Möte med en marxist

Jag träffade en marxist på en fest i helgen. Det är svårt att argumentera med en marxist. Så här lät en replikväxling i en hyfsat bokstavlig efterkonstruktion:

Han: ”Så du tror inte att produktionsmedel bestämmer allt i vårt samhälle?”
Jag: ”Nej, jag tror att det är långt mycket mer komplext än så, att marxism bara är en av många nycklar till att förstå vårt samhälle av idag.” (Jo, jag pratar faktiskt sådär, speciellt när jag är berusad.)
Han: ”Jaha.”

Han spelar sitt marxismkort, jag spelar mitt genusvetarkort, sen sitter vi där utan lösning. Som genusvetare vet man vad det innebär att vara influerad av teorier, man lever med och i teorier ständigt och jämt. Därför har jag förståelse för hur man lätt tar till teoretiska förklaringar för att göra världen enklare. Ögonblicket när det blir tröttsamt är när teorin är så hermetiskt tillsluten att den inte tillåter nya tankar, alternativa idéer eller bara humor.

Genusvetare får ofta höra att de inte har någon humor, att de borde kunna skratta åt sig själva. Folk som säger så brukar ofta driva med hela ideologin och kräva acceptans av mottagaren genom att denne ska gläfsa med. När man inte gör det, utan undrar varför människan man pratar med rapar upp fördomar och ingrodda föreställningar slappt förpackat i en humorinslagning, blir det obekväm stämning och han (för det är (nästan) alltid en han) slänger fram ett ”Jamen jag skämtade ju bara, du får ju ha lite humor”. Det är oerhört viktigt att kunna skratta åt sig själv och sina teorier, men om jag ska skratta med kräver jag att du är insatt i det du skämtar om.

Hursomhelst, min huvudpoäng var att man måste kunna diskutera utifrån andra premisser än de man sätter upp själv. Om inte annat för att skärpa sin debattförmåga. För marxisten stannade diskussionen när jag inte kunde hålla med honom. Istället poängterade han att han hade läst en termin genusvetenskap, men inte hittat något nytt som motsatte hans tidigare kunskapsbas. Jag blev inte förvånad av att höra det. En stilla undran var dock varför han valde att läsa genusvetenskap när han inte är öppen för nya idéer, men även det är en bisats. Det kändes som om han lade ett halvår av sitt liv till att skapa ett alibi i sådana här festdiskussioner:

Min flickvän: ”Det är lite grabbig stämning här.”
Marxisten: ”Är du en sådan där genusbrud?”
Min flickvän: ”Nej. Men min pojkvän har en examen i genus.”
Marxisten: ”Jaha, för det är annars sådant som de brukar säga. Jag läste a-kursen i genus, men såg inte så mycket poäng i det.”
Jag: ”Nähä, varför inte?”
Marxisten: ”På en hel termins studier fick vi bara ett par veckor om marxismen, det är alldeles för lite. Har du läst Engels Aörghawklrjhö” (titeln var egentligen en annan, men det här var vad jag kom ihåg)
Jag: ”Nej.”
Marxisten: ”Sedan fick vi göra collage. Det tyckte jag var lite bögigt.”

Joråsåattee…