Om Eurovision

Inför semifinalen ikväll och finalen på lördag har jag ännu inte formulerat mina åsikter till fullo. För det krävs en grundligare genomlyssning än att bara se på införprogrammen, och mer hinner jag tyvärr inte med innan lördag. Några kommentarer, förutsägelser och tyckanden kan jag nog ändå slänga ur mig, därtill är jag sällan nödbedd.

Först måste jag hylla införprogrammen på SVT. De tar tävlingen på allvar trots att de kan raljera över vissa länders bidrag, ibland till överdrift. Årets uppställning var starkare än någonsin förut, jag uppskattar verkligen Lena Philipssons humor och syrlighet, tycker att Rennie Mirro och Kayo var goda tillskott som tog sitt tyckande på allvar, till skillnad från förra årets katastrof i form av Petra Nielsen. Marie Serneholt har inte min smak när det kommer till bedömningen, men hon gör sin hemläxa och kan saker om artister och låtar, vilket gör att man förlåter hennes nervösa sidoblickar mot andra panelmedlemmar när hon drar till med en komisk överdrift. Till sist Thomas Lundin, underbara Thomas Lundin. Tydlig, vältalig, rolig och framförallt gediget påläst om alla bidrag. Han sätter betyg med eftertanke och har ofta bra smak. När han inte har det kan han iallafall motivera sitt beslut. När man jämför panelens åsikter och faktakunskap med tidningsjournalister som satt betyg inför semifinalerna märker man en enorm skillnad i både insats och engagemang. Heja SVT, återigen.

När det gäller själva tävlingen kan vi väl börja med Sverige. Jag har varit hyfsat rätt på det att bedöma Sveriges chanser de senaste säg tio åren, med The Ark som tydligt undantag. Jag trodde att den skulle, om inte sopa hem alltihopa, ändå komma topp tre. Jag tror att Salem al Fakir hade haft större chans i den stora tävlingen, det skulle vara ett intressant bidrag i konkurrensen. Med det sagt tycker jag ändå att Anna Bergendahl har en habil låt på hand, hon kommer säkert att gå vidare ikväll och placera sig någonstans i mittfåran på lördag. Min gissning är tolfte plats.

Slutsegern kommer nog stå mellan Israel och Tyskland, där Lena Meyer-Landrut, min ganska överlägsna personliga favorit i startlistan, kommer att falla på att Tyskland är ett av de direktkvalificerade länderna. De fyra stora, Spanien, Storbritannien, Tyskland och Frankrike, borde vid det här laget ha insett att det är en enorm nackdel att gå direkt in i finalen utan att någon har fått se deras framträdande. Framförallt Frankrike har nog lidit av det de senaste åren, eftersom de ändå har haft en del starka låtar som floppat. Storbritanniens uppdrag är nog snarare att skicka en bra låt nån gång, det var ett tag sen sist. Så preliminärt Israel före Tyskland. Förhoppningsvis hinner jag med ett inlägg med en mer utförlig tippning precis före finalen. Storbritannien kommer dock att hamna toksist, det är jag rätt klar med redan nu.