Augusta National Golf Club exkluderar kvinnor

Här är utkastet till min artikel om Augusta National Golf Club, som publicerades på feministisktperspektiv.se den 13 april, för er som inte har prenumeration

US Masters i golf avgjordes förra helgen för 79e gången. Majorturneringen spelades, liksom den alltid har gjort, på Augusta National Golf Club, en privat golfklubb. Genusvetaren Jonas Lindkvist ger oss en inblick i klubben som genom historien kringgärdats av kontroverser.

Golf är i stor utsträckning en idrott som utövas och har utövats av en vit medel- och överklass. I Grant Jarvies Sports, Culture and Society från 2006 visas att golf är den idrott av de tio populäraste som har den tydligaste klassuppdelningen, där tendensen är att ju mer välställd man är, desto troligare är det att man sysslar med golf. För få klubbar är det så tydligt som för Augusta National Golf Club. Klubben bildades 1933, den första Mastersturneringen spelades här 1934. Bland de ca 300 medlemmarna dräller det av miljonärer och miljardärer från gräddan av den amerikanska företagsvärlden. Bill Gates är kanske det mest kända exemplet. Inga kvinnor är dock medlemmar och först 1990 beviljades den förste afroamerikanske mannen medlemskap. Före 1983 skulle dock alla caddies enligt policy vara svarta.

Beslutet om att tillåta en afroamerikansk medlem 1990 kom till följd av en mediestorm kring en annan exklusiv golfklubb, Shoal Creek. De menade att klubben hade rätt att förknippas med vilka de ville. I det här fallet innebar det att inte förknippas med svarta. Protesterna lät inte vänta på sig. Civil Rights-organisationer röt till, media spann vidare och The Professional Golfer’s Association of America (PGA) drog öronen åt sig. Klubben fick snabbt be om ursäkt och meddelade snart att de skulle välja in en afroamerikansk hedersmedlem.

Där hade historien kunnat sluta, men när stora sponsorer började dra sig ur PGA-mästerskapen som skulle spelas på Shoal Creek, började andra klubbar inse faran i att vara exklusivt vita. Ironin är svår att undgå med en revolution driven av rika företag mot golfklubbar med samma rika företagsägare som medlemmar. En stor jakt efter ”den svarte medlemmen” svepte över landets golfklubbar. IBM, en av huvudsponsorerna för US Masters idag, meddelade att de drog tillbaka sitt sponsorstöd till tv-sändningen av PGA-mästerskapen med uttalandet ”att stödja, även indirekt, exkluderande aktiviteter är emot IBM:s praktik och policy.” PGA blev tagna på sängen av utvecklingen. De hade inte reflekterat över hur de skulle hantera exklusiva klubbar. Nu formulerades snabbt ett policydokument där man sade att man inte skulle hålla eller sanktionera turneringar vid klubbar som diskriminerar på grund av ras, religion, kön eller ursprung. I ljuset av IBM:s sponsring och PGA:s erkännande av US Masters som turnering med majorstatus och räknade resultat, rekord och vinster, blir de här uttalandena förstås ett stort hån.

Augustas exklusiva mansklubb har inte gått fri från kritik genom åren. Värst blåste vindarna 2002 då Martha Burk vid National Council of Women’s Organizations i ett brev frågade varför Augusta vägrade anta kvinnliga medlemmar. Klubben svarade offentligt att det hade hon inte med att göra. Media, framförallt New York Times, plockade upp konflikten och den blev ett hett samtalsämne inför turneringen. Till skillnad från 1990 skedde dock inga förändringar i Augustas medlemskap. Klubben menade att kön och ras är två helt skilda frågor, som inte kunde jämföras. Trots att de bedyrat att kön inte har någon betydelse för valet av nya medlemmar, medger klubben ändå att det skulle innebära en radikal förändring att tillåta kvinnliga medlemmar. Brödraskapet skulle gå förlorat. Retorik som kalkerar Shoal Creeks uttalanden om den privata klubbens privilegium att utesluta svarta om de så önskar. Liksom Shoal Creek inte ville beröra sig med svarta, vill Augusta inte beröra sig med kvinnor. En privat klubb har förstås rätt att vara både rasistisk och sexistisk, men då ska den också kallas vid dess rätta namn.

Alla pekar på varandra när det diskuteras vems ansvar det är att förändra situationen. Klubben säger att frågan inte har med dem att göra, spelarna likaså. Tv-bolaget CBS som sänder turneringen säger att det inte är deras sak att arbeta för social förändring. Ingen av aktörerna har dock något emot att tjäna stora pengar på turneringen. Augusta tjänar inte pengar direkt på arrangemanget av US Masters. Intäkterna går tillbaka in i verksamheten eller skänks bort. Den goodwill och status som turneringen genererar är dock ovärderlig för klubben.

PGA ska självklart inte tillåta att det spelas en officiellt sanktionerad turnering på Augusta National Golf Club, så länge klubben exkluderar kvinnor. US Masters arrangeras inte av PGA, men de erkänner turneringen och räknar det som en major. Trots att det är både PGA:s och huvudsponsorns IBM:s policy att inte stödja någon verksamhet som diskriminerar på grund av kön, får US Masters ändå fortsätta spelas på banan. Det är ett misslyckande . Tradition och intäkter blir viktigare än möjligheten att få tävla på samma villkor, var sig det gäller på en golfbana eller i samhället.

Huvudsponsorn IBM:s VD har av tradition alltid beretts medlemskap i klubben. Idag heter VD:n Virginia Rometty. Hon utgör en enkel ursäkt att bryta mansmonopolet, men kommer den första kvinnan i klubben få annat än den alibifunktion som de svarta medlemmar som valdes in i början av 90-talet hade? Golfsporten är traditionsrik, men tradition ska aldrig innebära diskriminering. Förändring är en absolut nödvändighet för sportens fortsatta utveckling.

Humanismen som demokratisk rättighet

När Stefan Fölster och Svenskt näringsliv tycker att det läses alldeles för mycket flumhumanism på svenska högskolor och universitet känns det som att de pratar direkt till mig. Elva år av studerande har gett mig tre, snart fyra, examen i litterärt skapande, genusvetenskap och historia. Nu håller jag på med filmvetenskap. Jag är en tvättäkta humanistöverliggare som inte har fått ett enda arbete på alla mina akademiska meriter.

Förutom det grundläggande principiellt felaktiga i Fölsters attack, att humanistiska ämnen och konst faktiskt kan ha ett värde i vårt samhälle, finns det en del andra saker han och Svenskt näringsliv missar. För det första är humanister inte idioter, vi är fullkomligt medvetna om att det är en svår arbetsmarknad att komma ut till. Ingen jag känner som ska läsa Harry Potter-kursen (och det är ändå några stycken) tror att just den kommer att leda till ett jobb. Däremot kan det ju vara intressant att lära sig mer kring det senaste decenniets största kulturfenomen, som rent ekonomiskt omsatt mångmiljardbelopp och påverkat hur vi tänker på litteratur, barnlitteratur, film och turism, områden som Svenskt näringsliv borde vara intresserade av med tanke på hur mycket pengar det har gett Sverige genom åren.

Nej, jag har inte fått något jobberbjudande tack vare de kurser jag har läst. Min ambition är att bli författare, och det är inte ett yrke där en utbildning ser bra ut på meritlistan. Vad jag däremot har fått under mina år på universitetet, är kontakter. Som uppväxt i ett medelklasshem i Dalarna med två heltidsarbetande föräldrar har jag inte upplevt riktiga ekonomiska svårigheter. Vi hade det okej, inget lyx men heller inget lidande. Det jag inte hade var kulturellt kapital och kontakter in i näringslivet. Mina föräldrar har gott renommé på byn, men det hjälper föga när man ska söka jobb i storstaden. De jobb jag har fått de senaste tio åren har jag istället fått genom de kontakter jag har skapat under min tid på universitetet.

Att läsa på universitet är mer än att bara klara av vissa kurser. Det är en social upplevelse som är enormt utvecklande personligt, men som också ger möjlighet att ta igen något av det försprång som ungdomar med stort kapital hemifrån har. Eftersom kapital är en klassfråga blir också tillgång till kontaktnätet på universitetet en klassfråga. En möjlighet för individer från arbetarklassen att minska klassklyftan och skaffa sig en meningsfull sysselsättning i linje med deras intressen. Det är en aspekt som sällan lyfts fram i diskussionen om universitetsstudier, och definitivt inte av Svenskt näringsliv. Så låt folk läsa sina flumanismkurser så länge de finns på universitetet. Tro det eller ej, det leder till bra saker för individer och för samhället i stort.

Och en sista sak riktad till Svenskt näringsliv och Svenne Skattbetalare som sitter och gnäller därute i landet: Studielån måste betalas tillbaka, med ränta. Den summa som man får i bidrag i sitt studiemedel är mycket liten, och med den ränta man betalar på sitt lån tjänar faktiskt svenska staten på att folk pluggar. Dessutom sänker det arbetslösheten och ökar konsumtionen i landet eftersom fler människor har en inkomst. Humanistiska kurser är bra för landet. De skapar kontakter, ökar konsumtionen och minskar arbetslösheten. Ibland kan det till och med också vara så att man lär sig något viktigt och intressant.