Visar inlägg med etikett kommunikation. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kommunikation. Visa alla inlägg

onsdag 13 juli 2011

"Bestämda åsikter om sådant de aldrig någonsin bryr sig om..."

Nu när jag har klarat av den neutrala delen av debatten kan jag ju också kosta på mig att kommentera en del av kritiken som kommit fram under veckan. Grunden är alltså att Kåmark/Kristiansson kritiserades för att ha varit för kritiska mot svenskorna i matchen mot USA förra onsdagen. Framförallt Kåmark kritiserades i Sportbladet, både av Robert Laul och Ida Ali-Lindqvist på debattsidan. Den senare artikeln gav hånfulla svar från bland andra Patrick Ekwall och Robert Laul själv. Laul skrev på twitter att ”nu har feministerna lärt sig fotboll” men tog sedan tillbaka sitt uttalande och bad om ursäkt när han insåg att Ali-Lindqvist är sportredaktör för nättidningen Feministiskt Perspektiv. Ekwall menade dock att debatten var bisarr och refererade till Ali-Lindqvist som ”kvinna i feministrörelse”. Han fick kritik från bland annat Alva Nilsson, sportjournalist och damfotbollsexpert, vilket han bemötte i sin blogg.

Jag blev irriterad under matchen Sverige-USA, men i det stora hela var ju det en storm i ett vattenglas. Det jag verkligen har reagerat på är debatten efteråt, och främst då Patrick Ekwalls reaktioner. Där Laul tog tillbaka sitt uttalande och bad om ursäkt för att han drog alla feminister över en kam, hade Ekwall inga problem med att kalla kritikerna för militanta feminister och menade att de aldrig varit intresserade av fotboll. Så fort ordet militant används som prefix utmålar man feminister som extrema och abnorma. Det är ett sätt att poängtera att man själv tillhör den förnuftiga normen, till skillnad från de bindgalna vegan-bh-brännarna. Sådant språkbruk (man blir mörkrädd av det hat som finns mot feminismen på sportsidors kommentatorsfält)cirkulerar i kommentarsfält och på twitter dagligen, men det är sorgligt när man får höra det utslängt av slentrian från en av Sveriges ledande och mest respekterade idrottsjournalister.

Ekwall menar att det inte har kommit några protester mot Kåmark under de elva år som han har kommenterat damfotboll. Självklart har det gjort det. Det har framförallt kommit fram mängder av kritik mot den skeva skildringen i herr- kontra damidrott, både i tidningar, tv och i forskningssammanhang. Det är dock först nu som diskussionen når upp så långt som den har gjort, till stor del tack vare att VM är ett så stort sammanhang, för att twitter är ett utmärkt medium att nå journalistikens toppar på ett snabbt sätt, och för att exemplet med Kristiansson/Kåmark var så tydligt.

I sin blogg, på twitter och i kommentarssvar upprepar Ekwall samma mantra. Diskussionen är bisarr, det går inte att jämföra Sverige-USA i onsdags med herrmatcher, och Kåmark kommenterar sport, inte kön.

En vanlig ryggmärgsreflex hos män (och kvinnor för den delen) som kritiseras från feministiskt håll är att kontra med att säga att ”det är ingen könsfråga, det är en klassfråga/ekonomisk fråga/sportfråga/valfri fråga”. Självklart är det fotboll som Kåmark kommenterar. Det utesluter förstås inte att hans kommentarer kan skilja sig om han kommenterar en dam- eller herrmatch. Självklart ska man också kritisera spelare som spelar dåligt. Lika självklart är det att, som Ekwall påpekar, män inte får kritik för att de är män. De får kritik för att de är fotbollsspelare. Om det hade gällt även på damsidan hade vi inte haft den här diskussionen. Som Simon Bank på Aftonbladet säger: ”Och det där med att det skulle vara mer okej att kritisera män än kvinnor… är du allvarlig? Det finns väl för fan inte en yrkeskategori på den här sidan P-vakterna som fått och får mer skit än damfotbollsspelare.”

Här ligger kärnfrågan enligt Ekwall. Han menar att det är fullkomligt omöjligt att Kåmark kan göra skillnad på kvinnor och män i sin bevakning. Nu vet jag ju att sportjournalister gör skillnad, det finns det statistiskt bevis för, vilket jag refererade till i mitt förra blogginlägg. Om Kåmark personligen gör skillnad har jag själv inte forskat om, men det skulle jag tro. Han gör det självklart inte medvetet, men liksom med Kristiansson märker man skillnader ibland. Saker som inte skulle förekomma i bevakningen av en herrmatch, och matchen mot USA var ett sådant tillfälle. Ekwall kallar det bisarrt och imbecillt. Jag kallar det forskning.

Ekwall gör misstaget att tro att man uttryckligen måste tala om kön för att det ska handla om kön. Så fungerar det inte. Strukturellt förtryck syns sällan på ytan, går sällan att skylla på en eller några personer, utan är en större helhet som framträder när man tar ett par steg tillbaka. Ekwall förstår inte hur man kan se och analysera större tendenser i media, och blir förvånansvärt provocerad när folk påpekar det. Han håller för öronen, blundar och skriker för att inte ta in vad folk säger. Istället raljerar han till exempel över hur Max Wiman på Sydsvenskan knappast är ”gräddan av de tunga namnen”, liksom att han förminskar Ali-Lindqvist genom att påpeka stavfel i hennes artikel.

Ekwall menar att man inte ska jämföra dammatcher med herrmatcher. Det är som att säga att man inte ska jämföra kvinnors och mäns löner. När det kommer till orättvisor och ojämlikhet måste man jämföra och jämföra igen. Man måste kunna skilja på jämförelser av ojämlikhet för att synliggöra strukturer, med jämförelser mellan dam- och herrfotbollsspelare i syfte att förminska. Man ska inte jämföra dam- och herrfotboll i onödan, det tjänar ingen av dem på, framförallt inte damfotbollen. Att jämföra bevakningen av dam- respektive herrfotboll är däremot en nödvändighet.

Tv4 har gjort oerhört mycket för att lyfta fram fotboll överhuvudtaget och damfotboll i synnerhet i rampljuset. Det ska de ha en eloge för. Idrottsbevakningen har också blivit bättre under åren, och blir ständigt bättre ur jämställdhetsperspektiv. Ordval som lilla stumpan och lilla fröken har ersatts av flickor och tjejer, och används i mycket lägre grad idag än för femtio år sedan. Årets VM i Tyskland refereras oftare som bara VM än Dam-VM i tidningar och tv. Sexistiska liksom rasistiska uttalanden blir mindre och mindre vanliga. Det är dock en lång väg kvar att vandra, och lagidrotter för damer är fortfarande de mest utsatta.

Trots vad Ekwall påstår älskar många feminister också fotboll, och vi bli irriterade när kommentatorer förminskar vår upplevelse. Vi ställer enorma krav på kommentatorer, och jag skulle absolut inte vilja vara i deras sits, men faktum är att det finns många som klarar av det utan problem. Kristiansson/Kåmark är i mina ögon inte de bästa. Gör det Kristiansson/Kåmark till sexister? Självklart inte. De är bara en del av ett större sammanhang där damidrott skildras och rapporteras annorlunda än herridrott. Ekwall vill att vi ska fokusera på idrotten, det är exakt det vi feminister som älskar sporten också vill. Därför vill vi ha kommentatorer som gör ett bra jobb. Det gjorde inte Kristiansson/Kåmark i matchen mot USA.

Jag låter Simon Bank avsluta debatten, eftersom han sammanfattar det så bra:
”Jag har ju inte hört eller sett Pontus, utan bara följt debatten.
Och det är ju ingen debatt. Det är en jävla kökkenmödding av idioti från alla väderstreck, ett försök att kidnappa en fråga (en expert recenseras i en tidning) och göra den till något annat.
Vad kan jag tycka?
•Att Sverige gjorde en kanonmatch mot USA, med en hundraprocentigt logisk händelseutveckling i andra halvlek.
•Att det förstås är helt okej att kritisera ett landslag, hårt om man vill.
•Att det förstås är helt okej att kritisera en profilerad tv-expert, hårt om man vill.
•Kan det finnas en genusfråga här? Det är klart att det kan. Men jag har varken hört eller sett matchen i svensk tv, jag kan inte bedöma det.
•Att det finns rätt många på TV4-sporten - och då syftar jag verkligen inte på Kåmark - som har så ömma tår att de får Jesus Navas att framstå som jävla Paul McGrath”

lördag 26 februari 2011

2010

Nu är det alldeles snart dags för oscarsgala, och i linje med mina tidigare uppräkningar av favoritfilmer av de nominerade för respektive år, följer här en topplista med de filmer jag har hunnit se inför denna gala. Generellt kan man säga att det har varit ett år av många fyror, men ingen femma. I stort en hög nivå på många filmer, men ännu ingen fullträff. I skrivande stund saknas fortfarande Toy story 3 som ska ses under galakvällen. I vanlig ordning är det de utländska filmerna som bortprioriterats, trots att många av dem brukar platsa på en sådan här lista. Bristen på tid gör dock att man får fokusera på filmer med många nomineringar. Biutiful är den enda film med mer än en nominering som jag inte hinner se innan galan, så viss tyngd har ändå min uppställning.

10. The Social Network
En fascinerande detalj är att de två huvudkonkurrenterna om priserna, Social Network och King’s Speech båda handlar om kommunikativa revolutioner. Radion som megafon och nätet och sociala mediers genomslag. SN är bra, den är välgjord och gediget skriven och jag fick lust att se den igen när jag hade tagit mig igenom den första gången. Jag tror också att den vinner de tyngsta priserna, film, regi och manus. Välförtjänt? Nja, men en bra film är det ändå.

9. Inception
Apropå ny teknik så får väl Inception också läggas under den rubriken. Oerhört snygg film, som ändå bollar de olika nivåerna på ett bra sätt, så att man hänger med i historien. Ellen Paige är ju alltid bra, det är kul att hon får roller i större filmer och det ska bli spännande att följa henne i fortsättningen. Att Inception inte blivit nominerad för bästa klipp känns mycket underligt, men jag tror att den sveper hem de tekniska priserna och kommer hem med fyra statyetter.

8. Animal Kingdom
Den australiensiska gangsterrullen som fått en del välförtjänt uppmärksamhet utanför de oceanska gränserna. Jackie Weaver står för oscarsnomineringen, och hon gör en bra roll, men ska nog mest vara glad att hon har blivit nominerad. Själva filmen skapar en stadig nerv utan att bli överdriven. Tvärtom är det just det vardagliga i brottsligheten som gör den dramatisk.

7. 127 timmar
Genom en fenomenal insats av James Franco och ett snyggt filmarbete av Danny Boyle blir den här machohistorien faktiskt sevärd och i närheten av poetisk. Styrkan ligger i de små vardagliga detaljerna som skildras långsamt och med omsorg. Det är snyggt att lyckas bygga en dramatisk film utifrån vad som i förlängningen egentligen bara cirkulerar kring en enda scen.

6. The King’s speech
Jag är ju svag för både Colin Firth och Geoffrey Rush, så det här är ju godis för själen. Just så känns filmen, som en godispåse. Söt, välsmakande och lite kvalmig mot slutet. Några av scenerna med Firth och Rush är helt fantastiska och självklart kommer Firth att få bästa huvudroll, välförtjänt dels för den här rollen, dels för förra årets ännu bättre prestation i A Single man.

5. True grit
Bröderna Coen i en film som jag hade hört inte skulle vara så Coensk. Men det var den ju, i alla fall i form av karikerade karaktärer, ödesmättad biblisk stämning och en besk, underfundig humor. Kombinera det med suveränt skådespel från Bridges, faktiskt Damon och framförallt Hailee Steinfeld som jag för mitt liv inte kan förstå inte befinner sig i kategorin huvudroll för nomineringarna. Det är ju hon som har huvudrollen, mer än Bridges. Nåja, som biroll har hon faktiskt en chans att få statyetten. En oerhört snygg och välspelad film.

4. The Fighter
Känns nog som årets överraskning. Jag hade inga större förväntningar på filmen, förutom att underbara Melissa Leo (Kay Howard i Homicide bland annat) spelar en biroll. Hon är lysande, Amy Adams gör ett gediget jobb, Mark Wahlberg är den han är (det verkar inte som att han kan vara någon annan), men givetvis är det Christian Bale som stjäl rampljuset. Det var länge sedan jag såg en sådan övertygande manlig biroll.

3. Les Illusionistes
Något så ovanligt som en animerad film med (Spoiler alert!) ett rätt olyckligt slut. Olyckligt är kanske fel ord, men definitivt ett slut i moll. Med manus av Tati ser man hans Hulot i huvudpersonen, men jag har svårt att se hur den skulle fungera bra som spelfilm. I animationen har man större möjlighet att fokusera på detaljer, kaniner och snygga trollkonster. Poetiskt och vemodigt.

2. Winters bone
Fullkomligt kritikeravgudad, och när jag såg den hade jag också enorma förväntningar. Därför blev jag kanske lite besviken, men en riktigt bra film är det. Dessutom är det en av filmerna som jag kommer på mig själv att återvända till i tankarna av de jag har sett inför galan. Riktigt bra skådespelarinsatser, rent Coenska dramatiska scener, karaktärer som får vara fula och slåss (även, eller kanske framförallt, kvinnor) och en kvardröjande känsla av att man har fått kliva in i en annan värld.

1. Black Swan
Natalie Portman gör en fantastisk insats, och filmer är snygg, läskig och riktigt dramatisk. Det är skickligt av Aronofsky att få till en sådan stämning i en film om rivaliserande ballerinor. Psykologiskt, stilfullt och alltigenom lyckad.