Jämställdhet för medalj?

Sverige har under 00-talet tagit Junior-VM-guld i handboll, silver i basket och mängder med Junior-VM-medaljer inom längdskidor och alpint. Dessutom har vi nu en juniorvärldsrekordinnehavare i stavhopp, Angelica Bengtsson. Gemensamt för nästan alla medaljer är att det är damidrottare som står för framgångarna. Framtiden för svensk idrott, i alla fall de närmsta tjugo åren och i alla fall om man ska prata framgångar i internationella mästerskap, ligger i händerna på damidrottare. Om Finland vill komma upp i de nivåer som Sverige har och kommer att ha, måste man satsa mer målmedvetet på damidrott.

Världen är ojämställd. Kvinnor har sämre ekonomi, mindre fritid och sämre förutsättningar för att idrotta var man än vänder sig. De länder som historiskt sett har haft minst skillnader i satsningar av resurser mellan könen är också de som är mest framgångsrika på idrottsarenan. Gamla kommuniststater satsade stora pengar på idrott eftersom man såg statusen i en idrottande och samlad befolkning och ett stort antal medaljer. Konkurrensen var mindre på damsidan, så det var där man såg tydligast resultat. Fortfarande är det så att resurser satsade på damidrott kommer att ge större resultat sett till antalet medaljer. Som självändamål är det ett svagt argument för att satsa pengar på idrott, men om man ser det som en spillover-effekt av ett jämställt samhälle, eller ett sätt att påverka samhället till att bli mer jämställt, är fler medaljer kanske eftersträvansvärt. Om fler medaljer motiverar satsningar på en jämställd idrott är det något jag till fullo ställer mig bakom.

Svensk idrott är fortfarande ojämställd. Det satsas mer pengar på herridrott, unga pojkar uppmuntras mer att idrotta, de har större möjligheter att idrotta högre upp i åldrarna och uppmuntras även att satsa på en idrottskarriär i högre grad än unga flickor. Skillnaderna i Sverige är dock mindre än i de flesta andra länder, och mycket har hänt de senaste trettio åren. Genom att bilden av vad en idrottare är håller på att förändras, ser man tydliga resultat på idrottsarenan. De svenska idrottsdamerna var inte en del av de enorma framgångarna i början av seklet, utan började plocka medaljer under efterkrigstiden. Idag tas de flesta medaljerna av kvinnor, och återväxten ser i de flesta idrotter mycket bättre ut på damsidan.

Det är ingen tillfällighet att de svenska damerna har vänt på steken i finnkampen. Efter fjorton raka förluster vände man och har nu vunnit tio raka. Förklaringen ligger i att det är lättare att vara idrottande kvinna i Sverige idag. Särskilt tydligt blir det när man ser att det är i kraftgrenarna som Sverige har sprungit ifrån. Stereotypen är att en kvinna inte ska syssla med sport, och att hon i så fall bara får syssla med estetiskt tilltalande sporter, och att hon då dessutom ska se estetiskt tilltalande ut. Den lever kvar också i Sverige, men börjar mattas av. Det är lättare att få unga talanger att satsa på fysiska kontaktsporter som fotboll, boxning och brottning, tre sporter där Sverige idag tillhör världseliten på damsidan. Därför får vi också fram fler talanger inom kastgrenarna, undantaget spjut förstås, men det är en helt annan femma.

Självklart kommer Sverige att producera elitidrottare som har framgångar även på herrsidan i framtiden, men majoriteten av de medaljer vi kommer att plocka i en internationell konkurrens kommer att komma från damerna. Ju mer jämställt samhället blir, desto bättre är det för synen på damidrottaren. Av jämställdhet kommer idrottsliga framgångar och olympiska medaljer. Kanske en ursäkt för inskränkta chauvinister att för en gångs skull göra en insats för jämställdhet och medborgarnas individuella frihet?