så här långt. Delvis för att den försöker anlägga en begriplig (om än ej sannolik) bakgrund till framväxten av Batman, delvis för att den är så snyggt gjord. Smutsig, mörk och lockande på samma gång. Till och med Katie Holmes är ju bra i den.
7. North Country
- En oerhört viktigt film för män(niskor) som fortfarande tycker att samhället är jämställt. Jo, den utspelar sig på åttiotalet, men tar upp just de diskrimineringsmekanismer som är vanliga i arbetslivet idag, och då behöver det inte vara på en mansdominerad arbetsplats i en gruva. North Country tar upp rättsfallen som banade väg för lagstiftningen om sexuella trakasserier i USA och baseras alltså på verkliga händelser. Genom utmärkt skådespelande (framförallt Charlize Theron och Frances McDormand), äkta scenografi och foto, samt ett starkt manus, skapas en genuin närvaro som är svår att tvätta bort från huden efteråt. Nödvändig film som alla borde se.
6. Walk the line
- Första gången jag såg den blev jag lite irriterad över hur lik Ray den var i upplägget. Musiker vars bror dör när han är ung, slår igenom, gifter sig, är otrogen, börjar dricka/knarka, bryter ihop och hittar sedan rätt. Att filmerna kom så tätt inpå varandra gjorde inte saken bättre. Med lite distans insåg jag att Walk the line har sina egna förtjänster också, den står på egna ben och lyckas driva hem en god berättelse om ett fascinerande människoöde. Om än inte lika bra som Ray sätter jag den här filmen högt bland biopics genom historien. Reese Witherspoon gör sitt livs rollinsats som June Carter, men jag tycker ändå att oscarn skulle ha gått till Felicity Huffman.
5. The Curse of the Were-Rabbit
- Männen bakom Wallace & Gromit gör här sin första fullängdsfilm. En av de mer givna vinnarna i kategorin animerad film, de tar alltid hem de oscars de nomineras för. Varulvskaninens förbannelse är gediget hantverk med en stor portion humor, finurliga tekniska lösningar och världens bästa hjältehund. Sen är ju kaninerna så söta också. Bra skit.
4. Good night and good luck
- Den mest överraskande filmen det här året. Vem som än tänkte: vi gör en svartvit film om journalisten Edward R. Murrow om häxjakten på kommunister på femtiotalet, låter den utspela sig med huvuden som talar med varandra genom tv-rutan och låter George Clooney regissera skiten, måste utnämnas till en av de modigare filmskaparna det här året, dock i stark konkurrens med folket bakom North Country och filmen som ligger som nummer tre på listan. Good night and good luck lyckas vara spännande och underhållande, med humor och tydligt budskap utan att skriva tittaren på näsan. Imponerande hantverk, vilket säger en del om Clooneys talang. Ingen vinst trots sju nomineringar, åtminstone fotot hade kunnat belönas (så att den där jävla Geishafilmen blivit utan, om inte annat).
3. Transamerica
- Apropå modiga filmer då, kommer här historien om en pre-op transsexuell kvinna som på väg till sin operation upptäcker att hon har en tonårspojke som säljer sin kropp på New Yorks gator. Mötet dememellan tvingar båda att omvärdera sina liv och leder dem in på nya vägar. Låter klyschigt, men den här filmen är allt annat än. Borde som jag sagt tidigare ha plockat båda sina nomineringar, Felicity Huffman i huvudrollen som Bree, och Dolly Partons originallåt ”Travellin thru” som jag såg som galans säkraste tips efter varulvskaninen. Istället blev den utan, men filmen är ju lika bra för det.
2. Brokeback Mountain
- Så kommer vi då till den absoluta toppen. Det är lite hugget som stucket vilken av de två första filmerna som skulle vinna det här året. Båda är femmor så det bara sjunger om det, båda är kandidater till min tio-i-topp-lista över de bästa filmerna genom alla tider. Brokeback Mountain fick bara tre oscars det här året. Naturligtvis skulle den ha haft bästa film, bästa manliga biroll (Jake Gyllenhaal som givetvis är en huvudroll i filmen, men där man inte ville att han skulle konkurrera med Heath Ledger i samma kategori, vilket kan leda in på diskussionen varför man inte kan ha ett manligt kärlekspar där båda kan vara huvudroller, men det är en annan diskussion), bästa foto (i konkurrens med Good night and good luck då alltså) och gärna scenografi och kostym också. Heath Ledger gör en strålande insats i huvudrollen, den som en gång för alla lyfte honom från snygg-pojke-status till stor skådis, men föll på att Hoffman var ännu bättre. Michelle Williams är lysande i birollen som Alma (hon och Heath blev ju ett par på riktigt också och fick barn ihop), men föll på den hårda konkurrensen i kategorin det här året (Rachel Weisz fick priset för The Constant gardener, Amy Adams och Frances McDormand vad också lysande i sina roller).
De priser som filmen faktiskt fick var manus, regi och den mest välförtjänta av alla: musik. Det räcker med två toner från ledmotivet för att jag ska rysa genom hela kroppen och börja hulka i konvulsioner. Kanske den bästa originalmusiken någonsin. En sjuhelsikes bra film är det hursomhelst.
1. The Squid and the Whale
- Och ändå sätter jag The Squid and the Whale högre. Kanske för att få vara lite märkvärdig, men jag älskar verkligen den här filmen också, och till skillnad från Brokeback som jag hade hört mycket om innan jag såg, smög sig bläckfisken och valen på bakifrån och svepte bort mig totalt. Den berättar om en skilsmässa i en intellektuell New York-familj, baserad på regissören Noah Baumbachs egna erfarenheter, och hur de två bröderna i familjen hanterar den nya situationen med lojaliteter och skuld gentemot modern och fadern. Inspirerade skådespelarinsatser (vem visste att Jeff Daniels kunde agera?) och förstklassigt manus av Baumbach ger en insikt i psykologin kring familjerelationer i uppbrott. En stark och verklig historia som drabbar tittaren och ger en underbar filmupplevelse.
måndag 10 maj 2010
2000
In på tvåtusentalet med en väldig fart. Ett bra år även det här och även om Gladiator lite oförtjänt tog många tunga kategorier tycker jag nog att utdelningen överlag var ovanligt rättvis.
10. Chocolat
- Man kan tro att man ska äta choklad till den här filmen, men gör inte det. Man blir så mätt på choklad, de häller ju den på allt som finns! En söt (i många bemärkelser, Johnny Depp är ju dessutom med) bagatell av Lasse Hallström som är bra på att göra söta bagateller. Go Dench i sur biroll och självklart ett jättebra budskap som trots allt inte känns påklistrat. Att acceptera nya tankar gillar den här bloggen.
9. Gladiator
- En sak ska vi göra klart direkt. Russel Crowes oscar är för stimmet han är inne i här, inte för prestationen i Gladiator. Han är långt mycket bättre i Insider, och även i A Beautiful Mind nästa år. Med det ur vägen kan man konstatera att Gladiator ändå är en helt okej produktion. Lite överdriven, lite pompös, men schysst popcornrulle ändå. Jag som har läst lite historia skrattar lite åt (bland annat) att tidpunkten som skildras är 180 efter kristus, efter Marcus Aurelius död. Filmen ebbar ut i ordning och reda i romarriket. I själva verket föranledde Marcus Aurelius död mångåriga inbördes stridigheter om makten som till slut ledde till romarrikets delning och i förlängningen dess fall. Tur att Maximus inte visste det när han lämnade över makten till senaten i sitt dödsögonblick.
8. Crouching tiger, hidden dragon
- Blev i och med sina fyra statyetter tillsammans med Fanny & Alexander den mest belönade Foreign Language-filmen genom historien. Vi väntar fortfarande med spänning på den första bästa film-oscarn för en sådan film, men då får vi nog vänta. CTHD är också den mest nominerade utländska filmen genom tiderna, och även om den kanske blev lite väl hajpad så är det en bra film med några av de vackraste fightingscenerna jag sett.
7. Cast away
- En imponerande insats av Tom Hanks, klart i klass med de oscarsbelönade rollerna från 93 och 94. Skillnaden här är att det bara är han i princip. Det är inte många sekunder av filmen som han inte är i bild, och att bära en film helt på sina egna axlar på det här sättet, det är imponerande. Filmen är förvånansvärt spännande, underhållande och säger viktiga saker om det mänskliga psyket. En liten pärla som man inte riktigt väntar sig.
6. Wonder boys
- Dylan skrev filmens låtmotiv och fick en oscar för lång och trogen tjänst. Första gången jag såg den här fastnade jag i något, jag minns inte vad, och kunde inte riktigt acceptera den som det smarta manusbygget det är. Efter andra gången stod det klart för mig varför man ska älska den här filmen. Douglas, McGuire, McDormand, Downey Jr., ja till och med Katie Holmes gör bra ifrån sig. Den är oerhört tydligt baserad på en bok, med vissa filmer känns det mycket tydligt. En av ledtrådarna om man vill leta efter sådana filmer är att huvudkaraktären är författare. De (vi?) vill skriva om sig (oss?) själva minsann.
5. Pollock
- Om jag vill bli inspirerad i mitt skrivande, eller när det gäller kreativitet överhuvudtaget, så är det här filmen jag i första hand slänger in i dvd-spelaren. Att få följa Jackson Pollocks kreativa process, genombrott i skapande och karriär, till och med hans självdestruktivitet, gör att man själv börjar kolla på annonser på övergivna bondgårdar som man vill rusta upp och bygga om till ateljé. Och jag suger på pictionary ska ni veta. Förutom skapandeglädjen och tragedin för den delen, är det skådespeleriet som står ut här. Ed Harris som Pollock (och som regissör) och Marcia Gay Harden som hans livskamrat, konstnären Lee Krasner är fullkomligt briljanta. Båda fick nomineringar, men det var Gay Harden som tog hem statyetten. Klockrent.
4. Traffic
- Stephen Soderbergh lyckades det här året med bedriften att bli nominerad för bästa regi för två olika filmer, Erin Brockovich och den här. Med tyngden av två nomineringar snodde han också oscarn framför näsan på Ridley Scott och hans gladiatorer. Jag gillar Soderbergh, framförallt Oceansfilmerna som jag tycker är helt geniala, och i Traffic får han verkligen visa upp sin mångsidighet. Ännu en av dessa multiplotfilmer som kom i kölvattnet av Short Cuts, det här är en av de bästa. Traffic var en överraskande vinnare på oscarsgalan, den tog hem inte mindre än fyra statyetter, varav en gick till underbara Benicio del Toro.
3. Billy Elliot
- Det dröjde faktiskt, tragiskt nog, ända till i år innan jag äntligen såg hela Billy Elliot. Varför vet jag inte, den har det mesta som tilltalar mig när det gäller filmer. Humor, värme, suveränt manus, en känsloväckande historia, någon som kämpar mot svåra odds och vinner, okomplicerat queertema (alltså att man på ett avslappnat sätt, utan att det känns krystat, skildrar sexualitet) och härligt skådespeleri.
2. Almost famous
- Då är vi på väg upp i den verkliga stratosfären. Som alla andra (utom min syster) älskar jag den här filmen. Cameron Crowe visade med Jerry McGuire att han kan göra bra film, här överträffar han sig själv. Filmen har en härlig timing i repliker och spel mellan karaktärer, vilket bygger upp den komiska effekten utan att det blir parodiskt. Sen blir en film aldrig sämre av att man slänger in Philip Seymour Hoffman. Många trodde att Kate Hudson hade oscarn i påsen för sin rolltolkning av Penny Lane, men jag tycker personligen att Marcia Gay Harden förtjänade den mer. Frances McDormand också, i sin roll som mamman här, men hon fick sin för Fargo. Nej, det som gör Almost Famous till en av mina favoritfilmer är manuset, berättandet och förmedlandet av den där stämningen. Det där som gör att man vill krypa ner och sätta på filmen igen och igen och igen.
1. O brother, where art thou?
- Cohenbrödernas slutgiltiga triumf i min bok. Normalt brukar en film som bygger på en äldre förlaga bli träig och stolpig, men inte här inte. Clooneys remarkabla överspel klickar fantastiskt med Holly Hunter, med John Turturro och med Tim Blake Nelsons sävliga sydstatslugn. John Goodman som cyklop är också lysande. Fotot, manuset, karaktärerna och därigenom skådespelarinsatserna är underbara och övertrumfas egentligen bara av en sak: musiken. En stark konkurrent till priset som bästa soundtrack genom alla tider.
10. Chocolat
- Man kan tro att man ska äta choklad till den här filmen, men gör inte det. Man blir så mätt på choklad, de häller ju den på allt som finns! En söt (i många bemärkelser, Johnny Depp är ju dessutom med) bagatell av Lasse Hallström som är bra på att göra söta bagateller. Go Dench i sur biroll och självklart ett jättebra budskap som trots allt inte känns påklistrat. Att acceptera nya tankar gillar den här bloggen.
9. Gladiator
- En sak ska vi göra klart direkt. Russel Crowes oscar är för stimmet han är inne i här, inte för prestationen i Gladiator. Han är långt mycket bättre i Insider, och även i A Beautiful Mind nästa år. Med det ur vägen kan man konstatera att Gladiator ändå är en helt okej produktion. Lite överdriven, lite pompös, men schysst popcornrulle ändå. Jag som har läst lite historia skrattar lite åt (bland annat) att tidpunkten som skildras är 180 efter kristus, efter Marcus Aurelius död. Filmen ebbar ut i ordning och reda i romarriket. I själva verket föranledde Marcus Aurelius död mångåriga inbördes stridigheter om makten som till slut ledde till romarrikets delning och i förlängningen dess fall. Tur att Maximus inte visste det när han lämnade över makten till senaten i sitt dödsögonblick.
8. Crouching tiger, hidden dragon
- Blev i och med sina fyra statyetter tillsammans med Fanny & Alexander den mest belönade Foreign Language-filmen genom historien. Vi väntar fortfarande med spänning på den första bästa film-oscarn för en sådan film, men då får vi nog vänta. CTHD är också den mest nominerade utländska filmen genom tiderna, och även om den kanske blev lite väl hajpad så är det en bra film med några av de vackraste fightingscenerna jag sett.
7. Cast away
- En imponerande insats av Tom Hanks, klart i klass med de oscarsbelönade rollerna från 93 och 94. Skillnaden här är att det bara är han i princip. Det är inte många sekunder av filmen som han inte är i bild, och att bära en film helt på sina egna axlar på det här sättet, det är imponerande. Filmen är förvånansvärt spännande, underhållande och säger viktiga saker om det mänskliga psyket. En liten pärla som man inte riktigt väntar sig.
6. Wonder boys
- Dylan skrev filmens låtmotiv och fick en oscar för lång och trogen tjänst. Första gången jag såg den här fastnade jag i något, jag minns inte vad, och kunde inte riktigt acceptera den som det smarta manusbygget det är. Efter andra gången stod det klart för mig varför man ska älska den här filmen. Douglas, McGuire, McDormand, Downey Jr., ja till och med Katie Holmes gör bra ifrån sig. Den är oerhört tydligt baserad på en bok, med vissa filmer känns det mycket tydligt. En av ledtrådarna om man vill leta efter sådana filmer är att huvudkaraktären är författare. De (vi?) vill skriva om sig (oss?) själva minsann.
5. Pollock
- Om jag vill bli inspirerad i mitt skrivande, eller när det gäller kreativitet överhuvudtaget, så är det här filmen jag i första hand slänger in i dvd-spelaren. Att få följa Jackson Pollocks kreativa process, genombrott i skapande och karriär, till och med hans självdestruktivitet, gör att man själv börjar kolla på annonser på övergivna bondgårdar som man vill rusta upp och bygga om till ateljé. Och jag suger på pictionary ska ni veta. Förutom skapandeglädjen och tragedin för den delen, är det skådespeleriet som står ut här. Ed Harris som Pollock (och som regissör) och Marcia Gay Harden som hans livskamrat, konstnären Lee Krasner är fullkomligt briljanta. Båda fick nomineringar, men det var Gay Harden som tog hem statyetten. Klockrent.
4. Traffic
- Stephen Soderbergh lyckades det här året med bedriften att bli nominerad för bästa regi för två olika filmer, Erin Brockovich och den här. Med tyngden av två nomineringar snodde han också oscarn framför näsan på Ridley Scott och hans gladiatorer. Jag gillar Soderbergh, framförallt Oceansfilmerna som jag tycker är helt geniala, och i Traffic får han verkligen visa upp sin mångsidighet. Ännu en av dessa multiplotfilmer som kom i kölvattnet av Short Cuts, det här är en av de bästa. Traffic var en överraskande vinnare på oscarsgalan, den tog hem inte mindre än fyra statyetter, varav en gick till underbara Benicio del Toro.
3. Billy Elliot
- Det dröjde faktiskt, tragiskt nog, ända till i år innan jag äntligen såg hela Billy Elliot. Varför vet jag inte, den har det mesta som tilltalar mig när det gäller filmer. Humor, värme, suveränt manus, en känsloväckande historia, någon som kämpar mot svåra odds och vinner, okomplicerat queertema (alltså att man på ett avslappnat sätt, utan att det känns krystat, skildrar sexualitet) och härligt skådespeleri.
2. Almost famous
- Då är vi på väg upp i den verkliga stratosfären. Som alla andra (utom min syster) älskar jag den här filmen. Cameron Crowe visade med Jerry McGuire att han kan göra bra film, här överträffar han sig själv. Filmen har en härlig timing i repliker och spel mellan karaktärer, vilket bygger upp den komiska effekten utan att det blir parodiskt. Sen blir en film aldrig sämre av att man slänger in Philip Seymour Hoffman. Många trodde att Kate Hudson hade oscarn i påsen för sin rolltolkning av Penny Lane, men jag tycker personligen att Marcia Gay Harden förtjänade den mer. Frances McDormand också, i sin roll som mamman här, men hon fick sin för Fargo. Nej, det som gör Almost Famous till en av mina favoritfilmer är manuset, berättandet och förmedlandet av den där stämningen. Det där som gör att man vill krypa ner och sätta på filmen igen och igen och igen.
1. O brother, where art thou?
- Cohenbrödernas slutgiltiga triumf i min bok. Normalt brukar en film som bygger på en äldre förlaga bli träig och stolpig, men inte här inte. Clooneys remarkabla överspel klickar fantastiskt med Holly Hunter, med John Turturro och med Tim Blake Nelsons sävliga sydstatslugn. John Goodman som cyklop är också lysande. Fotot, manuset, karaktärerna och därigenom skådespelarinsatserna är underbara och övertrumfas egentligen bara av en sak: musiken. En stark konkurrent till priset som bästa soundtrack genom alla tider.
måndag 19 april 2010
1993
Definitivt ett bättre år än det föregående, men kanske utan de riktiga topparna. Det var någonstans här jag började se på film på riktigt.
10. Återstoden av dagen
- Det var ett bra år för musik det här. Återstoden av dagen fick en nominering, men vann inte. Det skulle den ha kunnat göra för mig, om det inte vore för filmen på fjärde plats. Hur som helst, ett skickligt skådespelardrama med Anthony Hopkins i sitt esse. För mig är han bättre i en sådan här roll än som Hannibal Lecter, men det kanske bara är jag.
9. Jurassic Park
- Den första filmen är riktigt bra, fortfarande. Effekterna känns fortfarande äkta trots att det snart är tjugo år sedan som filmen kom. Det är nog bara Star Wars-filmerna som kan skryta med bättre livslängd än så.
8. Orlando
- En lyckad filmatisering av boken som ingen trodde kunde sättas upp. Otroligt viktig bok fortfarande idag, med sitt könsöverskridande tema. Att se Tilda Swinton säga ”A different sex. No difference.” i filmen är ett vackert ögonblick för en genusvetare. Å andra sidan krävs det inte så mycket mer än att nämna Virginia Woolf för att gå igång.
7. Firman
- En av få filmatiseringar som faktiskt är bättre än boken. Den enda jag kan komma på så här helt på rak hand. Större nerv och framförallt bättre slut i filmen.
6. Gilbert Grape
- Lasse Hallströms första hollywoodare och till dags dato nog också hans bästa. Leonardo DiCaprio gör dessutom sin bästa roll, den enda roll där hans samlade skådespelarverktygslåda (långt ord där) inte består av en rynkad panna och en framåtlutning. Och Johnny Depp är Johnny Depp.
5. Jagad
- Tommy Lee Jones i sitt esse, där han sätter sin (oscarsbelönade) karaktär som han sen har fått spela fram till nu, om än i skiftande skepnader. Go action.
4. Pianot
- Hur musiken till filmen kunde undgå att få en nominering, trots åtta andra nomineringar, är för mig ett mysterium. Michael Nymans tema lever fortfarande med mig, speciellt versionen som på soundtracket kallas ”Heart to heart” med irländskt sound och rivigt blås. I likes. Holly Hunter som alltid utmärkt, förtjänar verkligen sin oscar. Givetvis förstod jag inte då vem Anna Paquin var, som spelar den lilla flickan. Den läxan har jag lärt mig idag, efter roller i X-men, Almost Famous och The Squid and the Whale bland annat. Glugg funkar.
3. Philadelphia
- Apropå bra musik, en av de mer väntade vinnarna för bästa originallåt. Springsteens hymn i förtexterna sätter en bra stämning som sedan tas upp av Maria Callas i operascenen mellan två av denna generations bästa skådespelare, Tom Hanks och Denzel Washington.
2. Schindler’s list
- Den är faktiskt så bra. Gott skådespel från Neeson, Kingsley och Fiennes. En drabbande historia trots att berättandet är lite väl slipat i kanterna. Spielberg fick, efter lång väntan, till slut sin oscar. Han fick en för Rädda menige Ryan, även om den inte plockade bästa film, och man undrar om han kommer att göra ett seriöst försök på statyetten igen. Det var ett tag sedan.
1. Short cuts
- Och här kommer den då, Robert Altmans bästa film. Ett enormt ensemblearbete och en film som lade grunden för alla multiplotfilmer som slängdes ut ur Hollywood i slutet av nittiotalet och vidare in på nollnolltalet. Några bra (Magnolia), några mindre bra (Crash). Favoriter i filmen? Många, men jag har alltid varit svag för Tim Robbins, jag blev lycklig av att se Tom Waits efter att ha blivit tillräckligt gammal för att förstå vem han är, men mina absoluta favoriter som skådespelare är absolut Frances McDormand och Julianne Moore. Moore är den skådespelare som står näst i tur för en oscar, det är fanimej på tiden.
10. Återstoden av dagen
- Det var ett bra år för musik det här. Återstoden av dagen fick en nominering, men vann inte. Det skulle den ha kunnat göra för mig, om det inte vore för filmen på fjärde plats. Hur som helst, ett skickligt skådespelardrama med Anthony Hopkins i sitt esse. För mig är han bättre i en sådan här roll än som Hannibal Lecter, men det kanske bara är jag.
9. Jurassic Park
- Den första filmen är riktigt bra, fortfarande. Effekterna känns fortfarande äkta trots att det snart är tjugo år sedan som filmen kom. Det är nog bara Star Wars-filmerna som kan skryta med bättre livslängd än så.
8. Orlando
- En lyckad filmatisering av boken som ingen trodde kunde sättas upp. Otroligt viktig bok fortfarande idag, med sitt könsöverskridande tema. Att se Tilda Swinton säga ”A different sex. No difference.” i filmen är ett vackert ögonblick för en genusvetare. Å andra sidan krävs det inte så mycket mer än att nämna Virginia Woolf för att gå igång.
7. Firman
- En av få filmatiseringar som faktiskt är bättre än boken. Den enda jag kan komma på så här helt på rak hand. Större nerv och framförallt bättre slut i filmen.
6. Gilbert Grape
- Lasse Hallströms första hollywoodare och till dags dato nog också hans bästa. Leonardo DiCaprio gör dessutom sin bästa roll, den enda roll där hans samlade skådespelarverktygslåda (långt ord där) inte består av en rynkad panna och en framåtlutning. Och Johnny Depp är Johnny Depp.
5. Jagad
- Tommy Lee Jones i sitt esse, där han sätter sin (oscarsbelönade) karaktär som han sen har fått spela fram till nu, om än i skiftande skepnader. Go action.
4. Pianot
- Hur musiken till filmen kunde undgå att få en nominering, trots åtta andra nomineringar, är för mig ett mysterium. Michael Nymans tema lever fortfarande med mig, speciellt versionen som på soundtracket kallas ”Heart to heart” med irländskt sound och rivigt blås. I likes. Holly Hunter som alltid utmärkt, förtjänar verkligen sin oscar. Givetvis förstod jag inte då vem Anna Paquin var, som spelar den lilla flickan. Den läxan har jag lärt mig idag, efter roller i X-men, Almost Famous och The Squid and the Whale bland annat. Glugg funkar.
3. Philadelphia
- Apropå bra musik, en av de mer väntade vinnarna för bästa originallåt. Springsteens hymn i förtexterna sätter en bra stämning som sedan tas upp av Maria Callas i operascenen mellan två av denna generations bästa skådespelare, Tom Hanks och Denzel Washington.
2. Schindler’s list
- Den är faktiskt så bra. Gott skådespel från Neeson, Kingsley och Fiennes. En drabbande historia trots att berättandet är lite väl slipat i kanterna. Spielberg fick, efter lång väntan, till slut sin oscar. Han fick en för Rädda menige Ryan, även om den inte plockade bästa film, och man undrar om han kommer att göra ett seriöst försök på statyetten igen. Det var ett tag sedan.
1. Short cuts
- Och här kommer den då, Robert Altmans bästa film. Ett enormt ensemblearbete och en film som lade grunden för alla multiplotfilmer som slängdes ut ur Hollywood i slutet av nittiotalet och vidare in på nollnolltalet. Några bra (Magnolia), några mindre bra (Crash). Favoriter i filmen? Många, men jag har alltid varit svag för Tim Robbins, jag blev lycklig av att se Tom Waits efter att ha blivit tillräckligt gammal för att förstå vem han är, men mina absoluta favoriter som skådespelare är absolut Frances McDormand och Julianne Moore. Moore är den skådespelare som står näst i tur för en oscar, det är fanimej på tiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
