Inför bragguldsutdelningen i morgon börjar samma gamla kråkor kraxa.
Bragdguldet har spelat ut sin roll menar man, det är inte längre viktigt, det är inte längre värt någonting. Jerringpriset (eller något annat av alla som finns) är det riktiga priset, bragdguldet är ett skämt. Men lik förbannat är det alltid kring bragdguldet det blir diskussion varje år. Lik förbannat är det bragdstämpel på stora idrottsinsatser under året, och första frågan (nåja, andra efter ”hur känns det”) till en idrottare som tagit guld brukar vara om de nu tror att de har en chans på bragdguldet.
Svenska dagbladets bragdmedalj är den mest prestigefyllda utmärkelse en idrottare kan få i Sverige. Så är det, så har det (nästan) alltid varit, så kommer det att vara ett bra tag till.
Andra kråkor kraxar om vem som ska få det och vem som inte ska få det. Det brukar vara samma människor som, i och med att Ingemar Johansson inte fick utmärkelsen för sin vm-titel i tungvikt 1959 (den gick istället till fotbollsspelaren Agne Simonsson), menar att bragdguldet inte har något värde idag. Anledningen att Johansson inte fick medaljen var för att den då endast utdelades till amatörer. Idag är det helt otänkbart, och Johanssons bragd är onekligen en av de största i den svenska idrottshistorien, men man kan ju känna att det är dags att släppa den oförrätten idag.
Dessa kråkors huvudpoäng brukar vara att endast de största sporterna ska kunna få priset. Deras kandidater kommer alltid från fotboll, hockey, tennis eller boxning i fallet Johansson. Dessutom är det bara män som ska få priset. Att Zlatan Ibrahimovic förtjänar en utmärkelse kan vi alla vara överens om, han är utan tvekan Sveriges största idrottare idag, i den betydelsen att han betyder mest, får mest uppmärksamhet, och är störst i den största sporten. Betyder det att han ska få bragdguldet? Självklart inte.
Bragdguldet är tack och lov ett pris som tar hänsyn till andra sporter än bara de mest spridda och kända. Vissa sporter går före andra, så är det förstås. Därför fick Lars Frölander guldet 2000 när det fanns tre andra olympiska guldmedaljörer att tillgå, men simning trumfar brottning och skytte. Att ta VM- eller OS-guld i en stor sport slår högre än att göra det i en liten. Men att vara riktigt bra i en stor sport utan att vinna något särskilt under året slår inte olympiska guldmedaljörer. Ibra kan säkert få medaljen något år då det är mindre konkurrens, men inte i år.
För att få bragdguldet ska man ha vunnit något, man ska ha vunnit det största som går att vinna inom den sport man sysslar med. I år finns det sådana kandidater främst från vinter-OS i Vancouver. Charlotte Kalla, Björn Ferry och Marcus Hellner tog alla individuella OS-guld. Av dessa är Ferry äldst, och minst trolig att upprepa bedriften, vilket brukar räknas in i kalkylen. Å andra sidan gick priset förra året till en skidskytt, Helena Jonsson, numera Ekholm. Kalla är mest populär, men Hellner tog två OS-guld i och med stafetten.
Nja, min röst ligger nog ändå på lag Anette Norberg i curling. De lyckades upprepa guldbedriften från förra OS och därmed är Anette den största individuella (om man räknar curling som en individuell sport, vilket jag gör) idrottaren som ännu inte har fått priset, och det är inte alls säkert att hon kan upprepa de framgångar hon har haft hittills i och med att hon nu byter laguppställning. De här fyra är de enda som borde vara aktuella för priset, men vi får se i morgon om bragdjuryn tycker likadant som jag.
Kråkorna kommer nog att kraxa ändå.
Visar inlägg med etikett sport. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sport. Visa alla inlägg
måndag 6 december 2010
fredag 8 oktober 2010
Dressed for success
Ordföranden för det internationella boxningsförbundet, Ching Kou Wu, driver frågan om att kvinnor som boxas ska vara klädda i kjol och slimmat linne. Varför säger han inte, så jag kan ge några förklaringar i hans ställe.
Det beror på att man vill nedvärdera kvinnor som idrottar, se till att de behandlas som stereotyper, som schabloner lätta att placera, istället för de professionella individer som de är.
Det beror på att kvinnor som idrottar inte ska ses som idrottare, utan kvinnor först (Helena Tolvhed – Vacker, löjlig eller seriös?). De kan få idrotta så länge de och alla som ser på fattar att de är kvinnor och inget annat (som proffs tex). Speciellt i en fysisk kontaktsport, länge vigd för en manlig arena, som boxning är.
Det beror på att kvinnor ska ses som sexobjekt, sexuella varelser som, när kallade, ska ställa upp på mäns blickar och i förlängningen fantasier och närmanden. Se på exemplet med damtennisspelare och den uppmärksamhet de får för klädsel och utseende kontra idrottsutövande. Det facket vill man också placera damboxare i (Jmf Margaret Duncan/Michael Messner – The media image of sport and gender)
Det beror på, som jag skrev ovan, att boxning är en fysisk och våldsam sport med direkt närkontakt. Sedan den moderna idrottens födelse har kvinnor tillåtits delta i vissa grenar, på vissa villkor (Rod Brookes – Representing sport). Bågskytte, simhopp, gymnastik och tennis var helt okej eftersom deltagarna inte rörde varandra, de kunde vara prydligt klädda (jo, i simhopp också), det var individuella sporter som inte krävde lagarbete och de var inte i första hand fysiskt krävande utan istället estetiskt tilltalande. Boxning är individuell, men i övrigt är den kanske den sista manliga bastionen som ska övervinnas. Då måste kvinnor som utövar idrotten veta sin plats som kvinnor, man måste accentuera skillnaden mellan dem och manliga utövare. Det gör man genom att tvinga dem till att bära kjol (Jmf Susan Cahn – Coming on strong)
Det beror på en panikartad rädsla för ickeheterosexuell sexualitet. Kvinnor som utövar fysisk kontakt, i lag eller individuellt, speciellt i en sport som traditionellt ses som manlig, måste presenteras som kvinnliga. Annars kan de ses som män och därmed attrahera en heterosexuell kvinnlig publik. Och det går inte an. Idrottare som inte passar in i den kvinnliga mallen ses som onaturliga och avvikande (Jennifer Hargreaves – Heroines of sport och Mary Jo Kane/Susan L. Greendorfer – The media’s role in accomodating and resisting stereotyped images of women in sport)
Bas’attnivet.
Det beror på att man vill nedvärdera kvinnor som idrottar, se till att de behandlas som stereotyper, som schabloner lätta att placera, istället för de professionella individer som de är.
Det beror på att kvinnor som idrottar inte ska ses som idrottare, utan kvinnor först (Helena Tolvhed – Vacker, löjlig eller seriös?). De kan få idrotta så länge de och alla som ser på fattar att de är kvinnor och inget annat (som proffs tex). Speciellt i en fysisk kontaktsport, länge vigd för en manlig arena, som boxning är.
Det beror på att kvinnor ska ses som sexobjekt, sexuella varelser som, när kallade, ska ställa upp på mäns blickar och i förlängningen fantasier och närmanden. Se på exemplet med damtennisspelare och den uppmärksamhet de får för klädsel och utseende kontra idrottsutövande. Det facket vill man också placera damboxare i (Jmf Margaret Duncan/Michael Messner – The media image of sport and gender)
Det beror på, som jag skrev ovan, att boxning är en fysisk och våldsam sport med direkt närkontakt. Sedan den moderna idrottens födelse har kvinnor tillåtits delta i vissa grenar, på vissa villkor (Rod Brookes – Representing sport). Bågskytte, simhopp, gymnastik och tennis var helt okej eftersom deltagarna inte rörde varandra, de kunde vara prydligt klädda (jo, i simhopp också), det var individuella sporter som inte krävde lagarbete och de var inte i första hand fysiskt krävande utan istället estetiskt tilltalande. Boxning är individuell, men i övrigt är den kanske den sista manliga bastionen som ska övervinnas. Då måste kvinnor som utövar idrotten veta sin plats som kvinnor, man måste accentuera skillnaden mellan dem och manliga utövare. Det gör man genom att tvinga dem till att bära kjol (Jmf Susan Cahn – Coming on strong)
Det beror på en panikartad rädsla för ickeheterosexuell sexualitet. Kvinnor som utövar fysisk kontakt, i lag eller individuellt, speciellt i en sport som traditionellt ses som manlig, måste presenteras som kvinnliga. Annars kan de ses som män och därmed attrahera en heterosexuell kvinnlig publik. Och det går inte an. Idrottare som inte passar in i den kvinnliga mallen ses som onaturliga och avvikande (Jennifer Hargreaves – Heroines of sport och Mary Jo Kane/Susan L. Greendorfer – The media’s role in accomodating and resisting stereotyped images of women in sport)
Bas’attnivet.
tisdag 3 augusti 2010
Håll händerna borta från mina idrotter, fyran!
Jag har genomlidit en vecka av friidrotts-EM. Inte som många andra i frustration över svenska misslyckanden (vilket förstås är en snedvriden bild med tanke på alla stjärnors skador och dylikt, hade Sverige haft friska idrottare hade vi tagit fyra-fem medaljer som förra gången). Istället begråter jag att SVT inte sände från Barcelona.
Det finns ingen idrott jag helst ser på någon annan kanal. När det gäller de stora lagsporterna har jag lärt mig att tolerera alternativa sändningar. Fotboll på fyran eller Canal+ går att tolerera även om VM-sändningarna i juni var konsekvent bättre på SVT. Hockey på trean går an, till och med handboll på fyran har funkat även om man måste stå ut med en flåsande Patrik Ekwall bakom avbytarbänken i jakt på kommentarer.
Men när det kommer till mina favoritsporter, längdskidor och friidrott, då går det inte längre att frångå fakta.
Det finns en sensationslystnad i fyrans sändningar, någon slags desperat jakt på ett scoop, en självhävdelse som SVT sällan eller aldrig behöver ta till. När Linus Thörnblad får en värktablett av sin tränare skriker kommentatorn, alla medarbetare jobbar stenhårt för att få fram exakt vad det var för mystiskt preparat som Thörnblad får av sin tränare mitt under brinnande tävling. Det kanske var doping, vem vet? När reportern på läktaren får tag på tränaren Yannick Tregaro och frågar vad det var för tablett som det smusslades med svarar han att det var en Voltaren och himlar lite med ögonen när reportern kommer med följdfrågor. Samtidigt fortsätter tävlandet på stadion, men det skiter produktionen i. Thörnblad har ju fått en tablett!
Så fort en kontroversiell situation uppstår ropar kommentatorn på skandal. (Jo, jag vet att Roger Blomquist, skandalernas mästare, jobbar på SVT, men han gör det ändå med viss humoristisk panage i sin överdrivenhet, och jag har inte heller sagt att SVT är felfritt, bara överlag bättre.) Så fort en svensk gör dåligt ifrån sig är det fiasko. Stora ord, ingen dramatik.
Det mest fascinerande kommenterande jag någonsin har upplevt var efter Michael Johnsons målgång på 200m i OS i Atlanta 1996. Total tystnad. I vad som kändes som en evighet, men säkert bara var några sekunder. Den förbluffade tystnaden sade mer än vad upphetsade skrik någonsin kan göra. När man försöker trumma in att allt som sker är det största någonsin förlorar det sin charm. Små medel.
Mest oförlåtligt för mig var ändå under söndagens sändningar då jag i tv-soffan med spänning följde damernas höjd och herrarnas diskus. När Emma Green skulle hoppa undrade jag över att det var kvinnor i tävlingsdräkt som sprang förbi framför henne på löparbanan. Några minuter senare fick jag svaret, när Green skulle göra ett nytt försök. Det var finalen på 5000m för damer, det var 300m kvar och det hade inte nämnts med ett ord. Helt plötsligt ska man som tittare få grepp om händelserna utan att veta hur loppet sett ut, utan att veta vem som har dragit, följt, tappat, tagit igen. Tv4 slänger bort en final helt och hållet, man får se spurten i split screen. I SVT hade det aldrig hänt. Man hade strax före eller direkt efter startskottet fått en presentation av favoriterna, sedan fått följa loppet mellan höjdhopp och diskuskast med begripliga kommentarer och sammanfattningar. Just de här klippsekvenserna med saker som pågår överallt i studion är själva friidrottens styrka, dess kärna. Det slarvade fyran bort.
Istället visade man hur Emma Green säkrade en bronsmedalj genom att klara 1.99 och gå med till nästa höjd för att slåss om guldet. Mästerskapets ur svenska ögon mest dramatiska sekvens. Då lägger fyran in reklam. I sex minuter.
När vi kommer tillbaka får vi i snabb följd se Vlasic klara sitt första och sedan Greens andra. Om man har sett friidrott förr vet man att om man spelar in hopp och visar det andra, då klarar hopparen. Noll spänning när Emma Green sätter pers med 2.01, går över två meter för första gången och uppgraderar sin medalj till ett silver. Vi fick inte se Arianne Friedrichs två första hopp på höjden, bland annat den hårfina rivningen i första försöket (som jag fick se tack vare Eurosport), som om hon klarat hade ändrat förutsättningarna i tävlingen helt och hållet. Vi fick inte se Greens första hopp och bedöma om hon var nära eller långt ifrån och fick därmed inte den nödvändiga uppbyggnaden till bragdhoppet på 2.01. Istället för ett lyckoskrik rakt ut, som för mig är brukligt vid sådana situationer, log jag lite stillsamt och konstaterade överraskat att hon klarade. Sen slängde fyran bort 1500m för damer också, för säkerhets skull.
Med den sortens sportsändningar kan man lika gärna slänga upp en resultatskylt i rutan, lägga en massa utropstecken bakom och sedan klippa till tv-shop. Snälla SVT, ta tillbaka sändningarna från fyran. Låt dem få fotbollen bara vi får ha kvar friidrotten intakt.
Det finns ingen idrott jag helst ser på någon annan kanal. När det gäller de stora lagsporterna har jag lärt mig att tolerera alternativa sändningar. Fotboll på fyran eller Canal+ går att tolerera även om VM-sändningarna i juni var konsekvent bättre på SVT. Hockey på trean går an, till och med handboll på fyran har funkat även om man måste stå ut med en flåsande Patrik Ekwall bakom avbytarbänken i jakt på kommentarer.
Men när det kommer till mina favoritsporter, längdskidor och friidrott, då går det inte längre att frångå fakta.
Det finns en sensationslystnad i fyrans sändningar, någon slags desperat jakt på ett scoop, en självhävdelse som SVT sällan eller aldrig behöver ta till. När Linus Thörnblad får en värktablett av sin tränare skriker kommentatorn, alla medarbetare jobbar stenhårt för att få fram exakt vad det var för mystiskt preparat som Thörnblad får av sin tränare mitt under brinnande tävling. Det kanske var doping, vem vet? När reportern på läktaren får tag på tränaren Yannick Tregaro och frågar vad det var för tablett som det smusslades med svarar han att det var en Voltaren och himlar lite med ögonen när reportern kommer med följdfrågor. Samtidigt fortsätter tävlandet på stadion, men det skiter produktionen i. Thörnblad har ju fått en tablett!
Så fort en kontroversiell situation uppstår ropar kommentatorn på skandal. (Jo, jag vet att Roger Blomquist, skandalernas mästare, jobbar på SVT, men han gör det ändå med viss humoristisk panage i sin överdrivenhet, och jag har inte heller sagt att SVT är felfritt, bara överlag bättre.) Så fort en svensk gör dåligt ifrån sig är det fiasko. Stora ord, ingen dramatik.
Det mest fascinerande kommenterande jag någonsin har upplevt var efter Michael Johnsons målgång på 200m i OS i Atlanta 1996. Total tystnad. I vad som kändes som en evighet, men säkert bara var några sekunder. Den förbluffade tystnaden sade mer än vad upphetsade skrik någonsin kan göra. När man försöker trumma in att allt som sker är det största någonsin förlorar det sin charm. Små medel.
Mest oförlåtligt för mig var ändå under söndagens sändningar då jag i tv-soffan med spänning följde damernas höjd och herrarnas diskus. När Emma Green skulle hoppa undrade jag över att det var kvinnor i tävlingsdräkt som sprang förbi framför henne på löparbanan. Några minuter senare fick jag svaret, när Green skulle göra ett nytt försök. Det var finalen på 5000m för damer, det var 300m kvar och det hade inte nämnts med ett ord. Helt plötsligt ska man som tittare få grepp om händelserna utan att veta hur loppet sett ut, utan att veta vem som har dragit, följt, tappat, tagit igen. Tv4 slänger bort en final helt och hållet, man får se spurten i split screen. I SVT hade det aldrig hänt. Man hade strax före eller direkt efter startskottet fått en presentation av favoriterna, sedan fått följa loppet mellan höjdhopp och diskuskast med begripliga kommentarer och sammanfattningar. Just de här klippsekvenserna med saker som pågår överallt i studion är själva friidrottens styrka, dess kärna. Det slarvade fyran bort.
Istället visade man hur Emma Green säkrade en bronsmedalj genom att klara 1.99 och gå med till nästa höjd för att slåss om guldet. Mästerskapets ur svenska ögon mest dramatiska sekvens. Då lägger fyran in reklam. I sex minuter.
När vi kommer tillbaka får vi i snabb följd se Vlasic klara sitt första och sedan Greens andra. Om man har sett friidrott förr vet man att om man spelar in hopp och visar det andra, då klarar hopparen. Noll spänning när Emma Green sätter pers med 2.01, går över två meter för första gången och uppgraderar sin medalj till ett silver. Vi fick inte se Arianne Friedrichs två första hopp på höjden, bland annat den hårfina rivningen i första försöket (som jag fick se tack vare Eurosport), som om hon klarat hade ändrat förutsättningarna i tävlingen helt och hållet. Vi fick inte se Greens första hopp och bedöma om hon var nära eller långt ifrån och fick därmed inte den nödvändiga uppbyggnaden till bragdhoppet på 2.01. Istället för ett lyckoskrik rakt ut, som för mig är brukligt vid sådana situationer, log jag lite stillsamt och konstaterade överraskat att hon klarade. Sen slängde fyran bort 1500m för damer också, för säkerhets skull.
Med den sortens sportsändningar kan man lika gärna slänga upp en resultatskylt i rutan, lägga en massa utropstecken bakom och sedan klippa till tv-shop. Snälla SVT, ta tillbaka sändningarna från fyran. Låt dem få fotbollen bara vi får ha kvar friidrotten intakt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
