Som tur utan retur

Nyligen såg jag den svenska biopicen Cornelis (Chamdin, 2010) om trubaduren Cornelis Vreeswijks liv. Eftersom jag hade hört ljumma kommentarer om och läst svala recensioner av filmen var mina förväntningar lågt ställda. Trots det blev jag besviken när jag till slut såg filmen. Min känsla är att det fanns ett gyllene tillfälle att göra en riktigt bra svensk biopic här, men att hantverket var för dåligt.

Jag älskar stora delar av Vreeswijks musikkatalog, och avskyr hans hatbrott och misogyni. Som många andra fascineras jag också av den manliga konstnärsmyten i allmänhet och representationer av myten på film i synnerhet. Det borde inte vara så svårt att göra en gripande, spännande, rolig, burlesk, nyanserad och underhållande film om Vreeswijks liv. Alla element finns där, men filmen lyckas verkligen inte plocka upp dem.

Biopicen som filmgenre har fullkomligt exploderat de senaste tio-femton åren. Det har alltid varit en populär genre, speciellt eftersom prisjuryer, särskilt oscarsakademien, brukar vara generösa gentemot rollprestationer i sådana filmer. I Hollywood har populära filmer som Ray, Walk the line, Frida, Capote och min personliga favorit i genren, Pollock, dragit in många nomineringar och priser. Filmer om kända konstnärer, musiker, politiker och i vissa fall också idrottare är ett säkert sätt att berätta en historia som biopubliken redan är bekant med. En våg av franska biopics med La vie en rose, Bonjour Sagan, Coco avant Chanel och Gainsbourg som jag har skrivit om här i bloggen, har också svept över oss de senaste åren. Det finns naturligtvis bättre och sämre filmer inom genren, men filmerna ligger för mig ofta över genomsnittet i underhållningsvärde och genomförande. Det är något i skildringen av kreativa processer som jag finner tilltalande, inte helt oväntat. Dessutom kan jag, som jag har nämnt ett par gånger, fascineras av representationer av den manliga konstnärsmyten på samma sätt som jag fascineras av andra skildringar av manlighet, som i fängelsefilmer eller maffiafilmer.

Till skillnad från många av de här filmerna, som antingen använder sig av ett drivet berättande med några få nyckelscener i personens liv som lyfts fram som extra viktiga (Ray, Walk the line, La vie en rose, Pollock), eller ett konstnärligt anslag för att få fram poetiken i personens livsverk (I’m not there, Gainsbourg), lyckas Cornelis med varken eller. Genom att klistra in mängder av stickscener från hans liv, inklippt mellan spelningar och drickande, blir berättandet splittrat och osammanhängande. Istället för att få en överblick av hans liv får vi en sammanfattning. Istället för djup, nyansering och förståelse får vi scener som studsar på ytan. Barndomsscener med Cornelis i krigets Holland används för att motivera hans mytiska manliga konstnärskap. Vreeswijk beter sig som han gör eftersom han lämnades av sin mor i tidig ålder, vill filmen få oss att tro. Ingenstans under filmens gång kommer vi egentligen närmare människan Cornelis, utan får bara serverade manlig konstnärsmyt 1A: genial alkoholiserad otrogen man är svartsjuk, paranoid, självupptagen och hade kunnat åstadkomma så mycket mer om han hade skärpt sig. Han sluter ibland fred med sig själv mot slutet av filmen och dör sen. Till och med i biopics om kvinnor (åtminstone i Hollywood) finns alltid en man som passar in i mallen, Diego Rivera i Frida och Ted Hughes i Sylvia. När Gainsbourg lyfter upp diskussionen om den manlige konstnären och skapar en tankebildskaraktär som får symbolisera myten, leder Cornelis aldrig vidare från klichébilden av hur vi ser på stora manliga konstnärer. Man kommer aldrig nära honom, och bilden nyanseras aldrig.

Bristen på ett bärande narrativ kan dock hjälpas av bra skådespelarinsatser, som kan lyfta en medioker film. I Cornelis brakar det dock av rätt in i väggen åt andra hållet. Jag förstår tanken bakom att välja Hans-Erik Dyvik Husby som huvudperson. Dels är den fysiska likheten i filmen slående, och det är tacksamt att ha en sångare i rollen som en sångare. Tyvärr så funkar det inte alls. Jag vet inte om det är språkförbistringar som står i vägen, eftersom Dyvik Husby som norrman konsekvent artikulerar alla repliker genom hela filmen. Det är antingen det, eller att Dyvik Husby helt enkelt inte är en bra skådespelare. Hans agerande och repliker är stela och utan någon form av trovärdighet. Ett felval som får sägas liga på casting och regi lika mycket som skådespelaren, och till viss mån kan ursäktas som en modig satsning. När flera andra bärande roller i filmen havererar skådespelarmässigt trots att det är svensktalande professionella skådespelare som gör dem, då blir jag bara ledsen. David Dencik gör en överstiliserad och dramatenpastichad Fred Åkerström. Flera andra karaktärer haltar fram utan trovärdighet eller känsla, och man undrar varför de har valts ut, och varför de inte har fått bättre regi.

Det som är snyggt i filmen, som också har kommenterats i positiva ordalag av många som har sett den, är mise-en-scène som scenografi, kostym och rekvisita. Det är en mycket snygg film, och det märks att man har lagt ner mycket arbete på att göra den tidsmässigt trovärdig. Jag önskar att det arbetet hade gått in i att göra karaktärerna trovärdiga istället. När utrymmet finns för ett samspel mellan huvudpersonerna följer replikerna bara standardmallen för konfrontationer. Vreeswijks många finurligheter försvinner ut i ett ingenting, och brännande scener som knivattacken mot två transvestiter schabblas bort för att man ska hinna till nästa historia. Jag hade gärna sett mer fokus på Vreeswijks förhållande till svenskhet, till sitt eget skapande och hur han själv kände sig låst i gycklarrollen. Nu begränsas det till ett par scener där en bonnig Lidköpingspublik (vilket ger känslan att det bara var stockholmare som förstod Vreeswijk trots att han stötte på samma popularitetshets överallt) ropar efter Hönan Agda och Brev från kolonien när Vreeswijk själv vill spela Grimasch om morgonen. Senare sätter regissören Vreeswijk i clownsminkning framför en spegel med trött och ledsamt ansiktsuttryck. En clown som gråter, jag menar vad fan… Av alla klichéer som strösslas över filmen är det här den mest irriterande. Det tyder på ett slött berättande i både manus och bild, och är ett bevis på känslan av lathet som ligger över stora delar av filmproduktionen. Lathet eller okunnighet.

Jag hoppas verkligen att regissören Amir Chamdin och manusförfattaren Antonia Pyk skärper sig till nästa projekt, om de får göra fler. För mig blir Cornelis en missad chans att berätta en intressant och rörande historia om ett fascinerande människoöde. Jag hoppas istället att nästa svenska biopic blir värd att minnas, och att finansiärer nu inte backar från genren som sådan bara för att det här var ett synnerligen misslyckat försök.