2003

Från svagt till starkt, 2003 var året när hollywood hyllade Sagan om ringen-trilogin genom att ge den allt den var nominerad för. Tyvärr innebar det att andra bättre filmer blev utan belöning, av filmerna på listan fick endast två andra filmer en varsin statyett. Så pass bra filmer som De barbariska invasionerna, Hitta Nemo och Big Fish lämnas till och med utanför listan, trots att jag ser dem som klara fyror.

10. A mighty wind
- Från folket bakom Spinal Tap, och upplägget är snarlikt. Här är det dock inte pudelrocken som dissekeras kärleksfullt, utan folkmusiken. Med stilsäker lågmäld ironi lyckas filmskaparna skildra det goda, onda, löjliga och vackra som är typiskt för musikgenren. Man känner med karaktärerna, skrattar gott åt vändningar och små överdrifter och njuter av en oförtjänt bortblåst film. Den enda nomineringen kom i bästa originallåt, vilket var den kategori där ringensvepet kändes mest. Den här låten och framför allt låten tillhörande nästa plats var och är för mig helt överlägsna Annie Lennox lama Into the West.

9. The Triplets of Belleville
- Förutom att temat till filmen är en av de bästa originallåtarna i oscarshistorien, så är det här också en suverän berättelse. Jag talade i ett tidigare inlägg om vikten av att kunna ha svärta i animerad film, vilket man kan se resultatet av i Trion från Belleville. Tantalarer som samlar ihop krafterna från sin ungdom för att hjälpa en, till den hjärtlösa industrin, kidnappad son och gör det med finess, stil och rytm. Ett inlägg i debatten om mänskligt arbete och ett exempel på var man kan ta animeringskonsten.

8. The Return of the King
- Den sista delen fick alltså ta berömmet för hela trilogin. Visst förtjänar den flera av sina statyetter, men uppenbart är att juryn blev lite fartblind. Hade den fått fler nomineringar, i bästa foto till exempel, hade den med största säkerhet också fått fler priser. Nu fick den nöja sig med att tangera Ben Hur och Titanic som den mest oscarsbelönade filmen genom tiderna. Noterbart i jämförelsen mellan de tre är att Ben Hur är den enda med skådespelaroscars. Både Charlton Heston och Hugh Griffith i birollen som Sheik Ilderim spädde på skörden. Det kanske är svårare idag att visa en god skådespelarprestation i en mastodontfilm. Antingen det, eller så är det att juryn idag premierar roller i mindre filmer.

7. Thirteen
- Det finns framförallt två anledningar till att jag gillar den här filmen så mycket. Dels fotot som på ett ledigt sätt använder sig av detaljer för att visa helheten, dels samspelet mellan mor och dotter som i mångt och mycket hänger på Holly Hunters suveräna skådespel. För mig är det här hennes absolut bästa roll, den slår till och med Pianot. Även om jag gillar René Zellwegers karaktär i Cold Mountain har hon ju inget att sätta upp mot Hunter. Det är förbannelsen med att redan ha en statyett när man går en match mot den som ingen har.

6. The Cooler
- En av de sötaste filmer som någonsin gjorts. Den udda kärlekshistorien mellan William H. Macy och Maria Bello blir trovärdig av ett habilt skådespel och ett lågmält berättande. Trasiga karaktärer som helas och slumpen kontra ödet är tacksamma element att använda sig av, men det är sällan som det skildras så sömlöst som i The Cooler. Sen är tanken på att anställa en människa för att ge spelare otur rätt fin också. Ett sätt att besegra de okuvliga oddsen. Se den här filmen, den gör dig glad.

5. American splendor
- Om The Cooler var söt är väl American splendor raka motsatsen. Den berättar historien om serieskaparen Harvey Pekar, sinnebilden för vardagsantihjälten i USA. På ett sinnrikt sätt växlar man mellan den riktiga historien, intervjuer med Pekar och utdrag från serietidningarna. En lysande Paul Giamatti i huvudrollen blir verkligen sin karaktär. Den okonventionella kärlekshistorien (jo, det finns också likheter med The Cooler) med Joyce Barber överraskar och berör. Det är också kul, när jag så här i efterhand har läst lite om den verklighetsnära undergroundserietidningsboomen (långt lånat ord) under sjuttiotalet, att se att det är Robert Crumb som illustrerar Pekars berättelser från vardagen och ger historierna liv.

4. In America
- In America är lätt att älska av många anledningar. Man kan, ursäkta mina konstanta upprepningar, njuta av den fina och annorlunda kärlekshistorien. Man kan också underhållas av berättelsen om en arbetarfamilj som emigrerar till USA i vår tid och försöker att få livet att fungera. Man kan gripas av relationen som växer fram mellan familjen och den plågade grannen, briljant porträtterad av Djimon Honsou, och sedan gråta sig fördärvad över vad som händer. Man kan bländas av Samantha Morton i huvudrollen som mamman i familjen och svära lite över att hon skulle ha sådan djävulsk konkurrens i kategorin för bästa huvudroll det här året. Eller så kan man krasst konstatera att scenen på nöjesparken när familjen bestämmer sig för att dottern ska få en ET-docka är den mest nagelbitande spänning jag någonsin upplevt på film. På riktigt.

3. Monster
- Det var det här med konkurrens i bästa kvinnliga huvudroll. Det här är en av kandidaterna till den bästa rolltolkningen någonsin. Charlize Theron blir Aileen Wuornos, USA:s första kvinnliga seriemördare, och man känner med henne, man lever in i kärleken till den som visar värme och sörjer hennes slutgiltiga fall. Scenen med familjefadern i bilen, han som faktiskt vill hjälpa henne, är ett av de tyngsta knytnävsslagen i magen jag har fått av en film. Det enda som jag på rak arm kan jämföra med är slutet av Boys don’t cry eller hela filmen Bully. Ruskig och ruskigt bra film är det här i alla fall.

2. Lost in translation
- Från stora känslor och knytnävsslag till sval distans och kommunikationssvårigheter. Jag sällar mig till hyllningskören och kapitulerar fullständigt för den här moderna klassikern. Att kalla den en komedi är väl egentligen felaktigt, men det är ju vad den är. Scarlett Johanssons fullständiga genombrott och det är lite underligt att hon genom sin roll här blev världens sexigaste kvinna. Varken rollen, hennes utseende eller uttryck skriker sexighet, vilket för mig självklart gör det ännu häftigare. Samspelet med Bill Murray (nominerad för bästa skådespelare, hans enda nominering) är självklart exemplariskt och lite cred måste gå ut till den castingansvarige som placerade just honom i Japan. Manuset fick oscar, ganska givet.

1. Guds stad
- Kanske det bästa fotot någonsin. Den förlorade mot Master & Commander. Kanske den bästa utländska filmen någonsin. Den nominerades inte av Brasilien av politiska anledningar. Klipp och manus tappade den till Konungens återkomst och det är vad det är. Det är sällan som de bästa filmerna faktiskt får priser, det har man lärt sig genom åren, men sällan har en film förtjänat belöning så mycket som Guds stad. Hela projektet är fascinerande, att man lyckas ta helt oerfarna skådespelare bokstavligt talat från gatan, en relativt låg budget och göra hela filmen till ett fungerande välgörenhetsprojekt. Och utöver det göra en av de bästa filmerna någonsin. Hyfsat.