Lönt med tennis

Jag har läst Stefan Holms rapportering från Grand Slam-turneringen i Paris, både hans blogg och artiklar i Sportbladet.

Han, liksom många andra sportjournalister använder sig av klassiska förminskande beskrivningar av damtennisspelarna kontra herrtennisspelarna. Damtennisspelare är tjejer, herrtennisspelarna är spelare. Enda undantaget är när Roger Federer beskrivs som en härlig kille. Han använder mademoiselle som epitet för Johanna Larsson, utser en dag miss Flyt 1 och 2, och inleder blogginlägget om Sofia Arvidssons förlustmatch med att kommentera hennes nagellacksfärg, för att sedan beskriva hennes gråt, en klassisk journalistklyscha i skildringen av damidrottare. Vidare skriver han damtennis men aldrig herrtennis, menar att planen blir en catwalk när Maria Sharapova spelar och poängterar noggrant att kusinen till en av herrtennisspelarna är världens bästa kvinnliga volleybollspelare. Eftersom namn och bild fanns med i inlägget borde det inte missförstås om man bara skriver världens bästa volleybollspelare, men då kanske herrbeachvolleybollspelarna världen över skulle gå i taket.

Allt det här är små saker var för sig, men när man lägger ihop dem visar de tydligt hur sportjournalistiken ser ut, hur små skiftningar i beskrivningen av damidrottare kontra herridrottare gör att de förminskas, trivialiseras, sexualiseras och förlöjligas. Det är fortfarande standard för idrottsjournalister och Stefan Holm är på inga sätt unik i det här fallet, det här var bara en introduktion till huvudtemat för mitt inlägg.

Holm beskriver i två artiklar sin syn på damtennis och dess inkomster. Han anser i den första artikeln att tennisspelare ska ha lika lön för lika arbete och att damtennisspelare därmed inte ska ha samma prischeckar som herrarna eftersom de spelar bäst av tre set istället för bäst av fem. I den andra artikeln ondgör han sig över Venus Williams underkläder, att hon klär sig i sitt eget klädmärke och därigenom får gratisreklam.

Tennis är den sport där damidrottare tjänar mest, men de tjänar ändå inte lika mycket som män.
Anledningen att kvinnor inte tillåts spela tre set är för att de inte anses klara av det, av idrottsetablissemanget liksom av gemene man. Det ansåg man också tidigare om till exempel alla löpdistanser ner till 400 meter, sen insåg man att kvinnor faktiskt klarar att springa längre distanser, även om det dröjde till 1984 innan maraton tilläts på OS-programmet. Skyll inte på kvinnliga tennisspelare för att reglerna ser ut som de gör, skyll på de ansvariga istället.

Och så oerhört dumt att jämföra idrott med ett vanligt jobb, som Holm gör i den första artikeln. Sen när gäller samma regler inom idrott som i livsmedelskassan? Inte ett ord om ojämlika förutsättningar att lägga ner den tid och de resurser som krävs på sin idrott, om ett system med prischeckar och löner där män genom alla tider varit förfördelade eller det faktum att i princip alla sporter i världen fortfarande är helt snedfördelade.

Den enda sporten i världen där lönerna är likadana mellan kvinnor och män är beachvolley. Det är av en händelse också en av få sporter där kvinnor enligt reglementet måste visa upp en viss mängd hud. Enligt Holm kanske det är vad man ska rekommendera i all damidrott. Glöm seriösa idrottare, det är ju sex och porr som säljer. Fast det är klart, man ska ju inte marknadsföra sig själv heller. Om man, som Venus Williams, gör det så är man inte längre en idrottare, utan en ”smart affärskvinna” till lika delar ”osmaklig” som ”beundransvärd”.

Holm klagar över journalisters frågor om Williams kläder, han antyder att hennes publicist har influerat media att ställa frågorna, men reflekterar inte själv över att han har skrivit två artiklar och refererat till klädvalet och hennes rumpa vid sex olika tillfällen i bloggen. Med andra ord varenda gång som Venus Williams namn tas upp. Holm har svårt att se Williams som en idrottare längre, men att han själv bidrar till att förmedla den bilden till allmänheten märker han uppenbarligen inte.