S v e n s k e n

Med tanke på vissa texter om svenskhet och normeringar som har kommit den senaste tiden, ville jag bara visa ett citat från min C-uppsats i historia, som handlar om idrott och nationalism. Det är signaturen V.L. som skriver en hyllningstext till den svenska gymnasten under OS i Stockholm, publicerad i Svenska Dagbladet 8 juli 1912. Den är redigerad på sina ställen, men såg i princip ut precis såhär:

”Jag vet inte vem han är. Och jag vill inte veta det. Jag vill helst tänka mig honom som

s v e n s k e n. När han stod där med sin blågula fana i spetsen för den vackraste trupp af unga starka friska människor ett öga kan skåda, blef han för mig symbolen av svenskheten. En kultur framvuxen genom århundraden, en ras renare än de flesta, en kropp som på det fullkomligaste sätt motsvarar skönhetens ideal med harmoni och jämvikt i hvarje linje, en hållning, som ger inbegreppet af disciplin och självbehärskning.”, ”Där linjen slutade/…/glänste det gula korset på blå grund”, ”Men ingen stod där som svensken. Hög, smärt, spänstig, slappnade han icke ett ögonblick. Som han ställt sig så stod han. Under den tunna gulhvita tröjan skönjdes linjespelet af hans muskulatur. Icke en millimeter af för mycket eller af för litet. Fidias kunde icke ha önskat sig en vackrare modell, med ädlare hållning. Ingen pose, ingen självförhäfvelse, endast enkel värdighet och järnhård behärskning. Han var i den tysta omedvetna täfling, som nationerna bestodo inför en kritisk blick, s e g r a r e n. Det svenska gymnastisksystemets förmåga att genom på en gång fysisk och psykisk träning bilda ett harmoniskt helt kunde icke fira en vackrare triumf. Och den trupp, i vars spets han bar de svenska färgerna, fick han snart visa hur denna gymnastik kan af det svenska materialet skapa icke blott enstaka skönhetsbilder utan ock sådana af en samlad massa, hvilken tycks liksom besjälad af ett enda väsen. Det var icke tvåhundrade skilda personligheter, som tågade fram öfver rännarebanan och i språngmarsch hälsade landets konung – det var en enda förkroppsligad idé, det var en ande och en själ. Medan de andra nationerna förlorade enheten i takt och rytm, medan de veko från den raka linjen, ökade eller minskade de inbördes afstånden, småningom drefvos åt den ena sidan eller den andra, så bibehöll af svenskarna hvarenda man sin plats i ledet…”, ”Ett veta vi redan – att i den täflan där s a m v e r k a n mellan individerna är hufvudvillkoret där står vår fysiska kultur profvet som numro ett. Det är gymnasterna vid den femte olympiaden vi har att tacka för denna övertygelse.”

För drygt hundra år sedan alltså. Vissa saker förändras långsamt.

Augusta National Golf Club exkluderar kvinnor

Här är utkastet till min artikel om Augusta National Golf Club, som publicerades på feministisktperspektiv.se den 13 april, för er som inte har prenumeration

US Masters i golf avgjordes förra helgen för 79e gången. Majorturneringen spelades, liksom den alltid har gjort, på Augusta National Golf Club, en privat golfklubb. Genusvetaren Jonas Lindkvist ger oss en inblick i klubben som genom historien kringgärdats av kontroverser.

Golf är i stor utsträckning en idrott som utövas och har utövats av en vit medel- och överklass. I Grant Jarvies Sports, Culture and Society från 2006 visas att golf är den idrott av de tio populäraste som har den tydligaste klassuppdelningen, där tendensen är att ju mer välställd man är, desto troligare är det att man sysslar med golf. För få klubbar är det så tydligt som för Augusta National Golf Club. Klubben bildades 1933, den första Mastersturneringen spelades här 1934. Bland de ca 300 medlemmarna dräller det av miljonärer och miljardärer från gräddan av den amerikanska företagsvärlden. Bill Gates är kanske det mest kända exemplet. Inga kvinnor är dock medlemmar och först 1990 beviljades den förste afroamerikanske mannen medlemskap. Före 1983 skulle dock alla caddies enligt policy vara svarta.

Beslutet om att tillåta en afroamerikansk medlem 1990 kom till följd av en mediestorm kring en annan exklusiv golfklubb, Shoal Creek. De menade att klubben hade rätt att förknippas med vilka de ville. I det här fallet innebar det att inte förknippas med svarta. Protesterna lät inte vänta på sig. Civil Rights-organisationer röt till, media spann vidare och The Professional Golfer’s Association of America (PGA) drog öronen åt sig. Klubben fick snabbt be om ursäkt och meddelade snart att de skulle välja in en afroamerikansk hedersmedlem.

Där hade historien kunnat sluta, men när stora sponsorer började dra sig ur PGA-mästerskapen som skulle spelas på Shoal Creek, började andra klubbar inse faran i att vara exklusivt vita. Ironin är svår att undgå med en revolution driven av rika företag mot golfklubbar med samma rika företagsägare som medlemmar. En stor jakt efter ”den svarte medlemmen” svepte över landets golfklubbar. IBM, en av huvudsponsorerna för US Masters idag, meddelade att de drog tillbaka sitt sponsorstöd till tv-sändningen av PGA-mästerskapen med uttalandet ”att stödja, även indirekt, exkluderande aktiviteter är emot IBM:s praktik och policy.” PGA blev tagna på sängen av utvecklingen. De hade inte reflekterat över hur de skulle hantera exklusiva klubbar. Nu formulerades snabbt ett policydokument där man sade att man inte skulle hålla eller sanktionera turneringar vid klubbar som diskriminerar på grund av ras, religion, kön eller ursprung. I ljuset av IBM:s sponsring och PGA:s erkännande av US Masters som turnering med majorstatus och räknade resultat, rekord och vinster, blir de här uttalandena förstås ett stort hån.

Augustas exklusiva mansklubb har inte gått fri från kritik genom åren. Värst blåste vindarna 2002 då Martha Burk vid National Council of Women’s Organizations i ett brev frågade varför Augusta vägrade anta kvinnliga medlemmar. Klubben svarade offentligt att det hade hon inte med att göra. Media, framförallt New York Times, plockade upp konflikten och den blev ett hett samtalsämne inför turneringen. Till skillnad från 1990 skedde dock inga förändringar i Augustas medlemskap. Klubben menade att kön och ras är två helt skilda frågor, som inte kunde jämföras. Trots att de bedyrat att kön inte har någon betydelse för valet av nya medlemmar, medger klubben ändå att det skulle innebära en radikal förändring att tillåta kvinnliga medlemmar. Brödraskapet skulle gå förlorat. Retorik som kalkerar Shoal Creeks uttalanden om den privata klubbens privilegium att utesluta svarta om de så önskar. Liksom Shoal Creek inte ville beröra sig med svarta, vill Augusta inte beröra sig med kvinnor. En privat klubb har förstås rätt att vara både rasistisk och sexistisk, men då ska den också kallas vid dess rätta namn.

Alla pekar på varandra när det diskuteras vems ansvar det är att förändra situationen. Klubben säger att frågan inte har med dem att göra, spelarna likaså. Tv-bolaget CBS som sänder turneringen säger att det inte är deras sak att arbeta för social förändring. Ingen av aktörerna har dock något emot att tjäna stora pengar på turneringen. Augusta tjänar inte pengar direkt på arrangemanget av US Masters. Intäkterna går tillbaka in i verksamheten eller skänks bort. Den goodwill och status som turneringen genererar är dock ovärderlig för klubben.

PGA ska självklart inte tillåta att det spelas en officiellt sanktionerad turnering på Augusta National Golf Club, så länge klubben exkluderar kvinnor. US Masters arrangeras inte av PGA, men de erkänner turneringen och räknar det som en major. Trots att det är både PGA:s och huvudsponsorns IBM:s policy att inte stödja någon verksamhet som diskriminerar på grund av kön, får US Masters ändå fortsätta spelas på banan. Det är ett misslyckande . Tradition och intäkter blir viktigare än möjligheten att få tävla på samma villkor, var sig det gäller på en golfbana eller i samhället.

Huvudsponsorn IBM:s VD har av tradition alltid beretts medlemskap i klubben. Idag heter VD:n Virginia Rometty. Hon utgör en enkel ursäkt att bryta mansmonopolet, men kommer den första kvinnan i klubben få annat än den alibifunktion som de svarta medlemmar som valdes in i början av 90-talet hade? Golfsporten är traditionsrik, men tradition ska aldrig innebära diskriminering. Förändring är en absolut nödvändighet för sportens fortsatta utveckling.

Snabba bilar, rasande tittare

Eftersom jag nyligen skrev ett arbete om Guds stad och uppkomsten av begreppet Favela chic, var jag nyfiken på om representationen skulle vara tydlig i Fast and furious 5, som utspelar sig i Rio de Janeiro. Efter att ha sett filmen kan jag inte påstå att favelan spelar en så betydande roll att den kan beskrivas som chicifierad. Staden Rio och dess favelor är enbart en kuliss, en ursäkt för att iscensätta spektakulära biljakter på en ny plats.

Filmen som sådan är smärtsam i sin machismo och gammalmodighet. Trianguleringen av de efterlysta hjältarna, den amerikanska polisen och den brasilianska knarktsaren med den lokala polisen i sin bakficka slutar oundvikligen med att amerikanerna (förvisso med spanska, japanska och israeliska inslag) gör gemensam sak. Med ett undantag är de brasilianska karaktärerna moraliska skurkar (eftersom det knappast går att definiera hjälteroller utifrån brottslighet i den här typen av film), ensidiga stereotyper som är ondskefulla och/eller korrupta. Det enda undantaget är den madonnaliknande Elena som är ute efter revansch och upprättelse och utan svårighet eller moraliska betänkligheter snabbt byter sida till moralens sanna väktare. Den så hotfulla knarktsaren Hernan Reyes, som genom hela filmen beskrivs som den verkliga regenten i Rio, avrättas som i en parentes genom två nonchalant utslängda kulor från den amerikanske polisen, som inte ens bemödar sig att titta på tsaren när han skjuter honom. Nej, det är inte favela chic mer än i användandet av platsen som kuliss och i marknadsföringen av filmen. Flera gånger får vi helikopterflygningar över Jesusstatyn med samba eller bossamusik på soundtracket, för att snart klippa in till den amerikanska handlingen. Det här är i stället exotisering på gränsen till rasism, kanske tydligast skildrat när Vin Diesels karaktär hojtar ut ”This is Brazil” till den förföljande Johnson, vilket föranleder den brasilianska åskådarmassan att dra fram sina vapen. För det vet vi ju, att alla brasilianare bär på vapen, och att alla är korrupta. Om inte annat får vi lära oss det av filmen.

Manuset är yxigt och ogenomarbetat, vilket förstås är vanligt inom genren. Att replikerna filtreras genom medium som Vin Diesel, Tyrone Gibson, Paul Walker, Jordana Brewster och Dwayne Johnson gör inte saken bättre. Deras försök att gestalta stora känslor fastnar som bäst på amatörteaternivå. Fast det är också ett direkt felaktigt uttalande, jag har sett mängder med amatörteaterföreställningar som har kunnat gestalta känslor på ett äkta och trovärdigt sätt. I FF5 finns det inte någonstans. Apropå skådespelare som har hittat sin nisch undrar man onekligen hur trött Joaquin de Almeida är på att spela knarkkung vid det här laget.

Eftersom jag inte har sett de första fyra filmerna i serien missar jag en del av känslan i återseendet, samlandet av ett all-star team. Det är synd, men det är också tydligt att filmen hade behövt långt mer än nostalgi för att bli lyckad. Pengar har den spelat in, så en succé är det om man bedömer film på det sättet. Actionsekvenserna är gedigna, även om slagsmålsscenen mellan Johnson och Diesel känns seg, utdragen och smaklös som ett dagsgammalt tuggummi. Den avslutande biljaktscenen bidrar också med viss innovation, men sträcks ut i oändlighet för att få med så många kraschade brasilianska polisbilar som fysiskt möjligt är. Filmen har tydligt inspirerats av Oceanstriologin och The Italian Job, men har inget av i alla fall Oceansfilmernas charm och rytm.

Som actionfilm har jag sett sämre, men FF5 är verkligen inget att skriva hem om. Jag förstår inte var betyg som fyror kom ifrån, vad de kritikerna ser i filmen som jag har missat. Som tur är har vi alla olika smak, och gillar man stela, exotiserande actionblaffor så är FF5 den perfekta middagen. För egen del hoppas jag bara att sexan inte tar sig in på topp 100-listan så att jag slipper se skräpet.

Osvensk stämning

I kölvattnet av nationaldagsfirandet (nåja) vill jag skriva om en tanke som jag säkert har tagit upp här tidigare, men som förtjänar ett eget inlägg. Den svenska nationalismen är stark och självklar, svenskar ser svenska produkter som överlägsna alla andras, men samtidigt finns det en medvetenhet om att Sverige är ett litet land i en stor värld. En generell bild som de flesta som vet något om Sverige är medvetna om, och något som Fredrik Lindström plockade upp i tv-serien Världens modernaste land.

I serien diskuterades många intressanta former, egenheter, egenskaper, frågor, självklarheter och oklarheter av och kring svenskhet. Jag gillar verkligen Lindström och de tv-program han har lett i SVT, men det var en aspekt som jag hakade upp mig på i serien. Lindström menade att Sverige är unikt i att ge motsatsen till det svenska, alltså ordet osvensk, en positiv klang. Ingen annanstans sätter man något som är diametralt motsatt den nationella egenheten som något positivt. Det ligger mycket i resonemanget, men Lindström missade att resonera vidare kring varför det ses som positivt att vara osvensk.

Betydelsen osvensk används ofta i meningen osvensk stämning. Det signalerar uppsluppenhet, avslappning, högljuddhet, festlighet och glädje. Naturligtvis positiva egenskaper som knyts till något annat än svenskar, som istället representeras av svenskar som stela, tysta, försiktiga och dystra. Gott så, visst ser man det positiva och negativa i ordens betydelse. Men om man tar steget längre i analysen kan man också föreslå att tyst och försiktig kan betyda förnuftig. Att det i det svenska ligger förnuft, tanke, intelligens, måttlighet och kontroll. Egenskaper som genom alla tider (ja, sen upplysningstiden i alla fall) har konnoterats som positiva och knutna till en tydlig manlighet. Motsatserna blir då känslostyrda, okontrollerbara, högljudda, hysteriska, omåttliga och dumma, barnsliga och naturnära. Egenskaper som knutits till kvinnlighet, men även till människor av annan etnicitet än en vit västerländsk i ett kolonialt perspektiv. Det här har varit en uppdelning som under århundraden har legitimerat en vit, manlig, västerländsk medel-överklasshegemoni i världen. Genom att vita män i medel-överklassen sett sig själva som de enda sanna representanterna för förnuft, ordning, intelligens och rättvisa, har de också kunnat legitimera sitt maktmissbruk. De styr för folkets bästa, eftersom deras motståndare styrs av okontrollerbara känslor och barnsliga behov.

På samma sätt fungerar uppdelningen i svensk och osvensk. Den härliga osvenska stämningen är positivt laddad när det handlar om festligheter och dans, men får en helt annan betydelse när man pratar om osvensk stämning i riksdag, domstolar eller lönesamtal. Att lägga positiva konnotationer till vissa delar av ”den andres” påstådda egenskaper och beteenden kan begränsa gruppens frihet i det offentliga rummet. Det har bland annat används i Nya Zeeland, där man knyter maorikulturen till positiva bilder av idrottande, musikalitet och konstnärskap, för att sedan förneka maorier tillgång till beslutsfattande, politik och intellektuella kretsar. Det är samma funktion som kopplingen mellan svartas ”naturliga rytm” och brasiliansk sambafotboll. De (uppdelat på bland annat etnicitet, kön, klass, nation eller kombinationer av alltihop) är jätteduktiga på sin del, men ska hålla sig borta från viktigare institutioner. Det är en tanke som är värd att ta med sig nästa gång man pratar om hur skönt det är med lite osvensk stämning på salsakursen, tacofiestan eller fotbollsmatchen.

Och för övrigt är Sverigedemokraterna nazister.

Kanonmat

Vi såg ”Birth of a nation” av D. W. Griffith på filmvetenskapen i tisdags, det är stumfilmstidens största kassasuccé. En teknisk triumf som visar upp exakt hur långt filmen hade kommit 1916. Den är också överjävla hyperrasistisk. Hjälten är med och bildar Ku Klux Klan och tillsammans med sina utspökade vita vänner räddar han de glorifierade vita änglakvinnorna från den svarta djuriska horden ledda av den värsta skurken av alla, en mulatt. Baserad på en ännu mer rasistisk roman, och Griffith tonade ner rasismen till filmen, men det hjälpte inte mycket.

Trots detta är ”Birth of a nation” med i filmkanon. Den hyllas, med förbehållet att alla nu vet att den är flagrant rasistisk, som en av de stora filmtriumferna. Jag har också förstått att det är svårt att förbigå filmen när man diskuterar filmhistoria. Dels för att det faktiskt var stumfilmstidens största film, dels för att den är ett intressant tidsdokument. Men det lyfter diskussionen om vad som krävs för att man ska diskvalificera sig från det kollektiva kulturella historieskrivandet.

Att till exempel Evert Taube är både rasistisk och misogyn i många av sina visor har jag inte så stora problem med, det ryms under parasollet tidsbundet utan att bli för påträngande. Däremot har jag svårt att förstå, när man väljer ur Shakespeares digra utbud vilka dramer man ska sätta upp, att man fortfarande envisas med ”Taming of a shrew” och ”Merchant of Venice”. Den förstnämnda som (till min förvåning första gången jag såg den) faktiskt handlar om att lära en kvinna sin plats, den sistnämnda med sin uppenbara antisemitism.

Jag lägger inte skulden på Shakespeare, han levde också då han levde, vilket många av oss gör. Istället förundras jag över att folk fortsätter att välja dessa dramer före andra Shakespearianismer. Varför har man inte sorterat ut dem ur kanon, som man till exempel har gjort med Disneys ”Song of the South” från 1946, där farbror Remus sjunger om hur härligt det är att vara slav i södern. Nej, istället spelar man upp samma kvinnoförnedring, man tvingar juden Shylock att tvätta bort sin religion och bli ”riktigt folk” om och om igen, i teater efter teater, i storbudgetfilmer och skolpjäser över hela världen. Det förundrar mig.

Fast ”Merchant of Venice” kanske är bra att ta upp för SD (om de klarar av att ta i kultur som inte är svensk).
För nazister gillar ju inte judar.
Och SD är ju nazister.

Blockbusterverkligheter

Jag har precis börjat läsa filmvetenskap, och där diskuterar vi kanonbildning och fick en lista med de femtio bästa filmerna genom tiderna, framröstade av kritiker runt hela världen. Som väntat var det bara män bland regissörerna. Det fick mig att tänka på hur det ser ut bland filmer som folk helst ser på bio, är det samma sak där? Jag kollade på de hundra mest inkomstbringande filmerna någonsin, från IMDBs lista med biointäkter över hela världen. Här är några stickprov av vad jag kom fram till:

Av hundra filmer har fem, möjligtvis sex, kvinnliga protagonister. Alice i Underlandet och Mamma Mia är det ingen tvekan, Twilightfilmerna New Moon och Eclipse har förvisso en kvinnlig protagonist, men man kan lika gärna säga att Edward har huvudrollen (säger jag utan att ha sett dem än), vilket också gäller för Titanic, där Rose ska gälla som protagonist, men där Jack känns som huvudroll ändå. Sista filmen är King Kong, där huvudrollen onekligen spelas av Naomi Watts, även om titelfiguren är en gigantisk apa. Pretty Woman kan argumenteras ha en kvinna som huvudroll, men trots att Julia Roberts syns tydligast på planschen så är det Richard Geres karaktär man får följa genom filmen, han är protagonisten. Allt som allt en rätt sorglig läsning, men alla filmer med kvinnliga protagonister på listan är gjorda på 00-talet, så man kan ju hoppas någonstans på en förbättring.

20 filmer är animerade, alla har vita män i huvudrollen. När huvudpersonen är ett monster, en fisk, en bil eller liknande spelas rösten uteslutande av en vit man.

Av hundra filmer har tre, möjligtvis fyra en svart protagonist. Vad som är lustigt, eller mindre lustigt kanske, är att dessa fyra spelas av samma skådespelare, Will Smith. I Independence Day är han en av huvudkaraktärerna och får konkurrera om protagonistrollen med Bill Pullman och Jeff Goldblum. I Hancock, Men in black och I am legend är han otvivelaktigt protagonist. En svart skådis på hundra filmer är dock inte bra någonstans.

Tre av filmerna med Will Smith har det ännu inte gjorts uppföljare på. Om man räknar bort de animerade filmerna på listan och bara ser till spelfilmer som det inte har gjorts uppföljare på är det totala antalet 27. Av 100. Det säger en del om vad som spelar in pengar. Självklart är det så att filmbolagen ser till topplistan när de ska bestämma vilka filmer som ska göras härnäst, tydligt är ju att uppföljare drar in massor med pengar. Sorgligt är det dock. Filmerna är, i ordningen de ligger på listan:

Avatar, Titanic, Alice i underlandet, Independence Day, 2012, E.T., Forrest Gump, Det sjätte sinnet, Inception, The Passion of the Christ, Hancock, Mamma Mia, War of the worlds, I am legend, Armageddon, King Kong, Day after tomorrow, Ghost, Twister, Clash of the titans, Troja, Saving Private Ryan, Pretty woman, The Hangover, 300, Gladiator och Pearl Harbor.

Pearl Harbor kommer snart att ramla ur listan, vi kommer med säkerhet få se uppföljare på The Hangover, Hancock, I am legend, Clash of the titans och Troja (dit jag räknar Odysseus som är på gång). Sen är det mest en herrans massa katastroffilmer. Undantagen får sägas vara E.T., Forrest Gump, Det sjätte sinnet, Inception, The Passion of the Christ, Mamma Mia, Ghost, Saving Private Ryan, Pretty Woman, 300 och Gladiator. En tiondel av alla filmer.

Och regissörer? Tja, svarta regissörer har vi väl inga. Jag har inte kollat det här noggrant, men det är känslan. Kvinnor som regissörer? Jo, vi hittar en i alla fall. Mamma Mia regisserades av Phyllida Lloyd, har en kvinna, eller snarare två kvinnor, som protagonister, är skriven av en kvinna och lyckas trots allt detta ta sig in på 55e plats. Whoopdidoo…

Semenyett

En sonett i väntan på nästa inlägg, om Caster Semenya och hela könsdebatten:

De flesta verkar vara överens.
Du får se ut så här, men inte mera,
du kan få ställa upp, men ej prestera.
Det är så lätt för oss att dra en gräns
förblindade av musklerna som spänns,
rädslan för vad man ej kan definiera,
det pressar människor att casterera
uppdelat i svart/vitt och kvinnors/mäns.

Så är det och så har det alltid vart
för de som inte följt publikens regler.
Om man var duktig och dessutom svart
då gick man ifrån löpare till neger.
Men skaka bort historien vid start
så tar du dig från ingenstans till seger.

1998

1998 hände det lustiga att alla filmer nominerade i bästa film-kategorin antingen utspelade sig under andra världskriget eller i det Elizabethanska 1600-talsengland. Flera av filmerna lyckades också smyga sig in på listan.

10. Shakespeare in love
- Den stora vinnaren det här året med sju statyetter för bästa film, manus, kvinnliga skådespelare (båda), kostym, musik och scenografi. En puttrig historia som inte är så bra som sitt rykte, men klart sevärd. Judi Dench fick en oscar för sitt porträtt av drottning Elizabeth, en av de kortaste oscarbelönade insatserna genom alla tider. I jämförelse med den andra Elizabethprestationen står sig dock både Dench och Paltrow (som snodde kvinnlig huvudroll framför näsan på Cate Blanchett) slätt.

9. Little voice
- Fin liten film med en utmärkt Jane Horrocks i huvudrollen. För er som inte känner igen henne spelade hon Bubbles i Helt Hysteriskt på nittiotalet.

8. Out of sight
- Stephen Soderberg är en av mina idoler, kanske främst tack vare Oceansfilmerna på nollnolltalet. Här är också Clooney med, och tillsammans lyckas de göra en ovanligt lyckad film om kärlek och brottslingar. Det känns som om man har sett det här konceptet hundratals gånger, men det fungerar faktiskt riktigt bra här. Till och med Jennifer Lopez gör en bra prestation, vilket säger en del om filmens kvalitet.

7. Velvet goldmine
- Kanske förvånande att den här filmen hamnar så långt ner eftersom jag ändå ser den som en favoritfilm. Anledningen är nog att själva filmen lämnar en del övrigt att önska, framförallt i berättande och flyt. Scenerna, skådespelarna, musiken och känslan i filmen är däremot svårslagen. Svårt att hitta snyggare människor, och man får se en naken Ewan McGregor hoppa och studsa på scen som Iggy Pop-lookalike.

6. Elizabeth
- En av mina starkaste bioupplevelser någonsin. Det kan ha att göra med att jag var ensam när jag såg den, genom filmstudion på Kino i Lund, och att slutet är så himla dramatiskt. Det gav en känsla som jag bar med mig inombords när jag åkte hem och i dagar och veckor efteråt. Magnifik rollprestation av Cate Blanchett som verkligen är Elizabeth I.

5. Saving private Ryan
- Steven Spielberg lyckades sno åt sig regissörstatyetten och många tippade att Ryan då också skulle vinna bästa film, men Shakespeare drog vinstlotten den här gången. Filmen är kanske mest minnesvärd för sin första halvtimme där man sitter utan att andas på helspänn i biostolen och undrar när det ska ta slut. Om jag skulle göra en genomgång av alla oscarskategorier och utse en vinnare genom alla tider så skulle nog den här filmen få bästa ljud. Det är sällan som man märker av hur bra ljud en film har, men här går det inte att undvika.

4. Primary colors
- Lite bortglömd i konkurrensen det här året. Lysande politisk satir om en Clintonklon spelad av John Travolta och hans snåriga väg till vita huset. Härliga rollprestationer framförallt av Billy Bob Thornton och Kathy Bates som fick en välförtjänt nominering. Ett verklighetstroget berättande drivet av ett stringent manus som gör filmen till något alldeles extra. Om ni inte har sett den så gör det.

3. La vita e bella
- Roberto Benignis mästervek som gjorde honom till internationell superstjärna och gav honom en sensationell statyett för bästa manliga huvudroll, en av ytterst få för en icke-engelskspråkig rolltolkning. Första delen av filmen är en romantisk komedi med suverän timing och burleska scener med stort hjärta. Andra delen handlar om deportationen till ett koncentrationsläger och överlevnad. Det är en gripande historia där man skrattar och gråter om vartannat.

2. Pleasantville
- Underskattad feelgoodfilm med häftiga fotoeffekter i en lek mellan färg och svartvitt. Två syskon blir indragna i en tv-serie från femtiotalet och försöker först att spela med, men inser att det inte går att undvika en revolution om man ska kunna leva fritt. I takt med nya fräscha idéer som ruckar på det perfekta samhället börjar också färgklickar smyga sig in här och där. Till slut bildas två läger, där de konservativa bedriver hetsjakt på de ”färgade”. Snyggt, både i berättande och illustration.

1. American history X
- Nazister här också, men i modern tappning. Edward Norton är svårslagen (no pun intended) som nynazistisk gängledare i Venice Beach som får sig en tankeställare när han åker i fängelse. Ruskigt bra berättande i en ruggig historia. Jag vet att filmen har fått kritik för att den skulle förhärliga nynazismen, men den som tycker det kan ju rimligtvis inte ha sett hela filmen. Hela sensmoralen ligger ju i det meningslösa att dela upp folk genom hudfärg, ras och nationalitet. Våld föder våld och våld straffar sig alltid. Hur man kan få det till nynazistisk propaganda har jag svårt att förstå.

Om Tiger Woods

Kan någon förklara för mig hur det blev så viktigt att skildra en enskild individs sexuella preferenser och vanor? Tiger Woods sexaffärer höll amerikanska skvallertidningar sysselsatta fler dagar än 9/11-attackerna. Vari ligger nyhetsvärdet?

Tiger Woods är en mediaprofil, en berömd idrottsman som genom upprepade framgångar och tidigare oöverträffade resultat tjänat stora summor på sitt yrke. Men så länge hans sexuella aktiviteter inte inbegriper några olagliga element förstår jag inte varför det är omvärldens sak att lägga sig i. Det finns inget nyhetsvärde i att bestämma hur dålig make Tiger Woods är. Däremot finns det ett enormt snaskigt skandalvärde att rota i andra, särskilt berömda, människors privatliv. Det som sportjournalister bör rapportera om är varför världens bästa golfare tar en time-out från sporten, men det är i sig en direkt följd av medierapporteringen kring skandalen. Vad är det då som gör att Tiger Woods har fått så enorma proportioner?

Jag är inte här för att försvara Woods beteende. Om man lever i ett monogamt förhållande är det illojalt att bryta den överenskommelsen, så länge inte alla parter är införstådda med grundreglerna på förhand, annars sårar man oundvikligen sin partner. Folk är dock otrogna hela tiden. Det har hänt med kända och okända människor genom alla tider

Bill Clinton råkade illa ut, men han var en folkvald ledare som ljög under rättegångar. David Beckham fick sin beskärda del av uppmärksamhet när han var otrogen mot Victoria. Till skillnad från Woods var dock Beckham en habil idrottare, inte världens bästa inom sin sport. Beckhams storhet, grunden för hans inkomster, lades kring hans image. Woods däremot har lagt grunden för sin inkomst på att han är så överjävla bra golfare. Den bästa genom alla tider. Sedan har mediebilden av honom fokuserats kring hans snälla prydlighet, en image hans sponsorer gärna lyft fram, men som han själv knappast har varit drivande i att skapa.

Det har skrivits många texter och böcker om stereotypiseringen av svarta idrottare i allmänhet och i USA i synnerhet. I grova drag går det ut på att man i början av seklet demoniserade svarta idrottare, med boxaren Jack Johnson som tydligaste exempel, utifrån en aggressiv, djurisk mentalitet vilket också innehöll tankar om en okontrollerbar sexualitet. Svarta människor var underlägsna vita, så när svarta idrottare började göra framsteg och visade att de inte bara kunde mäta sig med vita, utan även slå dem, började förklaringar och hotbilder hagla. Man var först och främst tvungen att göra något åt den här nya svarta aggressiviteten. Svarta människor skulle hålla sig på sin plats och tacksamt ta emot vad som bjöds. Om de råkade ha en idrottslig talang skulle de ställa upp när de kallades in, men också godta att de förkastades efter uträttat förvärv.

Jesse Owens accepterades så länge han log och vann guldmedaljer åt sitt land. Tommie Smith och John Carlos vägrade acceptera sitt lands rasistiska synsätt och protesterade mot synen på dem som löpardjur som ska skörda medaljer. Det innebar slutet på deras idrottsliga karriärer. Michael Jordan och Michael Johnson är två megastjärnor med ofarlig image. Mohammed Ali vägrade hålla käft och blev hånad av en hel nation.

När Woods inte längre passade in i ramarna för stereotypen om den duktige och ofarlige svarte mannen, måste han oundvikligen hamna i det andra möjliga facket: den okontrollerbare aggressive vilden. Därför lassar man på alla smaskiga detaljer för att se till att bilden vi är vana vid att se fortfarande stämmer. Om Woods inte kan vara prydlig längre, då får han vara ett monster, ett sexuellt odjur.

Visst går vi mot ett mediesamhälle där kändisars privatliv hängs ut mer och mer, så Woods är inte unik. Såhär flagrant och över gränsen har dock bevakningen aldrig varit förr. Risken är att journalismen här har förstört något som inte går att laga igen.

Ungersk roulette

En sonett som skrevs i höstas i samband med de organiserade rasistiska attackerna på romer i Ungern, men som känns lika aktuell idag:

bland skrämselpropaganda frodas myten
om brottslighet som givet av naturen
ett folkslag definieras in i buren
och tillskrivs karaktärsbestämda lyten
en mobb som vänder människor till byten
paljetter på en klänning sönderskuren
små jägare med rätt att skjuta djuren
magyarstark republik tar fram rekryten

ett eko rullar över vårt Europa
kopior av förödelsens fascism
förintelseförnekare hörs ropa
att då som nu var morden blott en schism
två klunkar från en giftmelerad skopa
zigenarhat och antisemitism