Den vridna vreden hos Wredén

Riksbanken har som bekant beslutat sig för vilka personer som ska pryda de nya sedlarna i Sverige från och med 2014. När man gör ett sådant urval får man förstås förvänta sig en del beröm, men mestadels kritik. Det är alltid någon som blir utlämnad, som borde ha varit med. Det är alltid någon som införlivats, som är ett andefattigt val.

Personligen tycker jag att Riksbanken har gjort ett bra jobb (en mening jag i all ärlighet aldrig trodde att jag skulle skriva). Jag gillar kulturinriktningen och tycker att personerna i sina genrer är hyfsat givna. Astrid Lindgren, Ingmar Bergman, Greta Garbo och Evert Taube är självklara ikoner och symboler för svensk kultur. Opera är ingen favoritkonstform, men jag köper Birgit Nilssons betydelse. Hammarskjölds koppling till Norrland är väl också lite shady, men som gammal FN-räv har jag inga problem med valet.

Några har menat att en idrottare kunde få plats. Visst, men då hade det säkert blivit Björn Borg eller Ingemar Johansson. Det känns ju inte så fräscht (med tanke på grabbigheten hos de som brukar vurma för dessa idrottares förträfflighet, samma personer som älskar Ulf Lundell över allt annat). Ingemar Stenmark möjligtvis, det hade jag kunnat leva med, men jag saknar inte representation av idrott, trots att jag älskar den kulturutövningsformen. DN:s Peter Wolodarski menade att det saknades vetenskapsmän bland urvalet. Han räknar upp några stycken, men missar Riksbankens uttalade ambition att ha personer som har gjort positiva och viktiga kulturella insatser under 1900-talet. Ingen av Wolodarskis kandidater var aktiva på 1900-talet och vetenskapsmän har varit representerade förut, men han levererar i stillsamhet ändå några tänkbara kandidater om Riksbanken hade valt att gå en annan väg.

Anledningen att jag känner mig manad att skriva om det här, är dels de reaktioner som har hörts efter urvalet, men främst en krönika skriven i DN av Åke Wredén. Wredén kallar urvalet för kladdigt och trist, och det har han all rätt att få tycka. Det kladdiga verkar vara FN:s blandning av demokrati och diktatur (i relation till valet av Hammarskjöld), vilket jag har svårt att förstå kopplingen till, även om jag är den första att erkänna att FN har strukturella problem som man måste ta tag i. Wredén anklagar Riksbanken för historielöshet, vilket han menar är bekymmersamt.

Där det blir intressant är när Wredén uttalar sig om hur man har bytt Carl von Linné mot Greta Garbo. Han kallar henne för ”ett kortvarigt irrbloss i stumfilmens slutskede”. Nog för att Garbo slog igenom med ”Gösta Berglings saga” 1924 när stumfilmen hade haft några år på nacken (det var den sista stora svenska stumfilmen), men vad Wredén (medvetet?) missar är att huvuddelen av Garbos karriär låg inom ljudfilmen. Det var där hon gjorde sina största roller i filmer som ”Anna Karenina”, ”Kameliadamen” och ”Ninotchka”. Hon var en av få skådespelare som klarade det vanskliga hoppet mellan stum- och ljudfilm, och faktiskt förbättrade sina karriärutsikter trots många skeptiska samtida uttalanden från förståsigpåare. Vreden hos Wredén går inte att missta sig på, men han visar (medvetet?) upp samma bekymmersamma historielöshet som han anklagar Riksbanken för. Vid millennieskiftet röstades årtusendets personligheter fram av en internationell jury. Hitler blev årtusendets ondskefullaste, Shakespeare årtusendets författare och så vidare. Där röstades Garbo fram till årtusendets skådespelerska. Säga vad man vill om Garbos kulturgärning, men som internationell ikon och symbol för Sverige är hon svår att slå. Det är dessutom härligt att, när nu underbara Selma försvinner, ändå få en flatikon att vila ögonen på bland sedlarna.

Vidare kritiserar Wredén Hammarskjölds koppling till Norrbotten och lanserar istället Eyvind Johnson som en bättre kandidat, trots att han i artikeln kritiserar tungvikten på kultursidan. Johnson var en skicklig och stor författare, men som internationellt riktmärke står han sig slätt. Wredén säger att Riksbankens definition av kultur är barnlitteratur, Wagnerlibretton, visböcker och biofilm. Ja, det är ju onekligen kultur. Men enligt Wredén är film analfabetism och popmusik korta, repetitiva brunststötanden (apropå ABBA). Riktig konst är män som skriver politiskt färgade böcker, och folk som målar tavlor (där man ser vad motivet föreställer?). I de konstformer som Wredén ställer upp som giltiga, finns inte samma tunga kandidater som de utvalda. Historiefyllnad i all ära, men en uppdaterad kulturkunskap skulle man också kunna begära av en politisk redaktör som får utrymme i DN.

Så vem lanserar Wredén som alternativet till Lindgren, Bergman, Taube, Garbo, Nilsson och Hammarskjöld? Vem är en större internationell symbol för Sverige och har representerat landet väl under 1900-talet? Jo, den lysande stjärnan som han anser bör ersätta någon av dessa nollor är… Torgny Segerstedt. Jomentjena. Vakna upp till din samtid, snälla Wredén, och inse att historielöshet inte bara handlar om politik. Skaka av dig din unkna dammighet och gläd dig istället åt att vi får se några av våra största kulturpersonligheter på sedlarna i framtiden, istället för gamla kungar.

Den moraliska majoriteten

Attacken på prideparaden i Serbien förra veckan genomfördes av ett gäng människor som sade sig representera den ”moraliska majoriteten”. Som tur var gjorde poliserna som skyddade tåget ett fantastiskt arbete och fick ta den värsta smällen själva, med drygt hundra skadade som följd. Serbiens president var snabb med att fördöma våldsverkarna både där och i samband med EM-kvalmatchen mot Italien som snabbt urartade. Ett ljus i det balkanska mörkret kanske man kan säga.

Förföljelserna av romer över hela Europa blir bara värre och värre. Just den nedsättande synen på romer har varit förvånansvärt rumsren under lång tid även här i Sverige, vilket Maciej Zaremba skriver en mycket bra artikel om i dagens DN. Representanter för den kristna moraliska majoriteten har genom alla tider varit mycket bra på att trycka ner olika minoriteter, men genom folkmord, förföljelse och förintelse har man lärt sig att skämmas över sådana tendenser och försökt rensa ut hatet ur sin mentalitet. Förutom när det gäller romer, där är all bets off för att tala casinospråk. I övrigt förnuftiga människor med åsikter inom det som kallas rimligt kan helt plötsligt utbryta i en föraktfull attack mot zigenarpacket och hur de stjäl allt som inte är fastspikat.

Apropå balkan och apropå casinot var det en av de enda gemensamma grunderna för representanter (som spelade poker på casinot och var oense om det mesta) från olika fraktioner av krigssidorna, deras gemensamma förakt för romer.

Det jag vill säga med det här är att det inte är någon slump att den moraliska majoriteten förföljer minoritetsgrupper i samhället. Det är standardförfarande till och med.

Så om Göran Hägglund någonsin läser det här blogginlägget hoppas jag att han tänker till ett par extra gånger. För det folk som genomför sådana attacker som mot prideparaden i Serbien, de som urskiljningslöst förföljer romer över hela Europa och de som sår split och förtvivlan i vårt samhälle, det är verklighetens folk.

Det är inte kultureliten med sina installationer, nollbudgetfilmer och beckettmonologer som hatar. Det är verklighetens folk som hatar. Det är verklighetens folk som är rädda och som slår. Det är verklighetens folk som tycker att alla ska bete sig på ett sätt, som den moraliska majoriteten. Det är verklighetens folk som snävar in ramarna och suger ut det syre vi så livsavgörande behöver i den lilla kub de har murat in oss i.

Så Göran, tänk ett par gånger till innan du gör dig till galjonsfigur för den moraliska majoriteten. Då går du ner den väg som oundvikligen leder till hat och intolerans. Som ledare för det (ett litet tag till kanske) kristna partiet kan du väl istället predika förståelse och kärlek, för senast jag kollade så var det vad Jesus ville. Inte att attackera stolta, modiga älskande med stenar och sparkar.