2002

Ett av de svagaste åren. Det finns flera goda filmer här, men ingen fullpoängare. Den stora vinnaren under galan var Chicago, för mig en av de svagaste bästa film-vinnarna någonsin. Det var också året för Michael Moores första vinst, för Bowling for Columbine, som inte räknas med bland filmerna här. Jag uteslöt dokumentärer, antingen av lathet, för att jag har sett för få, eller för att det är fullängdsspelfilmer som gäller. Dessutom det här året en usel vinnare för bästa utländska film, Nowhere in Africa, och ett högt antal nomineringar utan vinst för Gangs of New York, tio stycken. Endast The Turning Point från 1979 och Purpurfärgen från 1985 har fler.

10. Minority report
- Inte så illa pinkat ändå. Håller spänningen uppe hela filmen, fotot är bra och Tom Cruise funkar i huvudrollen. Tanken med att dömas för brott man ännu inte har begått är också tankeväckande. Jag undrar dock om hela systemet verkligen hade monterats ner om man som i filmen upptäckte att man kunde döma en oskyldig person. Det är ju inte så att dödsstraffet har avvecklats trots att man vet att oskyldiga personer avrättats. Jaja, en bra popcornrulle är det i alla fall.

9. Ice age
- När jag först såg filmen tyckte jag att det var den bästa animerade film jag någonsin sett. Efter att ha sett den ett par gånger till har jag snarare kommit fram till att den är bra, men inte lysande. Tvåan är också bra, trean som kom förra året är rätt kass. Dock är den idag den animerade film som spelat in mest pengar och min systerson fullkomligt älskar den. Ice Age-franchisen har tydligt riktat in sig mot barnen och i stort sett struntat i den vuxna publiken, en utveckling som gett betalning och som därför skrämmer mig. Scenen med dronterna är dock fortfarande klassisk underhållning.

8. The Hours
- Okej, jag vet att den här borde vara högre upp. Det var ett tag sedan jag såg den, men nu har jag den inspelad och ska uppdatera mig snart. Flera av mina vänner tycker att det är den bästa filmen någonsin, vilket ledde till att jag hade höga förväntningar när jag såg den, lite för höga. Även om jag tycker att det är en utmärkt film så blev jag en gnutta besviken. Temat med kvinnorollen i förändring och stagnation är förstås oerhört viktig och också suveränt skildrad i filmen. Min favorittid är Julianne Moores femtiotal och kritiken mot det heliga eviga moderskapet. En välkommen och behövlig kritik som jag hoppas får fler uppföljare. Jag får väl se den igen och se om den stiger på listan.

7. Y tu mama tambien
- För mig den självklara vinnaren för bästa utländska film, men jag är inte helt klar över om den var Mexicos bidrag det här året. Hur som helst är det en sprakande film, erotisk med queera undertoner och med underbara vackra Gael Garcia Bernal i rollen som gjorde honom känd i USA. Tack för den!

6. About a boy
- Nick Hornby-filmatiseringar blir generellt sett rätt bra. Den här är inget undantag även om den inte riktigt kommer upp i samma höjder som High Fidelity. Historien med den store och den lille pojken är dock fin, det finns mycket värme och hjärta här. Hugh Grant är utmärkt som bortskämd självvald ungkarl, även om jag tycker att det känns tveksamt att det skulle ta två timmar för honom att fixa håret.

5. Sagan om de två tornen
- Det är inte direkt så att den här är bättre än den första eller tredje i serien, men konkurrensen var svagare det här året, vilket ger den en högre plats på listan. Som jag har sagt tidigare finns det inte mycket att säga om Sagan om Ringenfilmerna som inte redan har sagts, men jag kan väl informera om att de tre filmerna sammanlagt drog in trettio nomineringar och sjutton vinster. Det är starkt jobbat.

4. The Pianist
- Jag har inte mycket till övers för våldtäktsmän. Att Roman Polanski är en skicklig filmskapare kommer man dock inte ifrån. Adrien Brody svepte hem en av de mest överraskande skådespelaroscarna någonsin. Polanski belönades också med regissörspriset, säkert för lång och trogen tjänst. Filmen om den judiske pianisten som gömmer sig från nazisterna i slutskedet av andra världskriget är drabbande, finstämd och verklighetstrogen. Brody gör en gedigen insats och filmen förtjänade uppmärksamheten den fick.

3. Catch me if you can
- Jag såg om den här filmen alldeles nyligen och kom på mig själv med att återigen uppskatta flera saker. Filmningen som är sinnrik och snygg, scenografin och kostymerna som är stilsäkert tidsenliga, musiken som dels är originell och medryckande, men också används för att berätta historien, och till sist det skickliga berättandet som gör den här katt-och-råtta-leken till något alldeles extra. Sedan hävdar jag envetet att Leo DiCaprio i pilothatt och pilotglasögon är en spitting image av mig i pilothatt och pilotglasögon. Ve den som tvivlar!

2. Frida
- Jag är svag för konstnärsfilmer, att få vara med i skapelseprocessen, få historien bakom legenden och så vidare. Frida konkurrerar med Pollock om att vara min favoritfilm i den genren (Amadeus ligger bra till också om vi lägger till musiker). Det som lyfter den här filmen är spelet mellan Salma Hayek som Frida Kahlo och Alfred Molina som Diego Rivera. Deras äktenskap, distinktionen mellan monogoami och lojalitet och det politiska livet är vackert skildrat. Framförallt det symboliska i de två husen som paret bygger, hur man respekterar att man lever två liv, att man inte är en symbios utan kan utvecklas på egen hand. Det är en färgstark film om ett stort konstnärskap.

1. Spirited away
- Miyazakis genombrott i västvärlden, för den stora massan. Dessutom lyckades Spirited Away ta priset för bästa animerade film också, före exempelvis Ice Age. Även om min favoritMiyazaki är Min granne Totoro, så älskar jag också den här filmen. Givetvis de små hårt arbetande kolfläckskrypen, men också det finurliga berättandet och att man tillåter lite mörker i en animerad film. Trots att jag tycker att det är en underbar film är jag ändå tveksam till att kalla den en fullpoängare, och det är ett av få år där ettan på listan inte är en klar femma.