onsdag 21 augusti 2013

Modig och den fega feminismen



Med Croodarna har Dreamworks, precis som Pixar och Disney före dem, gjort en animerad film om en ung kvinna som frigör sig från traditionens bojor. I Pixars Modig, som vann en Oscar för bästa animerade film förra året, kämpar Merida för rätten att få gifta sig med vem hon vill. Bland Disneys många prinsessor återfinns även Mulan, som i filmen Mulan tar sin fars plats som soldat för att rädda hans liv, men även för att hitta sig själv.

I Croodarna är det äldsta dottern Eep som vill slå sig lös från grottfamiljens och framförallt faderns kvävande trygghetsvärderingar. Allt nytt är farligt, grottan är säker. Hon träffar pojken Guy (!) som med sitt stora kunnande hjälper familjen att överleva, samtidigt som han och Eep hittar nya och spännande saker i världen, samt kärleken.

Croodarna, Modig och Mulan har det gemensamt att de handlar om en ung kvinna som frigör sig från traditioner. De har även gemensamt att det feministiska budskapet är villkorat, inramat och utspelar sig på en helt annan plats i en helt annan tid än den vi lever i idag. Trots att budskap i historiska filmer alltid ska läsas som en kommentar på nutiden är det lättare att distansera sig från händelserna genom tid och rum. Ett uppror i medeltida Skottland, Kina, eller i förhistorisk tid, är lätt att acceptera eftersom det slår mot värderingar som vi idag ser som mossiga och förlegade. Distansen i tid och rum gör att man kan använda sig av budskapen i den första vågens liberala feminism, om rättigheter tydligt uttryckta på papper, inte om könsnormerande strukturer.

Självklart ska Mulan kunna strida i armén om hon så önskar, så länge hon klarar av de fysiska kraven som ställs. Självklart ska Merida kunna gifta sig med vem hon vill, arrangerade äktenskap är såå förrförra seklet. Självklart ska Eep få upptäcka världen med allt vad den innebär av faror och glädjeämnen, speciellt när den gamla världen, symboliserad av grottan och det närliggande området, bokstavligt talat är på väg att gå under.

Men förutom den kvardröjande bilden av unga kvinnor som gör revolt, vilket feministisk kamp för egentligen dessa filmer? Mot vem? Förtryckarstrukturer bestående av snäva klädregler och fysisk restrektion är inte var den feministiska kampen står idag, det är idéer som redan i stort accepterats av samhället. Vad den feministiska hjältinnan bryter mot är inte normer och strukturer i det västerländska samhället generellt och amerikanska specifikt, hon bryter mot de där normerna de har där borta, eller som de hade på den tiden. Det kan vi heja på!

Visst innehåller de här filmerna även riktiga brott mot könsrollsnormer av idag. Som hur Merida faktiskt inte väljer någon partner alls när hon får valet. Istället handlar Modig om relationen mellan mor och dotter, och blir i farten den första Pixarfilm som klarar Bechdeltestet. Men Meridas revolt är också bara möjlig eftersom hon är en prinsessa, ekonomiskt oberoende med tid över till funderingar, fritid och utveckling till skillnad från befolkningen i byn, som aldrig problematiseras.

Mulan klär på sig såväl kvinno- som mansroller med masker, kläder och performativitet, och visar därigenom hur konstruerade och flexibla de är. Eller ja, flexibla för en kvinna. Kontrasten är kejsarens rådgivare, som "tjuter som en liten flicka", har mamma som kvinnan i sitt liv och är allt igenom feminiserad, löjlig, svag och feg när han gömmer sig under strid. Det är också han som är ivrigast i att förskjuta Mulan när det avslöjas att hon är en kvinna.

I Croodarna är Eep fysiskt stark, aggressiv och framåtriktad, ovanliga egenskaper för en kvinnlig hjälte i klassiskt berättande. Men hon förförs ändå av Guys överlägsna intellekt och innovationsförmåga. Han blir hennes guide in i vuxenlivet, och tar över den vägledande roll som fadern har haft, likt en egendomsöverlämning i altargången. När sensmoralen i Croodarna till sist ändå landar i att en far ska beskydda sin familj så är det snarare bakåtsträvande än befriande. När frigörelsen handlar om rätten att få ha snygga skor på sig, (som Eep, sitt namn troget, skriker högljutt av lycka över) eller förmågan att sminka sig och permanenta håret, som den alltigenom väna och identitetslösa modern Ugga lyckas med, då har något gått förlorat.

Så vad blir då slutsatsen? Har animerad film en skyldighet att föra en feministisk kamp? Självklart inte. Men jag personligen blir glad när filmer bryter mot normer, vågar visa upp alternativa sidor av verkligheten istället för att befästa rådande samhällsstrukturer. Glimtar som när Rapunzel tar sig ut från tornet på egen hand i Trassel, när den första öppet homosexuella karaktären i en animerad studiofilm okomplicerat presenteras i Paranorman, eller när en svart ung kvinna äntligen får vara hjältinna i en Disneyfilm med Prinsessan och grodan.

Animerad film har en inneboende queer potential genom sin tydliga dekonstruktion av verkligheten. Med enkla penseldrag blir en pumpa och några möss en tjusig vagn med hästar, och Allan i Dalen kan utan problem spelas av en tupp. Animerade filmer med starka kvinnor i huvudrollen är ett budskap i sig. Jag gläds åt att mina syskonbarn växer upp med att bilden av Merida, i full galopp med vilt rött hår som skjuter pilar mitt i prick och är allmänt suverän, överhuvudtaget existerar. Ibland önskar jag bara att man kunde gå ett steg längre, göra filmer inte bara för att spela in pengar och glädja en stor massa, utan animerad film som på riktigt utmanar den samhällsordning vi lever i.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar