Tankar på nattgammal is.
Tankar om arbetets värde och pris.
När strejken kom gick han med.
De höll ihop fastän rörelsen svek.
Min hela ryggrad är en rysning.
Jag jobbar som personlig assistent, det är ett värdefullt arbete och jag känner när jag jobbar att jag betyder något för min uppdragsgivare. Utan mig skulle denne inte kunna klara sig. Jag fyller en viktig funktion.
Jag har också jobbat som dealer på casinot. Jag jobbar numera också som copywriter. Det innebär att jag skriver reklamtexter till hemsidor. De här jobben sammanfattar sex år av mitt liv. När jag nu eventuellt börjar tjäna pengar på riktigt på mitt Reklambyråföretag kan jag inte undvika att släppa igenom tankar om arbetets värde och pris. Vad exakt är, nu och tidigare, mitt arbete värt för samhällets bästa? Svaret är förstås enkelt. Värdet ligger någonstans mellan en fluglort och ingenting.
Det här är återigen en text som inte är på väg någonstans. Jag vill bara reflektera över min situation, och hur jag har svikit det ideal jag har växt upp med i och med familjetradition och egen preferens. Eller har jag det? Jag vet inte. Kanske är slitet i sitt anletes svett idag att brottas med mentala svårigheter. Kanske är det att utmana tristessen man i sitt tankearbete kan känna, om man inte kan få samma känsla fysiskt. Kanske är min lott i livet att vara en mental knegare.
Eller så får jag ett break.
Man kan ju alltid hoppas.
Visar inlägg med etikett självömkan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett självömkan. Visa alla inlägg
lördag 18 december 2010
fredag 28 maj 2010
Illusionen av en långsiktig plan
Jag fick 2.0 på högskoleprovet nu i vår. Tanken var att säkra ansökningarna till hösten och våren eftersom jag inte var helt säker på att mina betyg skulle räcka. Mitt gamla högskoleprovsresultat, det som jag använde på den tiden när jag sökte till kurser med annat än akademiska poäng, gäller inte längre eftersom det var mer än fem år sedan jag tog provet. Jag siktade på 1.5 - 1.6, där någonstans räknar jag med att kraven för de kurser jag har tänkt mig ligger. Nu fick jag 2.0, och inte bara det. Jag fick 117 av 122, det räcker med 110 för 2.0. Med andra ord gick det väldigt bra. Jag kan söka till läkarlinjer och psykologprogram så det står härliga till, men det är förstås inget som intresserar mig.
Tanken med den här texten är inte att skryta över goda högskoleprovresultat, eller på ett sätt kanske det är det ändå. Poängen är att jag här har lyckats åstadkomma något, men det är också det enda jag lyckats åstadkomma i år. Det är som att vinna i en frågesport, som att vara den som människor vänder sig till när de vill ha snabba faktasvar. Att få 2.0 på högskoleprovet när man inte behöver det är så onödigt. Det har inget värde i sig, utan är ett medel för att uppnå något annat. Här någonstans ligger poängen. Jag, liksom många andra, är bra på saker som inte har något värde. Jag är bra på medlet, men inte slutförandet. Vad ska jag använda det här till?
Som ett barn som kommer hem med bra betyg, med en prisad teckning, sätter jag upp den på kylskåpsdörren för att bevisa för mig själv och andra att jag faktiskt kan åstadkomma någonting. Här finns ett solitt bevis på min talang. Den långsiktiga planen kanske är att komma med i Vem vet mest, genom det bygga upp ett namn för att till sist komma till slutpunkten, tronen, den högsta toppen. Förstaklasskupén i På Spåret.
Jag har oändliga möjligheter. Någonstans inom mig finns det ambitioner. Vilja kan man väl trycka fram om det skulle behövas. Varför ska det då vara så förtvivlat svårt att klafsa sig upp ur den här sörjan av apati.
Istället sätter jag upp 2.0 på kylskåpsdörren. Så att människor ska se det och tycka att jag har varit duktig. Så att någon kan ge mig ett jobb, utnyttja min potential. Så att någon annan kan upptäcka mig. Men det jävliga är att man inte kan vänta på att någon annan ska göra jobbet åt en. Istället får man bita ihop, samla ihop spillrorna av en refuserad roman och tugga igång med nästa.
Tanken med den här texten är inte att skryta över goda högskoleprovresultat, eller på ett sätt kanske det är det ändå. Poängen är att jag här har lyckats åstadkomma något, men det är också det enda jag lyckats åstadkomma i år. Det är som att vinna i en frågesport, som att vara den som människor vänder sig till när de vill ha snabba faktasvar. Att få 2.0 på högskoleprovet när man inte behöver det är så onödigt. Det har inget värde i sig, utan är ett medel för att uppnå något annat. Här någonstans ligger poängen. Jag, liksom många andra, är bra på saker som inte har något värde. Jag är bra på medlet, men inte slutförandet. Vad ska jag använda det här till?
Som ett barn som kommer hem med bra betyg, med en prisad teckning, sätter jag upp den på kylskåpsdörren för att bevisa för mig själv och andra att jag faktiskt kan åstadkomma någonting. Här finns ett solitt bevis på min talang. Den långsiktiga planen kanske är att komma med i Vem vet mest, genom det bygga upp ett namn för att till sist komma till slutpunkten, tronen, den högsta toppen. Förstaklasskupén i På Spåret.
Jag har oändliga möjligheter. Någonstans inom mig finns det ambitioner. Vilja kan man väl trycka fram om det skulle behövas. Varför ska det då vara så förtvivlat svårt att klafsa sig upp ur den här sörjan av apati.
Istället sätter jag upp 2.0 på kylskåpsdörren. Så att människor ska se det och tycka att jag har varit duktig. Så att någon kan ge mig ett jobb, utnyttja min potential. Så att någon annan kan upptäcka mig. Men det jävliga är att man inte kan vänta på att någon annan ska göra jobbet åt en. Istället får man bita ihop, samla ihop spillrorna av en refuserad roman och tugga igång med nästa.
Etiketter:
duktighet,
högskoleprov,
karriär,
lättja,
självömkan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
