Den ärlige svensken och den fuskande andre

Nu när längdskid-VM går igång och det snart är oscarsgala är det väl dags att sparka igång bloggen igen. Jag inleder med att lägga upp ett par artiklar jag har skrivt med Huvudstadsbladet i Helsingfors i åtanke. De är kanske lite långa, men med tanke på hur glest det har varit mellan inläggen den senaste tiden gör det kanske inget.

Attityden till den svenske idrottaren genomgick en transformation i mitten på 1900-talet. Efter de enorma framgångarna i framförallt sommar-OS som höll i sig över 1948 och 1952 års spel, dök plötsligt antalet medaljer till att hamna någonstans mellan fem och tio per spel.
Från att ha lyft fram vinst och seger som något typiskt svenskt under första hälften av seklet, starkt kopplat till en nationalistisk tanke, tvingades man ändra den självbilden. Istället trädde bilden fram av en tappert kämpande svensk idrottare som i strid med giganter ofta förlorade, men i alla fall kämpade ärligt. Sportsmannaanda och fair play blev svenska kärnvärden, och fjärdeplatsen blev den lott som svensken fick vänja sig vid. Du får gärna komma sist, så länge du gör det ärligt. Underförstått i den logiken ligger förstås tanken om att alla andra fuskar, eller har orättvisa fördelar.

På samma sätt som det sägs att ”osvensk” har en positiv klang eftersom det innebär uppsluppen, varm och känslostyrd, så är det något som står i motsats till förnuft och intelligens, egenskaper som väldigt starkt kopplas till den svenska självbilden. Man skapar ett förnuftigt ”vi” som skiljs från ett känslostyrt ”de”, där man lägger en förment positiv klang i bilden av de andra. En exotisering menad att skilja ”oss” från ”dem” intelligenssmässigt. ”De” är bättre än oss, men ”vi” är ärliga. ”De” vill vinna till varje pris medan ”vi” tror på fair play. På så sätt skapar man bilden av en ärlig förlorare som baseras på förnuft och intellekt snarare än kropp och fysisk förmåga.

När Ludmila Engquist blev svensk medborgare före OS i Atlanta 1996 var det inte många svenskar som visste vem hon var, trots att hon under många år varit den bästa häcklöparen i världen, på damsidan. Hon hade en dopningsavstängning bakom sig, något man i Sverige ryckte på axlarna åt och avfärdade som ännu en av öststatsblockets fuskare. När hon sedan blev svensk medborgare skedde en drastisk förändring i representationen av henne i media. Engquist (ett svenskklingande namn hon fått av att ha gift sig med tränaren Johan Engquist) målade fingernaglarna gulblå, hade gulblå hårband och pratade knagglig svenska i intervjuer. Den medvetna satsningen på att försvenska henne, kombinerat med framgångarna i och med OS- och VM-guld i en sprintgren, något Sverige aldrig lyckats med tidigare, gjorde att hon beskrevs som svensk i media. Hennes dopningsavstängning förklarades med att hennes tidigare tränare hade lurat henne, vilket han också medgav. Här fick man en ondskefull utländsk man att lägga skulden på, praktiskt. All skuld tvättades av Engquist med en gulblå trasa, hon blev Ludmila med hela svenska folket och hyllades unisont. Det gjordes till och med parodier på henne, med glimten i ögat, det säkraste sättet att veta att någon tagits till folkets hjärta. 1999 tog Engquist VM-brons mitt under pågående cellgiftsbehandling och spädde på bilden av henne som en hårt kämpande idrottare som mot alla odds kämpar sig till en framgång.

Efter avslutad häckkarriär beslöt Engquist sig för att satsa på bobåkning. Med sin sprinterkraft skulle en bob kunna få bra fart. Problemet var att Engquist inte längre hade samma fart, och snart kom det fram att hon hade fastnat i ett dopningstest. Det tog inte lång tid från att den bomben smällde till att Engquist återigen var den där fuskande ryskan i allas ögon. Till varje pris måsta man skilja henne från den svenska fanan, så att den inte fläckades ned av hennes fuskande. Som tur var kunde man skylla på att hon inte var riktig svensk, inte egentligen. Hennes man skilde sig från henne, olika medier tävlade i att fördöma hennes agerande, och starka tvivel växte fram om huruvida hennes första dopningsavstängning verkligen hade varit det misstag vi alla hade fått lära oss. Nu var hon ju ryska. Självklart var hon dopad då. Engquist gjorde resan från att ha varit i periferin utifrån det svenska centrat, till att bli upptagen och omfamnad i det svenska ”vi”et, till att återigen bli utslungad till ”de andra”. En resa som framförallt visar på styrkan i de föreställningar som finns om svenskhet i Sverige, och de egenskaper som förknippas med den införlivningen.

Genom historien har det funnits en fascination hos svenska tv-tittare över finska skidåkare. Namn som Hakkulinen, Matikainen, Mäntyranta, Mieto, Hämäläinen och sedan Kirvisniemi, Myllylää och Varis skickade speciella rysningar längs svenska ryggrader. Trots att vi har varit konkurrenter har vi varit goda konkurrenter, och när svenska skidåkare inte har haft möjlighet att konkurrera hoppades man på de finska istället. I ett svenskt ”vi” räknades den finska identiteten in. Likheten i skildringen av den norrländske och den finske skidåkaren är slående. Tyst och urstarkt kämpande, egensinnig, tjurskallig och ändå ödmjuk. Klassiska svenska skidåkare som Sixten Jernberg, Assar Rönnlund och även Toini Gustafsson cementerade bilden. Thomas Wassberg kanske mer än någon annan symboliserar vår bild av den norrländske skidåkaren eftersom han ställdes i kontrast till den moderne perfektionisten Gunde Svan. Trots att Svan nådde större framgångar var han inte lika folkkär under sin karriär som den sure, buttre och tväre Wassberg. Folkets kärlek var förbehållet skidåkare av norrländsk tvärsnitt, och om inte svenskar fanns att tillgå fick det bli finnar istället.

Det är i bakgrund av detta man ska förstå hur fundamentalt omvälvande det var för svenska åskådare med dopningsskandalen i Lahti 2001. Vi gladdes inledningsvis åt de stora framgångarna, vilket gjorde chocken ännu större när allt avslöjades. Helt plötsligt var den finländske skidåkaren som vi hade anammat som nästan vår egen, en fuskare. Och det var inte bara en enskild individ, det var hela laget. Snabbt var man tvungen att sortera bort Finland och finnar från ”oss”, särskilja den svenske idrottaren från den finske och trycka ännu hårdare på vikten av ärlighet och rent spel. Den svenska självbilden fick inte fläckas av misstankar, då skulle bilden av det förnuftsstyrda och intelligenta idrottarkollektivet gå om intet. Därför blev reaktionen från svenska ledare, idrottare och journalister så hård, och domen över de finska skidåkarna likaså.

Det är först idag, med en ny generation av skidåkare som inte var med vid Lahti, med en Lahtenmääki, en Heikkinen, en Niskanen och en Jauhojärvi som svenska åskådare har kunnat uttrycka sympati för finska skidåkare igen. Eftersom inga andra dopningsfall har dykt upp kan man sortera in det som hände i Lahti under rubriken ”tillfälligheter”. Distansen tidsmässigt till den svenska självbilden är nu så stor att man återigen kan ta till sig finska skidåkare utan att riskera att smutsa ner den svenska vapenskölden. Den nya generationen svenska skidåkare, med Kalla, Haag och Hellner i spetsen har nått stora framgångar. Men även om de inte hade lyckats med det hade det inte varit några problem så länge de inte fuskar. Istället riktas den självgoda fuskpinnen mot öststaterna. De fuskar, vi är rena.

Dopning är ett otyg som inte hör hemma i sport med tävlan på lika villkor. Men när definitionen av ärlighet kopplas till en nationell tanke för att skapa ett ärligt ”oss” och ett fuskande ”dem” bör man se upp. Exemplen med Ludmila Engquist eller med Lahti visar hur snabbt gränserna kan dras om. Man måste fundera vilka värderingar som ska få plats i begreppet svenskhet. Faran blir annars att man utesluter det känslostyrda ”osvenska” och blir kvar med ett förnufsstyrt och fläckfritt ingenting.