Har just sett färdigt ’Warrior’, med en oscarsnominering för bästa manliga biroll. Det började okej, men spårade gradvis ur mer och mer.
Vad som kunde vara en historia om manlighet, våld och begränsningar, årets ’The Fighter’ eller ’The Wrestler’ drunknar i enkla lösningar.
En broder är soldat, mörk, tyst, plågad och knockar, den andre är lärare, ljus, elegant, tålmodig, lyssnar på Beethoven & vinner på grepp.
Koba, den oövervinnlige ryssen, gör entré med sovjetflagga draperad i rött med hammare och skära. Till tonerna av protestsångaren Vysotskij.
B måste besegra ryssen för att behålla hus och hem, och skydda familjen. Gäsp.
Ts marinenhet blir dödade av amerikanska plan. Ännu mer gäsp.
Nick Noltes roll är överspelad, tröttsam och en pinsam och skamlös flirt med en lättlurad oscarsakademi. Hans nominering är endast politik.
Vem som helst som sett filmen måste inse att han inte längre är (om han någonsin har varit det) en tillräckligt trovärdig skådespelare.
Men värst: En film med så mycket våld ska fanimej ha en anledning till det, inte glorifiering. Män som bondar av våld gör mig illamående.
Visar inlägg med etikett Oscar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Oscar. Visa alla inlägg
torsdag 2 februari 2012
måndag 28 februari 2011
Kan någon snälla slänga Filip & Fredrik i en garderob?
Jag har sett på oscarsgalan tjugoen år i rad, och aldrig har jag varit så irriterad som jag var igår kväll. Själva galan var ganska beige, Anne Hathaway klarade sig bra som värd, James Franco gjorde det inte. Tacktalen var som de brukar vara, galan hade mindre humor än vanligt, men inget som störde.
Det som gjorde mig så oerhört frustrerad var Filip och Fredriks inblandning. Jag förstår hur nian tänker. Filip och Fredrik kan leda ett studiosamtal med småprat, och så länge det handlade om röda mattan och kommentarer mellan klippen gick det att leva med. Men när galan började fortsatte F&F att prata, och slutade aldrig. De snackade medan pristagare höll tacktal, medan presentatörer drog skämt och medan filmklipp visades. Till slut skrek jag i frustration åt tv:n.
Det finns luckor i en oscarssändning där man mycket väl kan lägga in kommentarer. Reklamavbrotten förstås, och även pausen som kommer mellan att vinnarnamnet läses upp och tacktalet börjar. Där kan man fylla i luckor, i övrigt ska man hålla käft. Om kommentarerna sedan hade varit initierade och värdefulla för tittaren skulle man kunna ha översikt med dem, men så var självklart inte heller fallet.
F&F är inga filmexperter, vilket de själva var noga med att påpeka under galan, men man kan som tittare i alla fall kräva att de gör sin research. Att ha ett hum om alla kategorier, vilka filmer som är nominerade och vilka som är favoriter. De hade koll på The Social Network och The King’s Speech och att de var huvudkombatanter. De visste vilka som var favoriter i skådespelarkategorierna. Sen tog det stopp. När kortfilmskategorierna skulle delas ut fnös de till och med åt hur oviktigt det här var i jämförelse med de tyngsta kategorierna, trots att det hade tagit en timmes research att ta reda på det viktigaste för de minsta kategorierna. Inceptions priser kallades för lurkiga, trots att filmen vunnit bland annat bästa foto, en av de mest prestigefyllda priserna under hela galan.
Under hela kvällen envisades F&F med att Inception hade fått en oscar mer än vad som faktiskt var fallet. Inget allvarligt fel, men också något som är enkelt att undvika genom att skriva upp vilka filmer som vinner priser. Vanligt studiovärdsarbete alltså, vilket är enkelt om man tar sitt jobb på allvar. Och visst kan man uttrycka personliga åsikter under galan, men att ropa yess när Aaron Sorkin vinner manuspriset för att man vet vem det är, då börjar det bli parodiskt.
Mer allvarligt blir det när man kommer in på smygrasistiska kommentarer, som att mannen med lite mörkare hud i samlingen av oscarsvinnare för teknologiska priser, var inhyrd hjälparbetare från Indien. En exotisering av latinamerikanska skådespelare hanns med också. De menade vidare, genom att referera till vad ”många folk tycker”, att Kathryn Bigelow borde lämna tillbaka sin oscar för bästa regi till James Cameron. Hon är kvinna och fick förstås priset på grund av kvotering och för att hon har varit tillsammans med Cameron, något de var noggranna med att påpeka. Jag raljerar, men det var verkligen känslan som kom fram när de förminskade Bigelow. De buntade också ihop värdparet Franco och Hathaway till en enhet och dömde dem utifrån Francos beteende. Att låta Hathaway, som gjorde ett fullt godkänt arbete, stå för sig själv går naturligtvis inte för sig. Att de sedan kallar Justin Timberlake för en mediehora är för ironiskt träffsäkert för att ens ta på allvar. Snacka om brist på självinsikt.
Nu gäller det bara att skaka av sig frustrationen över den här kvällen och rikta uppmärksamheten framåt istället. Man får bara hoppas att nian tar sitt förnuft till fånga till nästa år, stoppar F&F i en garderob någonstans, men med tanke på koncernens övriga svenska produktioner känns väl det som en önskedröm. Hur gick det då med tippningen på galan? Tio rätt av tjugofyra, klart underkänt, men ändå vida mycket bättre än F&Fs katastrofinsats.
Det som gjorde mig så oerhört frustrerad var Filip och Fredriks inblandning. Jag förstår hur nian tänker. Filip och Fredrik kan leda ett studiosamtal med småprat, och så länge det handlade om röda mattan och kommentarer mellan klippen gick det att leva med. Men när galan började fortsatte F&F att prata, och slutade aldrig. De snackade medan pristagare höll tacktal, medan presentatörer drog skämt och medan filmklipp visades. Till slut skrek jag i frustration åt tv:n.
Det finns luckor i en oscarssändning där man mycket väl kan lägga in kommentarer. Reklamavbrotten förstås, och även pausen som kommer mellan att vinnarnamnet läses upp och tacktalet börjar. Där kan man fylla i luckor, i övrigt ska man hålla käft. Om kommentarerna sedan hade varit initierade och värdefulla för tittaren skulle man kunna ha översikt med dem, men så var självklart inte heller fallet.
F&F är inga filmexperter, vilket de själva var noga med att påpeka under galan, men man kan som tittare i alla fall kräva att de gör sin research. Att ha ett hum om alla kategorier, vilka filmer som är nominerade och vilka som är favoriter. De hade koll på The Social Network och The King’s Speech och att de var huvudkombatanter. De visste vilka som var favoriter i skådespelarkategorierna. Sen tog det stopp. När kortfilmskategorierna skulle delas ut fnös de till och med åt hur oviktigt det här var i jämförelse med de tyngsta kategorierna, trots att det hade tagit en timmes research att ta reda på det viktigaste för de minsta kategorierna. Inceptions priser kallades för lurkiga, trots att filmen vunnit bland annat bästa foto, en av de mest prestigefyllda priserna under hela galan.
Under hela kvällen envisades F&F med att Inception hade fått en oscar mer än vad som faktiskt var fallet. Inget allvarligt fel, men också något som är enkelt att undvika genom att skriva upp vilka filmer som vinner priser. Vanligt studiovärdsarbete alltså, vilket är enkelt om man tar sitt jobb på allvar. Och visst kan man uttrycka personliga åsikter under galan, men att ropa yess när Aaron Sorkin vinner manuspriset för att man vet vem det är, då börjar det bli parodiskt.
Mer allvarligt blir det när man kommer in på smygrasistiska kommentarer, som att mannen med lite mörkare hud i samlingen av oscarsvinnare för teknologiska priser, var inhyrd hjälparbetare från Indien. En exotisering av latinamerikanska skådespelare hanns med också. De menade vidare, genom att referera till vad ”många folk tycker”, att Kathryn Bigelow borde lämna tillbaka sin oscar för bästa regi till James Cameron. Hon är kvinna och fick förstås priset på grund av kvotering och för att hon har varit tillsammans med Cameron, något de var noggranna med att påpeka. Jag raljerar, men det var verkligen känslan som kom fram när de förminskade Bigelow. De buntade också ihop värdparet Franco och Hathaway till en enhet och dömde dem utifrån Francos beteende. Att låta Hathaway, som gjorde ett fullt godkänt arbete, stå för sig själv går naturligtvis inte för sig. Att de sedan kallar Justin Timberlake för en mediehora är för ironiskt träffsäkert för att ens ta på allvar. Snacka om brist på självinsikt.
Nu gäller det bara att skaka av sig frustrationen över den här kvällen och rikta uppmärksamheten framåt istället. Man får bara hoppas att nian tar sitt förnuft till fånga till nästa år, stoppar F&F i en garderob någonstans, men med tanke på koncernens övriga svenska produktioner känns väl det som en önskedröm. Hur gick det då med tippningen på galan? Tio rätt av tjugofyra, klart underkänt, men ändå vida mycket bättre än F&Fs katastrofinsats.
lördag 26 februari 2011
2010
Nu är det alldeles snart dags för oscarsgala, och i linje med mina tidigare uppräkningar av favoritfilmer av de nominerade för respektive år, följer här en topplista med de filmer jag har hunnit se inför denna gala. Generellt kan man säga att det har varit ett år av många fyror, men ingen femma. I stort en hög nivå på många filmer, men ännu ingen fullträff. I skrivande stund saknas fortfarande Toy story 3 som ska ses under galakvällen. I vanlig ordning är det de utländska filmerna som bortprioriterats, trots att många av dem brukar platsa på en sådan här lista. Bristen på tid gör dock att man får fokusera på filmer med många nomineringar. Biutiful är den enda film med mer än en nominering som jag inte hinner se innan galan, så viss tyngd har ändå min uppställning.
10. The Social Network
En fascinerande detalj är att de två huvudkonkurrenterna om priserna, Social Network och King’s Speech båda handlar om kommunikativa revolutioner. Radion som megafon och nätet och sociala mediers genomslag. SN är bra, den är välgjord och gediget skriven och jag fick lust att se den igen när jag hade tagit mig igenom den första gången. Jag tror också att den vinner de tyngsta priserna, film, regi och manus. Välförtjänt? Nja, men en bra film är det ändå.
9. Inception
Apropå ny teknik så får väl Inception också läggas under den rubriken. Oerhört snygg film, som ändå bollar de olika nivåerna på ett bra sätt, så att man hänger med i historien. Ellen Paige är ju alltid bra, det är kul att hon får roller i större filmer och det ska bli spännande att följa henne i fortsättningen. Att Inception inte blivit nominerad för bästa klipp känns mycket underligt, men jag tror att den sveper hem de tekniska priserna och kommer hem med fyra statyetter.
8. Animal Kingdom
Den australiensiska gangsterrullen som fått en del välförtjänt uppmärksamhet utanför de oceanska gränserna. Jackie Weaver står för oscarsnomineringen, och hon gör en bra roll, men ska nog mest vara glad att hon har blivit nominerad. Själva filmen skapar en stadig nerv utan att bli överdriven. Tvärtom är det just det vardagliga i brottsligheten som gör den dramatisk.
7. 127 timmar
Genom en fenomenal insats av James Franco och ett snyggt filmarbete av Danny Boyle blir den här machohistorien faktiskt sevärd och i närheten av poetisk. Styrkan ligger i de små vardagliga detaljerna som skildras långsamt och med omsorg. Det är snyggt att lyckas bygga en dramatisk film utifrån vad som i förlängningen egentligen bara cirkulerar kring en enda scen.
6. The King’s speech
Jag är ju svag för både Colin Firth och Geoffrey Rush, så det här är ju godis för själen. Just så känns filmen, som en godispåse. Söt, välsmakande och lite kvalmig mot slutet. Några av scenerna med Firth och Rush är helt fantastiska och självklart kommer Firth att få bästa huvudroll, välförtjänt dels för den här rollen, dels för förra årets ännu bättre prestation i A Single man.
5. True grit
Bröderna Coen i en film som jag hade hört inte skulle vara så Coensk. Men det var den ju, i alla fall i form av karikerade karaktärer, ödesmättad biblisk stämning och en besk, underfundig humor. Kombinera det med suveränt skådespel från Bridges, faktiskt Damon och framförallt Hailee Steinfeld som jag för mitt liv inte kan förstå inte befinner sig i kategorin huvudroll för nomineringarna. Det är ju hon som har huvudrollen, mer än Bridges. Nåja, som biroll har hon faktiskt en chans att få statyetten. En oerhört snygg och välspelad film.
4. The Fighter
Känns nog som årets överraskning. Jag hade inga större förväntningar på filmen, förutom att underbara Melissa Leo (Kay Howard i Homicide bland annat) spelar en biroll. Hon är lysande, Amy Adams gör ett gediget jobb, Mark Wahlberg är den han är (det verkar inte som att han kan vara någon annan), men givetvis är det Christian Bale som stjäl rampljuset. Det var länge sedan jag såg en sådan övertygande manlig biroll.
3. Les Illusionistes
Något så ovanligt som en animerad film med (Spoiler alert!) ett rätt olyckligt slut. Olyckligt är kanske fel ord, men definitivt ett slut i moll. Med manus av Tati ser man hans Hulot i huvudpersonen, men jag har svårt att se hur den skulle fungera bra som spelfilm. I animationen har man större möjlighet att fokusera på detaljer, kaniner och snygga trollkonster. Poetiskt och vemodigt.
2. Winters bone
Fullkomligt kritikeravgudad, och när jag såg den hade jag också enorma förväntningar. Därför blev jag kanske lite besviken, men en riktigt bra film är det. Dessutom är det en av filmerna som jag kommer på mig själv att återvända till i tankarna av de jag har sett inför galan. Riktigt bra skådespelarinsatser, rent Coenska dramatiska scener, karaktärer som får vara fula och slåss (även, eller kanske framförallt, kvinnor) och en kvardröjande känsla av att man har fått kliva in i en annan värld.
1. Black Swan
Natalie Portman gör en fantastisk insats, och filmer är snygg, läskig och riktigt dramatisk. Det är skickligt av Aronofsky att få till en sådan stämning i en film om rivaliserande ballerinor. Psykologiskt, stilfullt och alltigenom lyckad.
10. The Social Network
En fascinerande detalj är att de två huvudkonkurrenterna om priserna, Social Network och King’s Speech båda handlar om kommunikativa revolutioner. Radion som megafon och nätet och sociala mediers genomslag. SN är bra, den är välgjord och gediget skriven och jag fick lust att se den igen när jag hade tagit mig igenom den första gången. Jag tror också att den vinner de tyngsta priserna, film, regi och manus. Välförtjänt? Nja, men en bra film är det ändå.
9. Inception
Apropå ny teknik så får väl Inception också läggas under den rubriken. Oerhört snygg film, som ändå bollar de olika nivåerna på ett bra sätt, så att man hänger med i historien. Ellen Paige är ju alltid bra, det är kul att hon får roller i större filmer och det ska bli spännande att följa henne i fortsättningen. Att Inception inte blivit nominerad för bästa klipp känns mycket underligt, men jag tror att den sveper hem de tekniska priserna och kommer hem med fyra statyetter.
8. Animal Kingdom
Den australiensiska gangsterrullen som fått en del välförtjänt uppmärksamhet utanför de oceanska gränserna. Jackie Weaver står för oscarsnomineringen, och hon gör en bra roll, men ska nog mest vara glad att hon har blivit nominerad. Själva filmen skapar en stadig nerv utan att bli överdriven. Tvärtom är det just det vardagliga i brottsligheten som gör den dramatisk.
7. 127 timmar
Genom en fenomenal insats av James Franco och ett snyggt filmarbete av Danny Boyle blir den här machohistorien faktiskt sevärd och i närheten av poetisk. Styrkan ligger i de små vardagliga detaljerna som skildras långsamt och med omsorg. Det är snyggt att lyckas bygga en dramatisk film utifrån vad som i förlängningen egentligen bara cirkulerar kring en enda scen.
6. The King’s speech
Jag är ju svag för både Colin Firth och Geoffrey Rush, så det här är ju godis för själen. Just så känns filmen, som en godispåse. Söt, välsmakande och lite kvalmig mot slutet. Några av scenerna med Firth och Rush är helt fantastiska och självklart kommer Firth att få bästa huvudroll, välförtjänt dels för den här rollen, dels för förra årets ännu bättre prestation i A Single man.
5. True grit
Bröderna Coen i en film som jag hade hört inte skulle vara så Coensk. Men det var den ju, i alla fall i form av karikerade karaktärer, ödesmättad biblisk stämning och en besk, underfundig humor. Kombinera det med suveränt skådespel från Bridges, faktiskt Damon och framförallt Hailee Steinfeld som jag för mitt liv inte kan förstå inte befinner sig i kategorin huvudroll för nomineringarna. Det är ju hon som har huvudrollen, mer än Bridges. Nåja, som biroll har hon faktiskt en chans att få statyetten. En oerhört snygg och välspelad film.
4. The Fighter
Känns nog som årets överraskning. Jag hade inga större förväntningar på filmen, förutom att underbara Melissa Leo (Kay Howard i Homicide bland annat) spelar en biroll. Hon är lysande, Amy Adams gör ett gediget jobb, Mark Wahlberg är den han är (det verkar inte som att han kan vara någon annan), men givetvis är det Christian Bale som stjäl rampljuset. Det var länge sedan jag såg en sådan övertygande manlig biroll.
3. Les Illusionistes
Något så ovanligt som en animerad film med (Spoiler alert!) ett rätt olyckligt slut. Olyckligt är kanske fel ord, men definitivt ett slut i moll. Med manus av Tati ser man hans Hulot i huvudpersonen, men jag har svårt att se hur den skulle fungera bra som spelfilm. I animationen har man större möjlighet att fokusera på detaljer, kaniner och snygga trollkonster. Poetiskt och vemodigt.
2. Winters bone
Fullkomligt kritikeravgudad, och när jag såg den hade jag också enorma förväntningar. Därför blev jag kanske lite besviken, men en riktigt bra film är det. Dessutom är det en av filmerna som jag kommer på mig själv att återvända till i tankarna av de jag har sett inför galan. Riktigt bra skådespelarinsatser, rent Coenska dramatiska scener, karaktärer som får vara fula och slåss (även, eller kanske framförallt, kvinnor) och en kvardröjande känsla av att man har fått kliva in i en annan värld.
1. Black Swan
Natalie Portman gör en fantastisk insats, och filmer är snygg, läskig och riktigt dramatisk. Det är skickligt av Aronofsky att få till en sådan stämning i en film om rivaliserande ballerinor. Psykologiskt, stilfullt och alltigenom lyckad.
tisdag 25 januari 2011
Oscarsnomineringarna!
Idag kom oscarsnomineringarna och liksom varje år blir det en kapplöpning för att se så många filmer som möjligt inför galan. För att hjälpa alla som ska ge det ett ärligt försök att se så många som möjligt, följer här en lista på var ni lättast får tag på filmerna, uppdelat på några olika kategorier. Inom parentes finns svensk titel (där det finns), releasedatum (där de inte kommit ut än, men hinner komma ut innan galan) och antal nomineringar om det är fler än en.
Finns/kommer att finnas att hyra innan galan
Inception (8)
Toy story 3 (5)
How to train your dragon (Draktränaren) (2)
The Kids are all right (4)
Alice in Wonderland (Alice i underlandet) (3)
Wolfman
Salt
Iron man 2
Hors-la-loi (Outside the law, 2 feb)
The Social network (23 feb) (8)
Går att se på bio
Tangled (Trassel)
Winter’s bone (4)
The Town
Biutiful (2)
Harry Potter and the deathly hallows: part 1 (2)
Tron: Legacy
Kommer på bio (inte säkert att de kommer till din stad)
Hereafter (Livet efter detta) (4 feb)
The King’s speech (4 feb) (12)
127 hours (11 feb) (6)
True grit (18 feb) (10)
Måste nedladdas
Hämnden (Går på vissa biografer, inte i Malmö)
Another year (Viss bio, ej Malmö)
Unstoppable (Har gått på bio, hinner ej komma ut på dvd)
Black swan (5)
The Fighter (7)
Rabbit hole
Blue valentine
Animal kingdom
Les Illusionistes
I am love
The Tempest
Dogtooth
Incendies
The Way back
Country strong
Det mest uppseendeväckande kanske är att Inception inte fick en reginominering, och inte heller en nominering för klipp, för är det något som är jävligt bra i den filmen så är det klippningen. De tio bästafilmfilmerna var väntade, kul att se Winters bone där, en film jag är mycket sugen på att se. Jag saknar Scott Pilgrim i de tekniska kategorierna, men är inte överraskad att den inte kom med. Är också mycket glad att Les Illusionistes tog platsen för tråkiga Tangled, så att animationsklassen håller någorlunda standard i år också.
Och för er som vill hålla reda på vilka filmer som är viktigast, och som man bör ha sett innan galan, kommer här en lista med filmerna som har fler än en nominering, i ordning:
The King’s speech (12)
True grit (10)
The Social network (8)
Inception (8)
The Fighter (7)
127 hours (6)
Black swan (5)
Toy story 3 (5)
Winters bone (4)
The Kids are all right (4)
Alice in wonderland (3)
How to train your dragon (2)
Harry Potter (2)
Biutiful (2)
Mycket nöje! Och förresten, galan är den 27 feb, natten till söndagen den 28.
Finns/kommer att finnas att hyra innan galan
Inception (8)
Toy story 3 (5)
How to train your dragon (Draktränaren) (2)
The Kids are all right (4)
Alice in Wonderland (Alice i underlandet) (3)
Wolfman
Salt
Iron man 2
Hors-la-loi (Outside the law, 2 feb)
The Social network (23 feb) (8)
Går att se på bio
Tangled (Trassel)
Winter’s bone (4)
The Town
Biutiful (2)
Harry Potter and the deathly hallows: part 1 (2)
Tron: Legacy
Kommer på bio (inte säkert att de kommer till din stad)
Hereafter (Livet efter detta) (4 feb)
The King’s speech (4 feb) (12)
127 hours (11 feb) (6)
True grit (18 feb) (10)
Måste nedladdas
Hämnden (Går på vissa biografer, inte i Malmö)
Another year (Viss bio, ej Malmö)
Unstoppable (Har gått på bio, hinner ej komma ut på dvd)
Black swan (5)
The Fighter (7)
Rabbit hole
Blue valentine
Animal kingdom
Les Illusionistes
I am love
The Tempest
Dogtooth
Incendies
The Way back
Country strong
Det mest uppseendeväckande kanske är att Inception inte fick en reginominering, och inte heller en nominering för klipp, för är det något som är jävligt bra i den filmen så är det klippningen. De tio bästafilmfilmerna var väntade, kul att se Winters bone där, en film jag är mycket sugen på att se. Jag saknar Scott Pilgrim i de tekniska kategorierna, men är inte överraskad att den inte kom med. Är också mycket glad att Les Illusionistes tog platsen för tråkiga Tangled, så att animationsklassen håller någorlunda standard i år också.
Och för er som vill hålla reda på vilka filmer som är viktigast, och som man bör ha sett innan galan, kommer här en lista med filmerna som har fler än en nominering, i ordning:
The King’s speech (12)
True grit (10)
The Social network (8)
Inception (8)
The Fighter (7)
127 hours (6)
Black swan (5)
Toy story 3 (5)
Winters bone (4)
The Kids are all right (4)
Alice in wonderland (3)
How to train your dragon (2)
Harry Potter (2)
Biutiful (2)
Mycket nöje! Och förresten, galan är den 27 feb, natten till söndagen den 28.
torsdag 30 september 2010
2009
Året då de animerade filmerna tog över helt. Det regnar köttbullar var nominerad till golden globe, men blev bortsorterad inför oscarsgalan (istället fick, av någon anledning, Prinsessan och grodan en nominering. Förstår inte riktigt hur man tänkte där). Hade den blivit nominerad hade den varit med på listan också, på… sjätte plats säger vi. Annars stod det mellan Avatar och The Hurt locker om de tyngsta priserna och lite överraskande snodde Hurt locker bästa film och regi framför nosen på James Cameron. Han gråter nog hela vägen till banken där han blir glad igen. 2,7 miljarder dollar har den spelat in. Näst mest genom tiderna har Titanic gjort, 1,8 miljarder. Trea ligger Sagan om konungens återkomst, 1,1 miljarder. Cameron kickar boxofficeass kan man säga.
10. Up in the air
- Blev lite besviken när jag såg den, eftersom jag har lärt mig att förvänta mycket av Jason Reitmans filmer efter Thank you for smoking och Juno. George Clooney har ett tag varit lite av en favorit, framförallt tack vare Oceansfilmerna, men här blir han brädad av både Vera Farmiga och speciellt Anna Kendrick. Alla tre fick nomineringar, men drog nitlotter vid utdelningen, liksom filmen i stort gjorde med sina sex nomineringar. Det är en helt okej rulle, men jag trodde att den skulle vara lite bättre.
9. A serious man
- Även här inte den bästa filmen av skaparna i fråga, men det är inte heller så konstigt när man pratar Coenbröderna. En fin liten absurd historia med lagom mycket Coensvärta och minnesvärda stillbilder. Dessutom en väldigt snygg trailer, som har mycket gemensamt med filmen på fjärde plats på listan.
8. Precious
- Vi har börjat lite lättsamt, så nu drämmer vi i med all jävelskap på en och samma gång. Det är inte mycket som går rätt för titelrollen, och Gabourey Sidibe gestaltar det väl, vilket ledde till en nominering. Hon förlorade mot Sandra Bullock, vem hade trott det för några år sen, för några månader sen för den delen. Men till Bullocks försvar ska sägas att hon gjorde sin roll bra och att hon höll kanske det bästa tacktalet någonsin. Men tillbaka till Precious. Den tog manus och kvinnlig biroll, Mo’Nique gör en stark insats, och man har en känsla av att ha varit med om något när man går ifrån den här filmen.
7. District 9
- Helt klart den största överraskningen det här året, eftersom jag har vant mig vid att alla animerade filmer, oavsett om jag har hört talas om dem eller inte, är helt utmärkta. District 9 handlar om utomjordingar som har strandsatts i Sydafrika när deras rymdskepp gått sönder. Det bildas ett ghetto som mänskligheten försöker att hantera, på det sätt som mänskligheten tyvärr brukar hantera flyktingläger. Snyggt berättat, härliga actionsekvenser och en oväntad historia som också har ett tydligt och riktigt budskap.
6. Inglourious Basterds
- Alltid roligt med medvetet felstavade filmtitlar. Tarantino svarade, på frågan varför, att det var ett estetiskt val som, när man måste förklara det, förlorar sin charm. Gillart. Gillar också användandet av icke-diegetisk text mitt i filmen (måste ju använda filmvetartermer nu när jag har läst första delkursen på filmvetenskapen). Överhuvudtaget är charmen med den här filmen hur Tarantino bryter mot det klassiska berättandet och gör lite som han vill. Om han vill slänga in en frysbild och en actionhjältepresentation så gör han det. Om han vill presentera hjältar och sedan ta död på dem så gör han det. En magnifik Christoph Waltz fick pris, en härlig Brad Pitt fick ingen nominering, men är nog glad ändå. Riktigt bra film är det, och jag vågar nästan säga att jag tycker att det är Tarantinos bästa. Yeah, I said it.
5. The secret of Kells
- Nu har vi klarat av de flesta spelfilmerna, dags för lite animerat. The Secret of Kells är en samproduktion mellan en herrans massa länder och filmbolag, men centreras kring Irland och utspelar sig i en mytologisk medeltid i en borg på just Irland. Den handlar om far-sonrelationer, om att hitta sig själv, om religion och förtryck och om skräcken för det annorlunda, det utanför murarna. En annorlunda film, som man blir lycklig i hjärtat av att den görs, att det finns människor som vågar satsa på ett sådant här projekt. Se den om ni inte har gjort det än, även om det kan vara svårt att få tag på den. Men då får man faktiskt ladda ner, om man inte kan få tag på den på annat sätt.
4. A single man
- Den bästa spelfilmen det här året var också lite av en överraskning. Liksom A Serious man har den här en underbar trailer, rytmbaserad och grafiskt snygg utan att berätta för mycket om filmen, utan att berätta någonting egentligen. Det är så en trailer ska vara, den ska sätta en stämning, inte avslöja exakt vad du ska förvänta dig när du ser filmen. Julianne Moore är som vanligt helt lysande här, när ska hon få sin oscar egentligen? Här blev hon inte ens nominerad. Det blev däremot Colin Firth som gör kanske sitt livs roll. Att han har komisk timing har han visat flera gånger, bland annat i Love Actually och Bridget Jones där han spelar mr Darcy, som han förstås också gör i Stolthet och Fördom. Tv-serien alltså, inte den lama hollywoodfilmversionen. Här får han visa upp att han också har en dramatisk talang utöver det vanliga.
3. Fantastic Mr Fox
- Det är här det blir lite tricky. De tre första platserna skulle egentligen kunna se ut hur som helst. Animerade är de allihopa hur som helst. Wes Anderson och Noah Baumbach är två av mina favoritpersoner i hela världen, och när de vill göra en leranimerad film baserad på en Roald Dahl-historia med George Clooney i huvudrollen, ja då är jag game. Och bra blev det också, roligt, tänkvärt, smått hysteriskt emellanåt, mänskligt trots att folk är rävar mest och lite läskigt sådär ibland också. Jag ska nog se den här igen tror jag.
2. Up
- Ännu en pixarklassiker, de börjar bli många nu. Det här är dessutom en av de absolut bästa, riktigt rolig med en annorlunda historia, om än fortfarande klassiskt berättad. Vad som ändå lyfter den här filmen utöver det vanliga skulle jag säga är montagesekvensen som berättar kärlekshistorien mellan den gamle mannen och hans livspartner. Från barnsben till hennes död berättas, genom små instick, exakt det man behöver veta för att få inblick i en av de vackraste kärlekssagor som visats på bild. Himla bra alltså.
1. Coraline
- Och så den sista vinnaren. Liksom sina konkurrenter har Coraline en fint berättad historia, härlig animering och snygg timing i humor och effekter. Dessutom har den en svärta som Up och Fantastic mr Fox inte kommer upp i. Dödsbra helt enkelt och en fin vinnare ett tyvärr ganska svagt år generellt. Nu vänder vi blickarna till nästa års gala. Den fjortonde december släpps golden globe-nomineringarna, då kan man dra de första slutsatserna om vilka filmer som måste ses. Och jag hoppas att alla redan har plöjt Inception eftersom den måste få ljud, specialeffekt och klippnomineringar i februari.
10. Up in the air
- Blev lite besviken när jag såg den, eftersom jag har lärt mig att förvänta mycket av Jason Reitmans filmer efter Thank you for smoking och Juno. George Clooney har ett tag varit lite av en favorit, framförallt tack vare Oceansfilmerna, men här blir han brädad av både Vera Farmiga och speciellt Anna Kendrick. Alla tre fick nomineringar, men drog nitlotter vid utdelningen, liksom filmen i stort gjorde med sina sex nomineringar. Det är en helt okej rulle, men jag trodde att den skulle vara lite bättre.
9. A serious man
- Även här inte den bästa filmen av skaparna i fråga, men det är inte heller så konstigt när man pratar Coenbröderna. En fin liten absurd historia med lagom mycket Coensvärta och minnesvärda stillbilder. Dessutom en väldigt snygg trailer, som har mycket gemensamt med filmen på fjärde plats på listan.
8. Precious
- Vi har börjat lite lättsamt, så nu drämmer vi i med all jävelskap på en och samma gång. Det är inte mycket som går rätt för titelrollen, och Gabourey Sidibe gestaltar det väl, vilket ledde till en nominering. Hon förlorade mot Sandra Bullock, vem hade trott det för några år sen, för några månader sen för den delen. Men till Bullocks försvar ska sägas att hon gjorde sin roll bra och att hon höll kanske det bästa tacktalet någonsin. Men tillbaka till Precious. Den tog manus och kvinnlig biroll, Mo’Nique gör en stark insats, och man har en känsla av att ha varit med om något när man går ifrån den här filmen.
7. District 9
- Helt klart den största överraskningen det här året, eftersom jag har vant mig vid att alla animerade filmer, oavsett om jag har hört talas om dem eller inte, är helt utmärkta. District 9 handlar om utomjordingar som har strandsatts i Sydafrika när deras rymdskepp gått sönder. Det bildas ett ghetto som mänskligheten försöker att hantera, på det sätt som mänskligheten tyvärr brukar hantera flyktingläger. Snyggt berättat, härliga actionsekvenser och en oväntad historia som också har ett tydligt och riktigt budskap.
6. Inglourious Basterds
- Alltid roligt med medvetet felstavade filmtitlar. Tarantino svarade, på frågan varför, att det var ett estetiskt val som, när man måste förklara det, förlorar sin charm. Gillart. Gillar också användandet av icke-diegetisk text mitt i filmen (måste ju använda filmvetartermer nu när jag har läst första delkursen på filmvetenskapen). Överhuvudtaget är charmen med den här filmen hur Tarantino bryter mot det klassiska berättandet och gör lite som han vill. Om han vill slänga in en frysbild och en actionhjältepresentation så gör han det. Om han vill presentera hjältar och sedan ta död på dem så gör han det. En magnifik Christoph Waltz fick pris, en härlig Brad Pitt fick ingen nominering, men är nog glad ändå. Riktigt bra film är det, och jag vågar nästan säga att jag tycker att det är Tarantinos bästa. Yeah, I said it.
5. The secret of Kells
- Nu har vi klarat av de flesta spelfilmerna, dags för lite animerat. The Secret of Kells är en samproduktion mellan en herrans massa länder och filmbolag, men centreras kring Irland och utspelar sig i en mytologisk medeltid i en borg på just Irland. Den handlar om far-sonrelationer, om att hitta sig själv, om religion och förtryck och om skräcken för det annorlunda, det utanför murarna. En annorlunda film, som man blir lycklig i hjärtat av att den görs, att det finns människor som vågar satsa på ett sådant här projekt. Se den om ni inte har gjort det än, även om det kan vara svårt att få tag på den. Men då får man faktiskt ladda ner, om man inte kan få tag på den på annat sätt.
4. A single man
- Den bästa spelfilmen det här året var också lite av en överraskning. Liksom A Serious man har den här en underbar trailer, rytmbaserad och grafiskt snygg utan att berätta för mycket om filmen, utan att berätta någonting egentligen. Det är så en trailer ska vara, den ska sätta en stämning, inte avslöja exakt vad du ska förvänta dig när du ser filmen. Julianne Moore är som vanligt helt lysande här, när ska hon få sin oscar egentligen? Här blev hon inte ens nominerad. Det blev däremot Colin Firth som gör kanske sitt livs roll. Att han har komisk timing har han visat flera gånger, bland annat i Love Actually och Bridget Jones där han spelar mr Darcy, som han förstås också gör i Stolthet och Fördom. Tv-serien alltså, inte den lama hollywoodfilmversionen. Här får han visa upp att han också har en dramatisk talang utöver det vanliga.
3. Fantastic Mr Fox
- Det är här det blir lite tricky. De tre första platserna skulle egentligen kunna se ut hur som helst. Animerade är de allihopa hur som helst. Wes Anderson och Noah Baumbach är två av mina favoritpersoner i hela världen, och när de vill göra en leranimerad film baserad på en Roald Dahl-historia med George Clooney i huvudrollen, ja då är jag game. Och bra blev det också, roligt, tänkvärt, smått hysteriskt emellanåt, mänskligt trots att folk är rävar mest och lite läskigt sådär ibland också. Jag ska nog se den här igen tror jag.
2. Up
- Ännu en pixarklassiker, de börjar bli många nu. Det här är dessutom en av de absolut bästa, riktigt rolig med en annorlunda historia, om än fortfarande klassiskt berättad. Vad som ändå lyfter den här filmen utöver det vanliga skulle jag säga är montagesekvensen som berättar kärlekshistorien mellan den gamle mannen och hans livspartner. Från barnsben till hennes död berättas, genom små instick, exakt det man behöver veta för att få inblick i en av de vackraste kärlekssagor som visats på bild. Himla bra alltså.
1. Coraline
- Och så den sista vinnaren. Liksom sina konkurrenter har Coraline en fint berättad historia, härlig animering och snygg timing i humor och effekter. Dessutom har den en svärta som Up och Fantastic mr Fox inte kommer upp i. Dödsbra helt enkelt och en fin vinnare ett tyvärr ganska svagt år generellt. Nu vänder vi blickarna till nästa års gala. Den fjortonde december släpps golden globe-nomineringarna, då kan man dra de första slutsatserna om vilka filmer som måste ses. Och jag hoppas att alla redan har plöjt Inception eftersom den måste få ljud, specialeffekt och klippnomineringar i februari.
fredag 10 september 2010
2008
Slumdog millionaires stora år, den svepte hem åtta priser, alla de tyngsta förstås, förutom skådespelarpriserna. Äntligen, äntligen fick också Kate Winslet sin staty, det kommer med största säkerhet komma fler så småningom. Tyvärr var hennes filmer det här året, The Reader och Revolutionary Road två av de största besvikelserna. Slumdog var hyfsat nära att platsa på listan, men föll på sitt enfaldiga slut. Det var överhuvudtaget ett mycket svagt år med många besvikelser (Benjamin Button, behöver jag säga mer), men också några ljusglimtar som förstås följer nedan. En film som saknas, som jag garanterat sätter in på listan när jag väl har sett den, är Frozen river. Anmärkningsvärt med filmerna nedan är att åtta av dem endast hade en nominering och ingen av dessa fick någon oscar.
10. The Dark Knight
- Givetvis börjar vi då med ett av undantagen. Den andra Batmanfilmen i den nya Nolangenerationen exploderade in på topp tio-listan över mest inkomstbringande filmer någonsin (just nu ligger den sjua). Den gav Heath Ledger en nominering som blev en slags lifetime achievement award på grund av hans tragiska bortgång under året. Inte för att han inte förtjänade priset, hans insats är fenomenal, men det är framförallt de tekniska kategorierna som gör filmen så bra. Det och ett förvånansvärt gott berättande. För mig är absolut de två senaste batmanfilmerna de två bästa superhjältefilmerna någonsin. Filmen fick åtta nomineringar och förutom Ledger tog den också välförtjänt hem bästa ljudklipp.
9. Kung Fu Panda
- Animerat som vanligt hett stoff på den här listan. Tre nominerade, Bolt hamnade precis utanför listan, vinnaren av priset kommer längre ner och här har vi Kung Fu Panda. En snygg och rolig film med några överraskningar och inte helt linjärt berättande, även om man förstås inte blir chockad när man ser den. Jack Blacks röst funkar utmärkt i huvudrollen, inte helt vanligt att en Black-film blir nominerad.
8. Baader-Meinhof komplex
- Lite tysk terrorism skadar ju aldrig. Riktig snygg 70-talsberlinkänsla i stilen, både foto, kostym och skådespelare. Det finns inte mycket glorifierande kring den, utan en äkta beskrivning av (lite väl) engagerade människor, deras framsteg och misstag. Bästa utländska film gick dock till japanska Departures.
7. The Visitor
- En av de stora överraskningarna det här året. Historien om den stele Harvardprofessorn som upptäcker ett invandrat par i sin övernattningslägenhet. En vänskap växer fram och bla, bla, bla, men den är faktiskt riktigt bra. Söt, verklig och lite otäck, utan sockrat slut vilket är ganska skönt. Richard Jenkins i huvudrollen, han som fick filmens nominering, är mycket bra, men hade inte riktig någon chans i konkurrensen, som förvisso inte var stark, men namnkunnig.
6. In Bruges
- Också en överraskning, det var fullt av dem det här året. Sätt två yrkesmördare i den belgiska staden Brügge som bestraffning, låt dem vänta på ett telefonsamtal som ska säga åt dem vad de ska göra härnäst, låt den ene vara positiv och nyfiken, den andre gnällig och frusen, låt dem träffa en rasistisk dvärg och du har ett bra recept för en rolig och lite underlig film.
5. Tropic thunder
- Jag blir så glad när någon vågar göra en sådan här film. Ben Stiller tillhör inte mina stora favoriter, men jag har heller inget emot honom, han har varit med i några riktiga favoritfilmer som exempelvis Zoolander och Royal Tenenbaums och han är ju med i Noah Baumbachs nya som jag ännu inte har sett, men ingen favorit som sagt. Därför blir jag extra glad när han trycker i med en sådan här sak, inte bara som huvudroll, utan också som regissör. Senast han satt i regissörsstolen för en långfilm var just Zoolander, och med tanke på det vill man ju att han aldrig ska lämna den. Tropic Thunder har mycket som man blir glad av, fejktrailersarna i början (framförallt att Downey jr-filmen görs av Fox Searchlight och att Tobey McGuire driver med sig själv), Tom Cruise som hiphopbärsärkproducent och ett manus som är hur skoj som helst. En film man gärna ser om och om igen.
4. Entres les murs
- Ännu mera utländskt. En tanke är kanske att jag skulle se den där japanska vinnarfilmen också, eftersom jag har tre förlorare i samma kategori med på listan. Entres les murs är i alla fall en fransk film om en skola i en av de mindre priviligierade delarna av Paris, en skolklass och dess lärare. Missta mig inte här, det är ingen Dangerous minds, det är ingen frälsning och halleluja av stökiga ungar, utan det här är skolsocialrealism när det är som bäst. Läraren är ingen hjälte, men försöker. Eleverna är flerdimensionella med riktiga problem, och när ett problem uppstår löses det inte genom någon slags magisk insats av någon myndighetsperson med hjärtat på rätta stället. Det finns hopp i filmen, det finns tragik, precis som i verkliga livet. Och trots att den verkligen visar på svårigheterna med att vara lärare har jag sällan varit så sugen på att på allvar pröva på yrket, som när jag sett färdigt den här filmen.
3. Happy-go-lucky
- Även om jag gläds till hundra procent för Kate Winslets skull, att hon till slut fick sin oscar, så kan jag inte annat än tänka att Sally Hawkins i huvudrollen som Poppy borde fått den för sin insats. Så klockrent är det. Alla skådisar gör lysande insatser i den här filmen, jag vill framförallt lyfta fram Eddie Marsan som kolerisk bilskolelärare. Det brukar hända i regissören Mike Leighs filmer, Marsan var suverän också i Vera Drake där huvudrollsinnehavaren Imelda Staunton gjorde kanske den bästa rollprestationen i oscarshistorien. Happy-go-lucky är i alla fall en pärla, med värme, humor, glädje, sorg och smärta.
2. Wall-E
- Vinnaren i kategorin bästa animerade film, men trots att den var bäst i sin kategori är det inte den bästa animerade filmen det här året. Hursomhelst är det en underbar film och den bästa filmen att se om man nödvändigtvis måste se en pixarfilm dubbad till svenska. Eftersom det knappt är någon dialog i tre fjärdedelar av filmen. Det politiska budskapet om miljöförstörelse och människans förslappning är också viktigt och lite överraskande. Den andra filmen på listan som vann en oscar och som fick mer än en nominering, sex stycken närmare bestämt. Två för ljud, två för musik, en för manus och sedan vinsten för bästa animerade. Välförtjänt trots filmen på förstaplatsen.
1. Waltz with Bashir
- Och så kommer vi till vinnaren, och priset går till… Israel? Ja, vad fan, om de dänger till med en animerad dokumentär om krigets vansinne och tar upp en i väst bortglömd massaker på palestinier så inte mig emot. Gör man det dessutom såhär bra, drabbande, verkligt och stilrent, så blir man glad och ledsen på samma gång. Glad för att det går att göra så här bra animerad film, ledsen för att händelserna i filmen faktiskt har inträffat.
10. The Dark Knight
- Givetvis börjar vi då med ett av undantagen. Den andra Batmanfilmen i den nya Nolangenerationen exploderade in på topp tio-listan över mest inkomstbringande filmer någonsin (just nu ligger den sjua). Den gav Heath Ledger en nominering som blev en slags lifetime achievement award på grund av hans tragiska bortgång under året. Inte för att han inte förtjänade priset, hans insats är fenomenal, men det är framförallt de tekniska kategorierna som gör filmen så bra. Det och ett förvånansvärt gott berättande. För mig är absolut de två senaste batmanfilmerna de två bästa superhjältefilmerna någonsin. Filmen fick åtta nomineringar och förutom Ledger tog den också välförtjänt hem bästa ljudklipp.
9. Kung Fu Panda
- Animerat som vanligt hett stoff på den här listan. Tre nominerade, Bolt hamnade precis utanför listan, vinnaren av priset kommer längre ner och här har vi Kung Fu Panda. En snygg och rolig film med några överraskningar och inte helt linjärt berättande, även om man förstås inte blir chockad när man ser den. Jack Blacks röst funkar utmärkt i huvudrollen, inte helt vanligt att en Black-film blir nominerad.
8. Baader-Meinhof komplex
- Lite tysk terrorism skadar ju aldrig. Riktig snygg 70-talsberlinkänsla i stilen, både foto, kostym och skådespelare. Det finns inte mycket glorifierande kring den, utan en äkta beskrivning av (lite väl) engagerade människor, deras framsteg och misstag. Bästa utländska film gick dock till japanska Departures.
7. The Visitor
- En av de stora överraskningarna det här året. Historien om den stele Harvardprofessorn som upptäcker ett invandrat par i sin övernattningslägenhet. En vänskap växer fram och bla, bla, bla, men den är faktiskt riktigt bra. Söt, verklig och lite otäck, utan sockrat slut vilket är ganska skönt. Richard Jenkins i huvudrollen, han som fick filmens nominering, är mycket bra, men hade inte riktig någon chans i konkurrensen, som förvisso inte var stark, men namnkunnig.
6. In Bruges
- Också en överraskning, det var fullt av dem det här året. Sätt två yrkesmördare i den belgiska staden Brügge som bestraffning, låt dem vänta på ett telefonsamtal som ska säga åt dem vad de ska göra härnäst, låt den ene vara positiv och nyfiken, den andre gnällig och frusen, låt dem träffa en rasistisk dvärg och du har ett bra recept för en rolig och lite underlig film.
5. Tropic thunder
- Jag blir så glad när någon vågar göra en sådan här film. Ben Stiller tillhör inte mina stora favoriter, men jag har heller inget emot honom, han har varit med i några riktiga favoritfilmer som exempelvis Zoolander och Royal Tenenbaums och han är ju med i Noah Baumbachs nya som jag ännu inte har sett, men ingen favorit som sagt. Därför blir jag extra glad när han trycker i med en sådan här sak, inte bara som huvudroll, utan också som regissör. Senast han satt i regissörsstolen för en långfilm var just Zoolander, och med tanke på det vill man ju att han aldrig ska lämna den. Tropic Thunder har mycket som man blir glad av, fejktrailersarna i början (framförallt att Downey jr-filmen görs av Fox Searchlight och att Tobey McGuire driver med sig själv), Tom Cruise som hiphopbärsärkproducent och ett manus som är hur skoj som helst. En film man gärna ser om och om igen.
4. Entres les murs
- Ännu mera utländskt. En tanke är kanske att jag skulle se den där japanska vinnarfilmen också, eftersom jag har tre förlorare i samma kategori med på listan. Entres les murs är i alla fall en fransk film om en skola i en av de mindre priviligierade delarna av Paris, en skolklass och dess lärare. Missta mig inte här, det är ingen Dangerous minds, det är ingen frälsning och halleluja av stökiga ungar, utan det här är skolsocialrealism när det är som bäst. Läraren är ingen hjälte, men försöker. Eleverna är flerdimensionella med riktiga problem, och när ett problem uppstår löses det inte genom någon slags magisk insats av någon myndighetsperson med hjärtat på rätta stället. Det finns hopp i filmen, det finns tragik, precis som i verkliga livet. Och trots att den verkligen visar på svårigheterna med att vara lärare har jag sällan varit så sugen på att på allvar pröva på yrket, som när jag sett färdigt den här filmen.
3. Happy-go-lucky
- Även om jag gläds till hundra procent för Kate Winslets skull, att hon till slut fick sin oscar, så kan jag inte annat än tänka att Sally Hawkins i huvudrollen som Poppy borde fått den för sin insats. Så klockrent är det. Alla skådisar gör lysande insatser i den här filmen, jag vill framförallt lyfta fram Eddie Marsan som kolerisk bilskolelärare. Det brukar hända i regissören Mike Leighs filmer, Marsan var suverän också i Vera Drake där huvudrollsinnehavaren Imelda Staunton gjorde kanske den bästa rollprestationen i oscarshistorien. Happy-go-lucky är i alla fall en pärla, med värme, humor, glädje, sorg och smärta.
2. Wall-E
- Vinnaren i kategorin bästa animerade film, men trots att den var bäst i sin kategori är det inte den bästa animerade filmen det här året. Hursomhelst är det en underbar film och den bästa filmen att se om man nödvändigtvis måste se en pixarfilm dubbad till svenska. Eftersom det knappt är någon dialog i tre fjärdedelar av filmen. Det politiska budskapet om miljöförstörelse och människans förslappning är också viktigt och lite överraskande. Den andra filmen på listan som vann en oscar och som fick mer än en nominering, sex stycken närmare bestämt. Två för ljud, två för musik, en för manus och sedan vinsten för bästa animerade. Välförtjänt trots filmen på förstaplatsen.
1. Waltz with Bashir
- Och så kommer vi till vinnaren, och priset går till… Israel? Ja, vad fan, om de dänger till med en animerad dokumentär om krigets vansinne och tar upp en i väst bortglömd massaker på palestinier så inte mig emot. Gör man det dessutom såhär bra, drabbande, verkligt och stilrent, så blir man glad och ledsen på samma gång. Glad för att det går att göra så här bra animerad film, ledsen för att händelserna i filmen faktiskt har inträffat.
måndag 6 september 2010
2007
Själva galan utvecklade sig till en tvekamp mellan två (eller snarare tre) av mina favoritregissörer, P. T. Anderson och bröderna Coen. Till slut blev det Coenbröderna som gick vinnande ur striden med No country for old men, som jag inför galan såg med många störningsmoment, utan text och med dåligt ljud, vilket givetvis påverkade mitt omdöme och troligtvis (jag har inte sett om den sedan dess) är anledningen till att den inte är med på listan nedan. Här börjar också segertåget för animerad film bli mer tydlig, Surf’s up var faktiskt nära att också ta sig in på listan, den är förvånansvärt bra trots att bolaget måste ha varit sura när de insåg att det redan gjordes en animerad pingvinfilm som dessutom skulle komma ut året innan denna.
10. There will be blood
- Konkurrenten till Coen då alltså. Den snodde hem priserna för manlig huvudroll och foto, men kändes hela tiden som den huvudsaklige utmanaren. Det är just foto och skådespelande som är tydligast i filmen, den är oerhört snygg i sin smutsighet. Säkert en sån film som växer med tiden också. Jag är lite fascinerad över att man sätter Paul Dano i rollen som Daniel Day-Lewis nemesis, för mig är Dano tonåringen i Little miss Sunshine, här spelar han en ung predikant. Det blir en intressant dynamik i förhållandet till den äldre, hårdare och ruffare Day-Lewis. Det finns väldigt lite plats för humor i filmen, vilket är ovanligt för Anderson. I Boogie Nights och Magnolia finns tydliga komiska inslag även om de är allvarliga och tragiska på sina sätt. Det är mycket möjligt att Anderson kommer att ses som en av de stora regissörerna i vårt århundrade när man ser tillbaka på vår generation.
9. Into the wild
- Jag var lite skeptisk mot den här filmen innan jag skulle se den. Det kändes som en seg historia, men jag blev snabbt motbevisad, spänningen i en ung mans sökande efter äkthet och sig själv i naturen håller spänningen uppe hela tiden. Starka rollprestationer, bland annat av nominerade Hal Holbrook som den gamle mannen i en av birollerna, bidrar förstås starkt till upplevelsen.
8. The Bourne ultimatum
- Den tredje filmen i ordningen snodde lite i skymundan åt sig tre tekniska priser, säkert lite som en belöning för hela trilogin, vilket den här placeringen på listan också får ses som. En smart, proffsig och snygg serie filmer, framförallt spännande genom sin avskalade stil som sätter tittaren i rätt stämning genom sin verklighetsnära (vad som känns som i alla fall, svårt att bedöma äktheten i en situation man inte vanligtvis befinner sig i) skildring. Matt Damon gör sig bra som stenansikte, Chris Cooper och Joan Allen bland andra gör sina roller bra, och belöningarna i form av bästa klipp, bästa ljud och bästa ljudeffekter sammanfattar ganska precis vad som gör de här filmerna så bra.
7. Persepolis
- Ett exempel på hur animerad film slår sig in på nya arenor, långt ifrån Disneys verklighetsbild. Skildringen av Marjane Satrapis uppväxt i Iran för och efter revolutionen, hennes exil och återkomst skildras mästerligt och vackert, med värme och humor.
6. Charlie Wilson’s war
- En klar överraskning bland filmerna det här året. Jag trodde inte att jag skulle gilla den här filmen så pass mycket som jag gjorde, trots Philip Seymour Hoffman i en av birollerna. Han är förstås helt underbar, det är också Tom Hanks i huvudrollen, och Julia Roberts gör också en habil insats som sydstatsrepublikan. Framförallt är det manuset (och hur det levereras) som gör filmen kvick, underhållande och meningsfull. Det skrevs av Aaron Sorkin som också skrivit manus till bland annat tv-serien Vita Huset. Han är med andra ord ganska hemma i den amerikanska maktens korridorer och hans ord, tillsammans med Hoffmans mustasch, lyfter den här filmen från en ordinär komedi till något alldeles extra.
5. I’m not there
- Filmen om Bob Dylan som förkroppsligar hans skilda sidor genom att låta olika skådespelare skildra olika delar i hans liv. Mest minnesvärd förstås Cate Blanchett som den trötta kändisen Dylan som söker något annat. Att Blanchett, som också det här året nominerades för andra gången för sin rollinsats som drottning Elizabeth, inte fick oscarn för bästa biroll tycker jag är på gränsen till skandalöst, trots att jag gillar Tilda Swinton som vann istället. Själva filmen är snyggt genomförd, poetisk, nyskapande och medryckande. Humoristisk när den behöver vara det, allvarlig när så krävs. En svår balansgång mellan karaktärer och tidsåldrar som skickligt manövreras av regissören Todd Haynes, som bland annat också gjort Velvet Goldmine.
4. Atonement
- Fick en hel del nomineringar, sju närmare bestämt, och jag var högst skeptisk innan jag såg filmen. Den kändes som ett typiskt tråkigt kostymdrama som ofta belönas av akademins jury. Men ack vad jag bedrog mig. Det här var ju ett psykologiskt och historiskt drama av mästerlig klass. Filmen, som är baserad på Ian McEwans roman med samma namn, håller spänningen uppe hela dess längd med små medel och innovativa ljudeffekter som en del av musiken. Just musiken var det enda pris filmen vann, vilket var överraskande, men mycket välförtjänt.
3. Ratatouille
- Det fanns ändå en hel del starka filmer det här året, men de tre översta står trots allt lite i särklass. Historien om den lilla råttan Remy med det välutvecklade smaksinnet, som försöker hitta sin plats i livet som kock, både berör och underhåller. Som (nästan) alltid när det gäller pixarproduktioner är animationen fläckfri och dynamisk. Man imponeras framförallt av professionalismen i arbetet med animeringen. När man har en scen där en karaktär ska ramla i vattnet och få dyvåta kockkläder slänger man helt sonika ner en statist i kockkläder i vattnet för att se hur kläderna reagerar. Sånt gillar jag. Det var också ganska mycket snack om att Peter O’Toole skulle få en nominering för bästa biroll för sin tolkning av matkritikern Anton Ego. Det hade isåfall varit första gången som en voiceover blivit belönad med en nominering, men så skedde alltså inte.
2. Once
- Troligtvis det starkaste soundtracket som någonsin gjorts till en film. Den mest välförtjänta vinnaren för bästa originallåt hursomhelst, även om jag för mitt liv inte kan förstå hur man kan prioritera tre låtar från Förtrollad när man istället hade kunnat nominera When your mind’s made up, kanske den bästa låten som skrivits för en film. Filmen är gjord för att se om det skulle funka att göra en modern musikal och resultatet får väl sägas vara ett rungande ja. Inte bara genom de underbara låtarna skrivna av Glen Hansard och Marketa Inglova som också spelar de två huvudrollerna (förvånansvärt trovärdigt), utan genom berättande, regi, foto och stämning. Det är en film som gör dig varm i hela kroppen och du blir en bättre människa av att ha sett den. En rolig bisats är att Glen Hansard som alltså spelar huvudrollen också gjorde rollen som Outspan Foster i den enda musikfilm som kan konkurrera med Once om den bästa någonsin: The Commitments.
1. Juno
- Så kommer vi då till vinnaren det här året. Om Charlie Wilson’s war hade bra manusförfattande bleknar det ändå i jämförelse med Diablo Codys skapelse som blev Juno (hon fick också priset för bästa originalmanus). När man dessutom sätter Ellen Paige i huvudrollen och låter Michael Cera spela orsaken till hennes huvudbry (som är en oväntad graviditet, för er som av någon anledning inte har sett filmen än) så är succén ett faktum. Filmen fullkomligt bubblar av humor, snabba och spetsiga repliker samt en längtan efter värme och närhet som engagerar tittaren från första bildruta till sista. Regissören Jason Reitman har nu börjat med ett nytt projekt med Diablo Cody, som ska komma på bio 2013. Jag vet inte om jag vill vänta så länge.
10. There will be blood
- Konkurrenten till Coen då alltså. Den snodde hem priserna för manlig huvudroll och foto, men kändes hela tiden som den huvudsaklige utmanaren. Det är just foto och skådespelande som är tydligast i filmen, den är oerhört snygg i sin smutsighet. Säkert en sån film som växer med tiden också. Jag är lite fascinerad över att man sätter Paul Dano i rollen som Daniel Day-Lewis nemesis, för mig är Dano tonåringen i Little miss Sunshine, här spelar han en ung predikant. Det blir en intressant dynamik i förhållandet till den äldre, hårdare och ruffare Day-Lewis. Det finns väldigt lite plats för humor i filmen, vilket är ovanligt för Anderson. I Boogie Nights och Magnolia finns tydliga komiska inslag även om de är allvarliga och tragiska på sina sätt. Det är mycket möjligt att Anderson kommer att ses som en av de stora regissörerna i vårt århundrade när man ser tillbaka på vår generation.
9. Into the wild
- Jag var lite skeptisk mot den här filmen innan jag skulle se den. Det kändes som en seg historia, men jag blev snabbt motbevisad, spänningen i en ung mans sökande efter äkthet och sig själv i naturen håller spänningen uppe hela tiden. Starka rollprestationer, bland annat av nominerade Hal Holbrook som den gamle mannen i en av birollerna, bidrar förstås starkt till upplevelsen.
8. The Bourne ultimatum
- Den tredje filmen i ordningen snodde lite i skymundan åt sig tre tekniska priser, säkert lite som en belöning för hela trilogin, vilket den här placeringen på listan också får ses som. En smart, proffsig och snygg serie filmer, framförallt spännande genom sin avskalade stil som sätter tittaren i rätt stämning genom sin verklighetsnära (vad som känns som i alla fall, svårt att bedöma äktheten i en situation man inte vanligtvis befinner sig i) skildring. Matt Damon gör sig bra som stenansikte, Chris Cooper och Joan Allen bland andra gör sina roller bra, och belöningarna i form av bästa klipp, bästa ljud och bästa ljudeffekter sammanfattar ganska precis vad som gör de här filmerna så bra.
7. Persepolis
- Ett exempel på hur animerad film slår sig in på nya arenor, långt ifrån Disneys verklighetsbild. Skildringen av Marjane Satrapis uppväxt i Iran för och efter revolutionen, hennes exil och återkomst skildras mästerligt och vackert, med värme och humor.
6. Charlie Wilson’s war
- En klar överraskning bland filmerna det här året. Jag trodde inte att jag skulle gilla den här filmen så pass mycket som jag gjorde, trots Philip Seymour Hoffman i en av birollerna. Han är förstås helt underbar, det är också Tom Hanks i huvudrollen, och Julia Roberts gör också en habil insats som sydstatsrepublikan. Framförallt är det manuset (och hur det levereras) som gör filmen kvick, underhållande och meningsfull. Det skrevs av Aaron Sorkin som också skrivit manus till bland annat tv-serien Vita Huset. Han är med andra ord ganska hemma i den amerikanska maktens korridorer och hans ord, tillsammans med Hoffmans mustasch, lyfter den här filmen från en ordinär komedi till något alldeles extra.
5. I’m not there
- Filmen om Bob Dylan som förkroppsligar hans skilda sidor genom att låta olika skådespelare skildra olika delar i hans liv. Mest minnesvärd förstås Cate Blanchett som den trötta kändisen Dylan som söker något annat. Att Blanchett, som också det här året nominerades för andra gången för sin rollinsats som drottning Elizabeth, inte fick oscarn för bästa biroll tycker jag är på gränsen till skandalöst, trots att jag gillar Tilda Swinton som vann istället. Själva filmen är snyggt genomförd, poetisk, nyskapande och medryckande. Humoristisk när den behöver vara det, allvarlig när så krävs. En svår balansgång mellan karaktärer och tidsåldrar som skickligt manövreras av regissören Todd Haynes, som bland annat också gjort Velvet Goldmine.
4. Atonement
- Fick en hel del nomineringar, sju närmare bestämt, och jag var högst skeptisk innan jag såg filmen. Den kändes som ett typiskt tråkigt kostymdrama som ofta belönas av akademins jury. Men ack vad jag bedrog mig. Det här var ju ett psykologiskt och historiskt drama av mästerlig klass. Filmen, som är baserad på Ian McEwans roman med samma namn, håller spänningen uppe hela dess längd med små medel och innovativa ljudeffekter som en del av musiken. Just musiken var det enda pris filmen vann, vilket var överraskande, men mycket välförtjänt.
3. Ratatouille
- Det fanns ändå en hel del starka filmer det här året, men de tre översta står trots allt lite i särklass. Historien om den lilla råttan Remy med det välutvecklade smaksinnet, som försöker hitta sin plats i livet som kock, både berör och underhåller. Som (nästan) alltid när det gäller pixarproduktioner är animationen fläckfri och dynamisk. Man imponeras framförallt av professionalismen i arbetet med animeringen. När man har en scen där en karaktär ska ramla i vattnet och få dyvåta kockkläder slänger man helt sonika ner en statist i kockkläder i vattnet för att se hur kläderna reagerar. Sånt gillar jag. Det var också ganska mycket snack om att Peter O’Toole skulle få en nominering för bästa biroll för sin tolkning av matkritikern Anton Ego. Det hade isåfall varit första gången som en voiceover blivit belönad med en nominering, men så skedde alltså inte.
2. Once
- Troligtvis det starkaste soundtracket som någonsin gjorts till en film. Den mest välförtjänta vinnaren för bästa originallåt hursomhelst, även om jag för mitt liv inte kan förstå hur man kan prioritera tre låtar från Förtrollad när man istället hade kunnat nominera When your mind’s made up, kanske den bästa låten som skrivits för en film. Filmen är gjord för att se om det skulle funka att göra en modern musikal och resultatet får väl sägas vara ett rungande ja. Inte bara genom de underbara låtarna skrivna av Glen Hansard och Marketa Inglova som också spelar de två huvudrollerna (förvånansvärt trovärdigt), utan genom berättande, regi, foto och stämning. Det är en film som gör dig varm i hela kroppen och du blir en bättre människa av att ha sett den. En rolig bisats är att Glen Hansard som alltså spelar huvudrollen också gjorde rollen som Outspan Foster i den enda musikfilm som kan konkurrera med Once om den bästa någonsin: The Commitments.
1. Juno
- Så kommer vi då till vinnaren det här året. Om Charlie Wilson’s war hade bra manusförfattande bleknar det ändå i jämförelse med Diablo Codys skapelse som blev Juno (hon fick också priset för bästa originalmanus). När man dessutom sätter Ellen Paige i huvudrollen och låter Michael Cera spela orsaken till hennes huvudbry (som är en oväntad graviditet, för er som av någon anledning inte har sett filmen än) så är succén ett faktum. Filmen fullkomligt bubblar av humor, snabba och spetsiga repliker samt en längtan efter värme och närhet som engagerar tittaren från första bildruta till sista. Regissören Jason Reitman har nu börjat med ett nytt projekt med Diablo Cody, som ska komma på bio 2013. Jag vet inte om jag vill vänta så länge.
söndag 29 augusti 2010
Filmer med flest skådisoscars
Såg JFK för miljardte gången för inte så länge sedan och började tänka på hur många bra skådisar de lyckades samla till den filmen, även för mindre roller. Jag började spåna på hur många oscars som var samlade i filmen, alltså hur många skådisar som någon gång i sin karriär fått någon eller några oscar. Kunde det vara den film i historien som hade flest oscars till och med? Till slut, efter mycket räknande fram och tillbaka i mitt huvud, var jag tvungen att kolla upp fakta. Det var inte lika många som jag hade tänkt, men ändå sex stycken. Jack Lemmon har två stycken, sedan Joe Pesci, Walter Matthau, Tommy Lee Jones och Sissy Spacek en varsin.
Hur som helst började jag tänka på vilken film som faktiskt är den med flest oscars i sig. Det ska bara vara skådespelaroscars, men de behöver inte ha tagit statyn vid filmtillfället. Naturligtvis är det svårt att kolla igenom alla filmer genom historien, så det här är en ofullständig lista, men här är vad jag har kommit fram till och jag välkomnar alla nya bidrag!
9 oscars:
Hamlet, 1996 (Jack Lemmon 2, John Mills, John Gielgud, Charlton Heston, Judi Dench, Julie Christie, Robin Williams, Kate Winslet)
8 oscars:
Sea of grass, 1947 (Katherine Hepburn 4, Spencer Tracy 2, Melvyn Douglas 2)
Philadelphia, 1993 (Tom Hanks 2, Denzel Washington 2, Jason Robards 2, Joanne Woodward, Mary Steenburgen)
7 oscars:
Katherine Hepburn och Spencer Tracy gjorde en hel del filmer tillsammans och har automatiskt sex oscars redan från start, med Hepburns fyra och Tracys två. Därmed blir det en del filmer med sju oscars, här med övriga skådisar:
Gissa vem som kommer till middag, 1967 (Sidney Poitiers)
Desk set, 1957 (Gig Young)
Adam’s rib, 1949 (Judy Holliday)
Without love, 1945 (Gloria Grahame)
Woman of the year, 1942 (Fay Bainter)
Utan Tracy:
On golden pond, 1981 (Jane Fonda 2, Henry Fonda)
Mary of Scotland, 1936 (Fredric March 2, Donald Crisp)
Och andra sjuor:
Hook, 1991 (Maggie Smith 2, Dustin Hoffman 2, Julia Roberts, Robin Williams, Gwyneth Paltrow)
Glengarry Glen Ross, 1992 (Jack Lemmon 2, Al Pacino 2, Kevin Spacey 2, Alan Arkin)
Det var vad jag hittade utan att ha kollat igenom hela arkivet, bidrag och förslag på andra potentiella filmer mottages tacksamt!
Hur som helst började jag tänka på vilken film som faktiskt är den med flest oscars i sig. Det ska bara vara skådespelaroscars, men de behöver inte ha tagit statyn vid filmtillfället. Naturligtvis är det svårt att kolla igenom alla filmer genom historien, så det här är en ofullständig lista, men här är vad jag har kommit fram till och jag välkomnar alla nya bidrag!
9 oscars:
Hamlet, 1996 (Jack Lemmon 2, John Mills, John Gielgud, Charlton Heston, Judi Dench, Julie Christie, Robin Williams, Kate Winslet)
8 oscars:
Sea of grass, 1947 (Katherine Hepburn 4, Spencer Tracy 2, Melvyn Douglas 2)
Philadelphia, 1993 (Tom Hanks 2, Denzel Washington 2, Jason Robards 2, Joanne Woodward, Mary Steenburgen)
7 oscars:
Katherine Hepburn och Spencer Tracy gjorde en hel del filmer tillsammans och har automatiskt sex oscars redan från start, med Hepburns fyra och Tracys två. Därmed blir det en del filmer med sju oscars, här med övriga skådisar:
Gissa vem som kommer till middag, 1967 (Sidney Poitiers)
Desk set, 1957 (Gig Young)
Adam’s rib, 1949 (Judy Holliday)
Without love, 1945 (Gloria Grahame)
Woman of the year, 1942 (Fay Bainter)
Utan Tracy:
On golden pond, 1981 (Jane Fonda 2, Henry Fonda)
Mary of Scotland, 1936 (Fredric March 2, Donald Crisp)
Och andra sjuor:
Hook, 1991 (Maggie Smith 2, Dustin Hoffman 2, Julia Roberts, Robin Williams, Gwyneth Paltrow)
Glengarry Glen Ross, 1992 (Jack Lemmon 2, Al Pacino 2, Kevin Spacey 2, Alan Arkin)
Det var vad jag hittade utan att ha kollat igenom hela arkivet, bidrag och förslag på andra potentiella filmer mottages tacksamt!
tisdag 24 augusti 2010
2006
Hej hopp, tre foreign language-filmer med på listan. Nytt rekord! Ett nytt starkt år som dominerades av mexikanska regissörer, även på min lista. The Departed sopade hem de tyngsta priserna och Martin Scorsese fick äntligen, efter mycket om och men och sex nomineringar (dock inte för Mean Streets eller Taxi Driver), sin oscar. En hel del bra filmer utanför listan, men här är de som platsade:
10. Marie Antoinette
- Intressant film, kanske mest för att det inte kändes som om den handlade om någonting. Inte alls lika stark som Coppolas andra filmer Virgin suicides och Lost in translation, men den lämnar ändå en känsla av att man har sett någonting… snyggt. Underligt. Jag läste historia när filmen kom på bio och mina kursare gottade sig över att leta fram anakronismer i filmberättandet. Själv tyckte jag inte det var så spännande med den här filmen, det blir lite att sparka in öppna dörrar, och jag tycker inte den utger sig för att vara historisk korrekt i första hand. Istället känns den som en skön rulle, och framförallt… snygg.
9. Blood diamond
- Leo visar upp sin samlade skådespelartalang som består av en rynkad panna. Väldigt rynkad. Nej, har inget emot Leo egentligen, speciellt eftersom jag hävdar att vi har vissa likheter, men han har väldigt rynkad panna i många filmer. I filmen visar han att han klarar av en accent också. Djimon Honsou är bra och filmen är spännande. En annorlunda och välkommen thriller.
8. Last king of Scotland
- Forest Whitaker enda nomineringen och han fick också välförtjänt statyetten. Filmen är nervig och realistisk. Liksom Blood diamond är den full av mänskliga svagheter, inte bara genom Idi Amin, utan även i James McAvoys skildring av hans skotske rådgivare.
7. Happy feet
- En förvånansvärt sevärd animerad film. Jag älskar animerat, det är inte det. Grejen med den här filmen är att den kändes barnslig vid första anblick, och det är den faktiskt inte. Visst fungerar den för barn, men tilltalar även mig som (någorlunda) vuxen. Speciellt roligt när huvudkärleksparet flyger genom luften och (om man tittar på scenen i slow motion) går igenom de vanligaste samlagsställningarna innan de landar på isen. Lite lågt, men ganska roligt.
6. Efter bröllopet
- Lassgård spelar över som vanligt, man önskar att textningen skulle gälla honom också, så att man förstår vad han mumlar fram. I övrigt är det här en riktigt bra historia, trovärdig och drabbande. Dansk film som vanligt flera steg framför svensk.
5. Babel
- Stark film med många suveräna skådespelarinsatser. Det hade varit häftigt om Rinko Kikuchi lyckats knipa bästa biroll, hon förtjänade det definitivt. Jag har inte sett Dreamgirls än, men jag är skeptisk till Jennifer Hudsons oscar. Ska kolla in den snart och bedöma rimligheten. Nu fick Babel endast en oscar för musik, en given vinst. Multiplotfilm om korsande människoöden i globaliseringens och kolonialismens efterdyningar. Jag tycker nog att Babel hade kunnat få ett par av Departeds oscars, men det är inte jag som bestämmer.
4. De andras liv
- Filmen som lyckades knäpsa mexikanerna på näsan i bästa utländska film-kategorin. När man ser den förstår man varför. En vacker, kylig, varm, klaustrofobisk och levande historia om en stasiövervakare som förälskar sig i paret han bevakar. Jag reagerade underligt nog lite på hur lätt han förförs av medmänskligheten, normalt är jag all for medmänsklighetens kraft, men det kändes faktiskt lite enkelt att få hela sin livsinställning omvänd av ett klassiskt stycke. Nåja, bra film är det hur som helst.
3. Pan’s Labyrinth
- Guillermo del Toros film är en blandning mellan saga och verklighet på mer sätt än ett. Den plockade hem tre oscars, scenografi, foto och smink, men tog alltså inte bästa utländska film. Härligt ändå att en så bra film blir belönad, det händer inte alltid på oscarsgalan.
2. Children of men
- En av de stora överraskningarna det här året, och min personliga vinnare i den mexikanska regissörskategorin. Sällan har jag suttit så fastnaglad i biostolen (som var en soffsits, men biostol låter bättre) som när gänget i framtida England försöker komma undan rebeller, poliser, brottslingar och överlöpare. Grymt spännande historia med oväntade vändningar, snyggt foto och underbart ljud som av någon anledning inte fick någon nominering. Clive Owen är en träbit, men här funkar han. Resten av skådisarna gör gedigna insatser, framförallt (som alltid) Julianne Moore.
1. Little miss Sunshine
- När jag första gången såg den här filmen gav jag den, inför andra, en stark fyra. Efter att ha tänkt på det ett tag insåg jag att jag inte kunde se var man kunde förbättra den. Sedan såg jag den en andra gång, vilket egentligen inte behövdes, och jag insåg hur överjävla bra den är. Det tog två minuter, till scenen där Toni Collette kör på motorvägen på väg att hämta upp Steve Carell, innan jag föll. Musiken kombinerat med de inledande scenernas snabba och precisa karaktärspresentation. Man skulle kunna bilda skola med den inledningen, det enda som på rak arm kan mäta sig är nog Royal Tenenbaums, Magnolia eller Amelie från Montmartre. Mycket skratt, lite gråt, massor av värme och en av de bästa filmerna som gjorts på 00-talet.
10. Marie Antoinette
- Intressant film, kanske mest för att det inte kändes som om den handlade om någonting. Inte alls lika stark som Coppolas andra filmer Virgin suicides och Lost in translation, men den lämnar ändå en känsla av att man har sett någonting… snyggt. Underligt. Jag läste historia när filmen kom på bio och mina kursare gottade sig över att leta fram anakronismer i filmberättandet. Själv tyckte jag inte det var så spännande med den här filmen, det blir lite att sparka in öppna dörrar, och jag tycker inte den utger sig för att vara historisk korrekt i första hand. Istället känns den som en skön rulle, och framförallt… snygg.
9. Blood diamond
- Leo visar upp sin samlade skådespelartalang som består av en rynkad panna. Väldigt rynkad. Nej, har inget emot Leo egentligen, speciellt eftersom jag hävdar att vi har vissa likheter, men han har väldigt rynkad panna i många filmer. I filmen visar han att han klarar av en accent också. Djimon Honsou är bra och filmen är spännande. En annorlunda och välkommen thriller.
8. Last king of Scotland
- Forest Whitaker enda nomineringen och han fick också välförtjänt statyetten. Filmen är nervig och realistisk. Liksom Blood diamond är den full av mänskliga svagheter, inte bara genom Idi Amin, utan även i James McAvoys skildring av hans skotske rådgivare.
7. Happy feet
- En förvånansvärt sevärd animerad film. Jag älskar animerat, det är inte det. Grejen med den här filmen är att den kändes barnslig vid första anblick, och det är den faktiskt inte. Visst fungerar den för barn, men tilltalar även mig som (någorlunda) vuxen. Speciellt roligt när huvudkärleksparet flyger genom luften och (om man tittar på scenen i slow motion) går igenom de vanligaste samlagsställningarna innan de landar på isen. Lite lågt, men ganska roligt.
6. Efter bröllopet
- Lassgård spelar över som vanligt, man önskar att textningen skulle gälla honom också, så att man förstår vad han mumlar fram. I övrigt är det här en riktigt bra historia, trovärdig och drabbande. Dansk film som vanligt flera steg framför svensk.
5. Babel
- Stark film med många suveräna skådespelarinsatser. Det hade varit häftigt om Rinko Kikuchi lyckats knipa bästa biroll, hon förtjänade det definitivt. Jag har inte sett Dreamgirls än, men jag är skeptisk till Jennifer Hudsons oscar. Ska kolla in den snart och bedöma rimligheten. Nu fick Babel endast en oscar för musik, en given vinst. Multiplotfilm om korsande människoöden i globaliseringens och kolonialismens efterdyningar. Jag tycker nog att Babel hade kunnat få ett par av Departeds oscars, men det är inte jag som bestämmer.
4. De andras liv
- Filmen som lyckades knäpsa mexikanerna på näsan i bästa utländska film-kategorin. När man ser den förstår man varför. En vacker, kylig, varm, klaustrofobisk och levande historia om en stasiövervakare som förälskar sig i paret han bevakar. Jag reagerade underligt nog lite på hur lätt han förförs av medmänskligheten, normalt är jag all for medmänsklighetens kraft, men det kändes faktiskt lite enkelt att få hela sin livsinställning omvänd av ett klassiskt stycke. Nåja, bra film är det hur som helst.
3. Pan’s Labyrinth
- Guillermo del Toros film är en blandning mellan saga och verklighet på mer sätt än ett. Den plockade hem tre oscars, scenografi, foto och smink, men tog alltså inte bästa utländska film. Härligt ändå att en så bra film blir belönad, det händer inte alltid på oscarsgalan.
2. Children of men
- En av de stora överraskningarna det här året, och min personliga vinnare i den mexikanska regissörskategorin. Sällan har jag suttit så fastnaglad i biostolen (som var en soffsits, men biostol låter bättre) som när gänget i framtida England försöker komma undan rebeller, poliser, brottslingar och överlöpare. Grymt spännande historia med oväntade vändningar, snyggt foto och underbart ljud som av någon anledning inte fick någon nominering. Clive Owen är en träbit, men här funkar han. Resten av skådisarna gör gedigna insatser, framförallt (som alltid) Julianne Moore.
1. Little miss Sunshine
- När jag första gången såg den här filmen gav jag den, inför andra, en stark fyra. Efter att ha tänkt på det ett tag insåg jag att jag inte kunde se var man kunde förbättra den. Sedan såg jag den en andra gång, vilket egentligen inte behövdes, och jag insåg hur överjävla bra den är. Det tog två minuter, till scenen där Toni Collette kör på motorvägen på väg att hämta upp Steve Carell, innan jag föll. Musiken kombinerat med de inledande scenernas snabba och precisa karaktärspresentation. Man skulle kunna bilda skola med den inledningen, det enda som på rak arm kan mäta sig är nog Royal Tenenbaums, Magnolia eller Amelie från Montmartre. Mycket skratt, lite gråt, massor av värme och en av de bästa filmerna som gjorts på 00-talet.
torsdag 5 augusti 2010
2005
Då kör vi igång med oscarsnedräkningen igen då, jag listar mina favoriter bland oscarsnominerade filmer från de senaste tjugo åren. Vi har kommit fram till 2005.
Ett splittrat år i oscarsväg, ingen film fick fler än tre oscars, vilket utan att ha kollat upp det noggrant känns som ett rekord. Tre filmer fick tre statyetter, en av dem var Memoirs of a Geisha. Den var fan inte bra, alltså. Ett exempel på juryns i vissa fall tråkiga förusägbarhet, när de alltid ger kostympriset till en kostymfilm. Visst, scenografi och foto var bra i filmen, men inte lika bra som i exempelvis Good night and good luck eller Brokeback Mountain.
Crash snuvade Brokeback på segern. När jag såg filmerna för första gången inför galan tyckte jag att de var i paritet med varandra, nu är min känsla en helt annan. Crash platsar inte på listan, utan landar någonstans runt femtonde plats i uppräkningen, efter bubblare som Junebug och Corpse Bride till exempel. Var Brokeback hamnar får ni se längre ner.
10. Hustle & Flow
- Faktiskt en bra film, trots storylinen med en hallick som har det svårt med sina bitches. Handlar om den lille mannens längtan efter något större och om de människor runt omkring honom som stöttar eller sviker. Terrence Howard får visa upp sina skådespelarfärdigheter och DJ Qualls är underbar i birollen som nördmusiker. Temat ”It’s hard out there for a pimp” snodde åt sig oscarn för bästa originallåt framför näsan på Dolly Parton. En av de mer sensationella vinnarna genom musikhistorien, vilket fick värden detta år, Jon Stewart, att utbrista: ”For those of you keeping count back home, that’s Three Cent Mafia: one, Martin Scorsese: zero.”
9. Capote
- Snyggt berättad historia om flera fascinerande människoöden. Underbara Philip Seymour Hoffman fick en välförtjänt oscar för sin rolltolkning av Truman Capote, en tacksam roll att spela inför en oscarsjury. Catherine Keener gör en härlig Harper Lee och filmen sätter överhuvudtaget en realistiskt, skrämmande, rolig och tragisk stämning som den lyckats bibehålla rakt igenom. Intressant som aspirerande författare också att se en realistisk skildring av en (udda) författares skapandeprocess.
8. Batman begins
- Jag blev, som jag nämnt tidigare, oerhört imponerad av innovationen i filmen Memento av Christopher Nolan. Som tack för gott utfört arbete landade Nolan uppdraget att fräscha upp Batmanserien med ny hjälte och mörkare ton, och som han gjorde det. Batman begins är nog för mig den bästa superhjältefilmen som gjorts så här långt. Delvis för att den försöker anlägga en begriplig (om än ej sannolik) bakgrund till framväxten av Batman, delvis för att den är så snyggt gjord. Smutsig, mörk och lockande på samma gång. Till och med Katie Holmes är ju bra i den.
7. North Country
- En oerhört viktigt film för män(niskor) som fortfarande tycker att samhället är jämställt. Jo, den utspelar sig på åttiotalet, men tar upp just de diskrimineringsmekanismer som är vanliga i arbetslivet idag, och då behöver det inte vara på en mansdominerad arbetsplats i en gruva. North Country tar upp rättsfallen som banade väg för lagstiftningen om sexuella trakasserier i USA och baseras alltså på verkliga händelser. Genom utmärkt skådespelande (framförallt Charlize Theron och Frances McDormand), äkta scenografi och foto, samt ett starkt manus, skapas en genuin närvaro som är svår att tvätta bort från huden efteråt. Nödvändig film som alla borde se.
6. Walk the line
- Första gången jag såg den blev jag lite irriterad över hur lik Ray den var i upplägget. Musiker vars bror dör när han är ung, slår igenom, gifter sig, är otrogen, börjar dricka/knarka, bryter ihop och hittar sedan rätt. Att filmerna kom så tätt inpå varandra gjorde inte saken bättre. Med lite distans insåg jag att Walk the line har sina egna förtjänster också, den står på egna ben och lyckas driva hem en god berättelse om ett fascinerande människoöde. Om än inte lika bra som Ray sätter jag den här filmen högt bland biopics genom historien. Reese Witherspoon gör sitt livs rollinsats som June Carter, men jag tycker ändå att oscarn skulle ha gått till Felicity Huffman.
5. The Curse of the Were-Rabbit
- Männen bakom Wallace & Gromit gör här sin första fullängdsfilm. En av de mer givna vinnarna i kategorin animerad film, de tar alltid hem de oscars de nomineras för. Varulvskaninens förbannelse är gediget hantverk med en stor portion humor, finurliga tekniska lösningar och världens bästa hjältehund. Sen är ju kaninerna så söta också. Bra skit.
4. Good night and good luck
- Den mest överraskande filmen det här året. Vem som än tänkte: vi gör en svartvit film om journalisten Edward R. Murrow om häxjakten på kommunister på femtiotalet, låter den utspela sig med huvuden som talar med varandra genom tv-rutan och låter George Clooney regissera skiten, måste utnämnas till en av de modigare filmskaparna det här året, dock i stark konkurrens med folket bakom North Country och filmen som ligger som nummer tre på listan. Good night and good luck lyckas vara spännande och underhållande, med humor och tydligt budskap utan att skriva tittaren på näsan. Imponerande hantverk, vilket säger en del om Clooneys talang. Ingen vinst trots sju nomineringar, åtminstone fotot hade kunnat belönas (så att den där jävla Geishafilmen blivit utan, om inte annat).
3. Transamerica
- Apropå modiga filmer då, kommer här historien om en pre-op transsexuell kvinna som på väg till sin operation upptäcker att hon har en tonårspojke som säljer sin kropp på New Yorks gator. Mötet dememellan tvingar båda att omvärdera sina liv och leder dem in på nya vägar. Låter klyschigt, men den här filmen är allt annat än. Borde som jag sagt tidigare ha plockat båda sina nomineringar, Felicity Huffman i huvudrollen som Bree, och Dolly Partons originallåt ”Travellin thru” som jag såg som galans säkraste tips efter varulvskaninen. Istället blev den utan, men filmen är ju lika bra för det.
2. Brokeback Mountain
- Så kommer vi då till den absoluta toppen. Det är lite hugget som stucket vilken av de två första filmerna som skulle vinna det här året. Båda är femmor så det bara sjunger om det, båda är kandidater till min tio-i-topp-lista över de bästa filmerna genom alla tider. Brokeback Mountain fick bara tre oscars det här året. Naturligtvis skulle den ha haft bästa film, bästa manliga biroll (Jake Gyllenhaal som givetvis är en huvudroll i filmen, men där man inte ville att han skulle konkurrera med Heath Ledger i samma kategori, vilket kan leda in på diskussionen varför man inte kan ha ett manligt kärlekspar där båda kan vara huvudroller, men det är en annan diskussion), bästa foto (i konkurrens med Good night and good luck då alltså) och gärna scenografi och kostym också. Heath Ledger gör en strålande insats i huvudrollen, den som en gång för alla lyfte honom från snygg-pojke-status till stor skådis, men föll på att Hoffman var ännu bättre. Michelle Williams är lysande i birollen som Alma (hon och Heath blev ju ett par på riktigt också och fick barn ihop), men föll på den hårda konkurrensen i kategorin det här året (Rachel Weisz fick priset för The Constant gardener, Amy Adams och Frances McDormand vad också lysande i sina roller).
De priser som filmen faktiskt fick var manus, regi och den mest välförtjänta av alla: musik. Det räcker med två toner från ledmotivet för att jag ska rysa genom hela kroppen och börja hulka i konvulsioner. Kanske den bästa originalmusiken någonsin. En sjuhelsikes bra film är det hursomhelst.
1. The Squid and the Whale
- Och ändå sätter jag The Squid and the Whale högre. Kanske för att få vara lite märkvärdig, men jag älskar verkligen den här filmen också, och till skillnad från Brokeback som jag hade hört mycket om innan jag såg, smög sig bläckfisken och valen på bakifrån och svepte bort mig totalt. Den berättar om en skilsmässa i en intellektuell New York-familj, baserad på regissören Noah Baumbachs egna erfarenheter, och hur de två bröderna i familjen hanterar den nya situationen med lojaliteter och skuld gentemot modern och fadern. Inspirerade skådespelarinsatser (vem visste att Jeff Daniels kunde agera?) och förstklassigt manus av Baumbach ger en insikt i psykologin kring familjerelationer i uppbrott. En stark och verklig historia som drabbar tittaren och ger en underbar filmupplevelse.
Ett splittrat år i oscarsväg, ingen film fick fler än tre oscars, vilket utan att ha kollat upp det noggrant känns som ett rekord. Tre filmer fick tre statyetter, en av dem var Memoirs of a Geisha. Den var fan inte bra, alltså. Ett exempel på juryns i vissa fall tråkiga förusägbarhet, när de alltid ger kostympriset till en kostymfilm. Visst, scenografi och foto var bra i filmen, men inte lika bra som i exempelvis Good night and good luck eller Brokeback Mountain.
Crash snuvade Brokeback på segern. När jag såg filmerna för första gången inför galan tyckte jag att de var i paritet med varandra, nu är min känsla en helt annan. Crash platsar inte på listan, utan landar någonstans runt femtonde plats i uppräkningen, efter bubblare som Junebug och Corpse Bride till exempel. Var Brokeback hamnar får ni se längre ner.
10. Hustle & Flow
- Faktiskt en bra film, trots storylinen med en hallick som har det svårt med sina bitches. Handlar om den lille mannens längtan efter något större och om de människor runt omkring honom som stöttar eller sviker. Terrence Howard får visa upp sina skådespelarfärdigheter och DJ Qualls är underbar i birollen som nördmusiker. Temat ”It’s hard out there for a pimp” snodde åt sig oscarn för bästa originallåt framför näsan på Dolly Parton. En av de mer sensationella vinnarna genom musikhistorien, vilket fick värden detta år, Jon Stewart, att utbrista: ”For those of you keeping count back home, that’s Three Cent Mafia: one, Martin Scorsese: zero.”
9. Capote
- Snyggt berättad historia om flera fascinerande människoöden. Underbara Philip Seymour Hoffman fick en välförtjänt oscar för sin rolltolkning av Truman Capote, en tacksam roll att spela inför en oscarsjury. Catherine Keener gör en härlig Harper Lee och filmen sätter överhuvudtaget en realistiskt, skrämmande, rolig och tragisk stämning som den lyckats bibehålla rakt igenom. Intressant som aspirerande författare också att se en realistisk skildring av en (udda) författares skapandeprocess.
8. Batman begins
- Jag blev, som jag nämnt tidigare, oerhört imponerad av innovationen i filmen Memento av Christopher Nolan. Som tack för gott utfört arbete landade Nolan uppdraget att fräscha upp Batmanserien med ny hjälte och mörkare ton, och som han gjorde det. Batman begins är nog för mig den bästa superhjältefilmen som gjorts så här långt. Delvis för att den försöker anlägga en begriplig (om än ej sannolik) bakgrund till framväxten av Batman, delvis för att den är så snyggt gjord. Smutsig, mörk och lockande på samma gång. Till och med Katie Holmes är ju bra i den.
7. North Country
- En oerhört viktigt film för män(niskor) som fortfarande tycker att samhället är jämställt. Jo, den utspelar sig på åttiotalet, men tar upp just de diskrimineringsmekanismer som är vanliga i arbetslivet idag, och då behöver det inte vara på en mansdominerad arbetsplats i en gruva. North Country tar upp rättsfallen som banade väg för lagstiftningen om sexuella trakasserier i USA och baseras alltså på verkliga händelser. Genom utmärkt skådespelande (framförallt Charlize Theron och Frances McDormand), äkta scenografi och foto, samt ett starkt manus, skapas en genuin närvaro som är svår att tvätta bort från huden efteråt. Nödvändig film som alla borde se.
6. Walk the line
- Första gången jag såg den blev jag lite irriterad över hur lik Ray den var i upplägget. Musiker vars bror dör när han är ung, slår igenom, gifter sig, är otrogen, börjar dricka/knarka, bryter ihop och hittar sedan rätt. Att filmerna kom så tätt inpå varandra gjorde inte saken bättre. Med lite distans insåg jag att Walk the line har sina egna förtjänster också, den står på egna ben och lyckas driva hem en god berättelse om ett fascinerande människoöde. Om än inte lika bra som Ray sätter jag den här filmen högt bland biopics genom historien. Reese Witherspoon gör sitt livs rollinsats som June Carter, men jag tycker ändå att oscarn skulle ha gått till Felicity Huffman.
5. The Curse of the Were-Rabbit
- Männen bakom Wallace & Gromit gör här sin första fullängdsfilm. En av de mer givna vinnarna i kategorin animerad film, de tar alltid hem de oscars de nomineras för. Varulvskaninens förbannelse är gediget hantverk med en stor portion humor, finurliga tekniska lösningar och världens bästa hjältehund. Sen är ju kaninerna så söta också. Bra skit.
4. Good night and good luck
- Den mest överraskande filmen det här året. Vem som än tänkte: vi gör en svartvit film om journalisten Edward R. Murrow om häxjakten på kommunister på femtiotalet, låter den utspela sig med huvuden som talar med varandra genom tv-rutan och låter George Clooney regissera skiten, måste utnämnas till en av de modigare filmskaparna det här året, dock i stark konkurrens med folket bakom North Country och filmen som ligger som nummer tre på listan. Good night and good luck lyckas vara spännande och underhållande, med humor och tydligt budskap utan att skriva tittaren på näsan. Imponerande hantverk, vilket säger en del om Clooneys talang. Ingen vinst trots sju nomineringar, åtminstone fotot hade kunnat belönas (så att den där jävla Geishafilmen blivit utan, om inte annat).
3. Transamerica
- Apropå modiga filmer då, kommer här historien om en pre-op transsexuell kvinna som på väg till sin operation upptäcker att hon har en tonårspojke som säljer sin kropp på New Yorks gator. Mötet dememellan tvingar båda att omvärdera sina liv och leder dem in på nya vägar. Låter klyschigt, men den här filmen är allt annat än. Borde som jag sagt tidigare ha plockat båda sina nomineringar, Felicity Huffman i huvudrollen som Bree, och Dolly Partons originallåt ”Travellin thru” som jag såg som galans säkraste tips efter varulvskaninen. Istället blev den utan, men filmen är ju lika bra för det.
2. Brokeback Mountain
- Så kommer vi då till den absoluta toppen. Det är lite hugget som stucket vilken av de två första filmerna som skulle vinna det här året. Båda är femmor så det bara sjunger om det, båda är kandidater till min tio-i-topp-lista över de bästa filmerna genom alla tider. Brokeback Mountain fick bara tre oscars det här året. Naturligtvis skulle den ha haft bästa film, bästa manliga biroll (Jake Gyllenhaal som givetvis är en huvudroll i filmen, men där man inte ville att han skulle konkurrera med Heath Ledger i samma kategori, vilket kan leda in på diskussionen varför man inte kan ha ett manligt kärlekspar där båda kan vara huvudroller, men det är en annan diskussion), bästa foto (i konkurrens med Good night and good luck då alltså) och gärna scenografi och kostym också. Heath Ledger gör en strålande insats i huvudrollen, den som en gång för alla lyfte honom från snygg-pojke-status till stor skådis, men föll på att Hoffman var ännu bättre. Michelle Williams är lysande i birollen som Alma (hon och Heath blev ju ett par på riktigt också och fick barn ihop), men föll på den hårda konkurrensen i kategorin det här året (Rachel Weisz fick priset för The Constant gardener, Amy Adams och Frances McDormand vad också lysande i sina roller).
De priser som filmen faktiskt fick var manus, regi och den mest välförtjänta av alla: musik. Det räcker med två toner från ledmotivet för att jag ska rysa genom hela kroppen och börja hulka i konvulsioner. Kanske den bästa originalmusiken någonsin. En sjuhelsikes bra film är det hursomhelst.
1. The Squid and the Whale
- Och ändå sätter jag The Squid and the Whale högre. Kanske för att få vara lite märkvärdig, men jag älskar verkligen den här filmen också, och till skillnad från Brokeback som jag hade hört mycket om innan jag såg, smög sig bläckfisken och valen på bakifrån och svepte bort mig totalt. Den berättar om en skilsmässa i en intellektuell New York-familj, baserad på regissören Noah Baumbachs egna erfarenheter, och hur de två bröderna i familjen hanterar den nya situationen med lojaliteter och skuld gentemot modern och fadern. Inspirerade skådespelarinsatser (vem visste att Jeff Daniels kunde agera?) och förstklassigt manus av Baumbach ger en insikt i psykologin kring familjerelationer i uppbrott. En stark och verklig historia som drabbar tittaren och ger en underbar filmupplevelse.
torsdag 20 maj 2010
2004
Ett oerhört starkt år, kanske det bästa av alla i den här genomgången. Starka fyrar som Finding Neverland, Maria full of grace, Being Julia, Les Choristes och vår egen Så som i himmelen platsar inte här. Det gör inte heller de två filmer som det skulle stå emellan i de tyngsta kategorierna. Många hade trott att det var dags för Martin Scorsese, den här gången med The Aviator, men han fick som så många gånger förut se sig slagen, den här gången av Clint Eastwood och Million Dollar Baby. Hilary Swank tog överraskande och lite underligt statyn för bästa kvinnliga huvudroll framför näsan på Anette Bening återigen. Jag har dock min egen givna favorit i kategorin, se nr sex. Incredibles bästa animerade, Cate Blanchett fick oscar för lång och trogen tjänst för fel roll, men The Passion of the Christ fick inget i alla fall. Och om akademien var fel ute här och där så överträffade de verkligen sig själva med manuspriserna.
10. Kinsey
- Ja, vi startar väl med lite sex då. Radarparet Liam Neeson och Laura Linney spelar sexologen Alfred Kinsey och hans fru Clara McMillen. Kinsey ställde till med hallaballo på fyrtio- och femtiotalet när han och ett gäng medarbetare publicerade en statistisk sammanställning över amerikanernas sexvanor. Det chockerande för dåtidens samhälle var dels hur mycket sex folk verkligen hade, men framförallt hur de hade det. Man kom till exempel fram till att homo- och bisexualitet var långt mycket vanligare än vad man tidigare trodde. Viktig film än idag, den tar bland annat upp det här med monogami och polyamorositet på ett humant sätt. Bra film också.
9. The Motorcycle diaries
- Sen fortsätter vi med Gaël Garcia Bernal som ung vänsteraktivistikon i vardande. Förutom att han är satan i det snygg är det också en bra historia. Roadmovie på motorcykel först, sen med vad som finns, genom Latinamerika. Det är intressant att få sig skildrat hur Che Guevara blev den han blev, men det är också en underhållande film, med humor och allvar, hjärta och hjärna. Fick också välförtjänt en oscar för bästa låt.
8. Hotel Rwanda
- Hemskt bra film om folkmord och sånt. Framförallt en triumf och ett slutgiltigt erkännande för huvudrollsinnehavaren Don Cheadle. Under hela filmen sitter man på helspänn och den lyckas faktiskt med att skildra maktlösheten och frustrationen som kommer av västvärldens passivitet och ovilja att botgöra det man har ställt till med. Ett av många exempel i världshistorien vad som har hänt i efterdyningarna av koloniseringen.
7. En långvarig förlovning
- Skådisen Denis Leary utsåg (av någon anledning), när han var på Letterman, den här filmen till den perfekta filmen. Det finns romantik för henne, krigsscener för honom och någonstans mitt i filmen kommer sexscener med Jodie Foster bara sådär. Även om jag inte ger mycket för vad Denis Leary gjort efter The Thomas Crown affair, eller könsbundna fördomar heller för den delen, så gjorde han rätt i att (av någon anledning) lyfta fram just den här filmen. För mig räcker det att Jeunet har gjort den, men det är en episk historia, skickligt berättad.
6. Vera Drake
- Regissören Mike Leigh ska tydligen vara en skådespelares dröm att få jobba med. Det märks i Vera Drake, framförallt i titelrollen spelad av underbara Imelda Staunton. Mer känd som etablerad teaterskådespelare i Londons West End, i hollywood har hon mest haft småroller, bland annat som Dolores Umbridge i Harry Potter-serien. Filmen handlar om Vera Drake som utför aborter för kvinnor som inte har råd att göra det genom den vanliga sjukvården i 50-talets Storbritannien. Stauntons skådespel, den utmärkta skildringen av arbetarklass och ett manus som berättar om konsekvenserna av småskaliga revolutioner gör den här filmen till något alldeles extra.
5. Lemony Snicket’s A series of unfortunate events
- Eller Syskonen Baudelaires olycksaliga liv, som den heter på svenska. Baserad på barnböckerna av Daniel Handler berättas historien om tre syskon Baudelaire som förlorar sina föräldrar i en bilolycka och tvingas på hos sin släkting, Greve Olaf, spelad av Jim Carrey. Fick fyra nomineringar, dock inte för foto vilket jag tycker att den hade förtjänat, och lyckades sno hem ett sminkpris, mycket tack vare arbetet med Carreys maskeringar. Barnskådespelarna gör en gedigen insats och historien är mörk, men rolig. Dyster, men hjärtlig. På många sätt en oerhört snygg film, framförallt för att vara en barn/ungdomsfilm. En uppföljare är planerad och på väg, men kommer nog att dröja ett par år till. Ändå något att se fram emot.
4. Ray
- Historien om legendaren Ray Charles, porträttlikt skildrad av Jamie Foxx (som hade en till nominering, för Collateral, det här året). Flera tunga nomineringar för Ray det här året och förutom Foxx välförtjänta oscar tog den hem en väntad statyett för bästa ljud. En musikfilm ligger alltid bra till i ljudkategorin då man så tydligt hör vad ljudet gör i filmen. Det är inte första och inte sista gången. Och det som gör den här filmen så bra är framförallt musiken och hur den appliceras på historien. Det är inte så att man bygger historien utifrån låtarna, som i Mamma Mia. Inte heller bygger man historia och slänger in lite musik i efterhand, utan man låter den musikaliska och personliga historien spela i harmoni. Det blir vackert, det blir det.
3. Shrek 2
- Jag gillar alla Shrekfilmerna, och det här tycker jag är den bästa av dem. Vi får en introduktion av Puss in Boots, roliga skurkar i Fairy Godmother och Prince Charming spelade av Jennifer Saunders och Rupert Everett (ett genidrag i castingen), Mike Meyers och Eddie Murphy har blivit varma i kläderna och historien känns inte lika krystad som trean sen blir. Musiknumret Hero känns lite fantasilöst, men i övrigt finns det mycket att hämta från den här filmen. En av de bättre animerade filmerna som har gjorts helt enkelt.
2. Sideways
- När du ska se den här filmen, se då till att ha ett vinglas nära till hands. Se också till att du har en flaska att fylla på med, och en bag-in-box att fylla på flaskan med, för du kommer bli sugen på vin, det kan du vara säker på. Sideways vann det ena manuspriset, det andra kommer nedan. Sällan har juryn varit så rätt i sin sak. Det här är stilfullt berättande med verkliga människor som karaktärer, med styrkor och framförallt svagheter. Tre skådisnomineringar, för mig står Paul Giamatti ut som den mest lysande stjärnan. Så luta dig tillbaka, sniffa lite på ditt Pinotvin och njut av en fantastisk film.
1. Eternal sunshine of the spotless mind
- Den andra manusvinnaren det här året. Äntligen lyckas här Charlie Kaufmann hålla ihop ett manus med galenskaper, originella idéer och skruvade karaktärer till en helhet. Det blir aldrig tråkigt, det är skrivet med långt mycket mer hjärta än både I huvudet på John Malkovich och Adaptation, och skådisarna driver hem filmen ända in i mål. Av Kate Winslet förväntar man sig storverk, men att se Jim Carrey göra en trovärdig, om än ofrivilligt komisk, straight man är oväntat och vackert att se. Ytterligare en av konkurrenterna till alla tiders bästa film, och när man ser filmerna i topp på den här listan kan man ju bara stilla undra hur i hela friden Million dollar baby lyckades vinna priset för bästa film. Den var inte ens i närheten av att platsa här, men det kanske är det som är charmen också. Lite förbannad måste man få bli ibland.
10. Kinsey
- Ja, vi startar väl med lite sex då. Radarparet Liam Neeson och Laura Linney spelar sexologen Alfred Kinsey och hans fru Clara McMillen. Kinsey ställde till med hallaballo på fyrtio- och femtiotalet när han och ett gäng medarbetare publicerade en statistisk sammanställning över amerikanernas sexvanor. Det chockerande för dåtidens samhälle var dels hur mycket sex folk verkligen hade, men framförallt hur de hade det. Man kom till exempel fram till att homo- och bisexualitet var långt mycket vanligare än vad man tidigare trodde. Viktig film än idag, den tar bland annat upp det här med monogami och polyamorositet på ett humant sätt. Bra film också.
9. The Motorcycle diaries
- Sen fortsätter vi med Gaël Garcia Bernal som ung vänsteraktivistikon i vardande. Förutom att han är satan i det snygg är det också en bra historia. Roadmovie på motorcykel först, sen med vad som finns, genom Latinamerika. Det är intressant att få sig skildrat hur Che Guevara blev den han blev, men det är också en underhållande film, med humor och allvar, hjärta och hjärna. Fick också välförtjänt en oscar för bästa låt.
8. Hotel Rwanda
- Hemskt bra film om folkmord och sånt. Framförallt en triumf och ett slutgiltigt erkännande för huvudrollsinnehavaren Don Cheadle. Under hela filmen sitter man på helspänn och den lyckas faktiskt med att skildra maktlösheten och frustrationen som kommer av västvärldens passivitet och ovilja att botgöra det man har ställt till med. Ett av många exempel i världshistorien vad som har hänt i efterdyningarna av koloniseringen.
7. En långvarig förlovning
- Skådisen Denis Leary utsåg (av någon anledning), när han var på Letterman, den här filmen till den perfekta filmen. Det finns romantik för henne, krigsscener för honom och någonstans mitt i filmen kommer sexscener med Jodie Foster bara sådär. Även om jag inte ger mycket för vad Denis Leary gjort efter The Thomas Crown affair, eller könsbundna fördomar heller för den delen, så gjorde han rätt i att (av någon anledning) lyfta fram just den här filmen. För mig räcker det att Jeunet har gjort den, men det är en episk historia, skickligt berättad.
6. Vera Drake
- Regissören Mike Leigh ska tydligen vara en skådespelares dröm att få jobba med. Det märks i Vera Drake, framförallt i titelrollen spelad av underbara Imelda Staunton. Mer känd som etablerad teaterskådespelare i Londons West End, i hollywood har hon mest haft småroller, bland annat som Dolores Umbridge i Harry Potter-serien. Filmen handlar om Vera Drake som utför aborter för kvinnor som inte har råd att göra det genom den vanliga sjukvården i 50-talets Storbritannien. Stauntons skådespel, den utmärkta skildringen av arbetarklass och ett manus som berättar om konsekvenserna av småskaliga revolutioner gör den här filmen till något alldeles extra.
5. Lemony Snicket’s A series of unfortunate events
- Eller Syskonen Baudelaires olycksaliga liv, som den heter på svenska. Baserad på barnböckerna av Daniel Handler berättas historien om tre syskon Baudelaire som förlorar sina föräldrar i en bilolycka och tvingas på hos sin släkting, Greve Olaf, spelad av Jim Carrey. Fick fyra nomineringar, dock inte för foto vilket jag tycker att den hade förtjänat, och lyckades sno hem ett sminkpris, mycket tack vare arbetet med Carreys maskeringar. Barnskådespelarna gör en gedigen insats och historien är mörk, men rolig. Dyster, men hjärtlig. På många sätt en oerhört snygg film, framförallt för att vara en barn/ungdomsfilm. En uppföljare är planerad och på väg, men kommer nog att dröja ett par år till. Ändå något att se fram emot.
4. Ray
- Historien om legendaren Ray Charles, porträttlikt skildrad av Jamie Foxx (som hade en till nominering, för Collateral, det här året). Flera tunga nomineringar för Ray det här året och förutom Foxx välförtjänta oscar tog den hem en väntad statyett för bästa ljud. En musikfilm ligger alltid bra till i ljudkategorin då man så tydligt hör vad ljudet gör i filmen. Det är inte första och inte sista gången. Och det som gör den här filmen så bra är framförallt musiken och hur den appliceras på historien. Det är inte så att man bygger historien utifrån låtarna, som i Mamma Mia. Inte heller bygger man historia och slänger in lite musik i efterhand, utan man låter den musikaliska och personliga historien spela i harmoni. Det blir vackert, det blir det.
3. Shrek 2
- Jag gillar alla Shrekfilmerna, och det här tycker jag är den bästa av dem. Vi får en introduktion av Puss in Boots, roliga skurkar i Fairy Godmother och Prince Charming spelade av Jennifer Saunders och Rupert Everett (ett genidrag i castingen), Mike Meyers och Eddie Murphy har blivit varma i kläderna och historien känns inte lika krystad som trean sen blir. Musiknumret Hero känns lite fantasilöst, men i övrigt finns det mycket att hämta från den här filmen. En av de bättre animerade filmerna som har gjorts helt enkelt.
2. Sideways
- När du ska se den här filmen, se då till att ha ett vinglas nära till hands. Se också till att du har en flaska att fylla på med, och en bag-in-box att fylla på flaskan med, för du kommer bli sugen på vin, det kan du vara säker på. Sideways vann det ena manuspriset, det andra kommer nedan. Sällan har juryn varit så rätt i sin sak. Det här är stilfullt berättande med verkliga människor som karaktärer, med styrkor och framförallt svagheter. Tre skådisnomineringar, för mig står Paul Giamatti ut som den mest lysande stjärnan. Så luta dig tillbaka, sniffa lite på ditt Pinotvin och njut av en fantastisk film.
1. Eternal sunshine of the spotless mind
- Den andra manusvinnaren det här året. Äntligen lyckas här Charlie Kaufmann hålla ihop ett manus med galenskaper, originella idéer och skruvade karaktärer till en helhet. Det blir aldrig tråkigt, det är skrivet med långt mycket mer hjärta än både I huvudet på John Malkovich och Adaptation, och skådisarna driver hem filmen ända in i mål. Av Kate Winslet förväntar man sig storverk, men att se Jim Carrey göra en trovärdig, om än ofrivilligt komisk, straight man är oväntat och vackert att se. Ytterligare en av konkurrenterna till alla tiders bästa film, och när man ser filmerna i topp på den här listan kan man ju bara stilla undra hur i hela friden Million dollar baby lyckades vinna priset för bästa film. Den var inte ens i närheten av att platsa här, men det kanske är det som är charmen också. Lite förbannad måste man få bli ibland.
onsdag 19 maj 2010
2003
Från svagt till starkt, 2003 var året när hollywood hyllade Sagan om ringen-trilogin genom att ge den allt den var nominerad för. Tyvärr innebar det att andra bättre filmer blev utan belöning, av filmerna på listan fick endast två andra filmer en varsin statyett. Så pass bra filmer som De barbariska invasionerna, Hitta Nemo och Big Fish lämnas till och med utanför listan, trots att jag ser dem som klara fyror.
10. A mighty wind
- Från folket bakom Spinal Tap, och upplägget är snarlikt. Här är det dock inte pudelrocken som dissekeras kärleksfullt, utan folkmusiken. Med stilsäker lågmäld ironi lyckas filmskaparna skildra det goda, onda, löjliga och vackra som är typiskt för musikgenren. Man känner med karaktärerna, skrattar gott åt vändningar och små överdrifter och njuter av en oförtjänt bortblåst film. Den enda nomineringen kom i bästa originallåt, vilket var den kategori där ringensvepet kändes mest. Den här låten och framför allt låten tillhörande nästa plats var och är för mig helt överlägsna Annie Lennox lama Into the West.
9. The Triplets of Belleville
- Förutom att temat till filmen är en av de bästa originallåtarna i oscarshistorien, så är det här också en suverän berättelse. Jag talade i ett tidigare inlägg om vikten av att kunna ha svärta i animerad film, vilket man kan se resultatet av i Trion från Belleville. Tantalarer som samlar ihop krafterna från sin ungdom för att hjälpa en, till den hjärtlösa industrin, kidnappad son och gör det med finess, stil och rytm. Ett inlägg i debatten om mänskligt arbete och ett exempel på var man kan ta animeringskonsten.
8. The Return of the King
- Den sista delen fick alltså ta berömmet för hela trilogin. Visst förtjänar den flera av sina statyetter, men uppenbart är att juryn blev lite fartblind. Hade den fått fler nomineringar, i bästa foto till exempel, hade den med största säkerhet också fått fler priser. Nu fick den nöja sig med att tangera Ben Hur och Titanic som den mest oscarsbelönade filmen genom tiderna. Noterbart i jämförelsen mellan de tre är att Ben Hur är den enda med skådespelaroscars. Både Charlton Heston och Hugh Griffith i birollen som Sheik Ilderim spädde på skörden. Det kanske är svårare idag att visa en god skådespelarprestation i en mastodontfilm. Antingen det, eller så är det att juryn idag premierar roller i mindre filmer.
7. Thirteen
- Det finns framförallt två anledningar till att jag gillar den här filmen så mycket. Dels fotot som på ett ledigt sätt använder sig av detaljer för att visa helheten, dels samspelet mellan mor och dotter som i mångt och mycket hänger på Holly Hunters suveräna skådespel. För mig är det här hennes absolut bästa roll, den slår till och med Pianot. Även om jag gillar René Zellwegers karaktär i Cold Mountain har hon ju inget att sätta upp mot Hunter. Det är förbannelsen med att redan ha en statyett när man går en match mot den som ingen har.
6. The Cooler
- En av de sötaste filmer som någonsin gjorts. Den udda kärlekshistorien mellan William H. Macy och Maria Bello blir trovärdig av ett habilt skådespel och ett lågmält berättande. Trasiga karaktärer som helas och slumpen kontra ödet är tacksamma element att använda sig av, men det är sällan som det skildras så sömlöst som i The Cooler. Sen är tanken på att anställa en människa för att ge spelare otur rätt fin också. Ett sätt att besegra de okuvliga oddsen. Se den här filmen, den gör dig glad.
5. American splendor
- Om The Cooler var söt är väl American splendor raka motsatsen. Den berättar historien om serieskaparen Harvey Pekar, sinnebilden för vardagsantihjälten i USA. På ett sinnrikt sätt växlar man mellan den riktiga historien, intervjuer med Pekar och utdrag från serietidningarna. En lysande Paul Giamatti i huvudrollen blir verkligen sin karaktär. Den okonventionella kärlekshistorien (jo, det finns också likheter med The Cooler) med Joyce Barber överraskar och berör. Det är också kul, när jag så här i efterhand har läst lite om den verklighetsnära undergroundserietidningsboomen (långt lånat ord) under sjuttiotalet, att se att det är Robert Crumb som illustrerar Pekars berättelser från vardagen och ger historierna liv.
4. In America
- In America är lätt att älska av många anledningar. Man kan, ursäkta mina konstanta upprepningar, njuta av den fina och annorlunda kärlekshistorien. Man kan också underhållas av berättelsen om en arbetarfamilj som emigrerar till USA i vår tid och försöker att få livet att fungera. Man kan gripas av relationen som växer fram mellan familjen och den plågade grannen, briljant porträtterad av Djimon Honsou, och sedan gråta sig fördärvad över vad som händer. Man kan bländas av Samantha Morton i huvudrollen som mamman i familjen och svära lite över att hon skulle ha sådan djävulsk konkurrens i kategorin för bästa huvudroll det här året. Eller så kan man krasst konstatera att scenen på nöjesparken när familjen bestämmer sig för att dottern ska få en ET-docka är den mest nagelbitande spänning jag någonsin upplevt på film. På riktigt.
3. Monster
- Det var det här med konkurrens i bästa kvinnliga huvudroll. Det här är en av kandidaterna till den bästa rolltolkningen någonsin. Charlize Theron blir Aileen Wuornos, USA:s första kvinnliga seriemördare, och man känner med henne, man lever in i kärleken till den som visar värme och sörjer hennes slutgiltiga fall. Scenen med familjefadern i bilen, han som faktiskt vill hjälpa henne, är ett av de tyngsta knytnävsslagen i magen jag har fått av en film. Det enda som jag på rak arm kan jämföra med är slutet av Boys don’t cry eller hela filmen Bully. Ruskig och ruskigt bra film är det här i alla fall.
2. Lost in translation
- Från stora känslor och knytnävsslag till sval distans och kommunikationssvårigheter. Jag sällar mig till hyllningskören och kapitulerar fullständigt för den här moderna klassikern. Att kalla den en komedi är väl egentligen felaktigt, men det är ju vad den är. Scarlett Johanssons fullständiga genombrott och det är lite underligt att hon genom sin roll här blev världens sexigaste kvinna. Varken rollen, hennes utseende eller uttryck skriker sexighet, vilket för mig självklart gör det ännu häftigare. Samspelet med Bill Murray (nominerad för bästa skådespelare, hans enda nominering) är självklart exemplariskt och lite cred måste gå ut till den castingansvarige som placerade just honom i Japan. Manuset fick oscar, ganska givet.
1. Guds stad
- Kanske det bästa fotot någonsin. Den förlorade mot Master & Commander. Kanske den bästa utländska filmen någonsin. Den nominerades inte av Brasilien av politiska anledningar. Klipp och manus tappade den till Konungens återkomst och det är vad det är. Det är sällan som de bästa filmerna faktiskt får priser, det har man lärt sig genom åren, men sällan har en film förtjänat belöning så mycket som Guds stad. Hela projektet är fascinerande, att man lyckas ta helt oerfarna skådespelare bokstavligt talat från gatan, en relativt låg budget och göra hela filmen till ett fungerande välgörenhetsprojekt. Och utöver det göra en av de bästa filmerna någonsin. Hyfsat.
10. A mighty wind
- Från folket bakom Spinal Tap, och upplägget är snarlikt. Här är det dock inte pudelrocken som dissekeras kärleksfullt, utan folkmusiken. Med stilsäker lågmäld ironi lyckas filmskaparna skildra det goda, onda, löjliga och vackra som är typiskt för musikgenren. Man känner med karaktärerna, skrattar gott åt vändningar och små överdrifter och njuter av en oförtjänt bortblåst film. Den enda nomineringen kom i bästa originallåt, vilket var den kategori där ringensvepet kändes mest. Den här låten och framför allt låten tillhörande nästa plats var och är för mig helt överlägsna Annie Lennox lama Into the West.
9. The Triplets of Belleville
- Förutom att temat till filmen är en av de bästa originallåtarna i oscarshistorien, så är det här också en suverän berättelse. Jag talade i ett tidigare inlägg om vikten av att kunna ha svärta i animerad film, vilket man kan se resultatet av i Trion från Belleville. Tantalarer som samlar ihop krafterna från sin ungdom för att hjälpa en, till den hjärtlösa industrin, kidnappad son och gör det med finess, stil och rytm. Ett inlägg i debatten om mänskligt arbete och ett exempel på var man kan ta animeringskonsten.
8. The Return of the King
- Den sista delen fick alltså ta berömmet för hela trilogin. Visst förtjänar den flera av sina statyetter, men uppenbart är att juryn blev lite fartblind. Hade den fått fler nomineringar, i bästa foto till exempel, hade den med största säkerhet också fått fler priser. Nu fick den nöja sig med att tangera Ben Hur och Titanic som den mest oscarsbelönade filmen genom tiderna. Noterbart i jämförelsen mellan de tre är att Ben Hur är den enda med skådespelaroscars. Både Charlton Heston och Hugh Griffith i birollen som Sheik Ilderim spädde på skörden. Det kanske är svårare idag att visa en god skådespelarprestation i en mastodontfilm. Antingen det, eller så är det att juryn idag premierar roller i mindre filmer.
7. Thirteen
- Det finns framförallt två anledningar till att jag gillar den här filmen så mycket. Dels fotot som på ett ledigt sätt använder sig av detaljer för att visa helheten, dels samspelet mellan mor och dotter som i mångt och mycket hänger på Holly Hunters suveräna skådespel. För mig är det här hennes absolut bästa roll, den slår till och med Pianot. Även om jag gillar René Zellwegers karaktär i Cold Mountain har hon ju inget att sätta upp mot Hunter. Det är förbannelsen med att redan ha en statyett när man går en match mot den som ingen har.
6. The Cooler
- En av de sötaste filmer som någonsin gjorts. Den udda kärlekshistorien mellan William H. Macy och Maria Bello blir trovärdig av ett habilt skådespel och ett lågmält berättande. Trasiga karaktärer som helas och slumpen kontra ödet är tacksamma element att använda sig av, men det är sällan som det skildras så sömlöst som i The Cooler. Sen är tanken på att anställa en människa för att ge spelare otur rätt fin också. Ett sätt att besegra de okuvliga oddsen. Se den här filmen, den gör dig glad.
5. American splendor
- Om The Cooler var söt är väl American splendor raka motsatsen. Den berättar historien om serieskaparen Harvey Pekar, sinnebilden för vardagsantihjälten i USA. På ett sinnrikt sätt växlar man mellan den riktiga historien, intervjuer med Pekar och utdrag från serietidningarna. En lysande Paul Giamatti i huvudrollen blir verkligen sin karaktär. Den okonventionella kärlekshistorien (jo, det finns också likheter med The Cooler) med Joyce Barber överraskar och berör. Det är också kul, när jag så här i efterhand har läst lite om den verklighetsnära undergroundserietidningsboomen (långt lånat ord) under sjuttiotalet, att se att det är Robert Crumb som illustrerar Pekars berättelser från vardagen och ger historierna liv.
4. In America
- In America är lätt att älska av många anledningar. Man kan, ursäkta mina konstanta upprepningar, njuta av den fina och annorlunda kärlekshistorien. Man kan också underhållas av berättelsen om en arbetarfamilj som emigrerar till USA i vår tid och försöker att få livet att fungera. Man kan gripas av relationen som växer fram mellan familjen och den plågade grannen, briljant porträtterad av Djimon Honsou, och sedan gråta sig fördärvad över vad som händer. Man kan bländas av Samantha Morton i huvudrollen som mamman i familjen och svära lite över att hon skulle ha sådan djävulsk konkurrens i kategorin för bästa huvudroll det här året. Eller så kan man krasst konstatera att scenen på nöjesparken när familjen bestämmer sig för att dottern ska få en ET-docka är den mest nagelbitande spänning jag någonsin upplevt på film. På riktigt.
3. Monster
- Det var det här med konkurrens i bästa kvinnliga huvudroll. Det här är en av kandidaterna till den bästa rolltolkningen någonsin. Charlize Theron blir Aileen Wuornos, USA:s första kvinnliga seriemördare, och man känner med henne, man lever in i kärleken till den som visar värme och sörjer hennes slutgiltiga fall. Scenen med familjefadern i bilen, han som faktiskt vill hjälpa henne, är ett av de tyngsta knytnävsslagen i magen jag har fått av en film. Det enda som jag på rak arm kan jämföra med är slutet av Boys don’t cry eller hela filmen Bully. Ruskig och ruskigt bra film är det här i alla fall.
2. Lost in translation
- Från stora känslor och knytnävsslag till sval distans och kommunikationssvårigheter. Jag sällar mig till hyllningskören och kapitulerar fullständigt för den här moderna klassikern. Att kalla den en komedi är väl egentligen felaktigt, men det är ju vad den är. Scarlett Johanssons fullständiga genombrott och det är lite underligt att hon genom sin roll här blev världens sexigaste kvinna. Varken rollen, hennes utseende eller uttryck skriker sexighet, vilket för mig självklart gör det ännu häftigare. Samspelet med Bill Murray (nominerad för bästa skådespelare, hans enda nominering) är självklart exemplariskt och lite cred måste gå ut till den castingansvarige som placerade just honom i Japan. Manuset fick oscar, ganska givet.
1. Guds stad
- Kanske det bästa fotot någonsin. Den förlorade mot Master & Commander. Kanske den bästa utländska filmen någonsin. Den nominerades inte av Brasilien av politiska anledningar. Klipp och manus tappade den till Konungens återkomst och det är vad det är. Det är sällan som de bästa filmerna faktiskt får priser, det har man lärt sig genom åren, men sällan har en film förtjänat belöning så mycket som Guds stad. Hela projektet är fascinerande, att man lyckas ta helt oerfarna skådespelare bokstavligt talat från gatan, en relativt låg budget och göra hela filmen till ett fungerande välgörenhetsprojekt. Och utöver det göra en av de bästa filmerna någonsin. Hyfsat.
måndag 17 maj 2010
2002
Ett av de svagaste åren. Det finns flera goda filmer här, men ingen fullpoängare. Den stora vinnaren under galan var Chicago, för mig en av de svagaste bästa film-vinnarna någonsin. Det var också året för Michael Moores första vinst, för Bowling for Columbine, som inte räknas med bland filmerna här. Jag uteslöt dokumentärer, antingen av lathet, för att jag har sett för få, eller för att det är fullängdsspelfilmer som gäller. Dessutom det här året en usel vinnare för bästa utländska film, Nowhere in Africa, och ett högt antal nomineringar utan vinst för Gangs of New York, tio stycken. Endast The Turning Point från 1979 och Purpurfärgen från 1985 har fler.
10. Minority report
- Inte så illa pinkat ändå. Håller spänningen uppe hela filmen, fotot är bra och Tom Cruise funkar i huvudrollen. Tanken med att dömas för brott man ännu inte har begått är också tankeväckande. Jag undrar dock om hela systemet verkligen hade monterats ner om man som i filmen upptäckte att man kunde döma en oskyldig person. Det är ju inte så att dödsstraffet har avvecklats trots att man vet att oskyldiga personer avrättats. Jaja, en bra popcornrulle är det i alla fall.
9. Ice age
- När jag först såg filmen tyckte jag att det var den bästa animerade film jag någonsin sett. Efter att ha sett den ett par gånger till har jag snarare kommit fram till att den är bra, men inte lysande. Tvåan är också bra, trean som kom förra året är rätt kass. Dock är den idag den animerade film som spelat in mest pengar och min systerson fullkomligt älskar den. Ice Age-franchisen har tydligt riktat in sig mot barnen och i stort sett struntat i den vuxna publiken, en utveckling som gett betalning och som därför skrämmer mig. Scenen med dronterna är dock fortfarande klassisk underhållning.
8. The Hours
- Okej, jag vet att den här borde vara högre upp. Det var ett tag sedan jag såg den, men nu har jag den inspelad och ska uppdatera mig snart. Flera av mina vänner tycker att det är den bästa filmen någonsin, vilket ledde till att jag hade höga förväntningar när jag såg den, lite för höga. Även om jag tycker att det är en utmärkt film så blev jag en gnutta besviken. Temat med kvinnorollen i förändring och stagnation är förstås oerhört viktig och också suveränt skildrad i filmen. Min favorittid är Julianne Moores femtiotal och kritiken mot det heliga eviga moderskapet. En välkommen och behövlig kritik som jag hoppas får fler uppföljare. Jag får väl se den igen och se om den stiger på listan.
7. Y tu mama tambien
- För mig den självklara vinnaren för bästa utländska film, men jag är inte helt klar över om den var Mexicos bidrag det här året. Hur som helst är det en sprakande film, erotisk med queera undertoner och med underbara vackra Gael Garcia Bernal i rollen som gjorde honom känd i USA. Tack för den!
6. About a boy
- Nick Hornby-filmatiseringar blir generellt sett rätt bra. Den här är inget undantag även om den inte riktigt kommer upp i samma höjder som High Fidelity. Historien med den store och den lille pojken är dock fin, det finns mycket värme och hjärta här. Hugh Grant är utmärkt som bortskämd självvald ungkarl, även om jag tycker att det känns tveksamt att det skulle ta två timmar för honom att fixa håret.
5. Sagan om de två tornen
- Det är inte direkt så att den här är bättre än den första eller tredje i serien, men konkurrensen var svagare det här året, vilket ger den en högre plats på listan. Som jag har sagt tidigare finns det inte mycket att säga om Sagan om Ringenfilmerna som inte redan har sagts, men jag kan väl informera om att de tre filmerna sammanlagt drog in trettio nomineringar och sjutton vinster. Det är starkt jobbat.
4. The Pianist
- Jag har inte mycket till övers för våldtäktsmän. Att Roman Polanski är en skicklig filmskapare kommer man dock inte ifrån. Adrien Brody svepte hem en av de mest överraskande skådespelaroscarna någonsin. Polanski belönades också med regissörspriset, säkert för lång och trogen tjänst. Filmen om den judiske pianisten som gömmer sig från nazisterna i slutskedet av andra världskriget är drabbande, finstämd och verklighetstrogen. Brody gör en gedigen insats och filmen förtjänade uppmärksamheten den fick.
3. Catch me if you can
- Jag såg om den här filmen alldeles nyligen och kom på mig själv med att återigen uppskatta flera saker. Filmningen som är sinnrik och snygg, scenografin och kostymerna som är stilsäkert tidsenliga, musiken som dels är originell och medryckande, men också används för att berätta historien, och till sist det skickliga berättandet som gör den här katt-och-råtta-leken till något alldeles extra. Sedan hävdar jag envetet att Leo DiCaprio i pilothatt och pilotglasögon är en spitting image av mig i pilothatt och pilotglasögon. Ve den som tvivlar!
2. Frida
- Jag är svag för konstnärsfilmer, att få vara med i skapelseprocessen, få historien bakom legenden och så vidare. Frida konkurrerar med Pollock om att vara min favoritfilm i den genren (Amadeus ligger bra till också om vi lägger till musiker). Det som lyfter den här filmen är spelet mellan Salma Hayek som Frida Kahlo och Alfred Molina som Diego Rivera. Deras äktenskap, distinktionen mellan monogoami och lojalitet och det politiska livet är vackert skildrat. Framförallt det symboliska i de två husen som paret bygger, hur man respekterar att man lever två liv, att man inte är en symbios utan kan utvecklas på egen hand. Det är en färgstark film om ett stort konstnärskap.
1. Spirited away
- Miyazakis genombrott i västvärlden, för den stora massan. Dessutom lyckades Spirited Away ta priset för bästa animerade film också, före exempelvis Ice Age. Även om min favoritMiyazaki är Min granne Totoro, så älskar jag också den här filmen. Givetvis de små hårt arbetande kolfläckskrypen, men också det finurliga berättandet och att man tillåter lite mörker i en animerad film. Trots att jag tycker att det är en underbar film är jag ändå tveksam till att kalla den en fullpoängare, och det är ett av få år där ettan på listan inte är en klar femma.
10. Minority report
- Inte så illa pinkat ändå. Håller spänningen uppe hela filmen, fotot är bra och Tom Cruise funkar i huvudrollen. Tanken med att dömas för brott man ännu inte har begått är också tankeväckande. Jag undrar dock om hela systemet verkligen hade monterats ner om man som i filmen upptäckte att man kunde döma en oskyldig person. Det är ju inte så att dödsstraffet har avvecklats trots att man vet att oskyldiga personer avrättats. Jaja, en bra popcornrulle är det i alla fall.
9. Ice age
- När jag först såg filmen tyckte jag att det var den bästa animerade film jag någonsin sett. Efter att ha sett den ett par gånger till har jag snarare kommit fram till att den är bra, men inte lysande. Tvåan är också bra, trean som kom förra året är rätt kass. Dock är den idag den animerade film som spelat in mest pengar och min systerson fullkomligt älskar den. Ice Age-franchisen har tydligt riktat in sig mot barnen och i stort sett struntat i den vuxna publiken, en utveckling som gett betalning och som därför skrämmer mig. Scenen med dronterna är dock fortfarande klassisk underhållning.
8. The Hours
- Okej, jag vet att den här borde vara högre upp. Det var ett tag sedan jag såg den, men nu har jag den inspelad och ska uppdatera mig snart. Flera av mina vänner tycker att det är den bästa filmen någonsin, vilket ledde till att jag hade höga förväntningar när jag såg den, lite för höga. Även om jag tycker att det är en utmärkt film så blev jag en gnutta besviken. Temat med kvinnorollen i förändring och stagnation är förstås oerhört viktig och också suveränt skildrad i filmen. Min favorittid är Julianne Moores femtiotal och kritiken mot det heliga eviga moderskapet. En välkommen och behövlig kritik som jag hoppas får fler uppföljare. Jag får väl se den igen och se om den stiger på listan.
7. Y tu mama tambien
- För mig den självklara vinnaren för bästa utländska film, men jag är inte helt klar över om den var Mexicos bidrag det här året. Hur som helst är det en sprakande film, erotisk med queera undertoner och med underbara vackra Gael Garcia Bernal i rollen som gjorde honom känd i USA. Tack för den!
6. About a boy
- Nick Hornby-filmatiseringar blir generellt sett rätt bra. Den här är inget undantag även om den inte riktigt kommer upp i samma höjder som High Fidelity. Historien med den store och den lille pojken är dock fin, det finns mycket värme och hjärta här. Hugh Grant är utmärkt som bortskämd självvald ungkarl, även om jag tycker att det känns tveksamt att det skulle ta två timmar för honom att fixa håret.
5. Sagan om de två tornen
- Det är inte direkt så att den här är bättre än den första eller tredje i serien, men konkurrensen var svagare det här året, vilket ger den en högre plats på listan. Som jag har sagt tidigare finns det inte mycket att säga om Sagan om Ringenfilmerna som inte redan har sagts, men jag kan väl informera om att de tre filmerna sammanlagt drog in trettio nomineringar och sjutton vinster. Det är starkt jobbat.
4. The Pianist
- Jag har inte mycket till övers för våldtäktsmän. Att Roman Polanski är en skicklig filmskapare kommer man dock inte ifrån. Adrien Brody svepte hem en av de mest överraskande skådespelaroscarna någonsin. Polanski belönades också med regissörspriset, säkert för lång och trogen tjänst. Filmen om den judiske pianisten som gömmer sig från nazisterna i slutskedet av andra världskriget är drabbande, finstämd och verklighetstrogen. Brody gör en gedigen insats och filmen förtjänade uppmärksamheten den fick.
3. Catch me if you can
- Jag såg om den här filmen alldeles nyligen och kom på mig själv med att återigen uppskatta flera saker. Filmningen som är sinnrik och snygg, scenografin och kostymerna som är stilsäkert tidsenliga, musiken som dels är originell och medryckande, men också används för att berätta historien, och till sist det skickliga berättandet som gör den här katt-och-råtta-leken till något alldeles extra. Sedan hävdar jag envetet att Leo DiCaprio i pilothatt och pilotglasögon är en spitting image av mig i pilothatt och pilotglasögon. Ve den som tvivlar!
2. Frida
- Jag är svag för konstnärsfilmer, att få vara med i skapelseprocessen, få historien bakom legenden och så vidare. Frida konkurrerar med Pollock om att vara min favoritfilm i den genren (Amadeus ligger bra till också om vi lägger till musiker). Det som lyfter den här filmen är spelet mellan Salma Hayek som Frida Kahlo och Alfred Molina som Diego Rivera. Deras äktenskap, distinktionen mellan monogoami och lojalitet och det politiska livet är vackert skildrat. Framförallt det symboliska i de två husen som paret bygger, hur man respekterar att man lever två liv, att man inte är en symbios utan kan utvecklas på egen hand. Det är en färgstark film om ett stort konstnärskap.
1. Spirited away
- Miyazakis genombrott i västvärlden, för den stora massan. Dessutom lyckades Spirited Away ta priset för bästa animerade film också, före exempelvis Ice Age. Även om min favoritMiyazaki är Min granne Totoro, så älskar jag också den här filmen. Givetvis de små hårt arbetande kolfläckskrypen, men också det finurliga berättandet och att man tillåter lite mörker i en animerad film. Trots att jag tycker att det är en underbar film är jag ändå tveksam till att kalla den en fullpoängare, och det är ett av få år där ettan på listan inte är en klar femma.
söndag 16 maj 2010
2001
En hel del godsaker det här året också. A Beautiful Mind tog hem de tyngsta priserna och platsade nästan på listan, men den är inte bättre än så. Denzel Washington fick oscar för bästa huvudroll, den han skulle ha haft för Hurricane. Kvällen blev historisk i och med att Halle Berry snodde den andra statyetten, vilket gjorde det här till det första året som två afroamerikanska skådespelare vann bästa huvudroll. Också det året när Pearl Harbor fick en oscar (för bästa ljudeffekter iof, men ändå). Mer än så krävs det inte.
10. Mulholland drive
- Förstår som de flesta andra fortfarande inte speciellt mycket av vad som exakt händer i filmen. Nu känns inte det som det viktigaste, istället är det känslan, atmosfären och det sexuella budskapet som ger upplevelsen. Det finns värre sätt att bli Lynchad på.
9. Iris
- Kate Winslet nominerad igen, men som vi alla vet skulle det ta ett tag till innan hon lyckades sno hem priset. En härlig film om ett viktigt ämne, Alzheimers och hur man lever med sjukdomen. Fina insatser från Winslet, men kanske framförallt från Judi Dench och Jim Broadbent (vinnare bästa biroll) som det åldrande paret. En liten pärla.
8. Sagan om ringen
- Den första då. Det är svårt att objektivt bedöma Sagan om Ringen-filmerna efter all hajp, framgång och alla gånger man sett dem. De är som gamla skor, bekväma och lite slitna, men man återvänder gärna till dem. I övrigt är det väl inte så mycket att säga, ni vet väl redan det mesta, men jag kan varna er för att göra vad några av mina vänner gjorde. Ha inte ett dryckesspel där ni snapsar varje gång det kommer ett homoerotiskt ögonblick i filmen/filmerna. Ni klarar inte mer än en halvtimme, jag lovar.
7. Moulin rouge
- Smart film som kanske försöker göra sig själv lite för smart. Älskar inledningen och tycker ändå att Baz Luhrmann knyter ihop säcken till en underhållande, sprudlande och rolig film. Tyckte nog att Nicole Kidmans nominering var lite överdriven, men den fick mycket välförtjänta statyetter för scenografi och kostym. Kärlekssångsmedleyt någonstans i mitten av filmen gör sig utmärkt som en quizfråga för övrigt. Originalartist och låttitel, klart.
6. Monsters Inc.
- Filmen som för mig inledde Pixarundret och därför har en speciell plats i mitt hjärta. Rolig historia med fint budskap, att man tjänar mer på skratt än skrämsel. Om ni har den här på dvd ska ni kolla på extramaterialet där man har designat fakeblunders från filmen. Sådant måste man ju bara älska. Huvudtemat fick oscar för bästa låt. Det här var också första året som animerade filmer fick en egen kategori, en staty som känns viktigare och viktigare för varje år då kvaliteten bara blir bättre inom animerad film. Monsters Inc. förtjänade definitivt att vinna, men den hade en konkurrent som var lite för bra, se nedan.
5. Memento
- En av de mest intressanta filmerna under de senaste tjugo åren. Än idag, nästan tio år senare, känns filmen och dess uppbrutna kronologi fräsch och spännande. Regissören Christopher Nolan fick sedan göra underhållande The Prestige och framförallt de två senaste Batmanfilmerna. Det ska bli intressant att se vad han gör hädanefter.
4. Ghost world
- Indiefilmen som blev indiefilmälskarnas älskling. Förstås. Och varför inte, manuset är genomtänkt och smart. Skådespelarna, framförallt då huvudrollerna Thora Birch och Steve Buscemi, briljerar. Sen då Scarlet, som har en otäck känsla för att vara med i projekt som blir bra skit (och som skakar av sig riktig skit hur lätt som helst, se bara hur hon studsade tillbaka efter The Island). Här innan det stora genomslaget, och hon utgör en lysande kontrast till Birch. Till sist den underbara indiska rockmusiken som bara den gör filmen värd att se.
3. Shrek
- Om Monsters Inc. var filmen som introducerade mig för Pixars möjligheter, så var Shrek den film som övertygade mig om att det fanns en klar framtid för animerad film. Det som imponerar mest är förmågan att tilltala unga som gamla utan att det känns påklistrat. Alla hittar något i filmen som man uppskattar. Det enda som gör Shrekfilmerna lite sämre än sina konkurrenter är nog att animationen inte alltid är av samma standard. Manus och humor är dock för mig långt mycket viktigare och just därför känns Shrek som en klockren vinnare av den första oscarn för bästa animerade film.
2. The Royal Tenenbaums
- Jag såg den här på bio när det begav sig och uppskattade den, även om jag inte tyckte att den var lysande. Efter att ha besökt Wes Andersons och Noah Baumbachs universum några gånger till har jag omvärderat, eller kanske snarare uppvärderat mina känslor för filmen. Det här är helt enkelt lysande underhållning av briljanta filmskapare. Från manus och idé över presentationen av de skruvade karaktärerna till scenografi och foto. Det här är fullkomligt underbart och jag kan se filmen hur många gånger som helst, känns det som.
1. Amelie från Montmartre
- Fem nomineringar, vilket är högt för en utländsk film. Dock ingen nominering för musik, vilket känns löjligt så här i efterhand. En nominering för bästa foto, men priset gick, liksom i bästa musik, istället till Sagan om Ringen. Tveksamt beslut, men det är svårt för utländska filmer att ta statyetter. Ännu mer förvånande är att Amelie förlorade bästa utländska film med så många övriga nomineringar. Vinnaren i den kategorin, Ingenmansland, är frånvarande på listan av den enkla anledningen att jag inte har sett den än. Om vi går tillbaka till Amelie så vill jag kalla den för en av mina största inspirationskällor. Sättet att presentera karaktärerna med vad de mest gillar och ogillar ger en snabb och fullständig inblick i vad som driver personen. Fotot, manuset, musiken och ljudet skapar en atmosfär som man bara vill dyka in i. Regissören Jean-Pierre Jeunet har fortfarande inte gjort en dålig film, jag hoppas att han fortsätter den sviten.
10. Mulholland drive
- Förstår som de flesta andra fortfarande inte speciellt mycket av vad som exakt händer i filmen. Nu känns inte det som det viktigaste, istället är det känslan, atmosfären och det sexuella budskapet som ger upplevelsen. Det finns värre sätt att bli Lynchad på.
9. Iris
- Kate Winslet nominerad igen, men som vi alla vet skulle det ta ett tag till innan hon lyckades sno hem priset. En härlig film om ett viktigt ämne, Alzheimers och hur man lever med sjukdomen. Fina insatser från Winslet, men kanske framförallt från Judi Dench och Jim Broadbent (vinnare bästa biroll) som det åldrande paret. En liten pärla.
8. Sagan om ringen
- Den första då. Det är svårt att objektivt bedöma Sagan om Ringen-filmerna efter all hajp, framgång och alla gånger man sett dem. De är som gamla skor, bekväma och lite slitna, men man återvänder gärna till dem. I övrigt är det väl inte så mycket att säga, ni vet väl redan det mesta, men jag kan varna er för att göra vad några av mina vänner gjorde. Ha inte ett dryckesspel där ni snapsar varje gång det kommer ett homoerotiskt ögonblick i filmen/filmerna. Ni klarar inte mer än en halvtimme, jag lovar.
7. Moulin rouge
- Smart film som kanske försöker göra sig själv lite för smart. Älskar inledningen och tycker ändå att Baz Luhrmann knyter ihop säcken till en underhållande, sprudlande och rolig film. Tyckte nog att Nicole Kidmans nominering var lite överdriven, men den fick mycket välförtjänta statyetter för scenografi och kostym. Kärlekssångsmedleyt någonstans i mitten av filmen gör sig utmärkt som en quizfråga för övrigt. Originalartist och låttitel, klart.
6. Monsters Inc.
- Filmen som för mig inledde Pixarundret och därför har en speciell plats i mitt hjärta. Rolig historia med fint budskap, att man tjänar mer på skratt än skrämsel. Om ni har den här på dvd ska ni kolla på extramaterialet där man har designat fakeblunders från filmen. Sådant måste man ju bara älska. Huvudtemat fick oscar för bästa låt. Det här var också första året som animerade filmer fick en egen kategori, en staty som känns viktigare och viktigare för varje år då kvaliteten bara blir bättre inom animerad film. Monsters Inc. förtjänade definitivt att vinna, men den hade en konkurrent som var lite för bra, se nedan.
5. Memento
- En av de mest intressanta filmerna under de senaste tjugo åren. Än idag, nästan tio år senare, känns filmen och dess uppbrutna kronologi fräsch och spännande. Regissören Christopher Nolan fick sedan göra underhållande The Prestige och framförallt de två senaste Batmanfilmerna. Det ska bli intressant att se vad han gör hädanefter.
4. Ghost world
- Indiefilmen som blev indiefilmälskarnas älskling. Förstås. Och varför inte, manuset är genomtänkt och smart. Skådespelarna, framförallt då huvudrollerna Thora Birch och Steve Buscemi, briljerar. Sen då Scarlet, som har en otäck känsla för att vara med i projekt som blir bra skit (och som skakar av sig riktig skit hur lätt som helst, se bara hur hon studsade tillbaka efter The Island). Här innan det stora genomslaget, och hon utgör en lysande kontrast till Birch. Till sist den underbara indiska rockmusiken som bara den gör filmen värd att se.
3. Shrek
- Om Monsters Inc. var filmen som introducerade mig för Pixars möjligheter, så var Shrek den film som övertygade mig om att det fanns en klar framtid för animerad film. Det som imponerar mest är förmågan att tilltala unga som gamla utan att det känns påklistrat. Alla hittar något i filmen som man uppskattar. Det enda som gör Shrekfilmerna lite sämre än sina konkurrenter är nog att animationen inte alltid är av samma standard. Manus och humor är dock för mig långt mycket viktigare och just därför känns Shrek som en klockren vinnare av den första oscarn för bästa animerade film.
2. The Royal Tenenbaums
- Jag såg den här på bio när det begav sig och uppskattade den, även om jag inte tyckte att den var lysande. Efter att ha besökt Wes Andersons och Noah Baumbachs universum några gånger till har jag omvärderat, eller kanske snarare uppvärderat mina känslor för filmen. Det här är helt enkelt lysande underhållning av briljanta filmskapare. Från manus och idé över presentationen av de skruvade karaktärerna till scenografi och foto. Det här är fullkomligt underbart och jag kan se filmen hur många gånger som helst, känns det som.
1. Amelie från Montmartre
- Fem nomineringar, vilket är högt för en utländsk film. Dock ingen nominering för musik, vilket känns löjligt så här i efterhand. En nominering för bästa foto, men priset gick, liksom i bästa musik, istället till Sagan om Ringen. Tveksamt beslut, men det är svårt för utländska filmer att ta statyetter. Ännu mer förvånande är att Amelie förlorade bästa utländska film med så många övriga nomineringar. Vinnaren i den kategorin, Ingenmansland, är frånvarande på listan av den enkla anledningen att jag inte har sett den än. Om vi går tillbaka till Amelie så vill jag kalla den för en av mina största inspirationskällor. Sättet att presentera karaktärerna med vad de mest gillar och ogillar ger en snabb och fullständig inblick i vad som driver personen. Fotot, manuset, musiken och ljudet skapar en atmosfär som man bara vill dyka in i. Regissören Jean-Pierre Jeunet har fortfarande inte gjort en dålig film, jag hoppas att han fortsätter den sviten.
måndag 10 maj 2010
2000
In på tvåtusentalet med en väldig fart. Ett bra år även det här och även om Gladiator lite oförtjänt tog många tunga kategorier tycker jag nog att utdelningen överlag var ovanligt rättvis.
10. Chocolat
- Man kan tro att man ska äta choklad till den här filmen, men gör inte det. Man blir så mätt på choklad, de häller ju den på allt som finns! En söt (i många bemärkelser, Johnny Depp är ju dessutom med) bagatell av Lasse Hallström som är bra på att göra söta bagateller. Go Dench i sur biroll och självklart ett jättebra budskap som trots allt inte känns påklistrat. Att acceptera nya tankar gillar den här bloggen.
9. Gladiator
- En sak ska vi göra klart direkt. Russel Crowes oscar är för stimmet han är inne i här, inte för prestationen i Gladiator. Han är långt mycket bättre i Insider, och även i A Beautiful Mind nästa år. Med det ur vägen kan man konstatera att Gladiator ändå är en helt okej produktion. Lite överdriven, lite pompös, men schysst popcornrulle ändå. Jag som har läst lite historia skrattar lite åt (bland annat) att tidpunkten som skildras är 180 efter kristus, efter Marcus Aurelius död. Filmen ebbar ut i ordning och reda i romarriket. I själva verket föranledde Marcus Aurelius död mångåriga inbördes stridigheter om makten som till slut ledde till romarrikets delning och i förlängningen dess fall. Tur att Maximus inte visste det när han lämnade över makten till senaten i sitt dödsögonblick.
8. Crouching tiger, hidden dragon
- Blev i och med sina fyra statyetter tillsammans med Fanny & Alexander den mest belönade Foreign Language-filmen genom historien. Vi väntar fortfarande med spänning på den första bästa film-oscarn för en sådan film, men då får vi nog vänta. CTHD är också den mest nominerade utländska filmen genom tiderna, och även om den kanske blev lite väl hajpad så är det en bra film med några av de vackraste fightingscenerna jag sett.
7. Cast away
- En imponerande insats av Tom Hanks, klart i klass med de oscarsbelönade rollerna från 93 och 94. Skillnaden här är att det bara är han i princip. Det är inte många sekunder av filmen som han inte är i bild, och att bära en film helt på sina egna axlar på det här sättet, det är imponerande. Filmen är förvånansvärt spännande, underhållande och säger viktiga saker om det mänskliga psyket. En liten pärla som man inte riktigt väntar sig.
6. Wonder boys
- Dylan skrev filmens låtmotiv och fick en oscar för lång och trogen tjänst. Första gången jag såg den här fastnade jag i något, jag minns inte vad, och kunde inte riktigt acceptera den som det smarta manusbygget det är. Efter andra gången stod det klart för mig varför man ska älska den här filmen. Douglas, McGuire, McDormand, Downey Jr., ja till och med Katie Holmes gör bra ifrån sig. Den är oerhört tydligt baserad på en bok, med vissa filmer känns det mycket tydligt. En av ledtrådarna om man vill leta efter sådana filmer är att huvudkaraktären är författare. De (vi?) vill skriva om sig (oss?) själva minsann.
5. Pollock
- Om jag vill bli inspirerad i mitt skrivande, eller när det gäller kreativitet överhuvudtaget, så är det här filmen jag i första hand slänger in i dvd-spelaren. Att få följa Jackson Pollocks kreativa process, genombrott i skapande och karriär, till och med hans självdestruktivitet, gör att man själv börjar kolla på annonser på övergivna bondgårdar som man vill rusta upp och bygga om till ateljé. Och jag suger på pictionary ska ni veta. Förutom skapandeglädjen och tragedin för den delen, är det skådespeleriet som står ut här. Ed Harris som Pollock (och som regissör) och Marcia Gay Harden som hans livskamrat, konstnären Lee Krasner är fullkomligt briljanta. Båda fick nomineringar, men det var Gay Harden som tog hem statyetten. Klockrent.
4. Traffic
- Stephen Soderbergh lyckades det här året med bedriften att bli nominerad för bästa regi för två olika filmer, Erin Brockovich och den här. Med tyngden av två nomineringar snodde han också oscarn framför näsan på Ridley Scott och hans gladiatorer. Jag gillar Soderbergh, framförallt Oceansfilmerna som jag tycker är helt geniala, och i Traffic får han verkligen visa upp sin mångsidighet. Ännu en av dessa multiplotfilmer som kom i kölvattnet av Short Cuts, det här är en av de bästa. Traffic var en överraskande vinnare på oscarsgalan, den tog hem inte mindre än fyra statyetter, varav en gick till underbara Benicio del Toro.
3. Billy Elliot
- Det dröjde faktiskt, tragiskt nog, ända till i år innan jag äntligen såg hela Billy Elliot. Varför vet jag inte, den har det mesta som tilltalar mig när det gäller filmer. Humor, värme, suveränt manus, en känsloväckande historia, någon som kämpar mot svåra odds och vinner, okomplicerat queertema (alltså att man på ett avslappnat sätt, utan att det känns krystat, skildrar sexualitet) och härligt skådespeleri.
2. Almost famous
- Då är vi på väg upp i den verkliga stratosfären. Som alla andra (utom min syster) älskar jag den här filmen. Cameron Crowe visade med Jerry McGuire att han kan göra bra film, här överträffar han sig själv. Filmen har en härlig timing i repliker och spel mellan karaktärer, vilket bygger upp den komiska effekten utan att det blir parodiskt. Sen blir en film aldrig sämre av att man slänger in Philip Seymour Hoffman. Många trodde att Kate Hudson hade oscarn i påsen för sin rolltolkning av Penny Lane, men jag tycker personligen att Marcia Gay Harden förtjänade den mer. Frances McDormand också, i sin roll som mamman här, men hon fick sin för Fargo. Nej, det som gör Almost Famous till en av mina favoritfilmer är manuset, berättandet och förmedlandet av den där stämningen. Det där som gör att man vill krypa ner och sätta på filmen igen och igen och igen.
1. O brother, where art thou?
- Cohenbrödernas slutgiltiga triumf i min bok. Normalt brukar en film som bygger på en äldre förlaga bli träig och stolpig, men inte här inte. Clooneys remarkabla överspel klickar fantastiskt med Holly Hunter, med John Turturro och med Tim Blake Nelsons sävliga sydstatslugn. John Goodman som cyklop är också lysande. Fotot, manuset, karaktärerna och därigenom skådespelarinsatserna är underbara och övertrumfas egentligen bara av en sak: musiken. En stark konkurrent till priset som bästa soundtrack genom alla tider.
10. Chocolat
- Man kan tro att man ska äta choklad till den här filmen, men gör inte det. Man blir så mätt på choklad, de häller ju den på allt som finns! En söt (i många bemärkelser, Johnny Depp är ju dessutom med) bagatell av Lasse Hallström som är bra på att göra söta bagateller. Go Dench i sur biroll och självklart ett jättebra budskap som trots allt inte känns påklistrat. Att acceptera nya tankar gillar den här bloggen.
9. Gladiator
- En sak ska vi göra klart direkt. Russel Crowes oscar är för stimmet han är inne i här, inte för prestationen i Gladiator. Han är långt mycket bättre i Insider, och även i A Beautiful Mind nästa år. Med det ur vägen kan man konstatera att Gladiator ändå är en helt okej produktion. Lite överdriven, lite pompös, men schysst popcornrulle ändå. Jag som har läst lite historia skrattar lite åt (bland annat) att tidpunkten som skildras är 180 efter kristus, efter Marcus Aurelius död. Filmen ebbar ut i ordning och reda i romarriket. I själva verket föranledde Marcus Aurelius död mångåriga inbördes stridigheter om makten som till slut ledde till romarrikets delning och i förlängningen dess fall. Tur att Maximus inte visste det när han lämnade över makten till senaten i sitt dödsögonblick.
8. Crouching tiger, hidden dragon
- Blev i och med sina fyra statyetter tillsammans med Fanny & Alexander den mest belönade Foreign Language-filmen genom historien. Vi väntar fortfarande med spänning på den första bästa film-oscarn för en sådan film, men då får vi nog vänta. CTHD är också den mest nominerade utländska filmen genom tiderna, och även om den kanske blev lite väl hajpad så är det en bra film med några av de vackraste fightingscenerna jag sett.
7. Cast away
- En imponerande insats av Tom Hanks, klart i klass med de oscarsbelönade rollerna från 93 och 94. Skillnaden här är att det bara är han i princip. Det är inte många sekunder av filmen som han inte är i bild, och att bära en film helt på sina egna axlar på det här sättet, det är imponerande. Filmen är förvånansvärt spännande, underhållande och säger viktiga saker om det mänskliga psyket. En liten pärla som man inte riktigt väntar sig.
6. Wonder boys
- Dylan skrev filmens låtmotiv och fick en oscar för lång och trogen tjänst. Första gången jag såg den här fastnade jag i något, jag minns inte vad, och kunde inte riktigt acceptera den som det smarta manusbygget det är. Efter andra gången stod det klart för mig varför man ska älska den här filmen. Douglas, McGuire, McDormand, Downey Jr., ja till och med Katie Holmes gör bra ifrån sig. Den är oerhört tydligt baserad på en bok, med vissa filmer känns det mycket tydligt. En av ledtrådarna om man vill leta efter sådana filmer är att huvudkaraktären är författare. De (vi?) vill skriva om sig (oss?) själva minsann.
5. Pollock
- Om jag vill bli inspirerad i mitt skrivande, eller när det gäller kreativitet överhuvudtaget, så är det här filmen jag i första hand slänger in i dvd-spelaren. Att få följa Jackson Pollocks kreativa process, genombrott i skapande och karriär, till och med hans självdestruktivitet, gör att man själv börjar kolla på annonser på övergivna bondgårdar som man vill rusta upp och bygga om till ateljé. Och jag suger på pictionary ska ni veta. Förutom skapandeglädjen och tragedin för den delen, är det skådespeleriet som står ut här. Ed Harris som Pollock (och som regissör) och Marcia Gay Harden som hans livskamrat, konstnären Lee Krasner är fullkomligt briljanta. Båda fick nomineringar, men det var Gay Harden som tog hem statyetten. Klockrent.
4. Traffic
- Stephen Soderbergh lyckades det här året med bedriften att bli nominerad för bästa regi för två olika filmer, Erin Brockovich och den här. Med tyngden av två nomineringar snodde han också oscarn framför näsan på Ridley Scott och hans gladiatorer. Jag gillar Soderbergh, framförallt Oceansfilmerna som jag tycker är helt geniala, och i Traffic får han verkligen visa upp sin mångsidighet. Ännu en av dessa multiplotfilmer som kom i kölvattnet av Short Cuts, det här är en av de bästa. Traffic var en överraskande vinnare på oscarsgalan, den tog hem inte mindre än fyra statyetter, varav en gick till underbara Benicio del Toro.
3. Billy Elliot
- Det dröjde faktiskt, tragiskt nog, ända till i år innan jag äntligen såg hela Billy Elliot. Varför vet jag inte, den har det mesta som tilltalar mig när det gäller filmer. Humor, värme, suveränt manus, en känsloväckande historia, någon som kämpar mot svåra odds och vinner, okomplicerat queertema (alltså att man på ett avslappnat sätt, utan att det känns krystat, skildrar sexualitet) och härligt skådespeleri.
2. Almost famous
- Då är vi på väg upp i den verkliga stratosfären. Som alla andra (utom min syster) älskar jag den här filmen. Cameron Crowe visade med Jerry McGuire att han kan göra bra film, här överträffar han sig själv. Filmen har en härlig timing i repliker och spel mellan karaktärer, vilket bygger upp den komiska effekten utan att det blir parodiskt. Sen blir en film aldrig sämre av att man slänger in Philip Seymour Hoffman. Många trodde att Kate Hudson hade oscarn i påsen för sin rolltolkning av Penny Lane, men jag tycker personligen att Marcia Gay Harden förtjänade den mer. Frances McDormand också, i sin roll som mamman här, men hon fick sin för Fargo. Nej, det som gör Almost Famous till en av mina favoritfilmer är manuset, berättandet och förmedlandet av den där stämningen. Det där som gör att man vill krypa ner och sätta på filmen igen och igen och igen.
1. O brother, where art thou?
- Cohenbrödernas slutgiltiga triumf i min bok. Normalt brukar en film som bygger på en äldre förlaga bli träig och stolpig, men inte här inte. Clooneys remarkabla överspel klickar fantastiskt med Holly Hunter, med John Turturro och med Tim Blake Nelsons sävliga sydstatslugn. John Goodman som cyklop är också lysande. Fotot, manuset, karaktärerna och därigenom skådespelarinsatserna är underbara och övertrumfas egentligen bara av en sak: musiken. En stark konkurrent till priset som bästa soundtrack genom alla tider.
onsdag 5 maj 2010
1999
Ruskigt starkt år. Första året hittills där tionde filmen och även ett par filmer utanför listan, som Girl Interrupted till exempel, är solklara fyror i betyg.
10. The Talented mr Ripley
- Snygg och lite läskig historia med snygga, svala skådespelare. Filmens behållning är dock Philip Seymour Hoffman i rollen som sliskbollen Freddie Miles. Hur han levererar repliker som ”I wish I could fuck every woman in the world at least once” med trovärdighet, vilket inte är det lättaste. Magnifik uppvisning av magnifik skådespelare.
9. Boys don’t cry
- Hilary Swanks oscar är en av de mest välförtjänta genom filmhistorien. Historien om transsexuelle Brandon Teena och de fördomar och våldsamheter han möter är ett rejält knytnävsslag i magen för tittaren. Oerhört aktuell film, både i genomförande och budskap.
8. The Matrix
- Kanske min häftigaste bioupplevelse någonsin. Jag och min syster sålde biobiljetter till den lokala biografen i Bjursås, den lilla by jag är född och uppvuxen i. Tack vare detta fick vi vara med på en filmhelg i Leksand där man visade biofilmer för branschmänniskor som skulle bestämma vilka filmer som skulle plockas upp till repertoaren och vilka man skulle lämna därhän. Efter fyra biobesök på lördagen, La vita e bella, Pushing tin, Never been kissed och Svart katt, vit katt, började den sista filmen halv tolv på natten. Jag hade aldrig hört talas om the Matrix, visste inte ett nys om filmen eller var den kom från. Det skulle dröja ett halvår innan den hade premiär i Sverige. Ni kanske förstår vilket intryck en sådan här film gör i ett sådant läge. Jävlar i min lilla låda.
7. Being John Malkovich
- Den första hälften av den här filmen, på den tiden när man inte visste vem Charlie Kaufman var och inte visste vad man skulle förvänta sig, är helt sanslöst bra. Tyvärr lyckades han här inte knyta ihop säcken riktigt. Historien haltar en del när den inte helt kan byggas upp av galenskaper, men det är omöjligt att inte älska Kaufman för vad han har gjort med att ruska upp hollywoodberättandet. Efter ett par ytterligare försök lyckades han ordentligt med en hel film, men det återvänder vi till när vi kommer till 2004.
6. Magnolia
- Paul Thomas Anderson igen och Philip Seymour Hoffman i en härlig roll igen, fast här glänser han inte lika mycket som i andra roller. Istället är det Tom Cruise (faktiskt), Julianne Moore (som alltid), John C. Reilly och William H. Macy som skiner starkast i en stark multiplotfilm. Framförallt de första tjugo minuterna av filmen där man knappt hinner hämta andan i hoppen mellan karaktärerna är sensationellt bra.
5. Fight Club
- Jag är inte den som vurmar för våldsförhärligande, och hur man än vänder och vrider berättandet i den här filmen så kommer man inte från just det; den förmenta renheten i våldet. Om man lägger det smidigt åt sidan återstår sedan en magnifik poetisk filmupplevelse i bildspråk, ordval och nakna svettiga män i trånga utrymmen. David Fincher, som också gjorde Seven, visar även här upp en avundsvärd talang.
4. The Hurricane
- Denzel Washington blev snuvad på oscarn av huvudrollsinnehavaren i filmen på första plats, men det är frågan om han inte förtjänade den bättre själv. Jag ska inte ta något från vinnaren, men Washington bär den här filmen från första till sista filmruta (känns det som, inte bokstavligt) och ger boxaren Rubin Carter sin mänskliga upprättelse några årtionden efter den rättsliga. Ett gripande drama om en oskyldigt dömd man, vilket ledde till stora protester på sjuttiotalet, bland annat genom Bob Dylans låt ”Hurricane”. Så en bra låt och en bra film kom i alla fall ur den här tragedin.
3. Insider
- Vill man ha en instruktionsfilm för hur man skapar en spännande thriller utan att använda ett enda vapen, en enda biljakt eller en enda sexscen så är det bara att titta på Insider. Russel Crowes avgjort bästa skådespelarinsats i sin karriär hittills, där han gestaltar Jeffrey Wigand, en grå bolagschef på ett tobaksbolag. Efter en del dubier och en del övertalan från en gedigen Al Pacino som 60-minutesproducent bestämmer Wigand/Crowe sig för att berätta vad alla vet, att cigaretter är farliga och gjorda för att vara beroendeframkallande. Lysande film, verklighetsnära, spännande och viktig.
2. South Park: Bigger, longer & uncut
- Den bästa musikalen som någonsin gjorts. Den enda som kan konkurrera är Once som kommer i en senare lista. Ojämnheten som tv-serien stundtals präglas av ser man inget av här. Det moraliska budskapet är bra, humorn klockren och musiknumren förvånansvärt melodiösa och dessutom perfekta i längd.
1. American beauty
- Faktiskt den enda vinnaren för bästa film som också ligger etta på min lista för det året. Jag kommer att skriva en lite längre text om filmens underliggande budskap och fokuserar nu istället på att hylla skaparen Sam Mendes, som efter några mindre snedsteg med Road to Perdition, Jarhead och Revolutionary Road (nej, jag tyckte inte den var så bra), verkar vara tillbaka på banan med fina Away we go. Vidare måste man förstås nämna skådespeleriet (som Robert Altman tyckte var mediokert), vilket gav Kevin Spacey en statyett. Både Anette Bening, Chris Cooper och Allison Janney förtjänar sin cred, surt för Bening som förlorat oscarn till Hillary Swank två gånger.
10. The Talented mr Ripley
- Snygg och lite läskig historia med snygga, svala skådespelare. Filmens behållning är dock Philip Seymour Hoffman i rollen som sliskbollen Freddie Miles. Hur han levererar repliker som ”I wish I could fuck every woman in the world at least once” med trovärdighet, vilket inte är det lättaste. Magnifik uppvisning av magnifik skådespelare.
9. Boys don’t cry
- Hilary Swanks oscar är en av de mest välförtjänta genom filmhistorien. Historien om transsexuelle Brandon Teena och de fördomar och våldsamheter han möter är ett rejält knytnävsslag i magen för tittaren. Oerhört aktuell film, både i genomförande och budskap.
8. The Matrix
- Kanske min häftigaste bioupplevelse någonsin. Jag och min syster sålde biobiljetter till den lokala biografen i Bjursås, den lilla by jag är född och uppvuxen i. Tack vare detta fick vi vara med på en filmhelg i Leksand där man visade biofilmer för branschmänniskor som skulle bestämma vilka filmer som skulle plockas upp till repertoaren och vilka man skulle lämna därhän. Efter fyra biobesök på lördagen, La vita e bella, Pushing tin, Never been kissed och Svart katt, vit katt, började den sista filmen halv tolv på natten. Jag hade aldrig hört talas om the Matrix, visste inte ett nys om filmen eller var den kom från. Det skulle dröja ett halvår innan den hade premiär i Sverige. Ni kanske förstår vilket intryck en sådan här film gör i ett sådant läge. Jävlar i min lilla låda.
7. Being John Malkovich
- Den första hälften av den här filmen, på den tiden när man inte visste vem Charlie Kaufman var och inte visste vad man skulle förvänta sig, är helt sanslöst bra. Tyvärr lyckades han här inte knyta ihop säcken riktigt. Historien haltar en del när den inte helt kan byggas upp av galenskaper, men det är omöjligt att inte älska Kaufman för vad han har gjort med att ruska upp hollywoodberättandet. Efter ett par ytterligare försök lyckades han ordentligt med en hel film, men det återvänder vi till när vi kommer till 2004.
6. Magnolia
- Paul Thomas Anderson igen och Philip Seymour Hoffman i en härlig roll igen, fast här glänser han inte lika mycket som i andra roller. Istället är det Tom Cruise (faktiskt), Julianne Moore (som alltid), John C. Reilly och William H. Macy som skiner starkast i en stark multiplotfilm. Framförallt de första tjugo minuterna av filmen där man knappt hinner hämta andan i hoppen mellan karaktärerna är sensationellt bra.
5. Fight Club
- Jag är inte den som vurmar för våldsförhärligande, och hur man än vänder och vrider berättandet i den här filmen så kommer man inte från just det; den förmenta renheten i våldet. Om man lägger det smidigt åt sidan återstår sedan en magnifik poetisk filmupplevelse i bildspråk, ordval och nakna svettiga män i trånga utrymmen. David Fincher, som också gjorde Seven, visar även här upp en avundsvärd talang.
4. The Hurricane
- Denzel Washington blev snuvad på oscarn av huvudrollsinnehavaren i filmen på första plats, men det är frågan om han inte förtjänade den bättre själv. Jag ska inte ta något från vinnaren, men Washington bär den här filmen från första till sista filmruta (känns det som, inte bokstavligt) och ger boxaren Rubin Carter sin mänskliga upprättelse några årtionden efter den rättsliga. Ett gripande drama om en oskyldigt dömd man, vilket ledde till stora protester på sjuttiotalet, bland annat genom Bob Dylans låt ”Hurricane”. Så en bra låt och en bra film kom i alla fall ur den här tragedin.
3. Insider
- Vill man ha en instruktionsfilm för hur man skapar en spännande thriller utan att använda ett enda vapen, en enda biljakt eller en enda sexscen så är det bara att titta på Insider. Russel Crowes avgjort bästa skådespelarinsats i sin karriär hittills, där han gestaltar Jeffrey Wigand, en grå bolagschef på ett tobaksbolag. Efter en del dubier och en del övertalan från en gedigen Al Pacino som 60-minutesproducent bestämmer Wigand/Crowe sig för att berätta vad alla vet, att cigaretter är farliga och gjorda för att vara beroendeframkallande. Lysande film, verklighetsnära, spännande och viktig.
2. South Park: Bigger, longer & uncut
- Den bästa musikalen som någonsin gjorts. Den enda som kan konkurrera är Once som kommer i en senare lista. Ojämnheten som tv-serien stundtals präglas av ser man inget av här. Det moraliska budskapet är bra, humorn klockren och musiknumren förvånansvärt melodiösa och dessutom perfekta i längd.
1. American beauty
- Faktiskt den enda vinnaren för bästa film som också ligger etta på min lista för det året. Jag kommer att skriva en lite längre text om filmens underliggande budskap och fokuserar nu istället på att hylla skaparen Sam Mendes, som efter några mindre snedsteg med Road to Perdition, Jarhead och Revolutionary Road (nej, jag tyckte inte den var så bra), verkar vara tillbaka på banan med fina Away we go. Vidare måste man förstås nämna skådespeleriet (som Robert Altman tyckte var mediokert), vilket gav Kevin Spacey en statyett. Både Anette Bening, Chris Cooper och Allison Janney förtjänar sin cred, surt för Bening som förlorat oscarn till Hillary Swank två gånger.
onsdag 28 april 2010
1998
1998 hände det lustiga att alla filmer nominerade i bästa film-kategorin antingen utspelade sig under andra världskriget eller i det Elizabethanska 1600-talsengland. Flera av filmerna lyckades också smyga sig in på listan.
10. Shakespeare in love
- Den stora vinnaren det här året med sju statyetter för bästa film, manus, kvinnliga skådespelare (båda), kostym, musik och scenografi. En puttrig historia som inte är så bra som sitt rykte, men klart sevärd. Judi Dench fick en oscar för sitt porträtt av drottning Elizabeth, en av de kortaste oscarbelönade insatserna genom alla tider. I jämförelse med den andra Elizabethprestationen står sig dock både Dench och Paltrow (som snodde kvinnlig huvudroll framför näsan på Cate Blanchett) slätt.
9. Little voice
- Fin liten film med en utmärkt Jane Horrocks i huvudrollen. För er som inte känner igen henne spelade hon Bubbles i Helt Hysteriskt på nittiotalet.
8. Out of sight
- Stephen Soderberg är en av mina idoler, kanske främst tack vare Oceansfilmerna på nollnolltalet. Här är också Clooney med, och tillsammans lyckas de göra en ovanligt lyckad film om kärlek och brottslingar. Det känns som om man har sett det här konceptet hundratals gånger, men det fungerar faktiskt riktigt bra här. Till och med Jennifer Lopez gör en bra prestation, vilket säger en del om filmens kvalitet.
7. Velvet goldmine
- Kanske förvånande att den här filmen hamnar så långt ner eftersom jag ändå ser den som en favoritfilm. Anledningen är nog att själva filmen lämnar en del övrigt att önska, framförallt i berättande och flyt. Scenerna, skådespelarna, musiken och känslan i filmen är däremot svårslagen. Svårt att hitta snyggare människor, och man får se en naken Ewan McGregor hoppa och studsa på scen som Iggy Pop-lookalike.
6. Elizabeth
- En av mina starkaste bioupplevelser någonsin. Det kan ha att göra med att jag var ensam när jag såg den, genom filmstudion på Kino i Lund, och att slutet är så himla dramatiskt. Det gav en känsla som jag bar med mig inombords när jag åkte hem och i dagar och veckor efteråt. Magnifik rollprestation av Cate Blanchett som verkligen är Elizabeth I.
5. Saving private Ryan
- Steven Spielberg lyckades sno åt sig regissörstatyetten och många tippade att Ryan då också skulle vinna bästa film, men Shakespeare drog vinstlotten den här gången. Filmen är kanske mest minnesvärd för sin första halvtimme där man sitter utan att andas på helspänn i biostolen och undrar när det ska ta slut. Om jag skulle göra en genomgång av alla oscarskategorier och utse en vinnare genom alla tider så skulle nog den här filmen få bästa ljud. Det är sällan som man märker av hur bra ljud en film har, men här går det inte att undvika.
4. Primary colors
- Lite bortglömd i konkurrensen det här året. Lysande politisk satir om en Clintonklon spelad av John Travolta och hans snåriga väg till vita huset. Härliga rollprestationer framförallt av Billy Bob Thornton och Kathy Bates som fick en välförtjänt nominering. Ett verklighetstroget berättande drivet av ett stringent manus som gör filmen till något alldeles extra. Om ni inte har sett den så gör det.
3. La vita e bella
- Roberto Benignis mästervek som gjorde honom till internationell superstjärna och gav honom en sensationell statyett för bästa manliga huvudroll, en av ytterst få för en icke-engelskspråkig rolltolkning. Första delen av filmen är en romantisk komedi med suverän timing och burleska scener med stort hjärta. Andra delen handlar om deportationen till ett koncentrationsläger och överlevnad. Det är en gripande historia där man skrattar och gråter om vartannat.
2. Pleasantville
- Underskattad feelgoodfilm med häftiga fotoeffekter i en lek mellan färg och svartvitt. Två syskon blir indragna i en tv-serie från femtiotalet och försöker först att spela med, men inser att det inte går att undvika en revolution om man ska kunna leva fritt. I takt med nya fräscha idéer som ruckar på det perfekta samhället börjar också färgklickar smyga sig in här och där. Till slut bildas två läger, där de konservativa bedriver hetsjakt på de ”färgade”. Snyggt, både i berättande och illustration.
1. American history X
- Nazister här också, men i modern tappning. Edward Norton är svårslagen (no pun intended) som nynazistisk gängledare i Venice Beach som får sig en tankeställare när han åker i fängelse. Ruskigt bra berättande i en ruggig historia. Jag vet att filmen har fått kritik för att den skulle förhärliga nynazismen, men den som tycker det kan ju rimligtvis inte ha sett hela filmen. Hela sensmoralen ligger ju i det meningslösa att dela upp folk genom hudfärg, ras och nationalitet. Våld föder våld och våld straffar sig alltid. Hur man kan få det till nynazistisk propaganda har jag svårt att förstå.
10. Shakespeare in love
- Den stora vinnaren det här året med sju statyetter för bästa film, manus, kvinnliga skådespelare (båda), kostym, musik och scenografi. En puttrig historia som inte är så bra som sitt rykte, men klart sevärd. Judi Dench fick en oscar för sitt porträtt av drottning Elizabeth, en av de kortaste oscarbelönade insatserna genom alla tider. I jämförelse med den andra Elizabethprestationen står sig dock både Dench och Paltrow (som snodde kvinnlig huvudroll framför näsan på Cate Blanchett) slätt.
9. Little voice
- Fin liten film med en utmärkt Jane Horrocks i huvudrollen. För er som inte känner igen henne spelade hon Bubbles i Helt Hysteriskt på nittiotalet.
8. Out of sight
- Stephen Soderberg är en av mina idoler, kanske främst tack vare Oceansfilmerna på nollnolltalet. Här är också Clooney med, och tillsammans lyckas de göra en ovanligt lyckad film om kärlek och brottslingar. Det känns som om man har sett det här konceptet hundratals gånger, men det fungerar faktiskt riktigt bra här. Till och med Jennifer Lopez gör en bra prestation, vilket säger en del om filmens kvalitet.
7. Velvet goldmine
- Kanske förvånande att den här filmen hamnar så långt ner eftersom jag ändå ser den som en favoritfilm. Anledningen är nog att själva filmen lämnar en del övrigt att önska, framförallt i berättande och flyt. Scenerna, skådespelarna, musiken och känslan i filmen är däremot svårslagen. Svårt att hitta snyggare människor, och man får se en naken Ewan McGregor hoppa och studsa på scen som Iggy Pop-lookalike.
6. Elizabeth
- En av mina starkaste bioupplevelser någonsin. Det kan ha att göra med att jag var ensam när jag såg den, genom filmstudion på Kino i Lund, och att slutet är så himla dramatiskt. Det gav en känsla som jag bar med mig inombords när jag åkte hem och i dagar och veckor efteråt. Magnifik rollprestation av Cate Blanchett som verkligen är Elizabeth I.
5. Saving private Ryan
- Steven Spielberg lyckades sno åt sig regissörstatyetten och många tippade att Ryan då också skulle vinna bästa film, men Shakespeare drog vinstlotten den här gången. Filmen är kanske mest minnesvärd för sin första halvtimme där man sitter utan att andas på helspänn i biostolen och undrar när det ska ta slut. Om jag skulle göra en genomgång av alla oscarskategorier och utse en vinnare genom alla tider så skulle nog den här filmen få bästa ljud. Det är sällan som man märker av hur bra ljud en film har, men här går det inte att undvika.
4. Primary colors
- Lite bortglömd i konkurrensen det här året. Lysande politisk satir om en Clintonklon spelad av John Travolta och hans snåriga väg till vita huset. Härliga rollprestationer framförallt av Billy Bob Thornton och Kathy Bates som fick en välförtjänt nominering. Ett verklighetstroget berättande drivet av ett stringent manus som gör filmen till något alldeles extra. Om ni inte har sett den så gör det.
3. La vita e bella
- Roberto Benignis mästervek som gjorde honom till internationell superstjärna och gav honom en sensationell statyett för bästa manliga huvudroll, en av ytterst få för en icke-engelskspråkig rolltolkning. Första delen av filmen är en romantisk komedi med suverän timing och burleska scener med stort hjärta. Andra delen handlar om deportationen till ett koncentrationsläger och överlevnad. Det är en gripande historia där man skrattar och gråter om vartannat.
2. Pleasantville
- Underskattad feelgoodfilm med häftiga fotoeffekter i en lek mellan färg och svartvitt. Två syskon blir indragna i en tv-serie från femtiotalet och försöker först att spela med, men inser att det inte går att undvika en revolution om man ska kunna leva fritt. I takt med nya fräscha idéer som ruckar på det perfekta samhället börjar också färgklickar smyga sig in här och där. Till slut bildas två läger, där de konservativa bedriver hetsjakt på de ”färgade”. Snyggt, både i berättande och illustration.
1. American history X
- Nazister här också, men i modern tappning. Edward Norton är svårslagen (no pun intended) som nynazistisk gängledare i Venice Beach som får sig en tankeställare när han åker i fängelse. Ruskigt bra berättande i en ruggig historia. Jag vet att filmen har fått kritik för att den skulle förhärliga nynazismen, men den som tycker det kan ju rimligtvis inte ha sett hela filmen. Hela sensmoralen ligger ju i det meningslösa att dela upp folk genom hudfärg, ras och nationalitet. Våld föder våld och våld straffar sig alltid. Hur man kan få det till nynazistisk propaganda har jag svårt att förstå.
tisdag 27 april 2010
1997
The year of the Titanic. Också det året när jag verkligen började följa oscarsgalan på riktigt, inte bara se sändningen. Jag satt mig in i bidragen, vilka som skulle vinna och vilka favoriter jag själv hade. På den vägen är det.
10. Gattaca
- Välgjord scifi-action med hyfsat filosofiskt resonemang om vad som gör oss till de vi är och vilka begränsningar vi har.
9. Titanic
- James Camerons mastodont lyckades svepa hem elva oscars på fjorton nomineringar, båda resultaten tangeringar av rekorden. Fem poäng till de som kan droppa vilken annan film som har fjorton nomineringar och vilka två andra filmer som har elva vinster. De tre förlusterna som Titanic råkade ut för var skådespelarna, Kate Winslet och Gloria Stuart (för samma karaktär, Rose, inte helt vanligt) och smink, där man förlorade till Men in Black. Det tycker iaf jag är lite roligt.
8. Det femte elementet
- På den tiden när Luc Besson fortfarande gjorde bra filmer. Jag blev, liksom alla andra i världen, smått förälskad i Milla Jovovich när filmen kom. Framförallt repliken ”Multipass” lever kvar än idag. Experimenterandet med mode och musik i filmen var intressant och Gary Oldman som skurk slår ju aldrig fel.
7. Jackie Brown
- Den minst tarantinoiga av Tarantinos filmer. Härligt soundtrack som oljar filmens historia, tydligt hämtad från en romanförlaga, men med gott flyt och oväntade händelser. Filmen återuppväckte Pam Griers karriär och gav henne rollen som Kit Porter i The L Word.
6. The Full Monty
- Lite oväntat nominerad till både bästa film och bästa regi. Fox Searchlight har dock med åren blivit ett bolag där i alla fall jag ofta hittar mina oscarsfavoriter varje år. Den här gången om före detta metallarbetare i Sheffield som strippar för att de inte hittar något annat sätt att tjäna pengar på. Rolig och rörande historia med lite vardaglig homoerotik också. Det gillar vi!
5. LA Confidential
- Yes, nu kommer de hårda killarna. Sug på namnen Bud White, Ed Exley och Jack Vincennes. Jag såg James Ellroy (författaren till romanen som filmen bygger på) på Babel häromveckan. Mannen är ju en parodi på sig själv. Yeah, jag skriver hård prosa. Yeah. Socialism doesn’t work, why should I give my money to someone else? Jadu James, kanske för att det är rätt? Ellroys karaktärer rusar runt efter rättvisa, och i filmatiseringarna blir det riktigt bra, men aldrig så bra som i LA Confidential. Jag har också läst ett par böcker av Ellroy och inte riktigt fattat hajpen kring honom, men så har jag å andra sidan inte något emot att ge lite av mina pengar till andra människor heller. Oscar till Kim Basinger för sin tolkning av en Veronica Lake-lookalike (roligt att säga, pröva!), förvisso hennes bästa roll i karriären, men givetvis skulle oscarn ha gått till Julianne Moore (se nedan). Mer välförtjänt manusoscar, Titanic var inte ens nominerad.
4. Boogie nights
- Mitt första möte med Paul Thomas Anderson, man kan ju lugnt säga att det var kärlek från första ögonkastet. Lite träigt skådespelande från Mark Wahlberg som lätt vägs upp av fantastiska prestationer från framförallt John C. Reilly, Julianne Moore och Philip Seymour Hoffman.
3. Wag the dog
- En liten pärla som beskriver producerandet bakom kulisserna på ett underbart sätt. Dustin Hoffman som hollywoodproducenten gör en av många oförglömliga roller. Humor som är så här understated är svår att göra bra, men när det blir bra, då blir det satan i det bra.
2. Donnie Brasco
- Nästan den enda roll som Johnny Depp faktiskt gör på allvar, utan ironisk glimt. Och som han gör det. Samspelet med Pacino är lysande och historien är gastkramande och underhållande på samma gång. Bara en nominering, för manus. Orättvist? Forget about it!
1. Good Will Hunting
- Tog den andra manusoscarn och konkurrensen det här året var hård. Damon och Affleck tröttnade på att aldrig få chansen till bra roller och skrev in sig själv i huvudrollerna i en film om ”A boy genius from Southie”, södra Boston mao. Jag älskar berättelser om genier, människor med övermänskliga gåvor som öppnar upp möjligheter som kan vara svåra att hantera. Gus van Sant lyckas här styra in ensemblen i ett vackert berättande. En av mina absoluta favoritfilmer som jag har sett fler gånger än jag vill räkna.
10. Gattaca
- Välgjord scifi-action med hyfsat filosofiskt resonemang om vad som gör oss till de vi är och vilka begränsningar vi har.
9. Titanic
- James Camerons mastodont lyckades svepa hem elva oscars på fjorton nomineringar, båda resultaten tangeringar av rekorden. Fem poäng till de som kan droppa vilken annan film som har fjorton nomineringar och vilka två andra filmer som har elva vinster. De tre förlusterna som Titanic råkade ut för var skådespelarna, Kate Winslet och Gloria Stuart (för samma karaktär, Rose, inte helt vanligt) och smink, där man förlorade till Men in Black. Det tycker iaf jag är lite roligt.
8. Det femte elementet
- På den tiden när Luc Besson fortfarande gjorde bra filmer. Jag blev, liksom alla andra i världen, smått förälskad i Milla Jovovich när filmen kom. Framförallt repliken ”Multipass” lever kvar än idag. Experimenterandet med mode och musik i filmen var intressant och Gary Oldman som skurk slår ju aldrig fel.
7. Jackie Brown
- Den minst tarantinoiga av Tarantinos filmer. Härligt soundtrack som oljar filmens historia, tydligt hämtad från en romanförlaga, men med gott flyt och oväntade händelser. Filmen återuppväckte Pam Griers karriär och gav henne rollen som Kit Porter i The L Word.
6. The Full Monty
- Lite oväntat nominerad till både bästa film och bästa regi. Fox Searchlight har dock med åren blivit ett bolag där i alla fall jag ofta hittar mina oscarsfavoriter varje år. Den här gången om före detta metallarbetare i Sheffield som strippar för att de inte hittar något annat sätt att tjäna pengar på. Rolig och rörande historia med lite vardaglig homoerotik också. Det gillar vi!
5. LA Confidential
- Yes, nu kommer de hårda killarna. Sug på namnen Bud White, Ed Exley och Jack Vincennes. Jag såg James Ellroy (författaren till romanen som filmen bygger på) på Babel häromveckan. Mannen är ju en parodi på sig själv. Yeah, jag skriver hård prosa. Yeah. Socialism doesn’t work, why should I give my money to someone else? Jadu James, kanske för att det är rätt? Ellroys karaktärer rusar runt efter rättvisa, och i filmatiseringarna blir det riktigt bra, men aldrig så bra som i LA Confidential. Jag har också läst ett par böcker av Ellroy och inte riktigt fattat hajpen kring honom, men så har jag å andra sidan inte något emot att ge lite av mina pengar till andra människor heller. Oscar till Kim Basinger för sin tolkning av en Veronica Lake-lookalike (roligt att säga, pröva!), förvisso hennes bästa roll i karriären, men givetvis skulle oscarn ha gått till Julianne Moore (se nedan). Mer välförtjänt manusoscar, Titanic var inte ens nominerad.
4. Boogie nights
- Mitt första möte med Paul Thomas Anderson, man kan ju lugnt säga att det var kärlek från första ögonkastet. Lite träigt skådespelande från Mark Wahlberg som lätt vägs upp av fantastiska prestationer från framförallt John C. Reilly, Julianne Moore och Philip Seymour Hoffman.
3. Wag the dog
- En liten pärla som beskriver producerandet bakom kulisserna på ett underbart sätt. Dustin Hoffman som hollywoodproducenten gör en av många oförglömliga roller. Humor som är så här understated är svår att göra bra, men när det blir bra, då blir det satan i det bra.
2. Donnie Brasco
- Nästan den enda roll som Johnny Depp faktiskt gör på allvar, utan ironisk glimt. Och som han gör det. Samspelet med Pacino är lysande och historien är gastkramande och underhållande på samma gång. Bara en nominering, för manus. Orättvist? Forget about it!
1. Good Will Hunting
- Tog den andra manusoscarn och konkurrensen det här året var hård. Damon och Affleck tröttnade på att aldrig få chansen till bra roller och skrev in sig själv i huvudrollerna i en film om ”A boy genius from Southie”, södra Boston mao. Jag älskar berättelser om genier, människor med övermänskliga gåvor som öppnar upp möjligheter som kan vara svåra att hantera. Gus van Sant lyckas här styra in ensemblen i ett vackert berättande. En av mina absoluta favoritfilmer som jag har sett fler gånger än jag vill räkna.
fredag 23 april 2010
1996
Det börjar lite svagt, men vänta lite, så kommer belöningen. De sju bästa filmerna det här året är riktigt bra.
10. Primal fear
- Den här filmen är egentligen med på listan av en anledning: Edward Norton. Hans rollprestation är grym och gav honom en av två oscarsnomineringar hittills.
9. The Crucible
- Eller Häxjakten. Baserad på Arthur Millers pjäs, och det är lite pjässtyltigt. Speciellt Daniel Day-Lewis har ju en tendens att klampa iväg i sina roller, men han gör det oftast bra. Snygg film som dock saknar lite schwing.
8. Michael Collins
- Inte den starkaste biopicen om en politisk karaktär, men en hyfsad film någonstans i mitten. Vi går vidare.
7. Fargo
- Den mest hyllade Coenfilmen innan No country for old men, men för mig har den några före sig i kön. Det betyder inte att jag inte uppskattar filmen som sådan, speciellt Steve Buscemi och Frances McDormand, två favoriter bland skådespelare. William H. Macy kan också vara den mest underskattade skådisen genom alla tider.
6. The People vs Larry Flynt
- En överraskande bra film, med likartade insatser av Woody Harrelson och Courtney Love. Att göra ett drabbande drama av en porrkungs liv är imponerande, men det är alltid skönt när hycklande religionshysteri får sig en slägga.
5. Trainspotting
- Filmen som mer än någon annan definierade nittiotalet för mig. Stilen, musiken, det brittiska (skotska) och the rise of Ewan McGregor. Soundtracket snurrade ofta under gymnasiefesterna och en kompis från den tiden, kvinnlig sådan, kallade sexscenen mellan McGregor och Kelly McDonald för den bästa någonsin. Jag kanske inte håller med, men jag förstår vad hon menar, och för en hormonstinn tonåring var det viktig inspiration.
4. Sleepers
- Nu kommer han igen, Braddan. Pitt och Jason Patric utgör en bra fond för Robert de Niro och Dustin Hoffman att briljera ifrån. Filmen är ett drabbande drama och jag förstår för mitt liv inte varför den inte fick fler nomineringar. Det enda som gjorde att den överhuvudtaget blev aktuell för den här listan var en liten ynklig Original Score-nominering. Okej att två filmer nominerade för bästa film ligger högre upp på listan här, men hur kan Den engelske patienten inte bara sno nomineringen, utan också vinna oscarn för bästa film (samt åtta andra), när Sleepers inte ens var nominerad. Den känns som en klockren oscarfilm. Istället blev det århundradets mest överskattade melodram (i oscarkretsar i stark konkurrens med Den siste kejsaren) som tog hem det.
3. Jerry McGuire
- När man ser filmen idag förvånas man över hur många klassiska repliker som kommer härifrån. ”Show me the money”, ”You complete me”, ”You had me at hello” och listan går vidare. En Casablanca för nittiotalet? Nja, kanske inte, den här filmen är långt mycket roligare. Cameron Crowe lyckades inte bara göra en finstämd och oväntad romantisk komedi med sporttema (och jag kan min sport, det görs ytterst få bra sportfilmer), han lyckades toppa den med Almost Famous några år senare. Det är starkt jobbat.
2. That thing you do!
- Okej, jag vet att den här filmen rent objektivt inte är lika välgjord som sina konkurrenter på listan, men det är en stark personlig favorit. Musiken är underbar, inte bara ledmotivet som spelas till leda genom filmen (vilket i och för sig är logiskt eftersom filmen handlar om ett one-hit-wonderband på sextiotalet). Dessutom finns det små detaljer i filmen, repliker som man knappt hör, som ger den ytterligare skärpa. Bandet heter The Wonders, men stavar det Oneders, vilket får alla som läser ordet att uttala det Oh-nee-ders. När den fyrtionde människan uttalar bandets namn fel rättar en bandmedlem honom och säger ”Hey, that’s oh-neh-ders” och sen går scenen vidare. Översättaren har inte ens med repliken i text. Gillart!
1. Shine
- Nominerad i de tyngsta kategorierna, men vann bara en (jag har spytt tillräckligt med galla på engelska patienter, de behöver inte mer nu). Geoffrey Rushs rolltolkning av konsertpianisten David Helfgott kan vara den bästa genom alla tider. Inte bara för att han själv spelar i alla pianoscenerna, hans svamlande, ramlande hysteri, hur han hetsar upp sig och lugnar ner sig är magiskt. Scenen där han hoppar på en studsmatta får mig att fyllas av frihet och gråt, den är för stor för film. Det är inte bara Rush som gör den här filmen lysande, den är ett utsökt exempel på ett stort och annorlunda berättande.
10. Primal fear
- Den här filmen är egentligen med på listan av en anledning: Edward Norton. Hans rollprestation är grym och gav honom en av två oscarsnomineringar hittills.
9. The Crucible
- Eller Häxjakten. Baserad på Arthur Millers pjäs, och det är lite pjässtyltigt. Speciellt Daniel Day-Lewis har ju en tendens att klampa iväg i sina roller, men han gör det oftast bra. Snygg film som dock saknar lite schwing.
8. Michael Collins
- Inte den starkaste biopicen om en politisk karaktär, men en hyfsad film någonstans i mitten. Vi går vidare.
7. Fargo
- Den mest hyllade Coenfilmen innan No country for old men, men för mig har den några före sig i kön. Det betyder inte att jag inte uppskattar filmen som sådan, speciellt Steve Buscemi och Frances McDormand, två favoriter bland skådespelare. William H. Macy kan också vara den mest underskattade skådisen genom alla tider.
6. The People vs Larry Flynt
- En överraskande bra film, med likartade insatser av Woody Harrelson och Courtney Love. Att göra ett drabbande drama av en porrkungs liv är imponerande, men det är alltid skönt när hycklande religionshysteri får sig en slägga.
5. Trainspotting
- Filmen som mer än någon annan definierade nittiotalet för mig. Stilen, musiken, det brittiska (skotska) och the rise of Ewan McGregor. Soundtracket snurrade ofta under gymnasiefesterna och en kompis från den tiden, kvinnlig sådan, kallade sexscenen mellan McGregor och Kelly McDonald för den bästa någonsin. Jag kanske inte håller med, men jag förstår vad hon menar, och för en hormonstinn tonåring var det viktig inspiration.
4. Sleepers
- Nu kommer han igen, Braddan. Pitt och Jason Patric utgör en bra fond för Robert de Niro och Dustin Hoffman att briljera ifrån. Filmen är ett drabbande drama och jag förstår för mitt liv inte varför den inte fick fler nomineringar. Det enda som gjorde att den överhuvudtaget blev aktuell för den här listan var en liten ynklig Original Score-nominering. Okej att två filmer nominerade för bästa film ligger högre upp på listan här, men hur kan Den engelske patienten inte bara sno nomineringen, utan också vinna oscarn för bästa film (samt åtta andra), när Sleepers inte ens var nominerad. Den känns som en klockren oscarfilm. Istället blev det århundradets mest överskattade melodram (i oscarkretsar i stark konkurrens med Den siste kejsaren) som tog hem det.
3. Jerry McGuire
- När man ser filmen idag förvånas man över hur många klassiska repliker som kommer härifrån. ”Show me the money”, ”You complete me”, ”You had me at hello” och listan går vidare. En Casablanca för nittiotalet? Nja, kanske inte, den här filmen är långt mycket roligare. Cameron Crowe lyckades inte bara göra en finstämd och oväntad romantisk komedi med sporttema (och jag kan min sport, det görs ytterst få bra sportfilmer), han lyckades toppa den med Almost Famous några år senare. Det är starkt jobbat.
2. That thing you do!
- Okej, jag vet att den här filmen rent objektivt inte är lika välgjord som sina konkurrenter på listan, men det är en stark personlig favorit. Musiken är underbar, inte bara ledmotivet som spelas till leda genom filmen (vilket i och för sig är logiskt eftersom filmen handlar om ett one-hit-wonderband på sextiotalet). Dessutom finns det små detaljer i filmen, repliker som man knappt hör, som ger den ytterligare skärpa. Bandet heter The Wonders, men stavar det Oneders, vilket får alla som läser ordet att uttala det Oh-nee-ders. När den fyrtionde människan uttalar bandets namn fel rättar en bandmedlem honom och säger ”Hey, that’s oh-neh-ders” och sen går scenen vidare. Översättaren har inte ens med repliken i text. Gillart!
1. Shine
- Nominerad i de tyngsta kategorierna, men vann bara en (jag har spytt tillräckligt med galla på engelska patienter, de behöver inte mer nu). Geoffrey Rushs rolltolkning av konsertpianisten David Helfgott kan vara den bästa genom alla tider. Inte bara för att han själv spelar i alla pianoscenerna, hans svamlande, ramlande hysteri, hur han hetsar upp sig och lugnar ner sig är magiskt. Scenen där han hoppar på en studsmatta får mig att fyllas av frihet och gråt, den är för stor för film. Det är inte bara Rush som gör den här filmen lysande, den är ett utsökt exempel på ett stort och annorlunda berättande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
