Intet nytt under genusen

Det finns en hatblogg vid namn Genusnytt, som vänder sig mot feminism, genusvetenskap och allt vad jämställdhetsarbete heter. Den drivs med frenesi och okunskap och är ingen rekommenderad läsning för de som vill klara sig genom dagen med någon gnutta optimism och framtidstro. Ofta kan jag klara av att ignorera eller skratta åt inläggen, när de kommenteras syrligt av folk jag följer på Twitter, men ibland bubblar det över. Så jag tänkte att jag lägger upp mitt svar som jag lämnade i kommentatorsfältet, grundartikeln finns länkad ovan.

Svar och öppet brev till Genusnytt:

Jag håller med om att det är makthavare, inte kön, som skapar krig. Makthavarna har dock nästan uteslutande varit män genom historien. Med kvinnor vid makten hade det troligtvis sett likadant ut eftersom våldsutförandet ligger i makten, inte könet. Att koppla våldsutförande till maskulinitet innebär dock inte att alla män är våldsamma. Det är skillnad på begreppen maskulinitet och man.

Och du inser förstås att propagandaplanschen du lägger upp är skapad av män? Att den är en av tusentals exempel på propaganda för att kvinnor ska stanna hemma medan män krigar/arbetar/rör sig i det offentliga rummet? En av poängerna med feminismen är just att komma bort från tänkandet att kvinnor behöver beskydd, utan (tro det eller ej) är självständiga och tänkande varelser.

Det är alltså inte kvinnor som har delegerat ansvaret för krigande till männen, utan det är männen som med näbbar och klor har hållit kvar vid den makt våldsutövandet ger. Du vill ha tack för världshistoriens våldsutövande? Tack, det var fint av dig.

Och som sagt, hundra år (eller 230 beroende på vem man räknar ifrån, Mary Woolstonecraft eller första vågens feminism) av problematisering av femininitet är alltså inte tillräckligt, tycker du?

Om du ska polemisera mot ett ämne eller en rörelse i samhället är det bra om du är påläst på dess historia. Annars blir det bara löjeväckande. Eller hets.


UPPDATERAT:
Jag kunde inte hålla mig, utan skrev fler svar och inlägg. Har bara mina egna svar, som jag postar här, för er som inte vill gå in på sidan och läsa (vilket jag VERKLIGEN inte rekommenderar).

Bara ett par klargöranden.

Mannen och patriarkatet är alltså inte samma sak. Kvinnor kan också samverka i upprätthållandet av patriarkatet, vilket är rätt vanligt.

Reklam är ett vanligt maktmedel för att inrätta och upprätthålla 'sociala tvång'.

En kollektiv skuld innebär inte att varje enskild individ är att skylla för allt som har hänt i dess namn. Kristna kan inte skyllas för allt som kristendomen har gjort, västvärldens medborgare kan inte var och en skyllas för kolonialismen, men vi bär ändå ett kollektivt ansvar för relationen till exempelvis utvecklingsländer, eftersom vi har tjänat så enormt på det ekonomiskt och strukturellt.

Varför är det då så svårt att inse att vi bär ett kollektivt ansvar för könsmaktsordningen, att den har uppstått och att den kan upprätthållas? Det blir inte bättre för att man gräver ner huvudet i sanden och pekar finger åt alla andra.



Det finns enorma mängder både kvantitativt (statistiskt) och kvalitativt material som visar hur män har och alltid har haft mer inkomst, mer tillgångar, mer makt och mer inflytande i samhällets alla betydelsebärande offentliga rum. Det är bara att gå in i närmsta bibliotek och börja läsa. Fråga en bibliotekarie om du inte hittar själv.

Och nej, det kollektiva ansvaret för samhället tog inte slut i och med andra världskriget. Feminismen är kampen för ett jämställt samhälle, ett samhälle där man kan vara den man är utifrån sin individuella identitet, inte sitt kön, sin sexuella läggning, sin etnicitet, sin nationella tillhörighet osv...

Det är vårt skyldighet och ansvar att förändra det samhälle som vi inte upplever som jämställt. Förutsatt att det är den man vill förstås, det är inte alla som vill att kvinnor, invandrare och homosexuella ska ha samma rättigheter, möjligheter och för den delen skyldigheter.



Leif har en poäng i att genusvetenskapen är teorityngd, just för att det är en ung disciplin som behöver bevisa sin vetenskaplighet. Det gör att den ibland kan vara svår att dyka djupare in i, och det är svårt när man ska argumentera med de som inte läst samma böcker, liksom det kan vara svårt att argumentera om till exempel tolkningen av lagtexter för någon som inte har läst juridik.
Att däremot greppa sådana saker som att kvinnor tjänar 80% av mäns löner samtidigt som de fortfarande utför den absoluta majoriteten av hushållsarbetet, att nästan alla våldsbrott begås av män, att det finns fler direktörer för större företag som heter Göran än är kvinnor, att antalet kvinnliga professorer i landet ligger runt 10% och minskar, det borde inte vara så svårt. Det här är bara ett axplock på det enorma statistiska material som visar att vi lever i ett ojämställt samhälle. Det är ingen hypotes, det är fakta.

Aktivarium: Poängen var alltså att även kvinnor medverkar i skapandet av patriarkatet. Vi bär alla delar av ansvaret, men det är män som har tjänat på den strukturella uppdelningen.

Jag skulle iof säga att uttömmande av länders naturresurser, slavhandel och hundratals år av strukturellt utnyttjande kan ha hämmat tillväxten i tredje världen. Men om House har sagt det måste det ju vara sant.

Sverige var också fattigt in på 1900-talet, men tack vare att vi var självständigt och slapp kolonisatörer eller krig blev vi ett rikt land.

Ninnitokan: Feminism och kvinnlighet är inte heller samma sak. Feminism är alltså inte kvinnors arbete genom historien, det är kampen för ett jämställt samhälle, från både män och kvinnors sida även om kvinnor förstås har varit drivande och numerärt överlägsna i rörelsen. Ang fakta så nämnde jag några saker i mitt förra inlägg, vill du se mer så råder jag dig återigen att plocka upp en bok i närmsta bibliotek om inkomster och yrkesuppdelning i Sverige (som ändå är ett av världens mest jämställda länder).

Och det är väl där vi skiljs åt. Jag ser, med hjälp av årtionden av samlad forskning, erkända teoretiker och egna erfarenheter, att vi lever i ett ojämställt och könsstyrt samhälle och vill göra något åt det. Du vill det inte.

Jämställdhet för medalj?

Sverige har under 00-talet tagit Junior-VM-guld i handboll, silver i basket och mängder med Junior-VM-medaljer inom längdskidor och alpint. Dessutom har vi nu en juniorvärldsrekordinnehavare i stavhopp, Angelica Bengtsson. Gemensamt för nästan alla medaljer är att det är damidrottare som står för framgångarna. Framtiden för svensk idrott, i alla fall de närmsta tjugo åren och i alla fall om man ska prata framgångar i internationella mästerskap, ligger i händerna på damidrottare. Om Finland vill komma upp i de nivåer som Sverige har och kommer att ha, måste man satsa mer målmedvetet på damidrott.

Världen är ojämställd. Kvinnor har sämre ekonomi, mindre fritid och sämre förutsättningar för att idrotta var man än vänder sig. De länder som historiskt sett har haft minst skillnader i satsningar av resurser mellan könen är också de som är mest framgångsrika på idrottsarenan. Gamla kommuniststater satsade stora pengar på idrott eftersom man såg statusen i en idrottande och samlad befolkning och ett stort antal medaljer. Konkurrensen var mindre på damsidan, så det var där man såg tydligast resultat. Fortfarande är det så att resurser satsade på damidrott kommer att ge större resultat sett till antalet medaljer. Som självändamål är det ett svagt argument för att satsa pengar på idrott, men om man ser det som en spillover-effekt av ett jämställt samhälle, eller ett sätt att påverka samhället till att bli mer jämställt, är fler medaljer kanske eftersträvansvärt. Om fler medaljer motiverar satsningar på en jämställd idrott är det något jag till fullo ställer mig bakom.

Svensk idrott är fortfarande ojämställd. Det satsas mer pengar på herridrott, unga pojkar uppmuntras mer att idrotta, de har större möjligheter att idrotta högre upp i åldrarna och uppmuntras även att satsa på en idrottskarriär i högre grad än unga flickor. Skillnaderna i Sverige är dock mindre än i de flesta andra länder, och mycket har hänt de senaste trettio åren. Genom att bilden av vad en idrottare är håller på att förändras, ser man tydliga resultat på idrottsarenan. De svenska idrottsdamerna var inte en del av de enorma framgångarna i början av seklet, utan började plocka medaljer under efterkrigstiden. Idag tas de flesta medaljerna av kvinnor, och återväxten ser i de flesta idrotter mycket bättre ut på damsidan.

Det är ingen tillfällighet att de svenska damerna har vänt på steken i finnkampen. Efter fjorton raka förluster vände man och har nu vunnit tio raka. Förklaringen ligger i att det är lättare att vara idrottande kvinna i Sverige idag. Särskilt tydligt blir det när man ser att det är i kraftgrenarna som Sverige har sprungit ifrån. Stereotypen är att en kvinna inte ska syssla med sport, och att hon i så fall bara får syssla med estetiskt tilltalande sporter, och att hon då dessutom ska se estetiskt tilltalande ut. Den lever kvar också i Sverige, men börjar mattas av. Det är lättare att få unga talanger att satsa på fysiska kontaktsporter som fotboll, boxning och brottning, tre sporter där Sverige idag tillhör världseliten på damsidan. Därför får vi också fram fler talanger inom kastgrenarna, undantaget spjut förstås, men det är en helt annan femma.

Självklart kommer Sverige att producera elitidrottare som har framgångar även på herrsidan i framtiden, men majoriteten av de medaljer vi kommer att plocka i en internationell konkurrens kommer att komma från damerna. Ju mer jämställt samhället blir, desto bättre är det för synen på damidrottaren. Av jämställdhet kommer idrottsliga framgångar och olympiska medaljer. Kanske en ursäkt för inskränkta chauvinister att för en gångs skull göra en insats för jämställdhet och medborgarnas individuella frihet?