Osvensk stämning

I kölvattnet av nationaldagsfirandet (nåja) vill jag skriva om en tanke som jag säkert har tagit upp här tidigare, men som förtjänar ett eget inlägg. Den svenska nationalismen är stark och självklar, svenskar ser svenska produkter som överlägsna alla andras, men samtidigt finns det en medvetenhet om att Sverige är ett litet land i en stor värld. En generell bild som de flesta som vet något om Sverige är medvetna om, och något som Fredrik Lindström plockade upp i tv-serien Världens modernaste land.

I serien diskuterades många intressanta former, egenheter, egenskaper, frågor, självklarheter och oklarheter av och kring svenskhet. Jag gillar verkligen Lindström och de tv-program han har lett i SVT, men det var en aspekt som jag hakade upp mig på i serien. Lindström menade att Sverige är unikt i att ge motsatsen till det svenska, alltså ordet osvensk, en positiv klang. Ingen annanstans sätter man något som är diametralt motsatt den nationella egenheten som något positivt. Det ligger mycket i resonemanget, men Lindström missade att resonera vidare kring varför det ses som positivt att vara osvensk.

Betydelsen osvensk används ofta i meningen osvensk stämning. Det signalerar uppsluppenhet, avslappning, högljuddhet, festlighet och glädje. Naturligtvis positiva egenskaper som knyts till något annat än svenskar, som istället representeras av svenskar som stela, tysta, försiktiga och dystra. Gott så, visst ser man det positiva och negativa i ordens betydelse. Men om man tar steget längre i analysen kan man också föreslå att tyst och försiktig kan betyda förnuftig. Att det i det svenska ligger förnuft, tanke, intelligens, måttlighet och kontroll. Egenskaper som genom alla tider (ja, sen upplysningstiden i alla fall) har konnoterats som positiva och knutna till en tydlig manlighet. Motsatserna blir då känslostyrda, okontrollerbara, högljudda, hysteriska, omåttliga och dumma, barnsliga och naturnära. Egenskaper som knutits till kvinnlighet, men även till människor av annan etnicitet än en vit västerländsk i ett kolonialt perspektiv. Det här har varit en uppdelning som under århundraden har legitimerat en vit, manlig, västerländsk medel-överklasshegemoni i världen. Genom att vita män i medel-överklassen sett sig själva som de enda sanna representanterna för förnuft, ordning, intelligens och rättvisa, har de också kunnat legitimera sitt maktmissbruk. De styr för folkets bästa, eftersom deras motståndare styrs av okontrollerbara känslor och barnsliga behov.

På samma sätt fungerar uppdelningen i svensk och osvensk. Den härliga osvenska stämningen är positivt laddad när det handlar om festligheter och dans, men får en helt annan betydelse när man pratar om osvensk stämning i riksdag, domstolar eller lönesamtal. Att lägga positiva konnotationer till vissa delar av ”den andres” påstådda egenskaper och beteenden kan begränsa gruppens frihet i det offentliga rummet. Det har bland annat används i Nya Zeeland, där man knyter maorikulturen till positiva bilder av idrottande, musikalitet och konstnärskap, för att sedan förneka maorier tillgång till beslutsfattande, politik och intellektuella kretsar. Det är samma funktion som kopplingen mellan svartas ”naturliga rytm” och brasiliansk sambafotboll. De (uppdelat på bland annat etnicitet, kön, klass, nation eller kombinationer av alltihop) är jätteduktiga på sin del, men ska hålla sig borta från viktigare institutioner. Det är en tanke som är värd att ta med sig nästa gång man pratar om hur skönt det är med lite osvensk stämning på salsakursen, tacofiestan eller fotbollsmatchen.

Och för övrigt är Sverigedemokraterna nazister.