4. Björn Borg, Tennis
Björn Borg är Sveriges bäste tennisspelare genom tiderna, i hård konkurrens. Sven Davidsson må ha varit förste svensk med att vinna en Grand Slam-titel -57, men det var Borgs karriär på 70-talet som lade grunden för svensk tennis framgångssaga under 80-talet och framåt. Karriären inleddes på seniornivå som femtonåring med deltagande i Davis Cup -72. -73 debuterade han i Wimbledon och nådde kvartsfinalen och året därpå tog han sin första GS-seger i Franska Öppna.
Under karriären blev det sammanlagt elva GS-segrar, fem raka i Wimbledon -76 till -80, samt sex titlar i Franska öppna mellan -74 och -81. Borg lyckades aldrig vinna US Open trots fyra finaler, och heller aldrig Australiska öppna där han endast deltog en gång. Borg vann under sin karriär nittiosju singeltitlar varav sextiotre ATP-titlar. Dessutom lyckades han ta fyra dubbeltitlar. Han var också central för den första svenska vinsten i Davis Cup -75. Från -74 och framåt förlorade Borg inte en enda singelmatch i Davis Cup-spelet.
Efter att ha förlorat både Wimbledon- och US Open-final -81, bestämde sig Borg för att ta en paus från tennisen. Pausen blev till slut -83 till ett fullständigt uppehåll, och endast tjugosex år gammal slutade Björn Borg spela tennis. Det har spekulerats ivrigt om anledningarna bakom beslutet, och det verkar som motivationsbrist i kombination med en trötthet på spektaklet utanför tennisbanorna var de främsta anledningarna. Om Borg hade fortsatt sin karriär är det inte helt omöjligt att han skulle ha kunnat rankas som den störste tennisspelaren genom tiderna, och därmed också konkurrera om förstaplatsen på den här listan.
Sports Illustrated rankar Borg som den femte störste tennisspelaren genom tiderna, vilket jag tycker är fullt rimligt. Mellan åren -76 och -80 var han i stort sett omöjlig att besegra. Hans procentuella segersiffror är än idag rekord sett över en hel karriär, vilket i mångt och mycket kan förklaras av hans tidiga avsked från tennisen.
Visar inlägg med etikett tennis. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tennis. Visa alla inlägg
torsdag 20 oktober 2011
söndag 12 juni 2011
Lika lön för lika arbete?
Forbes årliga lönelista för idrottare publicerades tidigare i veckan. Listan innehåller inga större sensationer, Tiger Woods toppar fortfarande listan trots uteblivna idrottsliga framgångar det senaste året eftersom listan också räknar in sponsorintäkter i totalsumman. Därför får till exempel David Beckham fortfarande en hög placering på listan, före Messi och Ronaldo.
Fördelen med listan är att den tydligt visar på något som folk inte alltid tar på allvar, nämligen löneskillnaden mellan manliga och kvinnliga idrottare. Av femtio namn var bara en kvinna, Maria Sjarapova på 29e plats. Idrottsfördelningen annars bestod av idrottare från basket, fotboll, motorsport, tennis, amerikansk fotboll, golf, boxning och baseball. Kvinnor tjänar inte i närheten lika mycket som män på idrott, det är fortfarande ett axiom inom branschen.
När öppna franska i tennis i Paris avgjordes nyligen fick herrvinnaren och damvinnaren en lika stor prischeck. Ett välkommet initiativ i en sport där kvinnor faktiskt har möjlighet att tjäna pengar, tack vare eller på grund av den uppenbara sexualiseringen av kvinnliga utövare. Det är som jag har påpekat tidigare, en av de sporter som tvingar kvinnor att spela i kjol, för att locka fler tittare och i förlängningen större sponsorintäkter. Och visst funkar det. De bäst betalda idrottskvinnorna i världen är kvinnor, och Maria Sjarapova är den enda kvinnan som får plats på Forbes topp 50-lista.
Vad ska man göra åt det? Ja, vad ska man säga. Att jämna ut prispengar och bonusar är en början. Till exempel skulle svenska fotbollsförbundet kunna jämna ut bonusarna för att ta sig till ett mästerskap, idag får herrarna över tio gånger så mycket som damerna om de kvalificerar sig för ett VM. Många menar att det är rätt att kvinnor tjänar mindre eftersom de drar in mindre pengar till sporten, men dels är damidrottares ersättningar proportionerligt mindre sett till pengar de drar in, dels kan man fråga sig om det är den inställningen man vill ha. Folk som ifrågasätter damidrottares lönenivåer är samma människor som inte tycker att kvinnor ska syssla med idrott över huvud taget. Det är den mentaliteten vi måste hjälpas åt att bryta. Först när damidrottande tas på allvar, när folk inser att det är underhållning som håller utan sexualisering eller förlöjligande, först då kommer lönenivåer och sponsorintäkter stiga till rimliga nivåer. Det kräver en attitydförändring i en stockkonservativ bransch, som idrottsvärlden är, och det kommer inte att bli lätt. Men det är dit vi är på väg, även om det är en krokig stig att vandra på.
För övrigt har det internationella badmintonförbundet skjutit upp beslutet att införa kjoltvång på damsidan för att göra ytterligare undersökningar inom ämnet. Det kan ha att göra med att ingen utövare har uttalat sig positivt om frågan. Nu kan man hoppas att de tar sitt förnuft till fånga och försöker satsa på att lansera badminton som en seriös sport, inte som ett jippospektakel.
Fördelen med listan är att den tydligt visar på något som folk inte alltid tar på allvar, nämligen löneskillnaden mellan manliga och kvinnliga idrottare. Av femtio namn var bara en kvinna, Maria Sjarapova på 29e plats. Idrottsfördelningen annars bestod av idrottare från basket, fotboll, motorsport, tennis, amerikansk fotboll, golf, boxning och baseball. Kvinnor tjänar inte i närheten lika mycket som män på idrott, det är fortfarande ett axiom inom branschen.
När öppna franska i tennis i Paris avgjordes nyligen fick herrvinnaren och damvinnaren en lika stor prischeck. Ett välkommet initiativ i en sport där kvinnor faktiskt har möjlighet att tjäna pengar, tack vare eller på grund av den uppenbara sexualiseringen av kvinnliga utövare. Det är som jag har påpekat tidigare, en av de sporter som tvingar kvinnor att spela i kjol, för att locka fler tittare och i förlängningen större sponsorintäkter. Och visst funkar det. De bäst betalda idrottskvinnorna i världen är kvinnor, och Maria Sjarapova är den enda kvinnan som får plats på Forbes topp 50-lista.
Vad ska man göra åt det? Ja, vad ska man säga. Att jämna ut prispengar och bonusar är en början. Till exempel skulle svenska fotbollsförbundet kunna jämna ut bonusarna för att ta sig till ett mästerskap, idag får herrarna över tio gånger så mycket som damerna om de kvalificerar sig för ett VM. Många menar att det är rätt att kvinnor tjänar mindre eftersom de drar in mindre pengar till sporten, men dels är damidrottares ersättningar proportionerligt mindre sett till pengar de drar in, dels kan man fråga sig om det är den inställningen man vill ha. Folk som ifrågasätter damidrottares lönenivåer är samma människor som inte tycker att kvinnor ska syssla med idrott över huvud taget. Det är den mentaliteten vi måste hjälpas åt att bryta. Först när damidrottande tas på allvar, när folk inser att det är underhållning som håller utan sexualisering eller förlöjligande, först då kommer lönenivåer och sponsorintäkter stiga till rimliga nivåer. Det kräver en attitydförändring i en stockkonservativ bransch, som idrottsvärlden är, och det kommer inte att bli lätt. Men det är dit vi är på väg, även om det är en krokig stig att vandra på.
För övrigt har det internationella badmintonförbundet skjutit upp beslutet att införa kjoltvång på damsidan för att göra ytterligare undersökningar inom ämnet. Det kan ha att göra med att ingen utövare har uttalat sig positivt om frågan. Nu kan man hoppas att de tar sitt förnuft till fånga och försöker satsa på att lansera badminton som en seriös sport, inte som ett jippospektakel.
söndag 30 maj 2010
Lönt med tennis
Jag har läst Stefan Holms rapportering från Grand Slam-turneringen i Paris, både hans blogg och artiklar i Sportbladet.
Han, liksom många andra sportjournalister använder sig av klassiska förminskande beskrivningar av damtennisspelarna kontra herrtennisspelarna. Damtennisspelare är tjejer, herrtennisspelarna är spelare. Enda undantaget är när Roger Federer beskrivs som en härlig kille. Han använder mademoiselle som epitet för Johanna Larsson, utser en dag miss Flyt 1 och 2, och inleder blogginlägget om Sofia Arvidssons förlustmatch med att kommentera hennes nagellacksfärg, för att sedan beskriva hennes gråt, en klassisk journalistklyscha i skildringen av damidrottare. Vidare skriver han damtennis men aldrig herrtennis, menar att planen blir en catwalk när Maria Sharapova spelar och poängterar noggrant att kusinen till en av herrtennisspelarna är världens bästa kvinnliga volleybollspelare. Eftersom namn och bild fanns med i inlägget borde det inte missförstås om man bara skriver världens bästa volleybollspelare, men då kanske herrbeachvolleybollspelarna världen över skulle gå i taket.
Allt det här är små saker var för sig, men när man lägger ihop dem visar de tydligt hur sportjournalistiken ser ut, hur små skiftningar i beskrivningen av damidrottare kontra herridrottare gör att de förminskas, trivialiseras, sexualiseras och förlöjligas. Det är fortfarande standard för idrottsjournalister och Stefan Holm är på inga sätt unik i det här fallet, det här var bara en introduktion till huvudtemat för mitt inlägg.
Holm beskriver i två artiklar sin syn på damtennis och dess inkomster. Han anser i den första artikeln att tennisspelare ska ha lika lön för lika arbete och att damtennisspelare därmed inte ska ha samma prischeckar som herrarna eftersom de spelar bäst av tre set istället för bäst av fem. I den andra artikeln ondgör han sig över Venus Williams underkläder, att hon klär sig i sitt eget klädmärke och därigenom får gratisreklam.
Tennis är den sport där damidrottare tjänar mest, men de tjänar ändå inte lika mycket som män.
Anledningen att kvinnor inte tillåts spela tre set är för att de inte anses klara av det, av idrottsetablissemanget liksom av gemene man. Det ansåg man också tidigare om till exempel alla löpdistanser ner till 400 meter, sen insåg man att kvinnor faktiskt klarar att springa längre distanser, även om det dröjde till 1984 innan maraton tilläts på OS-programmet. Skyll inte på kvinnliga tennisspelare för att reglerna ser ut som de gör, skyll på de ansvariga istället.
Och så oerhört dumt att jämföra idrott med ett vanligt jobb, som Holm gör i den första artikeln. Sen när gäller samma regler inom idrott som i livsmedelskassan? Inte ett ord om ojämlika förutsättningar att lägga ner den tid och de resurser som krävs på sin idrott, om ett system med prischeckar och löner där män genom alla tider varit förfördelade eller det faktum att i princip alla sporter i världen fortfarande är helt snedfördelade.
Den enda sporten i världen där lönerna är likadana mellan kvinnor och män är beachvolley. Det är av en händelse också en av få sporter där kvinnor enligt reglementet måste visa upp en viss mängd hud. Enligt Holm kanske det är vad man ska rekommendera i all damidrott. Glöm seriösa idrottare, det är ju sex och porr som säljer. Fast det är klart, man ska ju inte marknadsföra sig själv heller. Om man, som Venus Williams, gör det så är man inte längre en idrottare, utan en ”smart affärskvinna” till lika delar ”osmaklig” som ”beundransvärd”.
Holm klagar över journalisters frågor om Williams kläder, han antyder att hennes publicist har influerat media att ställa frågorna, men reflekterar inte själv över att han har skrivit två artiklar och refererat till klädvalet och hennes rumpa vid sex olika tillfällen i bloggen. Med andra ord varenda gång som Venus Williams namn tas upp. Holm har svårt att se Williams som en idrottare längre, men att han själv bidrar till att förmedla den bilden till allmänheten märker han uppenbarligen inte.
Han, liksom många andra sportjournalister använder sig av klassiska förminskande beskrivningar av damtennisspelarna kontra herrtennisspelarna. Damtennisspelare är tjejer, herrtennisspelarna är spelare. Enda undantaget är när Roger Federer beskrivs som en härlig kille. Han använder mademoiselle som epitet för Johanna Larsson, utser en dag miss Flyt 1 och 2, och inleder blogginlägget om Sofia Arvidssons förlustmatch med att kommentera hennes nagellacksfärg, för att sedan beskriva hennes gråt, en klassisk journalistklyscha i skildringen av damidrottare. Vidare skriver han damtennis men aldrig herrtennis, menar att planen blir en catwalk när Maria Sharapova spelar och poängterar noggrant att kusinen till en av herrtennisspelarna är världens bästa kvinnliga volleybollspelare. Eftersom namn och bild fanns med i inlägget borde det inte missförstås om man bara skriver världens bästa volleybollspelare, men då kanske herrbeachvolleybollspelarna världen över skulle gå i taket.
Allt det här är små saker var för sig, men när man lägger ihop dem visar de tydligt hur sportjournalistiken ser ut, hur små skiftningar i beskrivningen av damidrottare kontra herridrottare gör att de förminskas, trivialiseras, sexualiseras och förlöjligas. Det är fortfarande standard för idrottsjournalister och Stefan Holm är på inga sätt unik i det här fallet, det här var bara en introduktion till huvudtemat för mitt inlägg.
Holm beskriver i två artiklar sin syn på damtennis och dess inkomster. Han anser i den första artikeln att tennisspelare ska ha lika lön för lika arbete och att damtennisspelare därmed inte ska ha samma prischeckar som herrarna eftersom de spelar bäst av tre set istället för bäst av fem. I den andra artikeln ondgör han sig över Venus Williams underkläder, att hon klär sig i sitt eget klädmärke och därigenom får gratisreklam.
Tennis är den sport där damidrottare tjänar mest, men de tjänar ändå inte lika mycket som män.
Anledningen att kvinnor inte tillåts spela tre set är för att de inte anses klara av det, av idrottsetablissemanget liksom av gemene man. Det ansåg man också tidigare om till exempel alla löpdistanser ner till 400 meter, sen insåg man att kvinnor faktiskt klarar att springa längre distanser, även om det dröjde till 1984 innan maraton tilläts på OS-programmet. Skyll inte på kvinnliga tennisspelare för att reglerna ser ut som de gör, skyll på de ansvariga istället.
Och så oerhört dumt att jämföra idrott med ett vanligt jobb, som Holm gör i den första artikeln. Sen när gäller samma regler inom idrott som i livsmedelskassan? Inte ett ord om ojämlika förutsättningar att lägga ner den tid och de resurser som krävs på sin idrott, om ett system med prischeckar och löner där män genom alla tider varit förfördelade eller det faktum att i princip alla sporter i världen fortfarande är helt snedfördelade.
Den enda sporten i världen där lönerna är likadana mellan kvinnor och män är beachvolley. Det är av en händelse också en av få sporter där kvinnor enligt reglementet måste visa upp en viss mängd hud. Enligt Holm kanske det är vad man ska rekommendera i all damidrott. Glöm seriösa idrottare, det är ju sex och porr som säljer. Fast det är klart, man ska ju inte marknadsföra sig själv heller. Om man, som Venus Williams, gör det så är man inte längre en idrottare, utan en ”smart affärskvinna” till lika delar ”osmaklig” som ”beundransvärd”.
Holm klagar över journalisters frågor om Williams kläder, han antyder att hennes publicist har influerat media att ställa frågorna, men reflekterar inte själv över att han har skrivit två artiklar och refererat till klädvalet och hennes rumpa vid sex olika tillfällen i bloggen. Med andra ord varenda gång som Venus Williams namn tas upp. Holm har svårt att se Williams som en idrottare längre, men att han själv bidrar till att förmedla den bilden till allmänheten märker han uppenbarligen inte.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
