"Bestämda åsikter om sådant de aldrig någonsin bryr sig om..."

Nu när jag har klarat av den neutrala delen av debatten kan jag ju också kosta på mig att kommentera en del av kritiken som kommit fram under veckan. Grunden är alltså att Kåmark/Kristiansson kritiserades för att ha varit för kritiska mot svenskorna i matchen mot USA förra onsdagen. Framförallt Kåmark kritiserades i Sportbladet, både av Robert Laul och Ida Ali-Lindqvist på debattsidan. Den senare artikeln gav hånfulla svar från bland andra Patrick Ekwall och Robert Laul själv. Laul skrev på twitter att ”nu har feministerna lärt sig fotboll” men tog sedan tillbaka sitt uttalande och bad om ursäkt när han insåg att Ali-Lindqvist är sportredaktör för nättidningen Feministiskt Perspektiv. Ekwall menade dock att debatten var bisarr och refererade till Ali-Lindqvist som ”kvinna i feministrörelse”. Han fick kritik från bland annat Alva Nilsson, sportjournalist och damfotbollsexpert, vilket han bemötte i sin blogg.

Jag blev irriterad under matchen Sverige-USA, men i det stora hela var ju det en storm i ett vattenglas. Det jag verkligen har reagerat på är debatten efteråt, och främst då Patrick Ekwalls reaktioner. Där Laul tog tillbaka sitt uttalande och bad om ursäkt för att han drog alla feminister över en kam, hade Ekwall inga problem med att kalla kritikerna för militanta feminister och menade att de aldrig varit intresserade av fotboll. Så fort ordet militant används som prefix utmålar man feminister som extrema och abnorma. Det är ett sätt att poängtera att man själv tillhör den förnuftiga normen, till skillnad från de bindgalna vegan-bh-brännarna. Sådant språkbruk (man blir mörkrädd av det hat som finns mot feminismen på sportsidors kommentatorsfält)cirkulerar i kommentarsfält och på twitter dagligen, men det är sorgligt när man får höra det utslängt av slentrian från en av Sveriges ledande och mest respekterade idrottsjournalister.

Ekwall menar att det inte har kommit några protester mot Kåmark under de elva år som han har kommenterat damfotboll. Självklart har det gjort det. Det har framförallt kommit fram mängder av kritik mot den skeva skildringen i herr- kontra damidrott, både i tidningar, tv och i forskningssammanhang. Det är dock först nu som diskussionen når upp så långt som den har gjort, till stor del tack vare att VM är ett så stort sammanhang, för att twitter är ett utmärkt medium att nå journalistikens toppar på ett snabbt sätt, och för att exemplet med Kristiansson/Kåmark var så tydligt.

I sin blogg, på twitter och i kommentarssvar upprepar Ekwall samma mantra. Diskussionen är bisarr, det går inte att jämföra Sverige-USA i onsdags med herrmatcher, och Kåmark kommenterar sport, inte kön.

En vanlig ryggmärgsreflex hos män (och kvinnor för den delen) som kritiseras från feministiskt håll är att kontra med att säga att ”det är ingen könsfråga, det är en klassfråga/ekonomisk fråga/sportfråga/valfri fråga”. Självklart är det fotboll som Kåmark kommenterar. Det utesluter förstås inte att hans kommentarer kan skilja sig om han kommenterar en dam- eller herrmatch. Självklart ska man också kritisera spelare som spelar dåligt. Lika självklart är det att, som Ekwall påpekar, män inte får kritik för att de är män. De får kritik för att de är fotbollsspelare. Om det hade gällt även på damsidan hade vi inte haft den här diskussionen. Som Simon Bank på Aftonbladet säger: ”Och det där med att det skulle vara mer okej att kritisera män än kvinnor… är du allvarlig? Det finns väl för fan inte en yrkeskategori på den här sidan P-vakterna som fått och får mer skit än damfotbollsspelare.”

Här ligger kärnfrågan enligt Ekwall. Han menar att det är fullkomligt omöjligt att Kåmark kan göra skillnad på kvinnor och män i sin bevakning. Nu vet jag ju att sportjournalister gör skillnad, det finns det statistiskt bevis för, vilket jag refererade till i mitt förra blogginlägg. Om Kåmark personligen gör skillnad har jag själv inte forskat om, men det skulle jag tro. Han gör det självklart inte medvetet, men liksom med Kristiansson märker man skillnader ibland. Saker som inte skulle förekomma i bevakningen av en herrmatch, och matchen mot USA var ett sådant tillfälle. Ekwall kallar det bisarrt och imbecillt. Jag kallar det forskning.

Ekwall gör misstaget att tro att man uttryckligen måste tala om kön för att det ska handla om kön. Så fungerar det inte. Strukturellt förtryck syns sällan på ytan, går sällan att skylla på en eller några personer, utan är en större helhet som framträder när man tar ett par steg tillbaka. Ekwall förstår inte hur man kan se och analysera större tendenser i media, och blir förvånansvärt provocerad när folk påpekar det. Han håller för öronen, blundar och skriker för att inte ta in vad folk säger. Istället raljerar han till exempel över hur Max Wiman på Sydsvenskan knappast är ”gräddan av de tunga namnen”, liksom att han förminskar Ali-Lindqvist genom att påpeka stavfel i hennes artikel.

Ekwall menar att man inte ska jämföra dammatcher med herrmatcher. Det är som att säga att man inte ska jämföra kvinnors och mäns löner. När det kommer till orättvisor och ojämlikhet måste man jämföra och jämföra igen. Man måste kunna skilja på jämförelser av ojämlikhet för att synliggöra strukturer, med jämförelser mellan dam- och herrfotbollsspelare i syfte att förminska. Man ska inte jämföra dam- och herrfotboll i onödan, det tjänar ingen av dem på, framförallt inte damfotbollen. Att jämföra bevakningen av dam- respektive herrfotboll är däremot en nödvändighet.

Tv4 har gjort oerhört mycket för att lyfta fram fotboll överhuvudtaget och damfotboll i synnerhet i rampljuset. Det ska de ha en eloge för. Idrottsbevakningen har också blivit bättre under åren, och blir ständigt bättre ur jämställdhetsperspektiv. Ordval som lilla stumpan och lilla fröken har ersatts av flickor och tjejer, och används i mycket lägre grad idag än för femtio år sedan. Årets VM i Tyskland refereras oftare som bara VM än Dam-VM i tidningar och tv. Sexistiska liksom rasistiska uttalanden blir mindre och mindre vanliga. Det är dock en lång väg kvar att vandra, och lagidrotter för damer är fortfarande de mest utsatta.

Trots vad Ekwall påstår älskar många feminister också fotboll, och vi bli irriterade när kommentatorer förminskar vår upplevelse. Vi ställer enorma krav på kommentatorer, och jag skulle absolut inte vilja vara i deras sits, men faktum är att det finns många som klarar av det utan problem. Kristiansson/Kåmark är i mina ögon inte de bästa. Gör det Kristiansson/Kåmark till sexister? Självklart inte. De är bara en del av ett större sammanhang där damidrott skildras och rapporteras annorlunda än herridrott. Ekwall vill att vi ska fokusera på idrotten, det är exakt det vi feminister som älskar sporten också vill. Därför vill vi ha kommentatorer som gör ett bra jobb. Det gjorde inte Kristiansson/Kåmark i matchen mot USA.

Jag låter Simon Bank avsluta debatten, eftersom han sammanfattar det så bra:
”Jag har ju inte hört eller sett Pontus, utan bara följt debatten.
Och det är ju ingen debatt. Det är en jävla kökkenmödding av idioti från alla väderstreck, ett försök att kidnappa en fråga (en expert recenseras i en tidning) och göra den till något annat.
Vad kan jag tycka?
•Att Sverige gjorde en kanonmatch mot USA, med en hundraprocentigt logisk händelseutveckling i andra halvlek.
•Att det förstås är helt okej att kritisera ett landslag, hårt om man vill.
•Att det förstås är helt okej att kritisera en profilerad tv-expert, hårt om man vill.
•Kan det finnas en genusfråga här? Det är klart att det kan. Men jag har varken hört eller sett matchen i svensk tv, jag kan inte bedöma det.
•Att det finns rätt många på TV4-sporten - och då syftar jag verkligen inte på Kåmark - som har så ömma tår att de får Jesus Navas att framstå som jävla Paul McGrath”

Kåmarkdebatten i ett större perspektiv

Den senaste veckan har det blommat upp en debatt på sportsidor, bloggar och twitter i kölvattnet av Sveriges match mot USA i VM i fotboll i Tyskland. Många tittare och tyckare reagerade på kommentatorerna Daniel Kristiansson och framförallt Pontus Kåmark. USA rankas som världsetta, men båda kommentatorerna var negativa i överkant mot ett svenskt lag som vann matchen.

Jag reagerade själv på kritiken och min känsla var att det inte hade låtit så om ett svenskt herrfotbollslandslag hade vunnit en VM-match om gruppseger mot världens bästa motstånd trots dåligt spel. Man kommer till exempel att tänka på matcherna mot Argentina 2002 och Brasilien 1994 där Sverige lyckades få oavgjort trots att ha blivit utspelade. I kommentering och eftersnack blev de tokhyllade.

Det är dock vanskligt att jämföra olika matcher rakt av såhär. Det man med säkerhet kan säga är att damidrott och herridrott skildras olika. Så har det alltid varit och så är det än idag, även om det har blivit bättre på många håll. Jag vill här gå igenom några av de aspekter som skildringen av dam- och herridrott skiljer sig.

Sport har använts som arena för att exkludera kvinnor från samhället, för att på så sätt stärka en patriarkal hegemoni, både inom idrotten och i samhället i stort. När sporten väl etableras som en arena där män skapas, blir den också föremål för motstånd, protester och propagandasyften. På så sätt skapas en mängd varianter av begrepp om kön av olika geografiska, politiska, etniska och klassmässiga kontexter (McDewitt, Patrick, May the Best Man Win. Sport, Masculinity, and Nationalism in Great Britain and the Empire, 1880 – 1935, Palgrave, New York 2004, s 140-141).

I medias representation av kvinnor som idrottar ser man flera mekanismer för att skilja dem från män. Några av dessa tar Duncan/Messner upp i sin undersökning från 1998 (Duncan, Margaret Carlisle och Messner, Michael A. “The media Image of Sport and Gender” i Wenner, Lawrence (red.), Mediasports, International Ltd, Cornwall, Padstow, 1998). De kommer fram till att damidrottare i högre grad utsätts för bland annat infantilisering, genusmärkning, trivialisering, sexualisering, ”female-appropriate” och familiarisering. Rod Brookes utvecklar termerna i sin Representing Sport från 2002 (Brookes, Rod, Representing Sport, Oxford University Press, London 2002). Jag ska här presentera termerna i korta drag:

Infantilisering innebär att använda tjej/flicka liksom kille/pojke, samt förnamn istället för efternamn. Denna hierarkisering är vanlig för att markera mäns fulla vuxenskap medan kvinnor och andra marginaliserade grupper inte räknas som fullvärdiga individer.(Duncan/Messner, s 180-181 och Davis, Laurel R. och Harris, Othello, “Race and Ethnicity in US Sports Media” i Wenner (red.) s 158)
Genusmärkning innebär framförallt att använda prefixet dam- för att accentuera skillnaden från herridrotten som norm. Damidrott blir därmed ”den andra” idrotten. I bevakningen av VM i år har media blivit oerhört mycket bättre på att inte kalla det för dam-VM.

Sexualisering innebär att en damidrottare får större uppmärksamhet om hon kan beskrivas som sexig och feminin. Tillika blir de kvinnliga idrottare som inte stämmer in på den feminina mallen representerade som avvikande och onaturliga (Brookes, s 129-130. Brookes hänvisar till en studie gjord av Kane och Greendorfer om Florence Griffith-Joyner under sommar-OS 1988 och 1992). Kvinnliga idrottare inom idrottsjournalistiken är ”först-och-främst-kvinna” eller ”kvinna först”. Det innebär att det är kvinnligheten, inte den idrottsliga prestationen, som betonas. Utseendet lyfts fram och bedöms på ett ofta uppskattande sätt (Tolvhed, Helena, ”Vacker, löjlig eller seriös? Den kvinnliga olympiern i veckotidningen Ses bevakning från sommarolympiaderna 1948-1964”, www.idrottsforum.org, utlagd 18 maj 2004).

Damidrottare förekommer också oftare på bild, och det är vanligare att man kommenterar deras utseende. Kvinnor beskrivs som skönheter, de beskrivs som barn i farbroderlig ton och de kopplas samman med moderskap i högre grad än män (Wallin, Ulf, Sporten i spalterna, Kungälv, 1998 s 92-96). Kopplingen till moderskap och familj ligger under begreppet familiarisering. Den ideologiska bakgrunden till familiariseringen är att placera kvinnan i hemmet och på så sätt cementera kvinnans roll i den privata sfären istället för den offentliga (Brookes, s 129-130).

Idrotter lämpliga för kvinnor är förknippade med stil och grace, idrotter som kan definieras som estetiskt tilltalande. Det är idrotter som inte innebär fysisk kontakt mellan deltagarna, och det är idrotter där deltagarna mer sannolikt tävlar som individer istället för i lag. Dessa idrotter framställs i media som vad Brookes kallar ”female-appropriate” (Brookes, s 129). Lagidrott för damer är något som är dåligt representerat genom historien och i dagens medieutrymme (Jmf Cahn, Susan K. Coming on Strong – Gender and Sexuality in Twentieth-century Women’s Sport, Harvard University Press, Cambridge, 1994, och hennes diskussion om basket i USA, s 83-110).

Trivialisering slutligen, sker ofta genom jämförelser, där damidrottare jämförs med herridrottare som presterat bättre för att på så sätt marginalisera resultaten (Pirinen, Riitta, “Catching up with men? Finnish newspaper coverage of women’s entry into traditionally male sports”, i Scraton/Flintoff (red.), Gender and Sports – A reader, Routledge, London, 2002, s 96). Idrottskommentatorer poängterar också oftare när en kvinna till exempel missar ett skott än när en man gör det, likaså bortförklaras manliga missar med ursäkter medan kvinnliga missar ses som naturliga och en följd av deras inkompetens (Duncan/Messner, 178-179).

Det är framförallt det sistnämnda som Kristiansson/Kåmark gjorde sig skyldiga till i matchen mot USA. Självklart måste man kunna kritisera damfotbollsspelare på samma sätt som med herrarna. Och att lyfta ut ett enskilt exempel blir lätt ganska menlöst eftersom det kan bortförklaras med tillfälligheter. Det är dock en del av en tydlig struktur där det är vanligare att kommentera och lyfta fram missar på damsidan. Tendensen finns i de flesta idrotter, men är vanligare i lagidrotter som fotboll. Kåmark är nog inte bättre eller sämre än de flesta kommentatorer, men USA-Sverige-matchen var ett tydligare exempel än vanligt på den typen av trivialisering. Betyder det att Kåmark eller Kristiansson är sexister? Självklart inte, det här handlar inte om ett medvetet beslut att skildra dam- och herridrott annorlunda. Men skillnaderna finns där, medvetna eller ej, och ibland blir de tydliga för fler än genusinriktade idrottsforskare.