1999

Ruskigt starkt år. Första året hittills där tionde filmen och även ett par filmer utanför listan, som Girl Interrupted till exempel, är solklara fyror i betyg.

10. The Talented mr Ripley
- Snygg och lite läskig historia med snygga, svala skådespelare. Filmens behållning är dock Philip Seymour Hoffman i rollen som sliskbollen Freddie Miles. Hur han levererar repliker som ”I wish I could fuck every woman in the world at least once” med trovärdighet, vilket inte är det lättaste. Magnifik uppvisning av magnifik skådespelare.

9. Boys don’t cry
- Hilary Swanks oscar är en av de mest välförtjänta genom filmhistorien. Historien om transsexuelle Brandon Teena och de fördomar och våldsamheter han möter är ett rejält knytnävsslag i magen för tittaren. Oerhört aktuell film, både i genomförande och budskap.

8. The Matrix
- Kanske min häftigaste bioupplevelse någonsin. Jag och min syster sålde biobiljetter till den lokala biografen i Bjursås, den lilla by jag är född och uppvuxen i. Tack vare detta fick vi vara med på en filmhelg i Leksand där man visade biofilmer för branschmänniskor som skulle bestämma vilka filmer som skulle plockas upp till repertoaren och vilka man skulle lämna därhän. Efter fyra biobesök på lördagen, La vita e bella, Pushing tin, Never been kissed och Svart katt, vit katt, började den sista filmen halv tolv på natten. Jag hade aldrig hört talas om the Matrix, visste inte ett nys om filmen eller var den kom från. Det skulle dröja ett halvår innan den hade premiär i Sverige. Ni kanske förstår vilket intryck en sådan här film gör i ett sådant läge. Jävlar i min lilla låda.

7. Being John Malkovich
- Den första hälften av den här filmen, på den tiden när man inte visste vem Charlie Kaufman var och inte visste vad man skulle förvänta sig, är helt sanslöst bra. Tyvärr lyckades han här inte knyta ihop säcken riktigt. Historien haltar en del när den inte helt kan byggas upp av galenskaper, men det är omöjligt att inte älska Kaufman för vad han har gjort med att ruska upp hollywoodberättandet. Efter ett par ytterligare försök lyckades han ordentligt med en hel film, men det återvänder vi till när vi kommer till 2004.

6. Magnolia
- Paul Thomas Anderson igen och Philip Seymour Hoffman i en härlig roll igen, fast här glänser han inte lika mycket som i andra roller. Istället är det Tom Cruise (faktiskt), Julianne Moore (som alltid), John C. Reilly och William H. Macy som skiner starkast i en stark multiplotfilm. Framförallt de första tjugo minuterna av filmen där man knappt hinner hämta andan i hoppen mellan karaktärerna är sensationellt bra.

5. Fight Club
- Jag är inte den som vurmar för våldsförhärligande, och hur man än vänder och vrider berättandet i den här filmen så kommer man inte från just det; den förmenta renheten i våldet. Om man lägger det smidigt åt sidan återstår sedan en magnifik poetisk filmupplevelse i bildspråk, ordval och nakna svettiga män i trånga utrymmen. David Fincher, som också gjorde Seven, visar även här upp en avundsvärd talang.

4. The Hurricane
- Denzel Washington blev snuvad på oscarn av huvudrollsinnehavaren i filmen på första plats, men det är frågan om han inte förtjänade den bättre själv. Jag ska inte ta något från vinnaren, men Washington bär den här filmen från första till sista filmruta (känns det som, inte bokstavligt) och ger boxaren Rubin Carter sin mänskliga upprättelse några årtionden efter den rättsliga. Ett gripande drama om en oskyldigt dömd man, vilket ledde till stora protester på sjuttiotalet, bland annat genom Bob Dylans låt ”Hurricane”. Så en bra låt och en bra film kom i alla fall ur den här tragedin.

3. Insider
- Vill man ha en instruktionsfilm för hur man skapar en spännande thriller utan att använda ett enda vapen, en enda biljakt eller en enda sexscen så är det bara att titta på Insider. Russel Crowes avgjort bästa skådespelarinsats i sin karriär hittills, där han gestaltar Jeffrey Wigand, en grå bolagschef på ett tobaksbolag. Efter en del dubier och en del övertalan från en gedigen Al Pacino som 60-minutesproducent bestämmer Wigand/Crowe sig för att berätta vad alla vet, att cigaretter är farliga och gjorda för att vara beroendeframkallande. Lysande film, verklighetsnära, spännande och viktig.

2. South Park: Bigger, longer & uncut
- Den bästa musikalen som någonsin gjorts. Den enda som kan konkurrera är Once som kommer i en senare lista. Ojämnheten som tv-serien stundtals präglas av ser man inget av här. Det moraliska budskapet är bra, humorn klockren och musiknumren förvånansvärt melodiösa och dessutom perfekta i längd.

1. American beauty
- Faktiskt den enda vinnaren för bästa film som också ligger etta på min lista för det året. Jag kommer att skriva en lite längre text om filmens underliggande budskap och fokuserar nu istället på att hylla skaparen Sam Mendes, som efter några mindre snedsteg med Road to Perdition, Jarhead och Revolutionary Road (nej, jag tyckte inte den var så bra), verkar vara tillbaka på banan med fina Away we go. Vidare måste man förstås nämna skådespeleriet (som Robert Altman tyckte var mediokert), vilket gav Kevin Spacey en statyett. Både Anette Bening, Chris Cooper och Allison Janney förtjänar sin cred, surt för Bening som förlorat oscarn till Hillary Swank två gånger.