Jag utlovade en presentation av mitt kanonprojekt som jag har sysselsatt mig själv och interpellerat klassen med. Grundförutsättningen var att man skulle lista sina tio favoritfilmer i rangordning 1-10 där den förstaplacerade filmen fick tio poäng och den sista fick ett. Urvalet skulle begränsas till långfilmer och spelfilmer, vilket hölls med ett par undantag i de listor jag fick in.
Sammanlagt fyrtiotvå listor kom in, trettiofyra från elever på filmvetenskapens andra termin vid Lunds Universitet, åtta från lärare och doktorander kopplade till filmvetenskapen. Dessa listor innehöll röster på 299 olika filmer från 210 olika regissörer. Sextionio filmer fick fler än en röst, sjuttiotre regissörer mer än en röst.
Könsfördelningen var slående. Lika många kvinnliga regissörer som regissörer med förnamnet John fick röster. Bästa kvinna blev Sofia Coppola på en fyrtioförsta plats tack vare Lost in translation. Susanne Bier var enda kvinnliga regissör som fick röster på mer än en film, tack vare Hämnden, Livet är en schlager och Den eneste ene. Kathryn Bigelow var enda kvinna som fick en tiopoängare tack vare Point break.
Nationsfördelningen gick i amerikansk favör. Två tredjedelar av alla filmer var amerikanska. Av den resterande tredjedelen fick Sverige 25 % av rösterna. Sedan följer Frankrike och Italien på 16 respektive 13 %. Japan, Storbritannien, Tyskland, Kina och Danmark fick 7-4 %. Efter det följer Ryssland, Serbien, Spanien, Sydkorea, Finland, Hong Kong, Mexico, Polen, Australien, Thailand och Tjeckien som alla fick några röster var. Eftersom jag lämnade ute Guds stad från min lista fick inte Brasilien någon röst, men hade jag röstat idag hade den kommit med.
Av de som hamnade utanför topp tio-listan fick fem filmer fyra röster var. Stalker (Tarkovskij, plats 25), Fight Club (Fincher, 24), A bout de soufflé (Godard, 13), Goodfellas (Scorsese, 11) och Eternal sunshine of the spotless mind (Gondry, 11). Den sistnämnda var också den högst placerade filmen från min lista. Av regissörerna som inte kom med på topp tio hade Alfred Hitchcock och bröderna Coen flest filmer och röster, fem olika filmer var och sju röster. Bröderna Coen lyckades med bedriften att ändå inte hamna bättre än trettiosexa på listan. Deras filmer hamnade konstant på de tre sista platserna på folks listor, det märktes att många ville slänga med en Coen-film, men inte för högt upp.
Filmlistan från 10 till ett lyder alltså som följer, med kommentarer om regissörerna:
10. Romeo + Juliet, Baz Luhrmann (1996)
Baz Lurmanns nyinspelning av det klassiska dramat lockade tre höga röster, vilket räckte till en placering på topp tio-listan. Tillsammans med lika många röster på Moulin Rouge räckte det också till en åttondeplats på regissörslistan.
9. Mulholland drive, David Lynch (2001)
Lynchs mystiska film fick också tre höga röster, men ingen annan av hans filmer fick någon sympati. Istället var det Sergio Leone som tog niondeplatsen på regissörslistan tack vara The Good, the bad and the ugly, A fistful of dollars, Once upon a time in the west och Once upon a time in America. Om inte annat får han pris för längsta filmtitlar.
8. Indiana Jones I-III, Steven Spielberg (1981-1989)
De fyra personer som röstade på Indiana Jones var noggranna med att påpeka att fyran inte skulle räknas med i rösten. Steven Spielberg snodde åt sig en femte plats på regissörslistan tack vare röster på Jurassic Park, Hook, Schindler’s list och E.T.
7. Apocalypse now, Francis Ford Coppola (1979)
Att Apocalypse now tack vare fem röster kom med på listan är ju ingen överraskning. Desto mer överraskande är det att Gudfadernfilmerna inte fick en enda röst på fyrtiotvå listor. Jag hade Gudfadern som tippad vinnare innan undersökningen drog igång, ack vad jag bedrog mig. Coppola fick inga fler röster än för Apocalypse, vilket innebar att han inte platsade på listan. Istället togs sjundeplatsen på regissörslistan av Darren Aronofsky tack vare filmerna Requiem for a dream, Black swan, The Wrestler och Pi.
6. Memento, Cristopher Nolan (2000)
En av de största överraskningarna för mig, eftersom den fick så många röster och hamnade så långt upp. Sammanlagt sex röster innebar delad andraplats med filmen på andra plats, som vi kommer till senare. Cristopher Nolan tog också, tack vare The Dark knight, The Prestige och Inception, tredjeplatsen på regissörslistan.
5. Up, Pete Docter/Bob Peterson (2009)
Den kanske största överraskningen av alla. Jag gillar verkligen filmen, men trodde inte att den skulle kunna komma så här högt upp. Regissörerna har ingen annan film med, så istället presenterar jag Martin Scorsese, som fixade en sjätteplats på listan genom nämnda Goodfellas, Taxi Driver, The Aviator och Casino.
4. Dr Strangelove, Stanley Kubrick (1964)
Nej, jag orkar inte skriva ut hela titeln, men jag kan gratulera den ganska överlägsna vinnaren i regissörslistan. Med sex olika filmer och sexton röster sopade Kubrick ihop nittiotvå poäng, sjutton mer än tvåan. De fem övriga filmerna var Full metal jacket, Barry Lyndon, A Clockwork orange, 2001: A Space oddyssey och The Shining.
3. Pulp Fiction, Quentin Tarantino (1994)
En av de mer väntade filmerna, men oväntat var att Tarantino inte platsade på regissörslistan. Istället landade han på elfte plats eftersom han bara fick en röst på Kill Bill 2, förutom Pulp Fiction-rösterna. Fjärdeplatsen på regissörslistan togs istället av Ridley Scott tack vare många och höga röster på Blade Runner, Alien och Gladiator.
2. Smultronstället, Ingmar Bergman (1957)
Den äldsta filmen på listan, och en film som kom överraskande högt får man säga. Bergman kom också tvåa i regissörslistan tack vare höga poäng för Fanny & Alexander, men även röster på Gycklarnas afton, Persona och Viskningar & rop. Näst bäste svenske regissör var Roy Andersson på trettonde plats.
1. Star Wars episode IV-VI, George Lucas (1977-1983)
Den givna vinnaren blev till slut Star Wars-trilogin. Med åtta röster fick den dessutom två fler än någon annan. Lucas knep en tiondeplats på regissörslistan, endast med hjälp av poängen från Star Wars. En av rösterna gick dock till The Empire strikes back, som Lucas inte har regisserat själv. Antingen kan man argumentera att Lucas ändå är auteuren bakom filmen, eller så kan man flytta upp Tarantino till tionde plats. Hur som helst var det inget snack om att trilogin skulle ta hem förstapriset. Intressant är också att alla åtta röster noggrant påpekade att det var episod IV-VI som gällde, de nya filmerna skulle inte räknas med i rösterna.
Visar inlägg med etikett kanon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kanon. Visa alla inlägg
lördag 11 juni 2011
tisdag 24 maj 2011
Mina tio favoritfilmer i ett kanonperspektiv
Jag har dragit igång ett projekt i min filmklass, där jag tvingar folk att lista sina tio favoritfilmer genom alla tider. Syftet är att dra igång en diskussion om kanon, smak och kulturellt kapital. I början av kursen fick vi en lista på filmer som framröstats av filmkritiker över hela världen som de bästa filmerna någonsin. Det är tidningen Sight & Sound som drar i projektet, de gör en lista var tionde år, och den senaste är från 2002. Det innebär att nästa lista kommer nästa år, vilket är lite spännande. Hursomhelst var det inte många filmer jag hade sett på den listan när jag fick den i min hand. Närmare bestämt sju av sextio. Efter två terminer filmvetenskap har jag sett nio till, men man kan lugnt säga att jag har en bit kvar, i alla fall om man jämför med de filmer som spelat in mest pengar genom tiderna.
Topp tio-listan för kritiker var följande:
1. Citizen Kane
2. Vertigo
3. La regle du jeu
4. The Godfather I & II
5. Tokyo Story
6. 2001: A space odyssey
7. Pansarkryssaren Potemkin
8. Sunrise
9. 8 ½
10. Singin’ in the rain
Här var det ändå en del filmer jag kände igen då, och idag vet vilka det är. Resten av listan innehöll en hel del okänt, och därför ville jag diskutera lite vem som sätter kanon för film, hur filmsmaken för en filmvetenskapsklass i Lund skiljer sig från kritiker. Vi är två grupper som har högre kulturellt kapital än gemene man, ser man skillnader och vad består de i så fall i? Jag har sammanställt resultatet, men ska vänta med att publicera dem här, eftersom jag vill avslöja dem för klassen först. Det sker den första juni, så dagarna efter kan ni hålla utkik här efter den fullständiga topplistan. Som en teaser kommer jag att presentera min egen topp-tio-lista. Det är alltså mina tio favoritfilmer genom tiderna i omvänd ordning. För de som följer bloggen regelbundet kanske det dyker upp några klassiker, men det får ni helt enkelt leva med:
10. Who framed Roger Rabbit?
En av de filmer som jag har sett flest gånger. Jag älskade den här filmen när jag var i tioårsåldern, men kan uppskatta den även i vuxen ålder. Oerhört snyggt gjord, före sin tid, med coola effekter och snyggt berättande.
9. O brother, where art thou?
Lite roligt att jag börjar med två filmer med frågetecken i titeln. Den här placeringen är den som jag idag (tre veckor efter att jag lämnade in min lista) skulle ändra till Guds stad istället. O brother är med på listan dels för att det är en fantastisk film, men också som representant för Coenbrödernas filmer där jag har många favoriter.
8. The Royal Tenenbaums
Liksom för O brother får The Royal Tenenbaums representera både Wes Andersons och Noah Baumbachs kollektiva genier. Som film har den växt för varje gång jag ser den eftersom den innehåller så mycket av det jag älskar med film.
7. Eternal sunshine of the spotless mind
Charlie Kaufman är en briljant manusförfattare, men det är egentligen bara med Eternal Sunshine som han har lyckats knyta ihop en hel film från början till slut. Helgjuten film, med underbara skådespelarinsatser (ja, även från Jim Carrey) och ett oslagbart berättande.
6. Shine
När jag skulle sammanställa listan, vilket var oerhört svårt att göra, kom jag på mig själv med att den här filmen var tvungen att vara med, och ganska högt upp. En fantastisk film med den kanske bästa skådespelarinsatsen någonsin av Geoffrey Rush. Dessutom en film från Australien, vilket bryter den amerikanska dominansen på listan. Som man förstår när man ser min lista är humor en viktig ingrediens för att jag ska tycka om en film. Shine får därför till viss mån representera det klassiska dramat, som jag förstås också uppskattar som filmgenre.
5. Oceanstrilogin
Ja, jag kan inte hjälpa det, jag fullkomligt älskar Oceanstrilogin. Reglerna för listandet här var att man fick sätta en filmserie eller trilogi på en plats, vilket underlättade för mig när det gäller Oceansfilmerna. Hade jag varit tvungen att välja mellan dem hade det blivit Ocean’s 12 som fått platsen, delvis för att alla häcklar just den filmen. Rytmen, känslan, fotot och användandet av rummet bortom kameran är några av de aspekter som gör Oceanstrilogin så bra.
4. Little miss sunshine
Jag reflekterade också över att det var så många filmer med ordet shine i titeln på den här listan. Den tredje och bästa är indiesuccén från 2006 där allt verkligen görs rätt. Blandningen av humor och allvar, suveräna skådespelare, enkel men träffsäker berättelse, briljant dialog och ett klockrent soundtrack som accentuerar rytmen i berättelsen. Klockrent!
3. Picassos äventyr
Den bästa svenska filmen någonsin får också representera allt det som är genialt med Hasse och framförallt Tage, men även hela gänget i AB Svenska Ord. Tage Danielsson är nog min största idol och förebild, och i Picassos äventyr får man den bästa och mest övergripande bilden av varför han och Svenska Ord är så himla bra. Ordlekar, intertextuella referenser i varje scen, humor och allvar, galenskap och visdom. Så jävla bra.
2. The Shawshank redemption
Jo, det är lite pinsamt att ha ettan på IMDB:s betygslista så här högt upp. Jag hade den länge som min favoritfilm, men när jag skulle sammanställa den här listan hittade jag en mycket lämpligare vinnare. Jag kan dock inte bortse från Nyckeln till frihet, eftersom jag tycker att det är en fantastisk film. Till mitt försvar vill jag också säga att jag upptäckte den innan den blev stor, jag såg den tillsammans med en kompis på vår lokala bio i Bjursås, utan att veta vad det var för film. Det var kanske därför den gjorde ett så stort intryck på mig.
1. Hot shots! och Hot shots - part deux
Jag blev så glad när jag insåg att det självklart är Hot shots-filmerna som ska ha den här platsen. Dels därför att det faktiskt är mina absoluta favoritfilmer genom alla tider, dels eftersom de får representera en av mina favoritgenrer, parodin. Med det sagt vill jag också säga att det görs en hel del usel parodi, men när en parodi görs på rätt sätt som med Jim Abrahams filmer (Airplane 1 & 2, Top Secret och i viss mån Nakna pistolen-filmerna), så är det för mig höjden av underhållning. Om jag hade varit tvungen att välja en av filmerna hade det blivit tvåan, men båda förtjänar förstaplatsen på min lista.
Topp tio-listan för kritiker var följande:
1. Citizen Kane
2. Vertigo
3. La regle du jeu
4. The Godfather I & II
5. Tokyo Story
6. 2001: A space odyssey
7. Pansarkryssaren Potemkin
8. Sunrise
9. 8 ½
10. Singin’ in the rain
Här var det ändå en del filmer jag kände igen då, och idag vet vilka det är. Resten av listan innehöll en hel del okänt, och därför ville jag diskutera lite vem som sätter kanon för film, hur filmsmaken för en filmvetenskapsklass i Lund skiljer sig från kritiker. Vi är två grupper som har högre kulturellt kapital än gemene man, ser man skillnader och vad består de i så fall i? Jag har sammanställt resultatet, men ska vänta med att publicera dem här, eftersom jag vill avslöja dem för klassen först. Det sker den första juni, så dagarna efter kan ni hålla utkik här efter den fullständiga topplistan. Som en teaser kommer jag att presentera min egen topp-tio-lista. Det är alltså mina tio favoritfilmer genom tiderna i omvänd ordning. För de som följer bloggen regelbundet kanske det dyker upp några klassiker, men det får ni helt enkelt leva med:
10. Who framed Roger Rabbit?
En av de filmer som jag har sett flest gånger. Jag älskade den här filmen när jag var i tioårsåldern, men kan uppskatta den även i vuxen ålder. Oerhört snyggt gjord, före sin tid, med coola effekter och snyggt berättande.
9. O brother, where art thou?
Lite roligt att jag börjar med två filmer med frågetecken i titeln. Den här placeringen är den som jag idag (tre veckor efter att jag lämnade in min lista) skulle ändra till Guds stad istället. O brother är med på listan dels för att det är en fantastisk film, men också som representant för Coenbrödernas filmer där jag har många favoriter.
8. The Royal Tenenbaums
Liksom för O brother får The Royal Tenenbaums representera både Wes Andersons och Noah Baumbachs kollektiva genier. Som film har den växt för varje gång jag ser den eftersom den innehåller så mycket av det jag älskar med film.
7. Eternal sunshine of the spotless mind
Charlie Kaufman är en briljant manusförfattare, men det är egentligen bara med Eternal Sunshine som han har lyckats knyta ihop en hel film från början till slut. Helgjuten film, med underbara skådespelarinsatser (ja, även från Jim Carrey) och ett oslagbart berättande.
6. Shine
När jag skulle sammanställa listan, vilket var oerhört svårt att göra, kom jag på mig själv med att den här filmen var tvungen att vara med, och ganska högt upp. En fantastisk film med den kanske bästa skådespelarinsatsen någonsin av Geoffrey Rush. Dessutom en film från Australien, vilket bryter den amerikanska dominansen på listan. Som man förstår när man ser min lista är humor en viktig ingrediens för att jag ska tycka om en film. Shine får därför till viss mån representera det klassiska dramat, som jag förstås också uppskattar som filmgenre.
5. Oceanstrilogin
Ja, jag kan inte hjälpa det, jag fullkomligt älskar Oceanstrilogin. Reglerna för listandet här var att man fick sätta en filmserie eller trilogi på en plats, vilket underlättade för mig när det gäller Oceansfilmerna. Hade jag varit tvungen att välja mellan dem hade det blivit Ocean’s 12 som fått platsen, delvis för att alla häcklar just den filmen. Rytmen, känslan, fotot och användandet av rummet bortom kameran är några av de aspekter som gör Oceanstrilogin så bra.
4. Little miss sunshine
Jag reflekterade också över att det var så många filmer med ordet shine i titeln på den här listan. Den tredje och bästa är indiesuccén från 2006 där allt verkligen görs rätt. Blandningen av humor och allvar, suveräna skådespelare, enkel men träffsäker berättelse, briljant dialog och ett klockrent soundtrack som accentuerar rytmen i berättelsen. Klockrent!
3. Picassos äventyr
Den bästa svenska filmen någonsin får också representera allt det som är genialt med Hasse och framförallt Tage, men även hela gänget i AB Svenska Ord. Tage Danielsson är nog min största idol och förebild, och i Picassos äventyr får man den bästa och mest övergripande bilden av varför han och Svenska Ord är så himla bra. Ordlekar, intertextuella referenser i varje scen, humor och allvar, galenskap och visdom. Så jävla bra.
2. The Shawshank redemption
Jo, det är lite pinsamt att ha ettan på IMDB:s betygslista så här högt upp. Jag hade den länge som min favoritfilm, men när jag skulle sammanställa den här listan hittade jag en mycket lämpligare vinnare. Jag kan dock inte bortse från Nyckeln till frihet, eftersom jag tycker att det är en fantastisk film. Till mitt försvar vill jag också säga att jag upptäckte den innan den blev stor, jag såg den tillsammans med en kompis på vår lokala bio i Bjursås, utan att veta vad det var för film. Det var kanske därför den gjorde ett så stort intryck på mig.
1. Hot shots! och Hot shots - part deux
Jag blev så glad när jag insåg att det självklart är Hot shots-filmerna som ska ha den här platsen. Dels därför att det faktiskt är mina absoluta favoritfilmer genom alla tider, dels eftersom de får representera en av mina favoritgenrer, parodin. Med det sagt vill jag också säga att det görs en hel del usel parodi, men när en parodi görs på rätt sätt som med Jim Abrahams filmer (Airplane 1 & 2, Top Secret och i viss mån Nakna pistolen-filmerna), så är det för mig höjden av underhållning. Om jag hade varit tvungen att välja en av filmerna hade det blivit tvåan, men båda förtjänar förstaplatsen på min lista.
torsdag 7 oktober 2010
Kanonmat
Vi såg ”Birth of a nation” av D. W. Griffith på filmvetenskapen i tisdags, det är stumfilmstidens största kassasuccé. En teknisk triumf som visar upp exakt hur långt filmen hade kommit 1916. Den är också överjävla hyperrasistisk. Hjälten är med och bildar Ku Klux Klan och tillsammans med sina utspökade vita vänner räddar han de glorifierade vita änglakvinnorna från den svarta djuriska horden ledda av den värsta skurken av alla, en mulatt. Baserad på en ännu mer rasistisk roman, och Griffith tonade ner rasismen till filmen, men det hjälpte inte mycket.
Trots detta är ”Birth of a nation” med i filmkanon. Den hyllas, med förbehållet att alla nu vet att den är flagrant rasistisk, som en av de stora filmtriumferna. Jag har också förstått att det är svårt att förbigå filmen när man diskuterar filmhistoria. Dels för att det faktiskt var stumfilmstidens största film, dels för att den är ett intressant tidsdokument. Men det lyfter diskussionen om vad som krävs för att man ska diskvalificera sig från det kollektiva kulturella historieskrivandet.
Att till exempel Evert Taube är både rasistisk och misogyn i många av sina visor har jag inte så stora problem med, det ryms under parasollet tidsbundet utan att bli för påträngande. Däremot har jag svårt att förstå, när man väljer ur Shakespeares digra utbud vilka dramer man ska sätta upp, att man fortfarande envisas med ”Taming of a shrew” och ”Merchant of Venice”. Den förstnämnda som (till min förvåning första gången jag såg den) faktiskt handlar om att lära en kvinna sin plats, den sistnämnda med sin uppenbara antisemitism.
Jag lägger inte skulden på Shakespeare, han levde också då han levde, vilket många av oss gör. Istället förundras jag över att folk fortsätter att välja dessa dramer före andra Shakespearianismer. Varför har man inte sorterat ut dem ur kanon, som man till exempel har gjort med Disneys ”Song of the South” från 1946, där farbror Remus sjunger om hur härligt det är att vara slav i södern. Nej, istället spelar man upp samma kvinnoförnedring, man tvingar juden Shylock att tvätta bort sin religion och bli ”riktigt folk” om och om igen, i teater efter teater, i storbudgetfilmer och skolpjäser över hela världen. Det förundrar mig.
Fast ”Merchant of Venice” kanske är bra att ta upp för SD (om de klarar av att ta i kultur som inte är svensk).
För nazister gillar ju inte judar.
Och SD är ju nazister.
Trots detta är ”Birth of a nation” med i filmkanon. Den hyllas, med förbehållet att alla nu vet att den är flagrant rasistisk, som en av de stora filmtriumferna. Jag har också förstått att det är svårt att förbigå filmen när man diskuterar filmhistoria. Dels för att det faktiskt var stumfilmstidens största film, dels för att den är ett intressant tidsdokument. Men det lyfter diskussionen om vad som krävs för att man ska diskvalificera sig från det kollektiva kulturella historieskrivandet.
Att till exempel Evert Taube är både rasistisk och misogyn i många av sina visor har jag inte så stora problem med, det ryms under parasollet tidsbundet utan att bli för påträngande. Däremot har jag svårt att förstå, när man väljer ur Shakespeares digra utbud vilka dramer man ska sätta upp, att man fortfarande envisas med ”Taming of a shrew” och ”Merchant of Venice”. Den förstnämnda som (till min förvåning första gången jag såg den) faktiskt handlar om att lära en kvinna sin plats, den sistnämnda med sin uppenbara antisemitism.
Jag lägger inte skulden på Shakespeare, han levde också då han levde, vilket många av oss gör. Istället förundras jag över att folk fortsätter att välja dessa dramer före andra Shakespearianismer. Varför har man inte sorterat ut dem ur kanon, som man till exempel har gjort med Disneys ”Song of the South” från 1946, där farbror Remus sjunger om hur härligt det är att vara slav i södern. Nej, istället spelar man upp samma kvinnoförnedring, man tvingar juden Shylock att tvätta bort sin religion och bli ”riktigt folk” om och om igen, i teater efter teater, i storbudgetfilmer och skolpjäser över hela världen. Det förundrar mig.
Fast ”Merchant of Venice” kanske är bra att ta upp för SD (om de klarar av att ta i kultur som inte är svensk).
För nazister gillar ju inte judar.
Och SD är ju nazister.
tisdag 7 september 2010
Blockbusterverkligheter
Jag har precis börjat läsa filmvetenskap, och där diskuterar vi kanonbildning och fick en lista med de femtio bästa filmerna genom tiderna, framröstade av kritiker runt hela världen. Som väntat var det bara män bland regissörerna. Det fick mig att tänka på hur det ser ut bland filmer som folk helst ser på bio, är det samma sak där? Jag kollade på de hundra mest inkomstbringande filmerna någonsin, från IMDBs lista med biointäkter över hela världen. Här är några stickprov av vad jag kom fram till:
Av hundra filmer har fem, möjligtvis sex, kvinnliga protagonister. Alice i Underlandet och Mamma Mia är det ingen tvekan, Twilightfilmerna New Moon och Eclipse har förvisso en kvinnlig protagonist, men man kan lika gärna säga att Edward har huvudrollen (säger jag utan att ha sett dem än), vilket också gäller för Titanic, där Rose ska gälla som protagonist, men där Jack känns som huvudroll ändå. Sista filmen är King Kong, där huvudrollen onekligen spelas av Naomi Watts, även om titelfiguren är en gigantisk apa. Pretty Woman kan argumenteras ha en kvinna som huvudroll, men trots att Julia Roberts syns tydligast på planschen så är det Richard Geres karaktär man får följa genom filmen, han är protagonisten. Allt som allt en rätt sorglig läsning, men alla filmer med kvinnliga protagonister på listan är gjorda på 00-talet, så man kan ju hoppas någonstans på en förbättring.
20 filmer är animerade, alla har vita män i huvudrollen. När huvudpersonen är ett monster, en fisk, en bil eller liknande spelas rösten uteslutande av en vit man.
Av hundra filmer har tre, möjligtvis fyra en svart protagonist. Vad som är lustigt, eller mindre lustigt kanske, är att dessa fyra spelas av samma skådespelare, Will Smith. I Independence Day är han en av huvudkaraktärerna och får konkurrera om protagonistrollen med Bill Pullman och Jeff Goldblum. I Hancock, Men in black och I am legend är han otvivelaktigt protagonist. En svart skådis på hundra filmer är dock inte bra någonstans.
Tre av filmerna med Will Smith har det ännu inte gjorts uppföljare på. Om man räknar bort de animerade filmerna på listan och bara ser till spelfilmer som det inte har gjorts uppföljare på är det totala antalet 27. Av 100. Det säger en del om vad som spelar in pengar. Självklart är det så att filmbolagen ser till topplistan när de ska bestämma vilka filmer som ska göras härnäst, tydligt är ju att uppföljare drar in massor med pengar. Sorgligt är det dock. Filmerna är, i ordningen de ligger på listan:
Avatar, Titanic, Alice i underlandet, Independence Day, 2012, E.T., Forrest Gump, Det sjätte sinnet, Inception, The Passion of the Christ, Hancock, Mamma Mia, War of the worlds, I am legend, Armageddon, King Kong, Day after tomorrow, Ghost, Twister, Clash of the titans, Troja, Saving Private Ryan, Pretty woman, The Hangover, 300, Gladiator och Pearl Harbor.
Pearl Harbor kommer snart att ramla ur listan, vi kommer med säkerhet få se uppföljare på The Hangover, Hancock, I am legend, Clash of the titans och Troja (dit jag räknar Odysseus som är på gång). Sen är det mest en herrans massa katastroffilmer. Undantagen får sägas vara E.T., Forrest Gump, Det sjätte sinnet, Inception, The Passion of the Christ, Mamma Mia, Ghost, Saving Private Ryan, Pretty Woman, 300 och Gladiator. En tiondel av alla filmer.
Och regissörer? Tja, svarta regissörer har vi väl inga. Jag har inte kollat det här noggrant, men det är känslan. Kvinnor som regissörer? Jo, vi hittar en i alla fall. Mamma Mia regisserades av Phyllida Lloyd, har en kvinna, eller snarare två kvinnor, som protagonister, är skriven av en kvinna och lyckas trots allt detta ta sig in på 55e plats. Whoopdidoo…
Av hundra filmer har fem, möjligtvis sex, kvinnliga protagonister. Alice i Underlandet och Mamma Mia är det ingen tvekan, Twilightfilmerna New Moon och Eclipse har förvisso en kvinnlig protagonist, men man kan lika gärna säga att Edward har huvudrollen (säger jag utan att ha sett dem än), vilket också gäller för Titanic, där Rose ska gälla som protagonist, men där Jack känns som huvudroll ändå. Sista filmen är King Kong, där huvudrollen onekligen spelas av Naomi Watts, även om titelfiguren är en gigantisk apa. Pretty Woman kan argumenteras ha en kvinna som huvudroll, men trots att Julia Roberts syns tydligast på planschen så är det Richard Geres karaktär man får följa genom filmen, han är protagonisten. Allt som allt en rätt sorglig läsning, men alla filmer med kvinnliga protagonister på listan är gjorda på 00-talet, så man kan ju hoppas någonstans på en förbättring.
20 filmer är animerade, alla har vita män i huvudrollen. När huvudpersonen är ett monster, en fisk, en bil eller liknande spelas rösten uteslutande av en vit man.
Av hundra filmer har tre, möjligtvis fyra en svart protagonist. Vad som är lustigt, eller mindre lustigt kanske, är att dessa fyra spelas av samma skådespelare, Will Smith. I Independence Day är han en av huvudkaraktärerna och får konkurrera om protagonistrollen med Bill Pullman och Jeff Goldblum. I Hancock, Men in black och I am legend är han otvivelaktigt protagonist. En svart skådis på hundra filmer är dock inte bra någonstans.
Tre av filmerna med Will Smith har det ännu inte gjorts uppföljare på. Om man räknar bort de animerade filmerna på listan och bara ser till spelfilmer som det inte har gjorts uppföljare på är det totala antalet 27. Av 100. Det säger en del om vad som spelar in pengar. Självklart är det så att filmbolagen ser till topplistan när de ska bestämma vilka filmer som ska göras härnäst, tydligt är ju att uppföljare drar in massor med pengar. Sorgligt är det dock. Filmerna är, i ordningen de ligger på listan:
Avatar, Titanic, Alice i underlandet, Independence Day, 2012, E.T., Forrest Gump, Det sjätte sinnet, Inception, The Passion of the Christ, Hancock, Mamma Mia, War of the worlds, I am legend, Armageddon, King Kong, Day after tomorrow, Ghost, Twister, Clash of the titans, Troja, Saving Private Ryan, Pretty woman, The Hangover, 300, Gladiator och Pearl Harbor.
Pearl Harbor kommer snart att ramla ur listan, vi kommer med säkerhet få se uppföljare på The Hangover, Hancock, I am legend, Clash of the titans och Troja (dit jag räknar Odysseus som är på gång). Sen är det mest en herrans massa katastroffilmer. Undantagen får sägas vara E.T., Forrest Gump, Det sjätte sinnet, Inception, The Passion of the Christ, Mamma Mia, Ghost, Saving Private Ryan, Pretty Woman, 300 och Gladiator. En tiondel av alla filmer.
Och regissörer? Tja, svarta regissörer har vi väl inga. Jag har inte kollat det här noggrant, men det är känslan. Kvinnor som regissörer? Jo, vi hittar en i alla fall. Mamma Mia regisserades av Phyllida Lloyd, har en kvinna, eller snarare två kvinnor, som protagonister, är skriven av en kvinna och lyckas trots allt detta ta sig in på 55e plats. Whoopdidoo…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
