Pedro Almodóvars Kära
passagerare (Los amantes pasajeros,
2013) går just nu på svenska biografer. En sprudlande absurd komedi med många
skratt, mycket gränsöverskridande och en våldtäkt. Det skildras explicit och
skojas friskt med i filmen, men ramaskriet har uteblivit. Anledningen? Det är
en kvinna som våldtar en man.
På en rutinflygning får ett flygplan problem med ett
landningsställ. De måste nödlanda, och i väntan på klartecken drogar
kabinpersonalen andraklasspassagerarna med lugnande, så att det inte ska uppstå
panik. Förstaklasspassagerarna är dock vakna. Tillsammans med kabinpersonalen
försöker de lätta upp stämningen i väntan på det oundvikliga. Det inkluderar
bland annat att ta meskalin, en drog som det förklaras i filmen gör folk
helkåta. Så folk har sex till höger och vänster, men karaktären Bruna (som är
oskuld) hittar ingen/inget att ha sex med, så hon smyger in till
andraklasspassagerarna och använder en neddrogad mans erigerade penis för att
bli av med sin oskuld.
Det råder ingen tvekan om att det juridiskt sett är en
våldtäkt. Men scenen filmas med glad musik, korsklippt med sexscenerna från
förstaklass. En bra bit in i samlaget öppnar mannen ögonen och vi får se ett
klipp filmat från hans perspektiv. Med suddig bildkant, trolsk musik och en
kvinna som guppar upp och ner i slow motion med rufsigt, bångstyrigt hår, är
det som en skildring av en folksaga. Mannen reagerar dock inte och kommer inte
ihåg händelsen mer än vagt när han till slut vaknar upp. I slutet av filmen letar
Bruna upp mannen och de lämnar historien hand i hand, han något omtöcknad och
vilsen.
Anledningen att jag skriver om det här är inte att förfasa
mig över en enskild våldtäktsskildring. Almodovar är känd för att provocera,
flytta gränser och utmana konventioner i sina filmer. Ibland blir det
träffsäkert, ibland går han alldeles för långt. Det som är intressant med den
här scenen är inte i första hand att den är provocerande, utan att den är
väldigt typisk.
När kvinnor våldtar män på film och tv skildras det nästan
alltid som en ickehändelse, som en lustifikation, som något som bara händer. I 40 dagar och 40 nätter (40 days and 40 nights, 2002) tröttnar
Josh Hartnetts karaktär på sex och ska hålla sig ifrån det under titelns
tidsspann. Hans vänner och kollegor börjar slå vad om när han ska bryta löftet,
och (den onda) ex-flickvännen ger sig in i vadslagningen. Som hämnd och för
vinstpengar har hon sex med honom medan han sover, mot hans vilja. När han
vaknar är han arg, inte för att han har blivit våldtagen, utan för att
ex-flickvännen har haft sex med honom när han egentligen älskar någon annan.
Trivialiseringen av våldtäkter återfinns även bland annat i The Rookie (1990), där den kvinnliga
skurken har sex med Clint Eastwood när han sitter bunden, i Futurama (1999-), där den manliga delen
av besättningen ska våldtas till döds (death by shnu-shnu) av invånarna på en
amazonplanet och ömsom skriker, ömsom jublar över detta, samt i Super (2010), Oz (1997-2003), Horrible
bosses (2011) osv, osv...
Och då har jag inte ens nämnt det höhö-grabbiga uppförandet
av objekt i analen på män som däckat efter att ha druckit för mycket, både på
film och i verkliga livet.
Den grundläggande fördomen som möjliggör de här
skildringarna att en man alltid ska vara redo, fysiskt och mentalt, för att ha
heterosexuellt sex. Eftersom en man alltid vill ha sex med allt (kvinnligt) som
rör sig, kan han inte våldtas. En kvinna som har sex med en sovande/nerdrogad/bunden
man gör honom bara en tjänst. Det är en representation som normaliserar en
manlig aggressiv, okontrollerbar sexualitet, och därigenom i förlängningen reproducerar,
förstärker och ursäktar en våldtäktskultur.
Motbilder av tropen om trivialiserade våldtäkter mot män
hittar vi bland annat i Män som hatar
kvinnor (2009) och andra filmer med rape/revenge-narrativ, men här handlar
våldtäkten om att orsaka smärta och att på så sätt återta den förlorade makten
i mannens våldtäkt. Utöver dessa representationer (som sällan beskrivs som
våldtäkter, eftersom de ej ses som sexuella, då de ej innehåller heterosexuellt
penetrationssex) finns det egentligen bara en arena i populärkulturen
(exkluderat porren) där våldtäkt av män inte bara existerar, utan är förväntad:
i fängelse.
När män åker i fängelse, eller riskerar att åka i fängelse,
i film och tv, är våldtäkt alltid på bordet. Den sker då från andra män, som
lust eller straff (se tex Nyckeln till
frihet (The Shawshank redemption,
1994) respektive American history X
(1998)), och har stora likheter med skildring av mäns våldtäkt gentemot kvinnor
i populärkulturen. Istället för trivialiseringen av våldtäkter som sker i
skildringen av livet utanför murarna, förstärks här våldtäktshotet till att bli
ständigt närvarande. Alla män i fängelset är potentiella våldtäktsmän, och i
varje situation måste du beräkna risken att bli våldtagen.
Precis som kvinnor alltid tvingas göra i det verkliga livet,
med andra ord.
Våldtäktskalkylering har blivit en del av kvinnors vardag.
Även om de flesta situationer där en kvinna riskerar att hamna ensam med en man
givetvis inte leder till våldtäkt, finns kalkyleringen, analysen, alltid där.
Det säkraste tecknet på att vi lever i en våldtäktskultur.
Trivialisering av våldtäkter på film och i verkliga livet
går hand i hand med etableringen av en våldtäktskultur, där sexuella handlingar
gentemot tex sovande eller fulla människor viftas bort och ursäktas.
Våldtäktskulturen är ett fängelse som alla kvinnor tvingas leva i, på ett eller
annat sätt. Det är något som måste förändras.
(Tack till twittraren @annaboov för belysande tankar om
våldtäktskalkylering)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar